Tisdag 29 juli 2014

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?

Ur innehållet

I detta nummers tema diskuteras hur möjligheterna till interaktivitet på de digitala arenorna suddar ut gränserna mellan författare och läsare, skådespelare och publik. Men räcker uppmärksamheten till alla och vad händer med vår kultur när amatören upphöjs till ideal?

Utblick om USA:s ställning i världen

Klassikern Benedict Anderssons Imagined Communities

Tema: Tvånget att betrakta oss själva

I sin bok Spridbar media pläderar författarna Heny Jenkins, Sam Ford och Joshua Green för att en deltagar­kultur ska ersätta traditionella medier och hyllar detta som en demokratisering. Men de underskattar både de ekonomiska och kulturella konsekvenserna av amatörernas gratisarbete. Inte minst ökar det svåröverskådligheten dramatiskt. Det är inte heller så att de extrema valmöjligheterna alltid skapar en känsla av frihet. Den tyske sociologen Hartmut Rosa hävdar i sin bok Acceleration, modernitet och identitet – Tre essäer att det enorma förändringstempot paradoxalt nog skapar en känsla av stillastående och tvång. När allt fast förflyktigas tvingas individen att göra sig själv till centrum men bristen på kontext gör det samtidigt allt svårare att artikulera vem man är. Läs
– Publ. i Respons 3/2014

Tema: När alla är estradörer, vem ska då vara publik?

Facebook må ha skapats för att underlätta kommunikation mellan människor men för många handlar det om att visa upp en idealbild av sig själv. Att vi i dag allt oftare tar omvägen över sociala medier kan faktiskt stå i vägen för människors förmåga att kommunicera med varandra. Sociala medier fungerar också utmärkt som scen för narcissister men som teater fungerar de inte så bra eftersom föreställningen är över innan applåderna har kommit i gång. Det är heller inte bara oss själva vi gör reklam för, eftersom många företag har lärt sig göra användare till oavlönade agenter för varumärken. Läs
– Publ. i Respons 3/2014

Klassikern: Den förställda synen på föreställda gemenskaper

Benedict Andersons bok Den föreställda gemenskapen från 1983 tillskrivs stort inflytande, men den har i själva verket blivit grundligt missförstådd. De som åberopar sig på honom använder mest boken som projektionsskärm för sina egna funderingar. Det var inte Anderson som lanserade synen på nationen som en social konstruktion, för den insikten är lika gammal som nationen själv. Hans argument var heller inte poststrukturalistiskt. Anderson ville erbjuda en marxistiskt analys som kunde bidra till att förklara varför den nationella till­hörigheten för många var viktigare än klasstillhörigheten. Läs
– Publ. i Respons 3/2014
RECENSIONER I 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet