Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet

Analys/Reportage

Åtstramningspolitiken hotar den grekiska demokratin
Sten Widmalm

Åtstramningspolitiken har eroderat den antifascistiska konsensus som tidigare kännetecknade EU. Men även den extrema vänstern gynnas av krisen. I Grekland har skuldkris, åtstramningspolitik och flyktingkris förstärkt konflikten mellan vänster- och högerkrafter. I Sverige skrivs det en hel del om Gyllene Gryning, men deras huvudfiender på vänsterkanten uppmärksammas sällan. Respons har besökt ett av anarkisternas starkaste fästen i Aten.

Grekland är verkligen ingen förebild i ekonomiskt avseende. Därför har man i EU vant sig vid att kunna lägga nästan vilka pålagor som helst på grekerna under parollen ”de behöver oss mer än vad vi behöver dem”. Men Grekland representerar något som är ännu större och viktigare för EU än det som kan räknas i euro.

Det läge landet har hamnat i vittnar om hur starkt ekonomiska intressen nu prioriteras i EU och hur mycket värnandet om demokratiska och humanitära principer har fått träda tillbaka. ”Ekonomin först”- argumentet skapar, i synnerhet i Grekland, ett slags tryckkokare där demokratins rätt sköra undervegetation hotas på sikt. Vad som däremot överlever är de anaeroba varelserna – de radikala och extremistiska krafter som cyniskt och öppet föraktar demokrati som styrelseskick. De trivs när de blir ont om syre.

För Grekland skapar EU:s hantering av flyktingfrågan och åtstramningspolitiken tillsammans unikt stora problem. Utan tvekan har situationen för flyktingarna som hamnat i Grekland varit allt från prövande till i vissa fall rent ut sagt omänskliga. Men bilden är inte nattsvart. Under våren besökte jag och en kollega tre läger i hamnområdena i Piraeus och Skaramangás. Förhållandena i Pireus var sämst. Där bodde flyktingarna tätt tillsammans i tält. Där får sjukdomar, särskilt influensa och infektioner i luftvägarna, snabb spridning. På dagarna hade temperaturen, redan i april, börjat krypa över trettiogradersstrecket, men på nätterna var det fortfarande råkallt. För dem med problem med luftvägarna skapade dessa tvära temperaturskillnader oerhörda problem. Men lägret i Pireus var på avveckling. De som var kvar fick hjälp från grekiska staten med mat och vatten. Ett flertal frivilligorganisationer såg outtröttligt till att flyktingarna fick sjukvård, barnpassning och ibland underhållning.

Några av flyktingarna hade skickats till Turkiet, några till ett läger i Skaramangás någon mil från Pireus. I det senare hade tälten ersatts av containrar ombyggda till små bostäder. I varje ”hus” fick en eller två familjer plats – ibland upp till åtta personer. Men här fanns i varje fall vatten, avlopp och luftkonditionering. Vad som mest plågade dem som vi pratade med var inte lägren i sig. Det var ovissheten, all väntan, oron för att skickas iväg, saknaden av familjer man lämnat bakom sig och sorgen över att ha tvingats fly sitt hemland. Här var flyktingarna uppdelade mellan syrier, irakier och afghanistanier. En av dem som arbetade vid förläggningen beklagade att det fanns för litet personal för att hålla reda på alla grupper och deras behov. Han var utbildad helikoptermekaniker, men fick rycka in och hjälpa till med flyktinghanteringen och att hålla infrastrukturen igång.

Särskilt krävande var de sociala relationerna i lägret. Vi kunde tala fritt om utmaningar och problem med dem som arbetade här. Jag hörde inte någon som formulerade problematiken i främlingsfientliga termer. Snarast var det ett slags uppgivenhet inför flyktingkrisens omfattning i kombination med den ekonomiska krisens effekter som var det återkommande temat i diskussionerna. En av de ansvariga ordningspoliserna vid ett läger frågade oss hur vi tror att det skulle gå när flyktingströmmarna bara fortsätter och tyskarna förlitar sig på att lösa flyktingkrisen i Grekland genom avtal med arvfienden Turkiet. ”Tell your leaders in the EU that this SUCKS! THIS SUCKS!” Utfallet ersattes nästan omedelbart med uppgivet skratt och snart var ordningspolisen upptagen med att ge instruktioner till några flyktingar, som bett om råd om vattenförsörjningen i lägret. Flyktingarna kunde i princip röra sig fritt i områdena vi besökte och inte i något läger möttes vi av fientliga reaktioner. Situationen i den del av Aten där anarkisterna har makten var annorlunda i det avseendet.

Det har skrivits en hel del här i Sverige om Gyllene Gryning, men avsevärt mindre om deras huvudfiender, vänstern och anarkisterna, varav många har sin hemvist i området Exarcheia i centrala Aten (på bilden ovan). Området har flera likheter med Christiania i Köpenhamn. Det befolkas av bohemer och politiska aktivister på vänsterkanten, vissa mycket långt ut på den kanten. Här finns en kollektivt driven park, kollektivt drivna kaféer och pubar, politiska samfund och frivilligorganisationer och mängder av små affärer där vinstintresse inte är den primära drivkraften. Utöver de politiska vänsterorienterade agendorna, som här försvaras av en yngre generation studenter tillsammans med veteraner som har övervintrat sedan sjuttiotalet, är det den sociala samvaron som lockar flest. Festerna är många och dessutom är tillgången till droger stor.

En äldre undervisningsbyggnad strax intill Exarcheia hade vid vårt besök ockuperats av anarkister som ”överlåtit” byggnaden till flyktingar. De stod under anarkisternas ”beskydd” så det räckte med litet fotograferande för att ett antal grovhuggna vakter, iklädda präktiga timmerhuggarskägg skulle skickas ut för hota med spö. Så ser det i dag ut på den plats där en omfattande studentproteströrelse 1973 motsatte sig militärjuntan i en dramatisk uppgörelse. Då ockuperades byggnaderna, som tillhör Atens tekniska universitet, av studenter som mobiliserade via en radiosändare. Deras meddelande började alltid med frasen ”Här är Polytechneion!”

Militären fick bryta ockupationen med våld och det krävde bland annat att de rullade in en stridsvagn på området. Motståndsrörelserna fortsatte trots våldet från militären att växa och sprida sig. Efter att militärjuntan genomfört ett misslyckat kuppförsök mot den cypriotiska regimen invaderade Turkiet Cypern, vilket i sin tur bidrog till att militären i Grekland förlorade makten 1974.

Alltsedan upproret 1973 firas den 17 november Polytechneion-dagen. Under årens lopp har firandet fått olika uttryckssätt och betydelse för olika grupper. Det står för demokratins seger mot diktaturen, för vänsterns seger mot högern och i dag för anarkismens motstånd mot ”etablissemanget”. Man slåss faktiskt rent fysiskt om vilken historietolkning som ska gälla för Polytechneion-dagen. Den politiska trängseln på området har utlöst protester och våldsamma konflikter och har gjort att många greker inte längre vill vara med och fira vad som beskrivs som ett ”överpolitiserat 17 november”.

Men på denna plats har alltså anarkisterna fått ett tilltagande starkt fotfäste då de under senare tid allierat sig med grupper som ger stöd till flyktingarna. De nyklassicistiska byggnaderna är nedgångna och nedklottrade med anarkistiska slogans och här syns nästan bara studenter som är engagerade politiskt. Inte i några lärosalar som jag besökte pågick lärarledd undervisning.

Flyktingarna i det ockuperade huset var i varierande grad medvetna om vilka politiska konflikter som utspelade sig. Även om många av anarkisterna drivs av altruistisk omsorg om flyktingarna så var det uppenbart att en del av rörelsen profiterar politiskt på flyktingarnas hjälpbehov och att de helt enkelt använde flyktingarna som ett slags sköld i ockupationen. Den våldsromantik och de provokationsmetoder som de mest hårdföra anarkisterna i Grekland brukat för sin kamp – till exempel organisationen ”The Conspiracy of Fire Nuclei” – liknar i väsentliga avseenden Gyllene Grynings.

Konflikterna mellan de extremistiska grupperna i Grekland trappas alltså hela tiden upp. Polytechneion som en gång var en symbol för demokratins kraft har förvandlats till ett slags dystopi. Arvet från 1973 har slukats och deformerats av politisk cynism, extremism och populism. Konflikter av olika slag mellan höger- och vänsterkrafter har plågat Grekland i olika grad ända sedan andra världskriget. Men de konfrontationer som blossar upp i dag har eldats på rejält av skuldkrisen, åtstramningspolitiken och flyktingkrisen.

Även om Exarcheias marxister, som kämpar med att förklara sin politiska omgivning med Das Kapital, hade ett visst underhållningsvärde så var det ordningspolisen i Skarmangás – han som sammanfattade läget med ”THIS SUCKS!” – som bidrog med de mest tankeväckande observationerna. Han höll inte alls tillbaka med självkritiken mot Grekland. Vi jobbar för litet för att ha råd med och klara av flyktingkrisens påfrestningar, förklarade han. Han berättade om den höga ungdomsarbetslöshetens demoraliserande effekter, han förklarade att förvaltningen fortfarande är uppsvälld och ineffektiv och sade rent ut att det finns för många arbetsföra individer som pensioneras alldeles för tidigt. Men han riktade även udden mot EU, Tyskland och IMF. Han frågade hur realistiskt det var att förvänta sig att Grekland ska klara den uppsjö av åtstramningspaket som de åläggs samtidigt som Grekland blivit det land som får ta en avgörande börda under flyktingkrisen. Hans slutsats var att det var tydligt att EU inte har någon rationell plan för Grekland, utan att man bara trycker ner problem med allt från bankpolitik till flyktinghantering så långt söderut som det bara går, utan en tanke på konsekvenserna. Det var svårt att argumentera mot honom.

Grekland har utan tvivel fått anpassa sig till de program som formulerats av EU (Kommissionen och den Europeiska centralbanken) och Internationella Valutafonden (IMF). Den hårt prövade premiärministern Alexis Tsipras tyckte sig nyligen skönja en del positiva trender: en något minskad arbetslöshet, ökade skatteintäkter, en modest tillväxt i produktionen och intäkterna från turismen. Efter att landet förlorat så mycket som en fjärdedel av sin bruttonationalprodukt och efter sex års kamp med åtgärder under EU:s och IMF:s direktiv, fanns hopp om förändring till det bättre. Men små förbättringar kan inte användas för att vinna politiskt stöd hur många gånger som helst, speciellt inte när allt fler ekonomiska experter hävdar att åtstramningspolitiken i Grekland ändå totalt sett har tryckt ner den ekonomiska tillväxten och hållit nere skatteintäkterna.

Men att styra Grekland är minst sagt en balansakt på slak lina. Åtstramningsekonomins effekter är djupt omtvistade. Två val genomfördes under 2015, och EU och IMF trycker hårt på att landet ska följa direktiven i åtgärdspaketen. Syriza-regeringen sitter löst. Och ovanpå alla dessa hopplösa bördor läggs alltså flyktingkrisen.

Grekland har under många år varit ett av de länder som flyktingar från söder och öster siktar på först när de vill ta sig till EU. Men så förändrades läget dramatiskt under 2015. Det var uppenbart för samtliga EU-länder att landet inte ensamt skulle kunna klara av att hantera den stora andel flyktingar som strömmade in i Europa via Grekland. Men EU kom knappt ur startblocken under hela 2015 för att hitta lösningar som var till någon hjälp. Efter långa förhandlingar upprättades i EU en mekanism som skulle omfördela flyktingarna solidariskt bland EU:s medlemsstater. Principen var självfallet viktig, men ”mekanismen” byggde på frivillighet och blev ett fiasko. Tyskland kom således att bli det land som totalt sett tog emot flest flyktingar, medan Sverige hamnade högst i EU i proportion till sin egen befolkning.

Den skeva fördelningen kom snabbt att leda till politiska bakslag i både Tyskland och Sverige och till sprickor mellan EU-länderna. EU som politisk union och dess krishanteringsfunktioner var helt underutvecklade för utmaningar av detta slag. De länder som vägrade samarbeta tjänade på det och resultatet blev att allt fler länder stängde sina gränser. Allt fler länder såg sig styrda av omständigheterna och snart var flyktingarna som anlände till Grekland på väg att stängas in. Schengenavtalet kollapsade och som en konsekvens av ett slags osolidaritetens politik kom stängsel snart att omgärda Grekland och alla de flyktingar, som i slutändan blev de mest lidande.

Det finns emellertid skäl att vara försiktig med att acceptera beskrivningen av Europas politiker som ”tvingade av omständigheter”. Man ser framför sig flotten från vraket från fartyget La Méduse som sjönk utanför Senegal 1816, som den franske målaren Théodore Géricault föreställde sig den. Många har redan använt detta motiv som en symbol för och illustration av fasorna som utspelar sig i Medelhavet. Men den leder också tankarna till EU som politisk aktör under flyktingkrisen. Kaptenen var hopplöst inkompetent och de femton överlevande på flotten började snart hänge sig åt kannibalism och att mörda de svagaste i gruppen. Omständigheterna ledde dem dit. Eller? Metaforen riskerar att avhända olika aktörer ansvar. Vilka hade kunnat agera annorlunda – mer i andras än eget intresse? Tankarna går till exempel till Tjeckien, Ungern, Polen och Slovakien, som är några av EU:s största nettobidragstagare, men som hårdnackat vägrar ta emot flyktingar och samtidigt i flera avseenden bedriver en nyfascistisk politik på hemmaplan. Att Vladimir Putins Syrienpolitik i varje fall delvis syftat till att skapa flyktingströmmar till EU är heller ingen hemlighet. Att styra Ryssland i rätt riktning är självfallet svårt. Men varför låter EU Visegradländerna hållas?

I skrivande stund diskuterar EU att ersätta den gamla flyktingfördelningsmekanismen med en som ställer mycket hårdare krav på EU:s medlemsländer. Böter ska kunna utdelas till det land som inte vill ta emot de flyktingar som kommer till Europa. Den idén kan få bättre effekt än den föregående, men den är en lösning som riskerar att leda till att flyktingfientliga länder kan ”köpa sig fria” från humanitärt ansvar. Vilka signaler skickar det? Och om detta främst gäller nämnda nettobidragstagare så riskerar sådana böter att lätt suddas ut i framtida förhandlingar om stödåtgärder. Och vad hände med ”De villigas koalition”, den sammanslutning av liberalt orienterade länder som för några månader sedan skulle bilda motvikt till de flyktingfientliga?

Flyktingtrycket och alltför många EU-länders ohjälpsamhet motiverande så klart Tyskland att knuffa fram en ny lösning, framförhandlad främst med Turkiet. Den går som redan nämnts ut på att ”växla” syriska flyktingar mot pengar och asylmottagande i andra länder. Flyktingar som anländer från Syrien till Grekland skickas till Turkiet. Turkiet får, om de uppfyller en diger kravlista, ett omfattande ekonomiskt stöd och får för varje syrisk flykting som anländer från Grekland skicka en flykting till EU. Tanken må ha varit god – att avlasta Grekland när gränserna i Balkan stängts.

Flyktingströmmarna till Grekland har nu minskat påtagligt. På så sätt fungerar avtalet – allt fler avskräcks från att göra en riskabel resa till Grekland när de vet att de ändå hamnar i Turkiet. Vad som händer där är högst oklart, även om planen är att de ska skickas vidare till ett EU-land. För Greklands del skapar det ett utrymme för att ta hand om de cirka 50 000 flyktingar med oklar status som är kvar i landet. Men kriget i Syrien fortsätter och flyktingarna tvingas nu i ren desperation att ge sig ut på ännu farligare resor på Medelhavet. EU och Tyskland har täppt till hål, men det är utifrån ett humanitärt perspektiv långtifrån tillfredsställande. Kritiker menar att avtalet strider mot asylrätten. Och även om den grekiska regeringen uppskattar att flyktingtrycket minskat avsevärt väcker avtalet frågor också där. Varför, frågar de jag samtalade med, ska demokratiska Grekland tvingas till åtstramningar medan Erdogans Turkiet, som är världsledande i att fängsla journalister som kritiserar regimen och som är på väg att bli en renodlad diktatur, få sex miljarder euro i direkt ekonomiskt stöd och eventuellt passfrihet för sina medborgare som vill resa i Europa?

Med tanke på det stora antal flyktingar Tyskland tar emot så är det väl orättvist att likna Angela Merkel och Tyskland vid Medusas kapten. Men man bör hålla i minnet att avtalet mellan EU och Turkiet inte är en hållbar lösning utifrån ett humanitärt perspektiv. Avtalet var resultatet av att EU inte kunde hantera den osolidariska politiken internt. När ett flertal länder vägrade ta emot flyktingar valdes inte ekonomiska sanktioner mot dem eller hot om uteslutning ur EU. Lösningen blev i stället att trycka ner ”hanteringen” till Grekland/Turkiet.

Tar man åtstramningspolitiken mot Grekland med i bilden och lyssnar på ekonomer som till exempel Paul Krugman och Thomas Piketty så känns Medusa-liknelsen relevant igen. De hävdar att de konservativa politiska krafterna, särskilt i Tyskland, är på väg att förstöra Europa inifrån med åtstramningspolitik. Uppgivet konstaterar de att Europa inte tycks ha lärt sig någonting av historien.

Särskilt beskrivs utvecklingen i Grekland som alarmerande. De, liksom många historiker, pekar på kontrasten mellan vad som hände med Tyskland efter första och andra världskriget. Efter första världskriget utsattes Tyskland för hårda krav på skuldåterbetalning och böter, vilket detta bäddade för nazismen. Efter andra världskriget kom Marshallplanen och skuldavskrivningar som skapade förutsättningar för fortsatt fred.

Så det handlar inte bara om Tyskland, utan även om alla de länder som stöttat åtstramningspolitiken. Det tycks vara så att den viktigaste gemensamma normen för EU i dag stavas ekonomi. När EU bildades var det ekonomiska samarbetet viktigt, men det var medlet för att skapa långsiktig fred. Nu har de ekonomiska målsättningarna fått sådant övertag att de blivit ett mål i sig.

Det är självfallet så att den ekonomiska stabiliteten och utvecklingen kräver att stater tar ansvar för sin ekonomi. Men vilken är poängen med utsätta ett helt land som Grekland för åtstramningar som är så hårda att landets demokrati hotas? Kanske kan bankerna få tillbaka någon bråkdel av vad de lånat ut, men det politiska priset kan bli enormt. Visst bör Grekland betala för delar av sina utsvävningar och skandalösa hantering av offentliga medel, men hela skulden ligger inte på Grekland. En viktig del ligger på långivarna som alltför lättvindigt lånat ut pengar till Grekland på alltför lättvindiga premisser – särskilt IMF, Europeiska Centralbanken, och banker i de europeiska länderna. Varför ska inte de betala för sina misstag?

Det är lätt att hålla med historikern Andrea Mammone som skriver om fascismen i Europa. Han går i samma riktning som Krugman och Piketty, men hävdar ännu tydligare att åtstramningspolitiken har bidragit till nyfascismens framgång i flera delar av Europa. Under efterkrigstiden fanns det ett slags antifascistiskt konsensus i Europa som bland annat byggde på socialpolitik med skyddsnät, välfärdsprogram och en insikt om vikten av att hålla ner arbetslösheten. Den europeiska åtstramningspolitiken har eroderat EU:s gemensamma antifascistiska konsensus. Det har skapat missnöje och underminerat en samhörighet av mer humanitär natur. Den har ersatts av högerextremism och främlingsfientlighet. Mammone ger oss inte detaljinsikter om alla bakomliggande orsaker till de problem som här beskrivits, men analysen passar definitivt in på fallet Grekland med det viktiga tillägget att där har åtstramningarna gjort att även vänsterextremismen frodas.

Mammone påpekar även att EU-ländernas mainstream-politiker var oförberedda på följderna av hårdföra ekonomiska åtstramningsåtgärder och nedskärningar på till exempel välfärdsområdet. Det är lätt att hålla med. Begrunda till exempel hur svårt det har varit för våra politiker att bemöta Sverigedemokraternas politiska offensiver. Fokuseringen på normkritisk identitetspolitik tycks ha ökat missnöjesröstandet samtidigt som den inte lett till att förståelsen för det politiska klimatet i övriga Europa ökat. Då betydande delar av den civila beredskapen avvecklats har flyktingmottagningen blivit födkrok för skrupelfria privata aktörer. På förläggningar blandas flyktingarna slumpmässigt utan hänsyn till säkerhetsaspekter. Aningslösheten är beklämmande, men den vittnar om hur långt Sverige befinner sig från större kriser och konflikthärdar.

Tillbaka till ordningspolisen i Skarmangás: ”Här separerar vi flyktingarna direkt efter härkomst och deras bakgrund i olika konflikter.” Yttrandet är inte alls något fientligt angrepp på flyktingarna om att de som grupp är särskilt konfliktbenägna. Han förklarar bara sansat att tränger man ihop flyktingar under hårt stressande förhållanden är risken stor för att de motsättningar man har med sig i bagaget trycks upp till ytan. Vi kan ju inte riskera livhanken på flyktingfamiljerna genom att vi inte tar hänsyn till deras olika bakgrund, förklarar han. Så olika grupper få bo för sig – ett tag i varje fall.

Grekerna har skött sin ekonomi dåligt i många år. Men de mänskliga realiteterna för flyktingarna är de allt annat än omedvetna om. Hos dem jag hann tala med i lägren spillde inte påfrestningarna över till flyktingfientlighet. Det har sagts att det vänliga mottagandet på fastlandet såväl som på de grekiska öarna kommer sig av att grekerna själva varit lidande i ett flertal flyktingkatastrofer. Men självfallet överlever den toleransen inte vilka påfrestningar som helst, särskilt inte när flyktingkatastrofen kombineras med ekonomisk åtstramningspolitik. En sak tycks dock vara säker. Om vi ser bortom extremiströrelserna som är på tillväxt, tycks det vara så att EU behöver mer av Greklands humanitära perspektiv. Grekland vet en hel del om det som inte kan mätas i ekonomiska termer. Där finns rötterna till demokratins ursprung – den idé som tycks bli alltmer oviktig i EU i relation till ekonomiska intressen. Därför är det EU som behöver Grekland – mer än Grekland behöver EU.

Sten Widmalm är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet. Han driver ett forskningsprojekt om tolerans, och tillsammans med forskarna Thomas Persson och Charles Parker en undersökning om den civila beredskapen i EU. Finansieringen kommer från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Sida och Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet. Författaren ansvarar emellertid ensamt för de åsikter som framförs i artikeln.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet