Föregående

nummer

Fredag 23 juni 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Tema i detta nummer:
Första världskriget – Europas urkatastrof

Det lär inte ha undgått någon att det i år är 100 år sedan det första världskriget bröt ut. Det har kallats Europas ­urkatastrof. Utan detta krig hade bolsjevikerna inte ­kunnat ta makten i Ryssland, inte heller Hitler i Tyskland. Utan första världskriget sannolikt inget andra världskrig. ­Under första världskriget stiger också USA på allvar fram som den dominerande stormakten i världen. Vad utlöste denna ­europeiska självdestruktion? Den sedan flera decennier dominerande uppfattningen att det var Tyskland som bar skulden till kriget ifrågasätts nu. Respons rapporterar i tre artiklar om front­förskjutningarna i historikernas krig om första världs­kriget när det gäller Tysklands, Storbritanniens och Rysslands roll.

Se alla texter

Tema

Första världskriget – Europas urkatastrof
Varför gick Storbritannien i krig?
Alf W. Johansson
· Brendan Simms, Europe – The Struggle for Supremacy 1453 to the Present, Penguin books, 2014 · Niall Ferguson, The Pity of War, Allen Lane Penguin books, 1998 · T.G. Otte, The Foreign Office Mind – The Making of British Foreign Policy 1865–1914, Cambridge University Press, 2011 · T.G.Otte, July Crises – The World’s Descent into War, Summer 1914, Cambridge University Press, 2014 · Zara S. Steiner, Britain and the Origins of the First World War, Macmillan, 1977 · Vernon Bogdanor, ”Lecture on Britain’s Entry in the First World War” (2013, se https://www.youtube.com/watch?v=U_Fyr-S99WE)

Storbritannien var den stat som hade mest att förlora på ett krig 1914. Men man ansåg ändå att det var farligare att stå utanför än att gå med. Om tyskarna besegrade Frankrike och Ryssland skulle Storbritanniens ställning som imperium vara dödligt hotad, och om Frankrike och Ryssland segrade skulle de stå fientliga mot Storbritannien som hållit sig utanför, vilket också skulle få allvarliga konsekvenser för imperiet. Att försvara maktbalansen i Europa och det egna imperiet var intressepolitik, men folkrättsliga motiv spelade också en betydande roll. Upprördheten över den tyska kränkningen av den belgiska neutraliteten var äkta och gav krigsinträdet en moralisk legitimitet.

Två gånger under 1900-talet har Storbritannien förklarat Tyskland krig, båda gångerna med katastrofala följder för Storbritannien som maktstat och imperium. Vid andra världskrigets slut var Storbritannien en klientstat till USA med ett imperium i upplösning. 1914 var Storbritannien det internationella systemets topdog, världsmakten framför andra. Det var för att bevara denna position som England gick i krig 1914.

Bernard Simms menar i sitt arbete Europe – The struggle for supremacy, 1453 to the present, att Europas historia sedan 1500--talet kan ses som en kamp om arvet efter det medeltida heliga romerska riket, det vill säga universalmonarkitanken, eller – i moderna termer – som en strid om hegemonin. Karl V sökte under 1500-talet förverkliga denna tanke, liksom den spanske kungen Filip II. De franska kungarna från Frans I till Ludvig XIV strävade i samma riktning. Napoleon lyckades faktiskt för en kort tid upprätta en europeisk hegemoni; även hos Hitler fanns som bekant liknande tankar. Det var det ”tyska området” som alltid stod i centrum i denna maktkamp. Simms säger: ”Whoever controlled central Europe for any length of time controlled Europe and whoever controlled all of Europe would ultimately dominate the world.”

Det framträdde emellertid ständigt balanserande motkrafter mot dessa hegemonisträvanden. Storbritannien var den europeiska maktbalansens främste väktare. ”God hath given into your hands the balance of power”, hette det redan i en hyllningsdikt till Elisabet I. Som örike kunde de brittiska ledarna på ett annat sätt än andra stater välja om man ville ingripa i kontinentens affärer eller stå utanför. Kanalkusten och Nederländerna intog tidigt en central ställning i brittiskt säkerhetstänkande. Fick en stormakt kontroll över dessa områden var de brittiska öarna direkt hotade. Sjöherravälde och maktbalans på kontinenten blev den brittiska politikens ledstjärnor. På denna grundval kunde England ägna sig åt uppbyggandet av sitt imperium. I kraft av sitt sjöherravälde kunde det projicera makt över hela klotet.

Attityden till kontinenten efter maktbalansens återupprättande i Wien 1815 var dock periodvis något distanserad. Bismarck kunde genomföra Tysklands enande utan att Storbritannien ingrep. Detta innebar i realiteten en maktpolitisk revolution i Europa. Den som insåg detta var Benjamin Disraeli. Han beskrev det tyska enandet som en händelse större än den franska revolutionen. Maktbalansen i Europa var fullkomligt förstörd och, förutspådde han, den som skulle komma att lida mest av detta var England. Under 1800-talets sista decennier var Storbritannien emellertid främst upptaget av de koloniala problemen i Afrika och Asien. Frankrike och Ryssland stod i centrum för den brittiska politiken, inte Tyskland.

Vid sekelskiftet började en viss imperial överbelastning göra sig märkbar. Imperiet knakade i fogarna. En hotreducering var nödvändig. Alliansen med Japan 1902 var ett försök att skapa en motkraft till Ryssland i Asien och Kina. Det rysk-japanska kriget 1904–1905 var ur denna synpunkt en framgång, men ledde samtidigt till en sådan försvagning av Ryssland att det var tveksamt om detta land kunde fungera som motkraft till Tyskland på kontinenten. Detta ledde till att Storbritannien 1907 ingick en överenskommelse med Ryssland, som reglerade de brittisk-ryska motsättningarna i Asien. Redan tidigare, 1904, hade den brittiska ledningen ingått en liknande överenskommelse med Frankrike. Detta arrangemang skulle få namnet trippel-ententen men det rörde sig inte om ett regelrätt alliansförhållande, endast en partiell reglering av vissa imperialistiska tvistefrågor. Det brittiska kabinettet ansåg sig fortfarande stå obundet i förhållande till kontinenten.

Storbritannien styrdes sedan 1906 av en liberal regering, alltså en ”vänsterregering”, som stod för frihandel, home-rule (parlament) för Irland och inte minst fred och samverkan mellan stormakterna. Det sistnämnda brukar kallas den gladstoneska linjen i brittisk utrikespolitik.

Utrikesminister var sir Edward Grey, en omstridd gestalt i brittisk historia. Niall Ferguson menar i sin kontroversiella bok The Pity of War (1998) att Grey från början hade en antitysk hållning och medvetet styrde Storbritannien mot ett krig på Frankrikes sida. Andra menar att Grey var inriktad på att bevara freden och ville återuppliva vad som brukar kallas den europeiska konserten, det vill säga ett organiserat samarbete mellan stormakterna. Var tyngdpunkten låg kan diskuteras, men den brittiska politiken var framför allt reaktiv. Grey strävade efter en position som den ärlige mäklaren i stormaktspolitiken. Det gav hans politik en ambivalent prägel; han var både maktbalanspolitiker och internationell samverkanspolitiker.

De brittisk-tyska relationerna hade efter sekelskiftet fått en alltmer irriterad och spänningsfylld karaktär. Tyskland spände sina krafter. Det talades om en tysk ”världspolitik”. Vad detta innebar var inte lätt att utröna och tyskarna själva hade inte någon klar uppfattning, men i mycket handlade det om status och synlighet i den internationella politiken. Det tydligaste uttrycket för detta var de tyska flottbyggena efter 1898. Tyskarna visste att de aldrig skulle kunna konkurrera med Storbritannien som sjömakt, men att man ändå som aspirerande ”världsmakt” måste ha en flotta. Tyskland hade en kust och kunde därför inte förbli en ”landråtta”, förklarade den tyske rikskanslern Bethmann Hollweg för en något häpen brittisk besökare. Flottbyggena skapade emellertid misstro mot Tyskland i brittisk opinion. Från 1907 stod Tyskland som hot i centrum för Storbritanniens säkerhetspolitiska överväganden. I ett berömt memorandum från november 1907 hävdade den ledande Foreign Office-tjänstemannen Eyre Crowe att Tyskland strävade efter hegemoni och att Storbritannien måste motsätta sig denna strävan. Det var ytterst inte flottbyggena eller Tysklands något ryckiga utrikespolitik som främst oroade britterna, utan mera detta lands allmänna ekonomiska, industriella, befolkningsmässiga och militära makttillväxt.

Hur skall då Sir Edward Greys politik tolkas? Han skulle efter kriget anklagas för att ha bidragit till krigsutbrottet genom sina tvetydiga uttalanden. Den avskräckningseffekt som ett klart ställningstagande för Frankrike skulle inneburit gick därigenom förlorad. Grey varnade emellertid vid upprepade tillfällen tyskarna att Storbritannien inte overksamt kunde åse hur Frankrike nedkämpades.

Men eftersom han samtidigt talade om att Storbritannien stod fri från bindningar fick dessa uttalanden inte en kategorisk prägel. Premiärministern Henry Asquith och Grey tillhörde högerfalangen inom det liberala partiet. De representerade snarast en minoritet i detta parti. Partiets majoritet, både i kabinettet och parlamentet, var ”anti-war” och inriktad på att Storbritannien skulle stå utanför ett krig på kontinenten. Inom denna falang fanns en inte obetydlig misstro mot Grey. För denne gällde det att undvika partisplittring. Ett öppet ställningstagande för Frankrike skulle med största sannolikhet ha lett till en sådan. Grey menade att ett tyskt anfall på Frankrike måste leda till en brittisk reaktion. I denna åsikt stod han inte ensam. Det konservativa partiet ville att Storbritannien öppet skulle binda sig vid Frankrike. Detsamma gällde för Foreign Office (utrikesdepartementet) och militärledningen, som redan 1909 hade utarbetade planer på en brittisk expeditionskår till Frankrike. I detta splittrade opinionsläge måste Grey manövrera med stor försiktighet.

Det är sedan länge klarlagt att Storbritannien efter 1905 inledde ett stegvis närmande till Frankrike; ”kommunikationer” utbyttes med fransk militär och 1912 nåddes en överenskommelse som gick ut på att Storbritannien åtog sig försvaret (genom flottan) av den franska kanalkusten, vilket gjorde att fransmännen kunde dirigera sin flotta till västra Medelhavet. Det var ingen allians, men utan tvekan ett långtgående åtagande. I offentliga sammanhang framhöll emellertid både Grey och Asquith emfatiskt att det inte fanns några bindande överenskommelser. Storbritannien hade en ”free hand”. I parlamentet 24 mars 1913 försäkrade Asquith (liksom tidigare Grey), att ”this country is under no obligation […] which compels it to take part in any war”. Var detta falskspel? Inte om man anser att Grey i första hand räknade med att freden skulle kunna bevaras och att Storbritannien här hade en viktig roll att spela. Om det blev offentligt att Storbritannien hade ett ”continental commitment” skulle alla möjligheter för Grey att fungera som medlare i internationella sammanhang i ett slag försvinna.

Någon har påpekat att man måste akta sig att se det som hände senare som orsaker till det som skett tidigare. I slutet av 1913 var det ingen som visste att de europeiska stormakterna inom drygt ett halvår skulle befinna sig i krig. Trots allt tal om blockbildning hade den europeiska politiken fortfarande en öppen karaktär, något som Grey sökte stärka. Han strävade aktivt efter att uppliva den europeiska konsertdiplomatin, där stormakterna genom återkommande sammankomster reglerade uppkommande tvister.

Det är lätt att i efterhand se den brittisk-tyska konflikten som oundviklig, men så upplevdes den inte av samtiden. Tvärtom, 1913 tycktes de tysk-brittiska relationerna gå mot en avspänning. Grey talade till och med i parlamentet om att spänningarna nu var ett minne blott. Stormaktsdiplomatins framgångsrika ”lokaliserng” av Balkankrigen 1912–1913 gav upphov till en försiktig optimism. Huvudlinjen i Greys politik var fortfarande den gladstoneska – maktbalanslinjen var en reservlinje om det värsta skulle inträffa. Trots det tryck som fanns både från utrikesförvaltningen och militärerna hade det brittiska kabinettet frågan om krig och fred fast i sin hand.

Det första världskriget var väl förberett både mentalt och militärt, men kom ändå som en överraskning. Ännu den 17 juli, således tre veckor efter skotten i Sarajevo, sade Lloyd George, inflytelserik brittisk finansminister, i ett tal att de brittisk-tyska relationerna var bättre än på länge. Det var egentligen först den 24 juli, dagen efter det österrikisk-ungerska ultimatumet till Serbien, som kabinettet upplystes om att utvecklingen på Balkan riskerade att leda till storkrig.

Greys linje efter det österrikisk-ungerska ultimatumet till Serbien den 23 juli var att försöka få till stånd en fyrmaktskonferens. Han hoppades att den så kallade Londonkonferensen, som varit verksam under Balkankrigen skulle kunna återupplivas.

Var Greys förhoppningar på en konfliktlösning genom en stormaktskonferens orealistiska? Christopher Clark, som skrivit den uppmärksammade boken The Sleepwalkers (2013), anser detta. En fyrmaktskonferens skulle ha fått karaktären av en straffdomstol mot Österrike-Ungern. Tyskland ställde sig avvisande till Greys förslag. Den brittiske forskaren Vernon Bogdanor menar att detta förkastande är avgörande när det gäller skuldfrågan. Därigenom berövades Grey en möjlighet att övertala Ryssland att inte mobilisera. Churchill skulle senare skriva att hade denna konferens kommit till stånd skulle kriget ha undvikits. Mellan den 24 juli och krigsutbrottet återkom Grey sex gånger till konferenstanken, men såväl Österrike-Ungern och Tyskland var fast beslutna att ”Sarajevofrågan” skulle avgöras ”lokalt”, det vill säga i realiteten med krig. Grey bad slutligen centralmakterna själva lägga fram ett förslag till fredlig lösning. Den 29 juli inkom från Berlin ett erbjudande att Tyskland skulle garantera Frankrikes gränser i utbyte mot ett brittiskt löfte om neutralitet, det vill säga i klartext att Tyskland efter ett segerrikt krig mot Frankrike skulle återställa Frankrikes tidigare gränser; hur det skulle bli med Frankrikes kolonier uppgavs inte.

Det tyska erbjudandet skapade häftig upprördhet inom det brittiska utrikesdepartementet. ”Ett synnerligen cyniskt och vanärande förslag”, kallade Eyre Crowe det. Att acceptera det vore att ge Frankrike ett knivhugg i ryggen. Det kunde nu inte råda någon tvekan om att Tyskland hade för avsikt att starta ett angreppskrig. För Foreign Office-diplomaterna innebar detta att Storbritannien stod inför en ”napoleonsk” situation; att inte gå i krig vore detsamma som att svika Wellingtons och Nelsons minne. Fem ledande diplomater aviserade sin avsikt att begära avsked. ”Stämningen är sådan att nästan alla vill begära avsked hellre än att tjäna en regering av vanärade feglingar”, skrev kabinettsekreteraren Arthur Nicolson. Allt bestämdes nu av maktbalanstänkandet: ”Faced with the prospect of imminent war, concerns for the balance of power, hardwired into the collective mindset of Britain’s diplomatic élite, dictated policy-suggestions”, skriver T.G. Otte i The Foreign Office Mind (2011). Rådet till utrikesministern var: Hjälp Frankrike med alla tillgängliga resurser.

Detta var ett råd som Grey kunde ta till sig, men inte effektuera. Hans kongressdiplomati hade nått vägs ände. Vad det nu handlade om var frågan: skulle England gå i krig för att försvara maktbalansen? Detta var något svårt att förena med liberal moral. Churchill skriver i sin världskrigsbok: ”Kabinettet var i överväldigande utsträckning pacifistiskt. Minst tre-fjärdedelar av medlemmarna var beslutna att Storbritannien inte skulle dras in i ett europeiskt gräl såvida inte Storbritannien självt attackerades.” Men efter den 30 juli, dagen för Rysslands tillkännagivande av sin mobilisering, gick allt så rasande snabbt att de flesta hade svårt att ta kategorisk ställning. Det var exempelvis först den 2 augusti som många kabinettsmedlemmar blev medvetna om den brittiska bindningen till den franska kanalkusten. Många var också osäkra om det gällde endast en brittisk flottinsats eller om även en expeditionskår skulle skickas.

Det gjordes vissa försök att organisera antikrigsopinionen, men denna fick aldrig någon kraftfull ledare. Det är betecknande för förvirringen att Grey i vissa situationer fortfarande kunde tala om att Storbritannien hade en ”fri hand”, samtidigt som han den 29 juli hotade att avgå om kabinettet antog en resolution att England inte skulle gå i krig. In i det sista pågick diplomatiska utspel, men i efterhand kan man se att händelsernas inneboende logik bestämde skeendet. Den centrala frågan efter den 30 juli var inte om Storbritannien skulle gå i krig utan om detta skulle ske under en liberal regering.

Storbritannien var den stat som hade mest att förlora på ett krig. Alla de andra staterna hade revisionistiska ambitioner, Storbritannien önskade endast bevara ett rådande tillstånd. Grey försökte finna utvägar även efter de ryska och tyska mobiliseringarna. Kunde inte de mobiliserade trupperna stå med gevär vid fot tills en förhandlingslösning lagts fram? Nej, svarade man från tyskt håll. Mobiliserade trupper skulle direkt kastas in i krigshandlingar. Efter detta insåg Grey att ett storkrig var oundvikligt De tyska militärerna hade övertagit makten, menade han.

Nu återstod endast den interna kampen om Storbritanniens politik. Skulle den liberala regeringen spricka på frågan om Storbritanniens kontinentala engagemang? Sex ministrar hade sammanträffat hos finansministern (Downing Street 11) före kabinettssammanträdet 2 augusti och enats om att de ”inte var beredda att gå i krig nu”. Grey öppnade diskussionen med att säga, att nu måste ”plain speaking” gälla. Den franske ambassadören, som han nyss talat med, hade varit förtvivlad över Storbritanniens vacklande hållning. Grey klargjorde, att han ansåg att Storbritanniens förpliktelse (sedan 1839) att försvara Belgiens neutralitet var ovillkorlig. Också ett tyskt anfall mot franska kanalkusten skulle innebära casus belli. Greys hållning vann dock inte majoritet. Den liberala regeringen tycktes gå mot sin upplösning, men Asquith accepterade att sitta kvar tills vidare. Det fanns trots allt en vilja att hålla samman. De liberala non-interventionisterna visste att föll regeringen, skulle alternativet vara en koalitionsregering eller en konservativ minoritetsregering – båda ”pro-war”.

”Omständigheternas makt har drivit regeringen dit den spontant borde ha gått”, skrev Eyre Crowe. Den som kraftfullast talade för krigslinjen var marinministern Winston Churchill, som redan hade försatt flottan i krigsberedskap. Genom att starkt betona Storbritanniens moraliska förpliktelser både mot Belgien och Frankrike slog Asquith och Grey en bräsch i det liberala motståndet. När Grey nästa dag (den 3 augusti) kunde informera om det tyska ultimatumet till Belgien och den belgiske kungens värdiga avvisande, gjorde detta ett djupt intryck på ministrarna. Konfliktbilden ändrades. Det gällde inte längre maktbalansen utan ”the public law of Europe”, som redan Pitt den yngre hade talat om i kampen mot Napoleon. Ett slags ”lugn och beslutsamhet” sänkte sig nu över församlingen. När Grey 3 augusti talade i parlamentet lyfte han särskilt fram de små staternas ställning i Europa. Skulle Belgien falla skulle Nederländerna bli nästa. Om Storbritannien inte gick med skulle det förlora ”sin respekt, goda namn och rykte i världen” och, tillade han, dessutom ”drabbas av de svåraste ekonomiska konsekvenser”. Grey lyckades med sitt tal åstadkomma samling. Han gav en berättelse som legitimerade både den brittiska krigsinsatsen, vänskapen med Frankrike och Storbritannien som småstaternas beskyddare gentemot ett hegemonisträvande Tyskland. Det liberala partiet sprack aldrig, endast två ministrar avgick: labourrepresentanten John Burns och lord Morley.

Påföljande dag sände den brittiska regeringen ett ultimatum till Berlin om Belgiens neutralitet att besvaras före midnatt. Något svar kom aldrig. Den 5 augusti befann sig Storbritannien i krig med Tyskland.

Hade ett brittiskt krigsinträde kunnat undvikas? Den tidigare nämnde Niall Ferguson menar detta. Men hans kontrafaktiska resonemang blir aldrig övertygande. De bygger på att Tyskland vid en snabb seger i väst skulle varit berett att upprätta Frankrikes och Belgiens suveränitet. För att få denna ekvation att gå ihop måste han bortförklara det tyska så kallade septemberprogrammet utformat av Bethmann Hollweg vid tiden för Marneslaget, som förutsåg vittgående tyska annexioner både i väst och öst. Dessa planer skulle aldrig blivit aktuella vid en snabb tysk seger, menar han.

Det är svårt att övertygas av Fergusons resonemang. Ytterst gick Storbritannien i krig därför att man ansåg det farligare att stå utanför än att gå med. Om tyskarna besegrade Frankrike och tvingade Ryssland till underkastelse skulle Storbritanniens ställning som imperium vara dödligt hotad: Tyskland skulle stå med en jättearmé vid kanalkusten. Segrade å andra sidan Frankrike/Ryssland skulle dessa stater stå fientliga mot Storbritannien, som fegt hållit sig utanför, vilket skulle fått avgörande konsekvenser för de brittiska ställningarna i Asien och Indien. Storbritannien var ”tvunget” att gå i krig för att försvara maktbalansen och imperiet och inte minst säkra en röst vid de fredsförhandlingar som måste följa vid krigets slut. Detta var ren intressepolitik. Men det fanns också ett folkrättsligt element, som förtjänar att framhållas: en föreställning om att det måste finnas något av ”decency and fairness” även i den internationella politiken. Upprördheten över den tyska kränkningen av Belgiens neutralitet var äkta och gav krigsinträdet en moralisk legitimitet som gjorde att den liberala regeringen kunde sitta kvar.

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola och senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet