Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.

Utblick

Fel att enbart lyfta fram nationens och nationalismens negativa sidor
Två ny böcker om fransk identitet: nationalismen i dagens Europa
Torbjörn Elensky
· Alain Finkielkraut, L'identité malheureuse, Éditions Stock, 2013 · Jean Daniel, Demain la Nation, Éditions du Seuil, 2012

Den svenska debatten får i dag nästan uteslutande impulser från USA men vi skulle vinna mycket på att anknyta till den kontinentala diskussionen. Två nya franska böcker diskuterar den nationella identitetens och nationalismens förutsättningar i dag. Recensenten pekar på det orimliga att betona invandrarnas rätt till sin kultur och samtidigt förneka majoritetsbefolkningarnas rätt till sin. Och hur problematiska nationen och nationalismen än är, så har de varit grundförutsättningar för utvecklandet av den moderna demokratin och det är svårt att se vad som skulle kunna ersätta dem som ramverk för ansvarstagande för det gemensamma.

Den svenska nationalkänslan står i centrum igen genom Jason ”Timbuktu” Diakités känslosamma tal, där han med passet i hand bedyrade sin kärlek och trohet till Sverige, och Zlatan Ibrahimovics reklamfilm för Volvo, där han reciterar nationalsången och framträder som en ny tids nationalsymbol. Diskussionen som följt har innehållit både hyllningar av dem för att de tagit idén om Sverige och fyllt den med ett nytt innehåll, en ny svenskhet för en ny tid, och kritik för att de anses spela på nationalistiska tendenser som ligger i linje med Sverigedemokraternas idéer om en nationalstat med en gemensam kultur, som det gäller för invandrare att integreras i.

I fallet med Timbuktu var det inte så mycket han som en del av dem som i solidaritet med honom själva med passet i hand sade ”Jag är Jason”, som kritiserades för att vara för vita, svenska, rika och privilegierade för att ha rätt att uttrycka solidaritet på det sättet. När det gäller Zlatan är det enligt antirasisterna fel på så många sätt, samtidigt att det är svårt att redogöra för allt. I korthet är han för lyckad, för rik, för macho, och nationalismen i reklamklippet är för rakt på och stereotyp.

Alla så kallade antirasister har inte befunnit sig på samma linje i denna debatt. Kring Timbuktu gick skiljelinjen mellan dem som anser att det är bra om vem som helst visar solidaritet med svenskar med annan bakgrund och hudfärg än den gamla urblekt småländska, och dem som menade att de som är ”vita” inte har rätt eller förmåga att egentligen vara antirasister över huvud taget – en inställning som i sig själv är rasistisk. I Zlatanfallet går skiljelinjen mellan dem som vill avskaffa nationalstaten som en ”föreställd gemenskap” som i princip ligger bakom alla krig och allt förtryck sedan 1789, minst, och dem som menar att en positiv, inkluderande nationalkänsla är det bästa sättet att motarbeta rasism och inte minst SD.

Svensk debatt tenderar att bli personfixerad och inskränkt, och den får numera nästan uteslutande impulser från USA. Därför är det intressant att se hur dessa frågor kan behandlas i ett annat sammanhang. Filosofen Alain Finkielkraut gav nyligen ut en essä om hur den franska identiteten utmanas av migration och globalisering, L'identité malheureuse (Den olycksaliga identiteten). Han är själv barn till polskjudiska invandrare och berättar hur han blev en del av Frankrike genom sin skolgång. Även om han griper över vidare områden, och för en generell diskussion om den franska identitetens innehåll och betydelse, kretsar boken i hög grad kring skolan, där han menar att de rådande attityderna dels har sitt mest skadliga inflytande, dels befästs för framtiden. Hans stora sorg, eller snarare vrede, gäller att de franska barnen och ungdomarna inte längre lär sig läsa som förr. De får inte ta del av klassikerna, lär sig inte den franska historien, utan många uttrycker rentav förakt och avståndstagande inför det nationella arvet. I Finkielkrauts skildring är Frankrike ett belägrat land, vars historiska och kulturella värden håller på att förödas.

Men de största brottslingarna är för honom egentligen inte ”invandrarna”, eller ens sådana grupper som lever i enklaver och vägrar att ta del i majoritetssamhällets gemenskap, utan den inhemska poltiskt korrekta elit som förnekar det egna arvet, hyllar den Andre över allt och samtidigt isolerar sig från samhällets verkliga problem. Det är förvånande se hur en så nyanserad filosof och författare som Finkielkraut nu resonerar på ett sätt som i sin fyrkantiga problembeskrivning och skuldbeläggning ligger väldigt nära SD-linjen. Dessutom underbygger han sin bild av det samtida Frankrike med en radda anekdoter om respektlösa och våldsamma elever och exempel på avståndstaganden och rent hat mot det franska från personer som skildras närmast som femtekolonnare. Med exempel kan man bevisa vad som helst. Det finns såklart både skräckexempel liksom framgångssagor i Frankrike såväl som Sverige. Bärkraftiga resonemang måste grundas stadigare i kontrollerbara fakta.

Låt mig dock påpeka att Finkielkraut tar klart avstånd från Front National, bland annat i en intervju i Der Spiegel (6/12 2013) med hänvisning särskilt till sitt judiska arv, vilket han menar gör det omöjligt för honom att sympatisera med ett främlingsfientligt och rasistiskt parti.

Även Jean Daniel, journalist och grundare av dagstidningen Le Nouvel Observateur skrev häromåret en bok om situationen i Frankrike, Demain la nation (I morgon nationen) som delvis rör sig i närheten av Finkielkrauts tankegångar, men ändå är mera öppen för vad han ser som nödvändigheten i de pågående förändringarna. Jean Daniel föddes i Algeriet och har, liksom Alain Finkielkraut, judisk bakgrund. Att det är just personer med egen erfarenhet av migration, för vilka franskheten är något i viss mån självvalt, som skriver intressantast om denna typ av frågor verkar följdriktigt. Fisken känner inte vattnet den simmar i, men den som fått en bildning, en nationalkänsla, ett kulturarv genom val och kamp, vare sig det handlar om migration eller klassresa, har ofta en annan känsla för detta än den som föds rakt in i det och tar det för givet. Medan Finkielkraut skriver mera specifikt om hur just Frankrike hotas, är Jean Daniel också inriktad på nationalstatens principiella problem.

Nationalstaten är inte någon oproblematisk företeelse och nationalism är i dag, särskilt i Sverige, enbart förknippad med negativa aspekter. Men historiskt sett har nationalismen, idén om en nationell gemenskap som förenar hög och låg oavsett social eller ekonomisk ställning, varit en av grundförutsättningarna för utvecklingen av den moderna demokratin. Gamla idéer är förstås inte automatiskt bra för att de i historien bidragit till att förbättra världen; det finns alla möjliga ideologier och religioner som lett till historiskt värdefull utveckling, men inte är gångbara i dag, så förvisso kan nationen vara ett förlegat stadium och nationalism numera i princip detsamma som gränsbevakning, krigshets och olika former av fascism. Men vad ska vi i så fall ersätta nationen med? Den har ändå under lång tid varit det ramverk inom vilket rättsväsende, demokrati och olika former av säkerhet och social service utvecklats. Hur ska ansvaret för det gemensamma tas om nationerna upplöses?

Uppdelningen mellan höger och vänster är bara relevant till en viss gräns i dessa sammanhang. Det finns i dag en höger, som kan kallas nyliberal, för vilken gränser är ett onödigt ont och som tycks vara beredd att helt avskaffa det ramverk för demokratin som utgörs av nationalstaten. Den går hand i hand med en del av vänstern, som också ser nationalstaten som ett problem och nationalism som ett passerat stadium i den historiska utvecklingen. Men det finns också en höger som ser värdet i traditioner och nationell gemenskap, i gemensamma trygghetssystem och den institutionella kontinuitet som präglat inte minst Sverige under uppemot 500 år, utan att för den skull vara främlingsfientlig; likaså finns det på vänstersidan de som ser det värdefulla i den stabilitet, trygghet och sociala gemenskap som detta kan utgöra grunden för och som också ser det som ett villkor för att vi ska kunna ta emot dem som behöver vår hjälp på ett värdigt sätt. I en ojämlik värld är det självklart, vilket Jean Daniel understryker, att de som inget har kommer att knacka på dörren hos dem som har, och då är det inte mer än rätt att vi visar gästfrihet, fast han också påpekar att ingen gästfrihet fungerar i längden utan ömsesidighet.

En intressant paradox hos vänstern är att den nationalism som anses dålig här kan vara så bra på andra håll. ­Finkielkraut trycker mest på den kulturella aspekten, att det finns en kult av den Andre, som friskriver denne från all historisk skuld och upphöjer hans kulturarv, medan vi i Väst, specifikt i detta fall såklart Frankrike, ska skämmas över hela vår historia och bagatellisera vår kultur. Men vem, vilken kultur, nation eller religion är noga besett oskyldig? Jakten på historisk skuld leder vidare till en jakt också på den Andres imperialism, slavhandel, krigsbrott och så vidare. Om vår nationalism ska förnekas, måste följaktligen också den Andres förnekas.

Jean Daniel sätter fingret mera principiellt på de olika nationalismernas olika värden. Född 1920 har han under sitt liv både upplevt andra världskrigets förödande nationalistiska och rasistiska excesser, den mest extremt negativa varianten av nationalism, och efterkrigstidens avkolonisering, då nya stater skapades och nya nationalismer utvecklades i tredje världen. Han betonar att det är nationalismen som föregår bildandet av nationalstaterna, och att nationalismen i flera av dessa fall, liksom under 1800-talets olika europeiska befrielserörelser, var en klart progressiv, positivt enande kraft. Han är angelägen om att framhäva den positiva nationalismen som en grund för nationalstaten, men jag är inte övertygad om att förhållandet verkligen är så enkelt. Det finns också nationalism som propageras av stater för att hålla samman dem och för att av vad som ursprungligen var politiska enheter, födda ur krig och imperiers sammanbrott, skapa någorlunda enhetliga nationer. Den turkiska staten till exempel föregick klart och tydligt den turkiska nationalismen, som var en högst medveten strategi av Kemal Atatürk för att skapa en sammanhängande nationalstat, till priset av att minoriteternas själva existens förnekats in i vår tid. Det finns också lysande exempel på stora länder som håller samman utifrån en gemensam idé snarare än en gemensam kultur eller etnicitet, med USA som det främsta exemplet, som Jean Daniel naturligtvi också tar upp. En gemensam idé var det också som låg bakom grundandet av EU en gång i tiden, avståndstagandet från krig, konflikter och konkurrens mellan de europeiska staterna, men vi tycks inte ha samma förmåga som USA, eller ens Indien, där det talas fler språk (och finns flera gudar) än i Europa, att skapa någon tillräckligt bärkraftig, samlande idégrund för vår gemenskap.

Bland de återkommande referenserna för båda författarna är Samuel Huntington och hans idé om civilisationernas kamp. Utifrån Finkielkrauts tolkning av situationen i Frankrike verkar det verkligen som om det finns en konflikt mellan just civilisationer där, mellan majoritetens stora, och potentiellt inkluderande gemenskap, och de enklaver med främst muslimska invånare, som sluter sig samman i egna gemenskaper och tar avstånd från det franska. Jag anser att det är fel att islamofobi nu skulle vara vad antisemitism var förut, men det går inte att blunda för att fransk antisemitism historiskt sett byggt på anklagelsen att judarna höll sig för sig själva och vägrade uppgå i den franska gemenskapen. Det påminner onekligen om anklagelsen mot en del muslimer i dag.

Fransk självbild bygger inte, som den tyska nationalismen (som den svenska historiskt sett är en utlöpare av) på idén om blodsband. Den grundar sig på synen på franskheten som framvuxen ur en lyckosam historisk blandning av folk, alltsedan romare, kelter och germaner först möttes i landet. Denna historiska blandning har varit möjlig först genom samlingen kring kungen, centralmakten, och sedan kring republiken, med dess grundval av upplysningsideal och mänskliga rättigheter, baserats på anslutandet till en idé, en civilisation. Jean Daniel å sin sida ser att det finns problem med integrationen, men han skyller inte dem på någon civilisationernas kamp, och han anför som ett tungt argument emot Huntingtons tes att de flesta krig och konflikter genom historien utspelat sig inom de av Huntington avgränsade civilisationerna, inte mellan dem.

Det ironiska i dag är att den franska civilisationen, med sina universella anspråk och etniska brokighet, som ansågs kunna utsträckas till vem och vart som helst i världen, eftersom den var höjd över alla enskilda kulturer, numera måste försvara sitt existensberättigande genom att hänvisa till identitet och tradition. Den franska kulturen har allstå alltmer fått karaktären av en kultur. Detta är den paradox som framträder med smärtsam tydlighet i Finkielkrauts bok; han tycks se räddningen i ett förnyat värnande av det specifikt franska, i värsta fall en vändning inåt. Jean Daniel vill också bevara den franska särarten, men han ser även dess civilisatoriska arv som något i princip gott, trots den kolonialism och rasism den också gett upphov till. Moderna idéer om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter har djupa rötter i Frankrike och den franska republikanismen.

För Jean Daniel baseras den franska tillhörigheten på vad man har offrat eller är beredd att offra för landet, inte på vad för blod man har i ådrorna eller var man fötts. Detta offer måste inte relateras till blod som gjuts på slagfält, utan även om man är beredd att idrotta i de franska färgerna, om man investerar i Franrike, kulturellt, ekonomiskt eller enbart känslomässigt. Han skulle garanterat hylla Timbuktu och Zlatan för deras engagemang i en förnyad svensk nationalkänsla, bortom rasismen.

För migranter är identiteten av största betydelse. Fjärran från det ursprungliga hemlandet, i en omgivning som har ett annat språk, en annan kultur och inte sällan religion, blir det viktigt att hålla ihop, bevaka och bevara sina egna idéer och traditioner, och definera sig mot ett majoritetssamhälle som i sin tur inte sällan fördömer de invandrade minoriteternas identitetsskapande, vilket i sin tur ytterligare förstärker det ömsesidiga främlingskapet. Men hur kan den Andres identitet tillåtas vara viktig om inte den egna får vara det? Konsekvens i tänkandet leder till att om frågan om identitet sätts i centrum för den Andre, kommer den också att bli viktig för ”oss”. Det går inte i längden att hålla sig med dubbla måttstockar och tro att den ena ska kunna ha en rätt som förnekas den andra, det vet alla som vuxit upp med syskon.

Jean Daniel ställer en viktig principiell fråga, även om han inte utreder den helt tillfredsställande: hur kan nationen i dag fungera som samlande, god kraft, som något öppet och inkluderande, utan att för den skull implodera? Och om den inte är lämplig att längre fylla denna uppgift, vad skulle den kunna ersättas med? Själv anser jag att det måste finnas en gemenskap som det går att bli medlem i för att invandrare i ett land ska kunna känna sig delaktiga i det. Identifieringen av nationalstaten och nationalismen med enbart dess mest negativa avarter är missvisande. Det finns än så länge inget bättre och stabilare ramverk för fungerande samhällen än nationalstaten och motsvarande varianter, och den måste inte vara chauvinistisk och uteslutande.

Samtiden utspelar sig i ett spänningsfält mellan centrum och periferi och det är periferin som tycks ha överhanden. Man skulle rentav kunna påstå att den övergripande striden i samtiden handlar om vad som ska utgöra det ena och det andra. Periferierna trycker på, in mot centrum, ifrågasätter dess legitimitet och utmanar dess hegemoni, vilket också innefattar dess förmåga att hålla ihop samhällen, stater, nationer och så vidare. Detta kan förstås både bildligt och bokstavligt. Det handlar på global nivå om de tidigare koloniserade och fattigare ländernas ekonomiska framsteg och rent materiella utmaning av den västerländska dominansen. Men det handlar också på mera lokal nivå om hur förorterna utmanar innerstäderna och hur olika slags invandrar- och minoritetskulturer utmanar majoritetskulturen, inte minst i många länder i Europa. Bakgrunden till de förekommande problemen är både sociala och kulturella, lösningarna måste nog också vara det. Idén om en samlande, kulturell och historisk gemenskap verkar lockande, men den har en tendens att falla samman när den granskas närmare; gemenskaperna visar sig alltid vara konstruerade och kulturarvet är så fullt av utländska inflytanden historiskt sett att det kan verka meningslöst att avgränsa det.

Men den typ av antirasism som tar på sig att förneka värdet eller rentav existensen av någon svensk kultur, samtidigt som den hyllar den Andres kulturella särart, gör sig skyldig till inkonsekvens. Det skulle väl kunna passera, vi är inte några strikt logiska varelser, och det perspektiv ur vilket man ser ett visst problemsammanhang påverkar givetvis också hur det ser ut. Men värre är att de gör sig skyldiga till en orättvisa, och det är främst av den anledningen som de bäddar för en skadlig reaktion.

Jean Daniel och Alain Finkielkraut är europeiska intellektuella, som kan tillföra mycket till vårt svenska samtal om dessa frågor. Oavsett bristerna och tillgångarna med deras böcker ligger Frankrike, inte bara geografiskt utan även historiskt, närmare Sverige än USA. Vi skulle rent allmänt vinna på att delta mer aktivt i en fruktbar europeisk diskussion om samtidens mest brännande frågor, inte minst då det gäller rasism, nationalism, integration och andra ämnen som vi numera förväntas behandla gemensamt i vår överstatliga gemenskap.

Torbjörn Elensky är författare.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet