Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

2/2016

Tema: Inget land för gamla – På väg mot en ålderdom av ovisshet och ojämlikhet?

Analys/Reportage

Uppsala: Seminarium om New Public Management
Sharon Rider

Misstroendets pris

Tilliten och det professionella omdömet i samhället håller på att raseras av styrreformer enligt New Public Management-principen. Idén bygger på att människor är egoistiska och att deras arbete därför måste kontrolleras och mätas. Detta hotar inte bara yrkesstolthet utan också rationellt tänkande i allmänhet, menar filosofen Sharon Rider.

Med anledningen av ett specialnummer av Statsvetenskaplig tidskrift (2016/1) om New Public Management (NPM) anordnades ett välbesökt seminarium i Uppsala den 18 mars. Temat var ”Att göra rätt – även när ingen ser på”. Ytterst handlade både seminariet och temanumret om en grundbult i det civila samhället, nämligen tillit, och hur tilliten under tre decennier har urholkats och undergrävts av olika styrformer och förvaltningspraktiker. “Överideologin” bakom dessa styrformer – en uppsättning vidlyftiga och problematiska teoretiska antaganden om vad det är att vara en människa – har skapat en ny människotyp till sin avbild.

En behållning med seminariet var att höra civilministern, Ardalan Shekarabi, beskriva den ”kunskapsresa” som ledde fram till regeringens aviserade Tillitsreform. Under 2015 besökte ministern ett stort antal lärosäten för att diskutera olika frågor rörande styrning i offentlig sektor med forskare och representanter för olika yrkesgrupper inom den offentliga sektorn. Reformen syftar till att hitta en balans mellan statens behov av att kunna styra och kontrollera de verksamheter som den har fått förtroende av väljarna att styra och att minska på bördan från administrativa pålagor som har tagit allt större delar av kärnverksamhetens resurser, tid och pengar, i anspråk. Ett av de viktigaste inslagen i reformen är att se över möjligheterna att minska på och förenkla de återrapporteringskrav som har kommit att monopolisera de professionellas tid. En sådan reform förutsätter dock att man i någon mån litar på att läkare, lärare och domare ”gör rätt – även när ingen ser på”. I NPM-styrda verksamheter är utgångspunkten dock den motsatta: den dolda ideologin är nämligen att människan i grund och botten är egoistisk, och att hennes handlingar huvudsakligen motiveras av egenintresse och vinstmaximering. För att försäkra sig om att den som är i statens tjänst verkligen agerar för det allmänna och inte för sig själv och sina gelikar måste hon ständigt vara övervakad. Det handlar om ett straff-och-belöningssystem som dresserar henne till följsamhet inför den ekonomiska förvaltningens behov och önskemål. Detta tema återkommer på olika sätt i det mycket läsvärda och angelägna – om än djupt nedslående – temanumret.

Shekarabi betonade att den i särklass viktigaste insikt han fick från sin kunskapsresa var vittnesmålen från de professionella: NPM orsakar samma problem och samma frustration på golvet för såväl poliser som domare, såväl professorer som förskolärare, såväl överläkare som undersköterskor. Problemen är att i) man tvingas ägna tid åt att bevisa för människor som inte är insatta i verksamheten och dess kunskapsbas att man utför det arbetet man ska utföra; ii) resurserna för kärnverksamheten (haffa bovar, lindra smärta, lära barn att läsa) används till dokumentation, kommunikation med mera för att kunna uppvisa “måluppfyllelse”; iii) viktiga kvaliteter i vård, undervisning och rättskipning inte går att mäta statistiskt, vilket innebär att dessa ”trängs ut” av arbetet med statistiskt mätbara ”prestationer”. Det innebär att den yrkesutövande tvingas prioritera bort det väsentligaste. En chefsdomare fälldes för 41 fall av tjänstefel då han, på grund av krav på snabb omsättning av domstolsbeslut (produktivitet), prioriterade enklare fall och lät svåra och komplicerade fall vänta. (Exemplet är hämtat ur uppsatsen ”Professions under siege” i tidskriften).

”Granskningens (glömda) kostnader”, men även andra bidrag i temanumret, tar upp oavsedda kostnader till följd av ökad stress hos yrkesutövarna på grund av målkonflikten mellan att göra ett bra jobb och uppvisa tillfredställande resultat inför chefer för att tillmötesgå granskarna. Under åren har vi sett många fall där verksamhetsansvariga hänvisar till protokoll de har fyllt i enligt konstens alla regler, när de ur ett moraliskt perspektiv gjort något förkastligt. Polischefer tipsar om när och var trafikpolisen ska utföra sina nykterhetskontroller för att uppnå störst antal stoppade bilister, nämligen de tider på dygnet och på de platser där ytterst få av de bilister som stoppas är påverkade. Verksamhetsföreståndare på äldreboenden som bland annat reglerar tiden för att antalet duschar per boende efterföljs gör det till priset att Hjördis aldrig får den extra minut hon skulle behöva med det stressade vårdbiträdet för att byta några ord och bryta ensamheten. Exemplen, som kan mångfaldigas, illustrerar medialt uppmärksammade resultat av systemet som skärskådas i flera bidrag. Det professionella omdömet, framodlat under hundra- eller tusentals år av lärdom, överföring av och socialisering i normer och värderingar, ja en hel kunskapstradition, raseras på några decennier av en grupp självutnämnde managementexperter, en process som i litteraturen benämns ”avprofessionalisering”.

Denna term fångar den försvagade självtillit som alltmer utmärker professionerna i dag. Men bristen på tillit från omgivningen är ett mycket bredare och allvarligare fenomen. Problemet är att NPM skapar ett system i vilket alla former av rationellt tänkande och handlande som inte kan redovisas med enkla mått blir irrelevanta för beslut och bedömning. (En principiell diskussion om detta kan man läsa i ”After NPM”). Det innebär att den läkare, lärare, domare eller forskare som vill göra ”rätt” enligt en princip eller norm (altruism, rättvisa, traditionsbevarande med mera) som inte kan beräknas, är ”out of line”. Målkonflikten här handlar inte endast om att prioritera det ena eller det andra, utan om att hantera en omöjlig uppgift. För att låna en term från Kathryn P. Morgan, professor i filosofi vid Torontouniversitetet, kan man beskriva situationen som “moral madness” (“moralisk sinnesförvirring”). Våra läkare, lärare, poliser slits mellan professionella dygder och organisationslojalitet. Då till exempel följsamhet och principfasthet mycket lätt hamnar i konflikt i en given situation, finns det för de professionella ingen klar ledstjärna. De blir moraliskt sinnesförvirrade. Men då vi nu lär även småbarn i skolan att vara anpassningsbara, flexibla, följsamma för att kunna nå upp till abstrakta och fragmenterade kunskapsmål i stället för att lita på sina lärares kunnande och omdömesförmåga, kan man undra om vi inte håller på att träna upp ett helt släkte av moraliskt förvirrade individer. Det är ett högt pris att betala för redovisningssamhället. Här kan man verkligen prata om dolda kostnader.

Sharon Rider är professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet.

 

– Publ. i Respons 2/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet