Föregående

nummer

Onsdag 23 augusti 2017

2/2016

Tema: Inget land för gamla – På väg mot en ålderdom av ovisshet och ojämlikhet?

Analys/Reportage

I backspegeln: Underdogmetafysik underblåser sekteristiska motsättningar
Johan Söderberg

Debatten mellan sociologerna Howard Becker och Alvin Gouldner från 1968 är fortfarande synnerligen relevant. Becker menade att de intellektuella ska ta ställning för den grupp som uppfattas vara i underläge. När man tar ställning för en grupp, tar man också ställning mot en annan, svarade Gouldner, och då löses den ömsesidighet upp som är en förutsättning för välfärdsstaten. Skyldigheterna tillfaller en grupp, rättigheterna en annan.

Framväxten av kåkstäder och ”no-go zoner” är omskakande för den svenska självbilden. Att alla medborgare har räta tandrader, avslutad skolgång och en känsla av delaktighet i samhällsbygget, det var folkhemmet vi ärvde. Arvegodset har förslösats, men vi saknar ännu orden för att benämna det nya som fyller tomrummet efter den sociala ingenjörskonsten. Det är mot den bakgrunden som en debatt i tidskriften American Sociologist från det symboltyngda året 1968 blir aktuell igen. Den ene av debattörerna, Howard Becker, är känd för sina studier av det amerikanska samhällets skuggsida. Han uppmanade sina kollegor att ta ställning för de Marginaliserade. Uppmaningen synades av Alvin Gouldner. Den senare nådde ryktbarhet för sina kunskapsteoretiska reflektioner kring sociologins sanningsanspråk. Kritiken som han riktade mot Beckers ställningstagande kan ge vägledning i våra ansträngningar med att uppdatera den svenska självbilden.

Inledningsvis anmärkte Gouldner att ett ställningstagande för någon på samma gång är mot någon annan. Udden i Beckers ställningstagande var riktad mot Auktoriteten, förkroppsligad i en skolmagister, en socialarbetare eller en fängelsedirektör. Men Auktoriteten har oftast en överordnad och under den Marginaliserade finns det någon i beroendeställning. Vem ska sociologen då ta ställning för (och mot)? Grupper som är marginaliserade i majoritetssamhället, eller marginaliserade grupper inom dessa grupper ad infinitum? Becker hade föregripit invändningen genom att slå fast det lönlösa i att jaga efter den överordnades överordnade. Resonemang av det slaget gick i rundgång. I vetskap om att alla inlagor är partsinlagor återstod för sociologen att följa sin ingivelse och förbehållslöst välja sida. Vilket var alternativet som Gouldner förordade? Enligt honom borde sociologen sträva efter att väga samman motstridiga intressen och perspektiv i en helhetsbild. Målet var att överskrida det enskilda och ensidiga i en allsidig allmängiltighet. Intuition stod mot reflektion i en debatt vars konturer hade dragits upp redan i Hegels polemik mot romantikerna.

En reflektion som Becker hade utelämnat var att tänka igenom vem det är som tar ställning. Gouldner erbjöd sig att fylla luckan i Beckers resonemang. Ställningstagandet kunde spåras tillbaka till ett generationsskifte hos den intellektuella klassen. En äldre generation av Chicago-sociologer hade skildrat missförhållandena i sina egna bostadskvarter. De hade haft erfarenhet av lokalsamhällets motsägelsefulla konflikter och hierarkier. Den nya generationen bodde i nyanlagda villaförorter, långt från ”empirin”. Deras samhällsengagemang tog avstamp i teorier, något som underblåste förenklade kategoriseringar och ställningstaganden.

Även med avseende på finansieringen var den nya tidens intellektuella frikopplade från lokalsamhället. Den äldre generationens reformarbete hade bekostats av kvarterets affärsmän. Nu stod de nationella forskningsråden för fiolerna. Men detta betydde inte ett ökat oberoende för de intellektuella, tvärtom. Beckers val av informanter, luffare, knarkare och hallickar, skänkte honom förvisso en rebellisk framtoning, men den Auktoritet som han manade till uppror mot var småstadens etablissemang. Detta skikt i samhället kallade Gouldner för ”the middle-dog”. Deras maktutövning stannade på en lokal nivå. Framför allt saknade de inflytande över tilldelningen av forskningsmedel och stipendier. Kontrollen över de intellektuellas livsbetingelser utövades av ett annat skikt i samhället, ”the top-dog”. Lämpligt nog hade Howard Becker uteslutit dem ur sin analys. Med dylika ställningstaganden kunde de intellektuella ha gott samvete utan att riskera sina karriärer. Makthavarna i Washington och New York hummade med i ett ställningstagande som undergrävde lokala eliter och professioner. De senare hade egna agendor och satte sig ofta på tvären mot påbud uppifrån i förvaltningshierarkin. De Marginaliserade saknade ett sådant handlingsutrymme. Deras självförståelse speglade det omgivande samhällets syn på dem. När sociologen intog de Marginaliserades perspektiv var det i själva verket det hegemoniska samhällets självbild som hon hade gjort till sin egen.

Vändningen i resonemanget kan tyckas halsbrytande, men Alvin Gouldner saknade inte förlagor. Karl Marx hade skildrat hur det parisiska trasproletariatet mobiliserades av trasprinsen, Napoleon III, för att slå ner motståndsfickor. Historikern E.P. Thompson hade redogjort för hur den tidiga reformrörelsen i England angreps av lejda ”kyrka-och-kunga-pöblar.” Historien är full av exempel på hur de mest utblottade har tjänat som murbräckor i gångna tiders chockdoktriner. Denna dyrköpta läxa glömdes bort av den nya vänstern. Utanförskapet togs i stället som en intäkt för rättfärdigheten i någons handlingar, oavsett vad dessa handlingar bestod i. Tydligast kommer det till uttryck när Michel Foucault lägger ut texten om sitt engagemang för fängelseinterner:

Det är helt klart att proletariatet självt är offer för brottsligheten. Självklart har åldringarna ingen sympati för en typ, en ungdomsligist som rånar dem på deras sista besparingar för att denne vill köpa en Solex [cykel]. Men vems är felet att den unge mannen inte har tillräckligt med pengar för att köpa en Solex, eller, för den delen, att han så gärna önskar sig köpa en? (Foucault, Dit et Ecrit 1954-1988, vol.II, 1970-1975, s.302)

Foucault besvarar själv sin fråga: det är arbetarklassen som bär skulden, eftersom den har internaliserat borgerskapets moralregler och uppförandekoder. Trasproletariatet däremot, med sin benägenhet att utöva fysiskt våld, kan fortfarande skaka om de förhärskande normerna. Foucaults inflytande på efterkommande generationer av akademiker förklarar kanske varför vi i dag tenderar att uppfatta Gouldners position, inte Beckers, som den reaktionära.

I ställningstagandet för de Marginaliserade anade Gouldner framväxten av en ny kunskapssyn som han gav namnet ”underdog-metafysik”. Han spårade underdog-metafysiken tillbaka till sammanbrottet för fyrtio- och femtiotalets positivistiska sociologi med dess anspråk på vetenskaplighet och objektivitet. Anspråk av det slaget hade blivit alltmer ifrågasatta, inte minst av Gouldner själv. Fram växte en ny konsensus: Inget perspektiv har företräde framför något annat i kraft av sin inneboende sanningshalt. Sant är det som röststarka intressen har styrka nog att framställa som sanning. Därför gav underdog-metafysiken ett kompensatoriskt företräde åt de Marginaliserades sanningsanspråk. Ställningstagandet framstod nu som en ny sorts objektivitet.

I själva verket hade denna radikaliserade skepticism bytt ut positivismens sanningsbegrepp mot ett annat fundament, nämligen grupptillhörigheten hos de Marginaliserade. Robert Merton beskrev denna kunskapssyn som ”social solipsism”. Han myntade termen ett par år efter Gouldner, mot bakgrund av att delar av medborgarrättsrörelsen i USA hade börjat insistera på att den svarta befolkningen endast kunde representeras av svarta. Merton varnade för att en ökad polarisering skulle bli följden om idén förkastades att det bästa argumentet kan fälla avgörandet i en meningsskiljaktighet mellan grupper. Gouldner påminde om att idén om objektivitet hör nära samman med en föreställning om hur samsyn kring ett sakförhållande kan uppnås och göras bindande, även för de parter i vilkas intresse det ligger att förneka saken.

I stället för att ta ställning för en grupp, uppmanade Goulder de intellektuella att svära trohet till ideal: jämlikhet, opartiskhet, sannskyldighet, frihet etcetera. Det viktiga här är inte vilket ideal som den intellektuelle ansluter sig till. Det viktiga är att alla, oavsett grupptillhörighet, omfattas av idealet. Universalismen påbjuder ömsesidighet i enlighet med devisen: Den enes rättighet är den andres skyldighet. På den grunden vilar allmänhetens förtroende för rättsstaten och viljan att bekosta generella försäkringssystem. När de intellektuella tar ställning för en grupp (och mot en annan), förbyts ömsesidigheten till ensidighet. Skyldigheterna tillfaller den ene, rättigheterna förbehålls den andre. Nu invänder säkert någon att ställningstagandet syftar till att kompensera för en grupps kollektiva skuld och strukturella övertag gentemot de övriga. Men om sanning inte är något annat än det som röststarka intressen kan göra gällande som sådan, då kan inget högre sanningsvärde åberopas för påståendena om skuld och struktur heller. Den utpekade gruppen kommer välja sin egen statistik och utse sina egna martyrer för att underbygga påståendet att styrkeförhållandena i samhället är de rakt motsatta. Däri ligger faran med underdog-metafysiken: Den underblåser sekteristiska motsättningar.

En ond cirkel uppstår där grupptillhörighet längs kulturella, religiösa och etniska skiljelinjer underminerar viljan att betala skatt till de generella försäkringssystemen. Samtidigt stärker bortträngningseffekter i en alltmer underfinansierad välfärdssektor spänningarna mellan olika grupper. Timbro-anknutna ledarskribenter och opinionsbildare hejar på denna utveckling i förhoppningen om att det ska spärra vägen för framtida återtåg till folkhemmet. De borde begrunda de historiska lärdomarna i Karl­ Polanyis Den stora omdaningen. Om marknaden ska säkras från politiken på detta sätt, då väntar svåra bakslag för den liberala demokratin. För mer än femtio år sedan varnade Gouldner för att de intellektuellas ställningstaganden inte skulle gynna de Marginaliserade i längden. Han blev sannspådd. Frågan måste upp på bordet: Vilket ansvar har vi, de intellektuella, för motreaktionerna på våra ställningstaganden?

Johan Söderberg är universitetslektor vid Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet.

Referenser:
· Becker, H. (1967) ”Whose side are we on?” Social Problems. Vol 14, No. 3, s. 239-247.
· Gouldner, A. (1968) ”The Sociologist as ­Partisan – Sociology and the Welfare State.” The American Sociologist, Vol. 3, No. 2 (May, 1968), s. 103-116.

På bilden: Alvin Gouldner, Wikimedia Commons.

– Publ. i Respons 2/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet