Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

AKTUELLT

(Här publiceras löpande aktualitetsmaterial som inte ingår i den tryckta tidskriften.)
aktuellt
2014-05-13
Populärkultur som egenterapi?

Numera kan man genom teknikens utveckling se filmer hur många gånger som helst och faktum är att folk gör just det. Då handlar det i allmänhet inte om komplicerade filmer, utan om amerikansk populärkultur. Det framgick av Tomas Axelsons presentation på Vetenskapsrådets nyligen timade kvartalsseminarium på Nalen i Stockholm, som hade den övergripande rubriken Flykten från verkligheten – människans behov av och bruk av fiktion. Axelson, lektor i religionsvetenskap med medieinriktning vid Högskolan i Dalarna, redogjorde under rubriken Att grotta ner sig i filmer – ett utvecklande sätt att möta verkligheten för sina undersökningar bland unga vuxna. Han hade intervjuat personer dels inom en mediegrupp, dels inom en mer allmän grupp som utgjordes av lärare, sjuksköterskor och sådana som studerade till socialarbetare. Enligt personernas utsago kunde se de samma filmer mellan 30–60 gånger, möjligen ännu fler. Deras preferenser domineras av anglosaxisk populärkultur som Star Wars, Sagan om ringen, Dirty Dancing; enda undantaget här var den franska Amelie från Montmartre. Intressant nog såg man filmerna oftast ensam.

Axelson betraktade företeelsen som något i grunden positivt; personerna använde populärkultur för att bearbeta konflikter. ”Nergrottandet” ger en känsla av sammanhang, menade han, det möjliggör en återförtrollning av världen. Det är kanske så att man kan hämta temporär emotionell styrka ur filmer som dessa, men det är inte givet att det gör en bättre på att handskas med sig själv eller världen. Det var svårt att känna sig övertygad om att detta tittande utan analys verkligen handlade om bearbetning, för det kan lika gärna vara exempel på ett statiskt ältande. På ett mer generellt plan visade sig Axelson också litet oroad över det som har kallats The pictorial turn, att vi är på väg in i ett bildbaserat samhälle, som lämnar mindre utrymme för analytiskt tänkande. Redan nu kan man fråga sig vad som håller på att hända med den språkliga förmågan, för i mitt tycke framgick det av citaten från Axelsons intervjupersoner att de inte hade ett språk för att beskriva – än mindre analysera – sina upplevelser. Det gör det svårt att kommunicera dem och kanske förstår man egentligen inte sina egna reaktioner om man inte kan verbalisera dem. Axelson visste inget närmare om läsvanorna hos dessa unga vuxna, men man undrar hur det hade sett ut om de hade använt åtminstone en del av den tid som de såg på filmer till att läsa kvalificerad skönlitteratur.

Samma tanke infann sig under Maria Lindgren Leavenworths föreläsning Blod, bett och tårar: vampyrer i fansens fiktioner. Lindgren Leavenworth, lektor i engelska språkstudier vid Umeå universitet, har tillsammans med kolleger studerat hur människor skriver egna versioner av vampyrberättelser som Twilight, True Blood och The Vampire Diaries. Det är framför allt berättelser med övernaturliga inslag som utlöser denna aktivitet. De flesta skriver under pseudonym, men man anser sig veta att det är en genre som till 85-90 procent domineras av kvinnor. Motiven för att skriva tycks dels vara att fansen inte vill att berättelserna ska ta slut, dels att omtolka dem och därmed kanske kritisera ursprungstexten. Alltför passiva kvinnliga gestalter kan till exempel tillskrivas mer initiativ, alltför sympatiska vampyrer återfå de traditionella hotfulla dragen. Lindgren Leavenworth har i en bemärkelse rätt i att dessa författare inte är passiva. Efter att noga ha satt sig in i källtexterna omtolkar de dessa utifrån de förutsättningar och luckor som ges. Numera anses det ju ofint att ifrågasätta människors preferenser, men är det inte att suga livsblod ur sig själv att lägga ner så mycket tid på något så trivialt?

Ett mer kritiskt perspektiv på konsumtionen av populärkultur stod Jonas Linderoth, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet, för. Han har forskat om spel och påminde om de stora förväntningar man för femton år sedan hade om att datorspelen skulle ge upphov till nya litterära genrer. Vi väntar forfarande på en datorspelens Virginia Woolf eller Ernest Hemingway, konstaterade Linderoth. Spelen handlar fortfarande väsentligen om slott, troll, rymdskepp och apokalyptiska mutanter. Varför är det så? Spel är hybrider mellan medier och spel/sport, förklarade Linderoth. Redskapen förbättras ju mer man spelar, vilket kan ge en illusion av lärande, men framför allt en känsla av allmakt i förhållande till sin omgivning. Därför är det svårt att tänka sig ett framgångsrikt spel som leder till att man gradvis förlorar färdigheter. Ingen lär göra ett framgångsrikt spel om romarrikets fall, där man i slutskedet har allt mindre möjligheter att agera.

Linderoth var skeptisk till tron att man skulle kunna använda datorspel för undervisning för det är just innehållet i dessa världar som lockar. Han avvisade emellertid också föreställningen att individer skulle förlora kontrollen över fiktion och verklighet och ta med sig spelens värld ut i livet. Detta betecknades snarast som en kvällstidningsanka. Det kan nog vara riktigt i den bemärkelsen att man inte går ut och slår ihjäl människor efter att ha dödat troll i ett spel, men det utesluter ju inte att det finns mer subtil påverkan. Om det ena är en tidningsanka, skulle man kanske kunna kalla detta för en forskningsgås, en intellektuell bekvämlighet för att slippa befatta sig med normativa konsekvenser. Över huvud taget hade det varit välkommet med litet mer kritiska belysningar av denna populärkulturkonsumtion, men många i dag är rädda för att anklagas för paternalism. Bottnar till exempel den attraktion som arkaiska, extremt hierarkiska världar utövar i en leda vid dagens relativt jämlika samhälle? Speglar vampyrfascinationen med sin dröm om evigt liv och utsugning av andra vår tids narcissism?

Kay Glans


flera aktuella notiser

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet