Föregående

nummer

Fredag 23 juni 2017

4/2016

Tema: Vilka ideal ska få blomstra vid våra universitet? Hur långt kan New Public Management drivas och är Humboldttraditionen lösningen?

Essä

Identitetspolisen och litteraturen
Håkan Lindgren

Kan en vit romanförfattare skriva om en svart romangestalt? Vissa tycker inte det, men om vi börjar reglera vem som får skriva om vad hamnar vi snart i ett läge där ingen har rätt att skriva något annat än sin egen dagbok. Att i fiktion försöka föreställa sig hur människor som är annorlunda än en själv tänker och känner är dessutom historiskt sett intimt förknippat med framväxten av universella mänskliga rättigheter.

Finlands största litterära pris, Finlandiapriset, gick i november förra året till Laura Lindstedt för romanen Oneiron. När jag var i Helsingfors för en tid sedan följde jag med en författare till en bokklubb som skulle diskutera boken.

Oneiron är en global roman med sju kvinnliga huvudpersoner från lika många länder. En av dem, Maimuna, är från Senegal. Detta var tydligen en känslig punkt. Hade Lindstedt, som är vit, rätt att skriva om en afrikansk kvinna? Det hade hon nog, menade bokklubbens medlemmar, men hon borde ha tänkt litet mer på att…

Här började jag lyssna noga. Vad borde hon ha tänkt på? Det hängde i luften utan att något konkret sades om det. Inte för att man inte visste det, tror jag, utan för att bokklubbsmedlemmarna visste det alltför väl. Just så här låter det när man möter en ideologi som har blivit så etablerad att den reproduceras som en ordlös självklarhet, som en tystnad, en liten paus i samtalet.

Vilka fiktiva personer får en finsk författare uppfinna utan att hon behöver tänka sig för? När det gällde kvinnorna från Brasilien och Ryssland var det fritt fram för Lindstedt, men någonstans på jordgloben går en gräns, litet lagom inkonsekvent, som gränser brukar vara. Där väntar identitetspolisen och säger ”Tänk dig för.”

Kollektiva identiteter har blivit vår tids dominerande ideologi. Liksom de samtida föreställningar som Roland Barthes analyserade i Mytologier har identitetstänkandet blivit så allmänt accepterat att det lever vidare utan argument. Alla runt bordet visste vad Lindstedt borde ha tänkt på. De visste vilken makt hon borde ha bugat sig inför och att hon inte hade bugat tillräckligt djupt eller tillräckligt övertygande.

Borde författare inte alltid tänka på vad de skriver? Jo, men här handlade det inte om en författares inre, litterära drivkraft att undvika klichéer, utan om en ideologi som inte har något med litterär kvalitet att göra, en ideologi som säger: ”Du har inte rätt att skriva om dem. Håll dig till din egen ras.” Det vill säga ungefär samma sak som Alan Lomax fick höra i Sydstaterna på 1940-talet.

Lomax var förtjust i blues, ju svartare och ursprungligare desto bättre, och spelade in den när han hittade den. Det är till stor del hans förtjänst att musiker som Robert Johnson återupptäcktes och införlivades i den amerikanska populärmusikens historia. Utan honom hade Bob Dylan och The Rolling Stones låtit annorlunda, om de hade låtit alls. Före kriget kunde Lomax komma och gå som han ville i barer och rakstugor, har han berättat, men några år senare var en vit person inte välkommen i den svarta delen av stan. Från det andra hållet betraktade de vita poliserna honom med lika stor fientlighet. ”Du niggerpolarn”, sade de, ”passare jävligt noga” (tidskriften Artes 2/1997). De enda personer han var välkommen hos var de svarta musikerna.

Även om man begränsar sig till att göra konst om den grupp som anser sig äga ens hudfärg måste man i vissa fall tänka sig för, vilket framgår av uppståndelsen kring Makode Lindes utställning på Kulturhuset i Stockholm. Den titel som Linde ville ha, ”Negerkungens återkomst”, stoppades av Kulturhusets vd Benny Fredriksson, varpå konstchefen Marianne Lindberg De Geer avgick i protest. Fredriksson ansåg att Linde måste tänka sig för: titeln kunde få folk att tro att Kulturhuset ville ”legitimera ett rasistiskt uttryck”.

Alla författare borde ha rätt att skriva om allt, vilket betyder rätten att försöka. Efteråt kan man säga: ”Du gjorde ett försök och du misslyckades”, men inte: ”Du hade inte rätt”. I annat fall, om vi börjar reglera vem som får skriva om vad, har vi snart ett läge där ingen har rätt att skriva eller läsa något annat än sin egen dagbok. Då har vi gjort litteraturen omöjlig – och det är kanske det vi vill? I de tre små orden ”tänk dig för” ryms en mycket litteraturfientlig ideologi. En författare som tänker sig för skriver inte längre litteratur, utan någon annan typ av text, mer besläktad med vad en copywriter eller en politisk talskrivare producerar.

Jag vill säga det rent ut: jag vantrivs bland era identiteter. Jag tillhör den framtid när vår besatthet av kollektiva identiteter har börjat låta en aning inskränkt. Mer än en aning inskränkt, förresten, den kommer att låta fullständigt främmande. Konst och litteratur ska inte uppfostra oss till duktiga små identitetssoldater, uppfyllda av den lättsårade aggressivitet som säljs under det falska varumärket Stolthet®. När resten av samhället strävar i den riktningen – jag betraktar islamism och nationell populism av Sverigedemokraternas eller Sannfinländarnas slag som exempel på samma trend – borde konsten lyfta oss långt bortom identitetstänkandet.

Läsarna vill väl kunna identifiera sig med någon som liknar dem, kunde man invända. Vad är det för fel med det? Inget alls, men när man resonerar på det sättet har man missförstått vad identifikation är. Att identifiera sig är inte att leta efter romanpersoner som är kopior av mig själv eller av den idealiserade person jag önskar att jag vore: identifikation är människans inneboende förmåga att bryta igenom de sociala stängsel som skiljer människor efter kön, hudfärg och andra, lika inskränkta kriterier. Identifikationen spetsar öronen inför känslomässiga likheter var de än visar sig, utan att först fråga efter vilken grupp den andre tillhör. Denna djupare form av identifikation ger oss chansen att upptäcka att likheter och skillnader, goda och dåliga egenskaper, är fördelade bland människor på ett sätt som inte har någonting gemensamt med de fördomar som kollektiva identiteter bygger på.

Att den kan göra det är mer än en from förhoppning, om man ska tro historikern Lynn Hunt, professor vid University of California. I sin bok Inventing Human Rights – A History (2007) driver hon tesen att det intensiva romanläsandet under 1700-talet ledde till upplysningstidens vision om demokratiska samhällen baserade på universella medborgerliga rättigheter.

Det intressanta med den franska revolutionens deklaration om medborgerliga rättigheter från 1789 är att den innehåller så litet om Frankrike. Dess upphovsmän talar om ”människans naturliga, oförytterliga och heliga rättigheter”, ”medborgaren” och ”samhället”, som om avsikten inte var att skriva en demokratisk konstitution för Frankrike utan för hela världen. ”Vi anser dessa sanningar vara självklara”, skrev Thomas Jefferson i den amerikanska självständighetsförklaringen (1776), ”att alla människor är skapade som jämlikar, att deras skapare har förlänat dem vissa oförytterliga rättigheter, att till dessa rättigheter hör liv, frihet och strävan efter lycka.”

Som jämförelse innehåller den brittiska Bill of Rights från 1689 ingenting om jämlikhet eller universella rättigheter. På mindre än hundra år, mellan 1689 och 1776, måste något avgörande ha hänt. Hur blev dessa rättigheter så självklara? Genom att vi läste romaner, svarar Hunt.

Idén om universella mänskliga rättigheter kan bara vinna kraft om människor tänker på främlingar som jämlikar. Den inlevelse eller medkänsla som gör oss till jämlikar förutsätter att vi anser att andra tänker och känner på samma sätt som vi, ”att våra inre känslor liknar varandra på något fundamentalt vis”, skriver Hunt.

Hon fokuserar på tre av 1700-talets populärkulturella storsäljare: Pamela (1740) och Clarissa (1747–48), båda av Samuel Richardson, samt Jean-Jacques Rousseaus Julie (1761). I samtliga fall handlar det om manliga författare som överskrider könsgränsen och väljer kvinnliga huvudpersoner. Huvudpersonerna är inte adliga, som i Marie-Madeleine de Lafayettes populära 1600-talsroman Prinsessan de Clèves, utan tjänsteflickor eller lägre medelklass.

Julie utlöste en ”explosion av känslor”, skriver Hunt. Både män och kvinnor identifierade sig med den kvinnliga huvudpersonen: hovmän, präster och officerare skrev till Rousseau och berättade att de slukade boken och hade rörts till tårar av Julies öde. Läsarna beskrev personerna i romanen som om det handlade om verkliga människor som stod dem lika nära som deras närmaste vänner. Eller ännu närmare: som om det gällde dem själva. ”Jag har känt renheten i Julies känslor strömma genom mitt eget hjärta”, skrev en manlig läsare. I sina brev vittnade de om litteraturens underverk: att jag kan bli en annan människa. För dem var det lika nytt och spännande som när den första biopubliken ryggade bakåt i stolarna för att ett lokomotiv var på väg att köra över dem.

När hennes husbonde Mr. B. vill förföra henne protesterar Pamela. Ni vill få mig ”att glömma mig själv” säger hon, vilket jag tolkar som ”glömma mitt människovärde”. Detta beskriver hon som ”den största skadan i världen”. Romaner som Pamela och Julie handlar inte uttryckligen om mänskliga rättigheter utan om melodramatiska ämnen som olycklig kärlek och tragisk död, men de fick sina läsare ”att känna inlevelse tvärs över klass-, köns- och nationsgränser”, kommenterar Hunt. Detta är värt att betona: inlevelse med människor de inte kände och inte var släkt med, det vill säga samma sorts främmande människor som de sedan mötte när de lade romanerna ifrån sig och gick ut på stan, ut i ett samhälle som var på väg att organiseras efter andra principer än familjerelationer, skrån och det täta beroendeförhållandet mellan klienter och deras mäktiga beskyddare. I ett modernt massamhälle måste man möta fler främlingar än någonsin tidigare, göra affärer med dem, komma överens med dem, lita på dem. Demokrati är inte bara den där valsedeln du stoppar i en låda vart fjärde år, demokrati är ett sinnelag, den kräver att du har en särskild syn på dig själv och andra. Romanerna förberedde sina läsare på ett samhälle som vilar på universella medborgerliga rättigheter: vem som helst i folkmassan skulle kunna vara en Pamela.

Julie var en brevroman, en form som kan förefalla klumpig och omständlig för moderna läsare, men den var utmärkt väl lämpad, misstänker jag, för att sälja in intimitet och inlevelse till en 1700-talspublik. Du får kika in i någon annans brev. När inlevelsen har blivit självgående är brevromanen en konstruktion som inte längre behövs. Brevromanen upplevde en kort storhetstid 1760–80, skriver Hunt, och dog sedan ut.

Härmning och lek är den uppriktigaste formen av beröm. Folk skrev dikter om Pamela, romanen imiterades och parodierades, den debatterades, analyserades – och avskyddes av kyrkan. Kritiken mot romanläsandet från kyrkligt och konservativt håll gick ut på att folk skulle bli så påverkade att de härmade romanpersonernas handlingar. De skulle begå äktenskapsbrott eller rymma med tillfälliga förälskelser, påstods det, men läsarna gjorde inte som romanpersonerna gör, noterar Hunt. Det är något annat som sker med dem: deras inlevelseförmåga förändras. Människor med ”de mest styvnackade och känslolösa temperament har rörts till medlidande”, skrev en samtida schweizisk litteraturkritiker om Julie.

När inlevelseförmågan väl hade väckts, fortsätter Hunt, började den övervinna människors djupast rotade fördomar och orättvisor. 1791 gav den franska regeringen medborgerliga rättigheter till judar. Samma år infördes lika arvsrätt för söner och döttrar. 1792 lagstadgades rätten att skilja sig för både kvinnor och män. 1794 avskaffades slaveriet.

Som alltid bör man vara försiktig med enkla orsakssamband. Hade romanerna tränat sina läsare att se sina medmänniskor på ett fullständigt nytt sätt, ett sätt som kanske var en smula obekvämt för dem, skulle förändringen ha tagit längre tid. Läsarnas omedelbara respons visar att romanerna svarade mot ett emotionellt behov som redan fanns. Snarare borde man tala om ömsesidigt självförstärkande processer: romaner av detta slag skrevs och lästes för att människors inlevelse i andra växte och gav samtidigt en övning i ännu mer inlevelse, som i sin tur tillämpades i politiken och det dagliga livet.

Dessutom, skulle jag vilja tillägga, sker en omvänd process. Den som kan leva sig in i andra kommer också att se börja sig själv utifrån. En djupare förståelse för den egna personligheten växer fram, liksom en utökad förmåga till självkritik. Man utvecklar en beredskap att ändra sina uppfattningar om de framstår som ohållbara när de prövas mot dessa universella värden, i stället för att man försvarar sina åsikter in i döden – sin egen eller andras – med hänvisning till sin okränkbara stolthet.

Allt det här är vad som pågår under tyst, koncentrerad och ensam läsning – det vill säga den sorts läsning som internetfanatikerna har kallat föråldrad, auktoritär och passiv. Aktiv och ”social” är däremot den som jobbar gratis i Facebooks datainsamlingsfabrik. När man har läst Hunt är det svårt att tänka sig ett större missbruk av ordet ”social”. Vad kunde vara mer socialt än den sorts läsning som får universella rättigheter att framstå som självklara?

Lynn Hunts bok visar vilket slags samhälleliga grundbultar som identitetstänkandet leker med. Om vi uppmanas att inte se andra människor som individer utan som medlemmar i kollektiva identiteter, där varje grupp har sina separata egenskaper och privilegier, uppfostras vi också att acceptera ett fördemokratiskt samhälles statiska hierarkier. Identitetstänkandet vill framstå som vårt bästa försvar mot de växande sociala orättvisorna, men i praktiken låser det bara fast dem ännu hårdare. Det förbereder oss på en framtid ordnad efter klaner, hudfärg, sociala kaster och religiös tillhörighet. Varje grupp blir ett svart hål, varifrån inget ljus läcker ut: ingen utomstående har rätt att lägga sig i hur gruppen behandlar sina avvikande individer.

Fast vänta nu, märkte ni vad jag har gjort i den här texten? Jag har argumenterat för litteraturens frihet genom att hänvisa till dess samhällsnytta. Det ville jag inte göra! Att försvara litteraturen genom att säga att den gör sina läsare till bättre medborgare är en fälla som det är alltför lätt att hamna i. Litteraturen förtjänar sitt värde och sin frihet även om den skulle vara onyttig. Det är bäst att sluta här, med den fråga som Lynn Hunts bok leder fram till. Kan man i efterhand skymta den moderna demokratins människosyn i 1700-talets romaner börjar man snart undra vilket slags framtida samhälle som låter sig anas i vår tids populärkultur.

Håkan Lindgren är frilansskribent.

 

– Publ. i Respons 4/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet