Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.

Utblick

Amerikanska företags stora men splittrade inflytande på politiken
Martin Gelin
· Duff McDonald, The Firm – The Story of McKinsey and its Secret Influence on American Business. 387 sidor. Simon & Schuster. · Mark S. Mizruchi, The Fracturing of the American Corporate Elite. 363 sidor. Harvard University Press.

Det amerikanska näringslivet har länge haft stort inflytande på politiken. Konsultfirman McKinsey har inte bara präglat företag utan också påverkat Vita huset. Men näringslivets agerande har förändrats dramatiskt de senaste decennierna. Tidigare tog man ett övergripande samhällsansvar och kunde fungera som en stabiliserande kraft i politiken, men numera tiger ofta näringslivet i nationella ödesfrågor. Två nya böcker belyser de amerikanska företagens förändringar.

På femårsdagen av konkursen för Lehman Brothers, som utgjorde kulmen på den amerikanska finanskraschen i september 2008, bjöd det amerikanska debattprogrammet "Meet the press" in en handfull experter på ekonomi för ett rundabordssamtal. "Har den amerikanska ekonomin bättrat sig sedan dess?" frågade värden. Självklart, instämde de allihopa. Men varför känns det då inte så för den amerikanska medelklassen? löd följdfrågan. Här turades panelen, som bestod av bland andra tidigare finansministern Hank Paulson, om att förklara att de måsta ha tålamod. Snart kommer tillväxten att gynna fler än den amerikanska ekonomins toppskikt. En finansjournalist som var inbjuden uppmanade i sin tur tittarna att "sluta demonisera Wall Street" och finanssektorn, då det bara är de som kan skapa välstånd för medelklassen. Barney Frank, en tidigare kongressledamot för demokraterna som länge arbetat med att reglera finanssektorn, frågade då: ”Om det nu är så kämpigt för finanssektorn, varför ger de sig själva så mycket pengar?”

Dow Jones rusar i höjden, de största företagen i USA gör rekordvinster och direktörernas bonusar ökar snabbare än någonsin. Resten av USA tycks fortfarande befinna sig i en ekonomisk kris. Var tredje amerikanskt barn lever under den nationella fattigdomsgränsen, infrastrukturen är i akut behov av att förbättras och på delstatsnivå har så många lärare och brandmän avskedats under krisåren att samhället tycks gå på kryckor. På 1900-talet brukade amerikaner säga att det som var bra för General Motors var bra för Amerika. Men 2013 verkar det inte längre vara så att det som gynnar näringslivet i USA gynnar medborgarna. USA är fortfarande ett oerhört rikt land, men det känns inte så för många som bor här.

I två nya böcker vidgas perspektiven på det amerikanska näringslivets förändring under de senaste 50 åren. The Firm – The Story of McKinsey and its Secret Influence on American business av ekonomijournalisten Duff McDonald, visar hur ett enda företag, konsultfirman McKinsey & Company, har haft mer inflytande än någon enskild amerikansk president över landets riktning de senaste 50 åren. Det är den mest ambitiösa skildringen hittills av Mc­Kinsey, ett av USA:s mest mytomspunna företag. McDonald gör det tydligt att Mc­Kinsey i princip fungerat som ett skuggkabinett till Washington sedan 1950-talet. De har inte bara haft enormt inflytande över själva Vita Huset utan framför allt över näringslivet.

Av världens 150 största företag har 100 någon gång anlitat McKinsey. I USA sitter tidigare McKinsey-anställda som direktörer på mer än 150 företag som vart och ett omsätter minst en miljard dollar om året. ”McKinsey är näringslivets FN, med en viktig skillnad: det fungerar”, har brittiska Sunday Times skrivit. Just effektivitet är också det Mc­Kinsey är mest kända för. Om de hade en slogan skulle det nog bara vara detta ord.

Inför presidentvalet i fjol blev det stor uppståndelse när republikanernas kandidat Mitt Romney påstod att han skulle ta in McKinsey-konsulter för att effektivisera statsapparaten om han blev president. Romney hånades för uttalandet, som uppfattades som ett tecken på att han såg presidentämbetet som ett slags marionettdocka för näringslivet. Men i själva verket har i princip alla presidenter sedan Dwight Eisenhower på 1950-talet samarbetat med McKinsey i någon form. Även Barack Obamas administration har rekryterat flera anställda därifrån.

McKinsey har också format Washington i en häpnadsväckande utsträckning. Det var exempelvis en Mc­Kinsey-konsult som föreslog president Eisenhower att han borde tillsätta en ny typ av administrativ chefstjänst i Vita Huset, en ”chief of staff” (stabschef). Denna position har sedermera blivit en av Vita Husets viktigaste.
I USA finns det ett mytiskt, nästan konspiratoriskt skimmer kring detta hemlighetsfulla företag. Därför är det efterlängtat att läsa en så detaljerad inifrånskildring som McDonalds bok. När McKinsey grundades för 87 år sedan av finansmannen James McKinsey var det en radikal idé att starta ett företag som inte sålde några produkter, utan expertis och rådgivning. I dag omsätter McKinsey sju miljarder dollar årligen och har 102 kontor världen över, inklusive ett i Stockholm. McDonald har övertygande argument för att de blivit ett av världens mest inflytelserika företag.

Med framgången har även följt en viss arrogans. Bokens titel är en referens till hur McKinsey-anställda i USA själva kallar sitt företag, ”firman”. I ett memo från en av McKinseys ägare 1976 skrev han att ”vi är helt enkelt överlägsna som människor”, men påpekade sedan att det inte är något man bör säga till utomstående.

När McKinseys rådgivning har gått åt skogen skyller man på klienten: de har inte lyssnat ordentligt. När det går bra tar man gärna åt sig äran. Vad det nu än är McKinsey gör som särskiljer dem från konkurrenter som Bain & Company och Booz Allen Hamilton verkar deras kunder nöjda. 85 procent av företagets intäkter kommer från återkommande kunder; ofta blir samarbetet så långvarigt att McKinsey blir en integrerad del av företaget de hjälper, vilket var fallet med exempelvis telefonbolaget AT&T i USA, som betalade 96 miljoner dollar till dem under fem år på 1990-talet. McKinseys långvariga relationer med stora företag slutar ofta med att de båda gör strålande vinster. Men ibland går det inte lika bra.

Man låg bakom omorganiseringen av General Motors på 1980-talet, som generellt bedöms som ett enormt misslyckande och ledde till drastiskt förlorade marknadsandelar till Japan och Tyskland. McKinsey var också drivande bakom den katastrofala sammanslagningen av medieföretagen Time Warner och AOL och man gav tvivelaktiga råd till Hewlett-Packard, JP Morgan och Swissair. De hade enligt McDonald även en bidragande roll i dotcom-bubblan vid millennieskiftet.

Våren 2001 gav McKinsey-konsulten Richard Foster ut boken Creative Destruction, där han lyfte fram Enron som en perfekt modell för framtidens amerikanska företag. Ett halvår senare blev Enron den dittills största konkursen i USA:s historia, efter att det visat sig att man manipulerat bokslut flera år tillbaka för att göra aktieägare glada. Det är ett tecken på McKinsey teflonimage att ingen i dag förknippar Enron med dem, trots att Enrons vd och grundare Jeff Skilling arbetade på McKinsey i 21 år, där han var en av firmans yngsta delägare. Enron hade även intensiva relationer med Mc­Kinsey under de år då skandalen ägde rum, och man hade anlitat dem som rådgivare samma år som företaget gick i konkurs, 2001.

För Enron innebar den starka inriktningen på aktieägarnas vinst att man började bete sig omoraliskt och till sist olagligt. Det mest berömda exemplet är att man skapade självförvållade ”strömavbrott” i hela regioner av Kalifornien för att trissa upp energipriserna. Om det inte vore för terrorattackerna i USA några månader senare hade Enron-kollapsen sannolikt blivit en av de mest ihågkomna berättelserna om Bush-åren i USA. Enron var även ­George W. Bushs största enskilda kampanjfinansiär i valet mot Al Gore. Enron-affären slutade med att Jeff Skilling dömdes till 24 års fängelse. Hans kollega Clifford Baxter, som dömdes till ett liknande straff, tog livet av sig. Men McKinsey kom undan med hedern i behåll.

McKinseys små och stora misslyckanden i det amerikanska näringslivet bleknar dock inför bokens större frågeställning: Har McKinsey och de konsultfirmor som etablerats i deras kölvatten skapat ett bättre USA, med mer effektiva och lönsamma företag, eller bör man snarare se McKinsey som ett destruktivt verktyg, vars främsta bidrag till USA är att de ”slagit rekord i att legitimera massuppsägningar”?

Det enskilt mest betydelsefulla man gjort för amerikanskt näringsliv är enligt McDonald att introducera idén om omorganisering och ”downsizing”; inte bara företag som går dåligt bör skära ner på personal, utan även företag som går bra. I början av 1990-talet betalade Proctor & Gamble 3 miljoner i konsultarvoden till McKinsey för en omorganisering av företaget. Man gjorde enorma uppsägningar, trots att företaget gick bra och sparade till slut 90 miljoner dollar på att skära ner på personal. Det sågs som en brutal men väldigt lönsam metod som snabbt började anammas av allt fler företag. En ny era föddes därmed i amerikanskt näringsliv.

Redan 1935 gjorde McKinsey sin första stora ”downsizing”, då man avskedade 1200 personer från ett handelsföretag, vilket blev känt som "McKinseys utrensning". Begreppet skulle populariseras i USA på 1980-talet då "downsizing" blev normen för stora företag på jakt efter ökad lönsamhet. Detta är också det som McKinsey blivit mest kända för: att stövla in på ett företag och skära ner på personalen, trots att företaget går bra. "För vanliga anställda är det sällan ett lovande tecken när McKinsey dyker upp på ditt jobb", skriver McDonald.
Denna bild av McKinsey tycks ha fått större genomslag i resten av världen än i USA. I exempelvis Tyskland blev McKinsey i princip synonymt med begreppet ”downsizing” och det växte fram en enorm backlash mot McKinsey på 1990-talet. Veckotidningen Der Spiegel gjorde en omslagsartikel 2005 som kritiserade ”McKinsey-samhället”. I en omdiskuterad tysk pjäs av Rolf Hochhuth, ”McKinsey kommer!”, svartmålades firman för sitt samarbete med Deutsche Bank, som avskedat 11 000 anställda samma år som de gjorde sitt dittills bästa ekonomiska resultat med en vinst på 9,4 miljarder Euro. I USA upprätthöll man däremot ett starkt varumärke.

Efter att ha läst McDonalds bok råder det knappast något tvivel om att McKinsey för det mesta är kompetenta. Problemet är inte att det skulle vara bortslösade pengar att köpa deras tjänster, utan snarare vad dessa tjänster faktiskt har gjort med det amerikanska näringslivet när de lyckas. Utöver massuppsägningar har McKinsey även varit en drivande kraft bakom det enorma gapet mellan direktörer och anställdas löner. Sedan 1978 har direktörernas löner i USA ökat med i snitt 725 procent, medan en genomsnittlig anställds inkomst ökat med bara 5,7 procent under samma period.

Att gapet i inkomst mellan direktörer och anställda vuxit så oerhört de senaste 40 åren kan, enligt McDonald, delvis spåras till en enda hyperaktiv McKinsey-konsult, Arch Patton, som var rådgivare åt i princip alla USA:s största företag och banker på 1950-talet och 1960-talet. 1951 anställdes Patton av General Motors för att studera företagets direktörslöner. Resultatet av undersökningen publicerades som en artkel i Harvard Business Review, där Patton förklarade att de anställda på General Motors hade ökat sina löner med 100 procent de senaste elva åren, medan direktörernas löner bara ökat med 35 procent.

Patton var ingen ekonom, men att publiceras i Harvards ansedda tidskrift gav undersökningen en akademisk tyngd och han blev snart uppringd av allt fler företag som ville ha rådgivning om vad som var en rimlig lön för direktörer. Patton insåg att han upptäckt en guldkalv. Tio år senare hade han publicerat två böcker om direktörers löner, där slutsatsen var att de måste höjas. Han blev föga förvånande mycket populär bland amerikanska företagsledare och skapade även en ny nisch hos McKinsey. 1990 gav McKinsey ut boken The War for Talent där man uppmuntrade till kraftigt ökade löneskillnader mellan ett företags mest produktiva och minst produktiva (man föreslog också att tio procent av alla anställda bör avskedas varje år).

Det är svårt att hitta något område i amerikanskt näringsliv där McKinsey haft tydligare inflytande än just här. 1982 tjänade en amerikansk VD i snitt 42 gånger mer än sina anställda. 1992 tjänade de i snitt 200 gånger mer än sina anställda. I fjol slog lönegapet rekord. Nu tjänar enligt McDonald en vd 354 gånger så mycket som sina anställda.

McKinsey har även, om än till synes motvilligt, bidragit till att flytta näringslivets fokus från långsiktiga mål till kortsiktig vinst för aktieägarna. I ett av de mest ekonomiskt framgångsrika konsultuppdrag som man gjorde på 2000-talet förvandlade man försäkringsbolaget Allstate från att vara ett hyfsat lönsamt företag, som ägnade sig åt att betala ut försäkring till folk som drabbats av olyckor, till att bli ett extremt lönsamt företag som ägnade sig åt att undvika att betala ut försäkringspengar till folk som drabbats av olyckor. Innan McKinsey anlitades av Allstate betalade man ut 75 procent av sin omsättning till försäkringar. Efter McKinsey blev det bara 35 procent. Samtidigt avskedade man tusentals anställda. De som tjänade på denna omvandling var direktörerna och aktieägarna på Allstate, samt McKinsey själva.

På företagets svenska hemsida kan man läsa: ”På McKinsey står inte avkastningskrav från aktieägare i centrum, utan våra klienters långsiktiga framgång.” Men om det är något McDonalds bok visar så är det att just aktieägarnas avkastning blivit det främsta skälet att anlita företaget från klienternas håll.

Hur blev det amerikanska näringslivet så ointresserat av att ha en konstruktiv roll i det större samhället? Det försöker Mark S Mizruchi svara på i boken The Fracturing of the American Corporate Elite. Han beskriver ett USA där näringslivet är fientligt inställda till staten, i de fall då de inte rentav har övertaget och använder Washingtons politiker mer som en spelbricka för sina egna intressen.

Men så brukade det inte fungera. Mizruchi visar hur näringslivet i USA historiskt sett var angelägna om att vara samhällsnyttiga och samarbeta med Washington för landets bästa. I mitten av 1900-talet såg företagseliten investeringar i det amerikanska samhället som självklara. År 1951, när Koreakriget pågick, uppmanade de tre ledande organisationerna för näringslivet president Truman att höja skatterna: "Skatterna är redan höga, men nu behöver vi ha de högsta skatterna någonsin". Man lobbade för, och fick igenom, en skattehöjning på 10 miljarder dollar, vilket bidrog till att balansera den federala budgeten.

Under Eisenhower-åren lobbade näringslivet för en höjning av bensinskatten för att finansiera det nationella motorvägsnätet, en av 1900-talets viktigaste och mest framgångsrika investeringar i infrastruktur i USA. Under Vietnamkriget enades näringslivets elit åter för att höja skatterna för att uppnå budgetbalans.

Mizrachi målar upp en bild av en pragmatisk näringslivselit som enades i övertygelsen om att kapitalismen fungerar bäst när företag inte bara bryr sig om sin egen vinst, utan även om en fungerande välfärdsstat, ett bra utbildningsysstem, minskad fattigdom, låg arbetslöshet, minskad diskriminering. Deras generella övertygelse var att ekonomin fungerar bäst när medelklassen har tillräckligt med pengar för att konsumera de produkter som säljs.

Från och med 1970-talet började dock denna inställning försvinna från det amerikanska näringslivet. Efter en lång lågkonjuktur, en rad nya regleringar från president Nixon (som bland annat skapade USA:s miljödepartement) och en välorganiserad fackförbundsrörelse som uppfattades som allt starkare, kände sig näringslivets ledare attackerade och utsatta. De svarade med att skapa en ny typ av offensiv mot fackförbund, mot Washington, mot skatter och alla former av regleringar.

År 1973 grundades organisationen Business Roundtable med det uttalade målet att skapa en symbolisk korridor mellan kongressen i Washington och styrelserummen för landets största företag. De etablerade sig snabbt som Washingtons mest inflytelserika lobbygrupp för näringslivet, men de var ursprungligen inte heller emot skattehöjningar eller kompromisser med kongressen när det gällde regleringar. Under Reagans tid som president lobbade Business Roundtable för sänkt företagsskatt, men höjd inkomstskatt, trots att det exempelvis skulle innebära att direktörerna i organisationen skulle betala miljontals dollar mer i skatt.

Så sent som 1989 hade affärsmagasinet Fortune ett omslag där rubriken löd: ”Amerikanska direktörer enade: Höj skatterna nu!” Det baserades på en undersökning som tidningen gjort där man frågat hälften av direktörerna på Fortune 500-listan – USA:s största företag – om de ville höja skatterna: 68 procent svarade ja. President George H. W. Bush lyssnade på dem och höjde skatterna 1991, vilket generellt anses ha kostat honom omvalet;

Sedan Bill Clinton blev president har ­republikanerna alltmer aktivit motarbetat pragmatiska och moderata tendenser i det organiserade näringslivet i Washington. Anledningen till att ordet lobbyism har en så negativ klang i USA beror till stor del på att republikanerna varit så framgångsrika med detta arbete. Under Clinton-åren inledde en rad inflytelserika republikaner ett projekt som kallades K Street Project, efter den gata i Washington DC som är knutpunkt för lobbyföretag. Målet var att ersätta så många demokrater på lobbyfirmor som möjligt med republikaner. Gradvis förändrades därmed lobbyismens roll i Washington från att ha en ofta konstruktivt rådgivande relation med kongressen, till att bli ett verktyg för radikala idéer hos republikanerna.

I samma veva skedde också en revolution inom det republikanska partiet, där man ersatte moderata republikaner med dogmatiskt konservativa. Skattesänkar­aktivister som Grover Norquist (som även låg bakom K Street Project) har varit otroligt effektiva i att organisera republikanerna kring denna sammanhängande fråga, och att stöta ut alla republikaner som tummar på dessa regler. Efter att Bush förlorade valet mot Bill Clinton 1992 sade Norquist att det var bra, eftersom Bush höjt skatterna och bör bestraffas för detta. Sedan dess har Norquists inflytande vuxit enormt och han ses numera som en ideologisk ledargestalt bland republikanerna. I dag har nästan alla republikaner i kongressen skrivit under Norquists berömda ”kontrakt”, The Pledge, där man lovar att aldrig under några omständigheter höja någon skatt. Inför presidentvalet i fjol hade för första gången samtliga ledande republikanska kandidater skrivit under det.

Skatteviljan hos näringslivets organisationer i Washington har samtidigt förtvinat. Under 1970- och 80-talet hade exempelvis Business Roundtable och deras liknande organisationer i Washington alltid föreslagit skattehöjningar för antingen företagen eller för privatpersoner när budgetunderskottet blev för stort; numera föreslår man aldrig något sådant.

Under de stora politiska debatterna i USA de senaste åren har näringslivet antingen motarbetat Washington eller varit passiva. Efter finanskraschen 2008, under 2009 års förhandlingar om Obamas sjukvårdsreform och under låsningen i kongressen sommaren 2011 – då USA riskerade statlig konkurs efter att kongressen vägrade höja skuldtaket, vilket slutade med att Standard & Poor nedvärderade landets kreditstatus – hjälpte Business Roundtable inte till med någonting. Man föreslog inte skatte­höjningar som man gjort i tidigare kriser och kom inte med några konstruktiva råd till vare sig Obama eller den republikanska oppositionen. Om näringslivselitens frånvaro under debatten om Obamas sjukvårdsreform konstaterar Mizruchi: ”I en av vår tids viktigaste debatter nöjde sig näringslivets elit med att hålla sig på sidlinjen. I en situation som hade behövt deras ledarskap var denna grupp knappt synbar.”

Mizruchi har en rad förklaringar till denna utveckling. Bland annat har närings­livets direktörers uppdrag blivit mer flyktiga: för 30 år sedan satt en vd i snitt på sitt jobb i tio år, i början av 2000-talet sitter de bara i knappt 7 år. Han visar även hur globaliseringen har gjort företagsledningar mer rörliga, vilket innebär att de inte har lika starka känslor gentemot landet de befinner sig i. Att investera i exempelvis utbildning för amerikanska barn är inte så självklart när ett företag har fler anställda i Kina och när vd:n rekryterats från Tyskland eller Singapore.

Fokus på aktieägarnas vinster har också skadat chanserna för företag att enas om långsiktiga mål. Efter 1980-talets mergers & acquisitions-våg ökade kraven på att tillfredsställa aktieägarnas intressen. Därmed slutade de stora företagen att vara institutioner som tänkte på långvarig hållbarhet och förvandlades till verktyg för att kortsiktigt maximera vinst, så att de skulle kunna säljas vidare.

Ett generationsskifte i det amerikanska näringslivets topp har också varit betydelsefullt. Moderata pragmatiker har försvunnit och ersatts av mer dogmatiska ledare med krasst fokus på kortsiktig vinst, som har mycket mindre kapacitet för att åstadkomma kollektiva lösningar på problem som är viktiga både för näringslivet och samhället i stort. Detta skifte har enligt Mizruchi spelat en avgörande roll i krisen för 2000-talets demokrati i USA.

Alltså har vi i dag en näringslivselit som är fragmenterad, ineffektiv och ovillig att ta itu med landets stora problem och hålla de destruktiva inslagen i amerikansk politik under kontroll. Mizruchis poäng är inte att näringslivet har för litet politiskt inflytande – rent ekonomiskt har de aldrig spenderat mer pengar på politisk opinions­bildning eller lobbying – utan att det gradvis har avsagt sig sitt politiska ansvar. Washington skulle behöva näringslivet i ett konstruktivt samarbete av det slag som präglade USA på 1950-talet. Just bristen på en konstruktiv dialog mellan Washington och pragmatiska näringslivsledare framstår som en bidragande orsak till landets pågående kriser.

Mizruchi grundläggande tes är kanske litet överdriven. Näringslivets makt i Washington har inte minskat, men aktörerna är mindre intresserade av att agera tillsammans, eftersom de inte behöver det – de får igenom sina krav ändå. Det som försvunnit är snarare en viss typ av relation mellan Washington och näringslivet, den goda sortens lobbying där olika falanger av den amerikanska ekonomin för en ömsesidig, pragmatisk dialog och kommer med konstruktiva råd till regeringen för att förbättra hela landet. Det finns fortfarande gott om sådana ledare i det amerikanska näringslivet: Warren Buffett, Michael Bloomberg, Bill Gates, Starbucks-vd:n Howard Schulz, eller Eric Schmidt på Google och många andra (men långt ifrån alla) Silicon Valley-företag. Men det som saknas är inflytelserika organisationer som arbetar för något mer långsiktigt än de egna aktieägarnas vinster.

Journalisten George Packer skrev nyligen i sin uppmärksammade bok The Unwinding att den mest väsentliga förändringen i maktförhållanden i USA de senaste 40 åren är att ”organiserade arbetare har ersatts av organiserade pengar”. Facken har kollapsat, medan näringslivet tycks starkare än någonsin. Men Mizruchi visar övertygande att det snarare handlar om ”oorganiserade pengar”. Näringslivet talar inte längre med en enad röst, utan en kakafoni av individuella krav som ofta står i direkt konflikt med varandra. Onkel Sam skulle kunna citera Alfons Åberg: alla bara tänker på sig själva, ingen tänker på mig.

Båda dessa böcker visar vikten av att USA:s näringsliv engagerar sig i landets allmänna intressen igen. Washington behöver mer inflytande från näringslivet, inte mindre inflytande. Men först måste näringslivet förändras i grunden; direktörerna måste få ett samvete igen, de måste lära sig att ta ansvar för det stora samhället och den amerikanska medelklassen och se sin egen roll i den långsiktiga globala ekonomin och planetens välbefinnande, bortom kosmetiska CSR-kampanjer.
Ringer någon McKinsey och styr upp detta?

Martin Gelin är New York-korrespondent för Dagens Nyheter och senast författare till Den amerikanska högern – Republikanernas revolution och USA:s framtid.

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet