Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

AKTUELLT

(Här publiceras löpande aktualitetsmaterial som inte ingår i den tryckta tidskriften.)
aktuellt
2015-06-18
Hopp och oro i Indien och Pakistan

Det var hoppfullt om Pakistan, där vägar och utbildning får makthierarkier att rämna, och oro för Indien, som fått en regering som minoriteterna fruktar. Per J. Andersson lyssnade på tre Sydöstasienexperter på ett seminarium arrangerat av Forum for South Asia Studies.

När man pratar om politisk extremism och religiösa motsättningar riktar vi gärna blicken mot Mellanöstern. Se hur det brinner i konflikter med bibliska rötter! Och handlar det om ekonomisk tillväxt är det Kina som hamnar i blickfånget. Se hur massvält förvandlats till masskonsumtion på bara några decennier!

Men dessa problem och framsteg finns också samlade i en och samma geografiska region: Sydasien. Här är samtiden ofta lika våldsamt dramatisk som i Mellanöstern och glädjande nog lika dynamiskt hoppfull som i Kina. Här samsas icke­våld i Buddhas och Mahatma Gandhis anda med världens farligaste gränstvist, den mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan. Här finns å ena sidan världens största sekulära och demokratiska stat (Indien), å andra sidan regimer som är antingen teokratiska, korrupta eller militariserade – eller en blandning av allt detta (Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka). Här finns å ena sidan världens mest omfattande moderniseringsprojekt och snabbaste urbanisering, å andra sidan världens största grupp av absolut fattiga och mest hierarkiska sociala grupp­eringssystem (kastväsendet).

2013 hölls ett historiskt parlamentsval i Pakistan. För första gången i landets historia ersattes – på demokratisk väg, utan att militären ingrep – en civil ­regering av en annan civil regering. Dessutom var valdeltagandet det högsta sedan sjuttiotalet. Förhoppningarna om förändring var med andra ord stora på den nya regeringen med Nawaz Sharif från Pakistan Muslim League (N) som premiär­minister. Många hoppades att militären, som tidigare ständigt ingripit i politiken, för gott skulle retirera till barackerna och att den ansträngda relationen till grannlandet Indien skulle förbättras.

– Tyvärr är militären fortsatt stark och relationen till Indien har snarare försämrats, konstaterar den brittiska historikern Ian Talbot, författare till flera böcker om Pakistans turbulenta förflutna.

Ändå syns en ljusstrimma vid horisonten. Bara det faktum att militären under lång tid inte genomfört någon kupp är ett framsteg. Kanske har generalerna insett vilken badwill landet får i omvärlden varje gång militären blandar sig i politiken. Ideliga militärkupper är förödande för det pakistanska näringslivets handelsrelationer med utlandet.

– Militären vill nog numera framstå som motvillig till att ta makten, som att de bara ingriper om det verkligen behövs, säger Ian Talbot som menar att denna nya strategi nödvändigtvis inte betyder att Pakistans demokrati blivit stabilare, bara att generalerna bestämt sig för att styra landet indirekt i stället för direkt.

I skuggorna lurar också en annan fara: pakistanska talibaner och sekteristiska konflikter mellan sunni- och shiamuslimer. Förra året skedde en dödlig attack på en skola i Peshawar och maj i år mot en buss i Karachi. Men risken för total talibanisering av Pakistan är ändå liten, tror Talbot, även om både grannen i norr, Afghanistan, och grannen i öster, Indien, brukar hävda att Pakistans regering inte har full kontroll över sitt territorium. För att stämma i bäcken vill Pakistans politiker begränsa utbredningen av koranskolor, där tio procent av all utbildning sker i dag. Men inte heller här har Sharifs regering lyckats komma någon vart. Inget händer.

Men märker Pakistans landsbygdsbefolkning av att demokratin och politiken har stärkt sin position och att det nu är sju år sedan militären senast styrde landet? Tveksamt, svarar Mahvish Shami vid London School of Economics, som har studerat maktrelationerna i byarna. När hon frågade byborna visade det sig att de flesta visserligen vet vilka som styr i landets huvudstad, men en inte oansenlig grupp bybor kände inte ens till att ministrarna sedan 2008 bär civila kläder och inte uniform. Deras vardag styrs av något annat, nämligen deras förhållande till de verkliga makthavarna på det lokala planet: jordägarna, fastighetsägarna, arbetsgivarna och penningutlånarna. Dessutom är alla dessa småpåvar ofta en och samma person, som därmed har enorm makt att kontrollera bybornas liv.

– 62 procent av Pakistans befolkning bor på landet. Valdeltagandet är faktiskt högre på landsbygden än i städerna, men byborna röstar nästan alltid på sin landlord eller den representant som landlorden stödjer, säger Mahvish Shami.

Man kan säga att demokratin har gift sig med klientelismen, ett system där bypatronen erbjuder tjänster och privilegier till sina ”klienter” (i det här fallet byborna) i utbyte mot deras stöd.

– Röstar du inte på honom eller den som han pekat ut att du ska rösta på så får du inga lån, ingen lön och blir av med din bostad. Det är med andra ord väldigt dyrt att inte rösta på honom, förklarar Mahvish Shami, som menar att byborna tycker att en röst i valurnan är en rimlig prislapp för något så stort och fint som garanterad överlevnad.

Klientelismen innebär att bypatronerna – alltså de lokala jordägarna och arbetsgivarna – får nästan oinskränkt makt också över politikerna uppåt i hierarkin. Patronen kan ju med sin makt lova politikerna inte bara en röst, utan en hel småstads röster, i utbyte mot någon form av tjänst eller gåva.

– I praktiken fungerar det så att bypatronen förmedlar kontakt med myndigheterna åt klienterna. Skulle de åka in till stan och sätta sig i kö på det statliga myndighetskontoret skulle de efter lång väntan få återvända hem med oförrättat ärende. Låter de bypatronen sköta pappersarbetet åt dem, ja då blir det utfört.

Bypatronernas totala makt och politikernas beroende av dem för sin egen överlevnad har resulterat i ett status quo. I grannlandet Indien har man sedan självständigheten 1947 genomfört flera jordreformer, där ägandet spridits, i Pakistan inte en enda.

Men det finns vägar ut ur Pakistans förlamande klientelism. En sådan väg är … en väg. En asfalterad väg. De byar där bypatronen har störst makt och klienterna minst är de som ligger isolerade. Så fort det blir möjligt att enkelt, snabbt och billigt ta sig in till närmaste större stad bryts bypatronens dominans.

– En lokal jordägare sa rent ut till mig att den nya vägen in till stan var ett hot mot hans makt. Nu kunde ju de fattiga ta bussen dit och skaffa sig det jag erbjuder på egen hand, säger Mahvish Shami som kommit fram till att bättre infrastruktur och mer utbildning – i dag är många kvinnor analfabeter – leder till att gamla maktmonopol börjar skälva, vilket inte minst utbildningsaktivisten och fredspristagaren Malala Yousafzais öde visar.

Är du optimist eller pessimist?

– I dag genomsyras Pakistan ändå av hopp och inte av förtvivlan, svarar Mahvish Shami. Det finns en allmän känsla av att alla vill utbilda sig och att man vill ha nya flickskolor i byarna så att döttrarna når längre bort från hemmet än deras mödrar gjorde.
På andra sidan gränsen hos ärkefienden Indien råder också hopp. Sedan liberaliseringen av ekonomin började 1991 har tillväxten skjutit fart, samtidigt som det politiska läget förändrats. Tidigare styrde Kongresspartiet, arvtagaren till självständighetsrörelsen, praktiskt taget hela tiden – och i ledningen satt olika representanter för den politiskt seglivade familjedynastin Nehru-Gandhi. Partiets premiärministerkandidat i valet 2014 – Rahul Gandhi – kunde inte bara skryta med att hans pappa var premiärminister (Rajiv Gandhi), det var också hans farmor ­(Indira Gandhi) och farmors pappa (Jawaharlal Nehru), medan farmors farfar (Motilal Nehru) var ledande inom självständighetsrörelsen.

Men i samband med den glo­bala finanskrisen 2008 ­började Indiens tillväxt mattas av samtidigt som koalitionsregeringen, ledd av Kongresspartiet, beskrevs som handlingsförlamad och illusionslös. För ett år sedan vann därför hinduhögerpartiet BJP en jordskredsseger i parlamentsvalet och Narendra Modi, som tidigare styrt den ekonomiskt framgångsrika delstaten Gujarat, blev ny premiärminister.
Sedan dess har regeringen startat en kampanj för att locka utländska investerare – Make in India – och jobbar för en lag­ändring så att det ska bli lättare att tvångsinlösa mark för bygg- och industriprojekt, samtidigt som ekonomin har fått fart igen efter några svaga år. Att ekonomin piggnat till kan i och för sig bero lika mycket på billig olja och allmän global återhämtning som på regeringen Modis ekonomiska politik.
I senaste numret av Time Magazine intervjuas Modi, medan man målar en rosenskimrande bild av Indiens nya företagsvänliga regering. Samma tongångar hörs då Business Sweden (före detta Exportrådet) ordnar Indien­seminarium: äntligen är Indien på rätt väg!

Men många är också oroliga för att Indiens 138 miljoner muslimer och andra religiösa och etniska minoriteter kommer att få lida när den nu regerande hindu­högern försöker återskapa en svunnen och mytologiskt färgad hinduisk storhetstid. När president Barack Obama besökte New Delhi på Indiens nationaldag ­(Republic Day) i januari varnade han premiärminister Modi i skarpt tonläge för att gå för långt i sina försök att sätta hinduerna före andra religiösa grupper.­”Indien kommer att lyckas så länge det inte splittras längs religiösa skiljelinjer”, sa den amerikanska presidenten med tydlig adress till den nationalistiska hinduhögerpolitiken.

En av de oroliga är Christophe Jaffrelot, professor i indisk politik och sociologi på Kings India Institute i London.

– Ekonomin har inte förändrats så dramatiskt som Modi lovade i valrörelsen. Många trodde att han skulle revolutionera Indiens ekonomi. Men inget händer och nu finns en stor besvikelse bland nyliberaler som ogillar att regeringen fortsätter att satsa på stora subventioner, säger han.

Med ekonomin händer det inte så mycket, men det gör det med politiken, menar Jaffrelot. Makten har koncentrerats till Modi och några av hans närmaste medarbetare.

– Man får gå tillbaka till Indira Gandhi (som 1975–77 införde undantagstillstånd och fängslade oppositionella) för att hitta en liknande maktkoncentration, säger Christophe Jaffrelot som är orolig för den omhuldade indiska demokratin, som annars brukar beskrivas som både pluralistisk och stabil, inte minst i jämförelse med den opålitliga autokrati som präglat Pakistan.

Jaffrelot är precis som Obama oroad för att regeringspartiets strategi att sätta hinduerna främst – en politik som i Indien kallas hindutva – ska splittra landet. Modi har ju i sitt politiska bagage inte bara äran av att ekonomiskt ha lyft delstaten ­Gujarat, utan också för att ha gjort för litet för att stoppa massakern på muslimer vintern 2002.

– Sedan Modi kom till makten har det varit mer religiöst våld än tidigare och det är inte bara riktat mot muslimer, också kristna kyrkor har attackerats.

Precis som amerikanska Time Magazine är indiska medier ­generellt sett positiva till Modis nya regering och tonar ner farhågorna för en hinduisering av Indiens sekulära politiska system.

Christophe Jaffrelot suckar tungt.

– De kritiska rösterna som höjs är få och befinner sig ofta utanför landet.

Per J. Andersson är journalist och författare till flera böcker om Indien, senast ­Indien – elefanten som började dansa (Bilda, 2007) och New Delhi–Borås (Forum, 2013).


flera aktuella notiser

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet