Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.

Utblick

Antisemitismen har djupa rötter i vänsterns tradition
Lennart Berntsson

Vänstern uppfattar sig som motståndare till antisemitismen men nya böcker om vänsterns syn på judendomen, Israel och sionismen visar att denna självbild inte stämmer. Redan Marx kopplade ­samman judar och kapitalism och 68-vänsterns företrädare anklagar ofta Israel för att vara en rasistisk stat. Denna kritik är ofta intimt förknippad med antisemitiska schabloner.

Det har länge varit en utbredd föreställning att vänstern, såväl i Sverige som internationellt, alltid tagit avstånd från och bekämpat antisemitism i alla dess former – inte minst har vänstern själv varit och är starkt övertygad om sin anti-antisemitism. Fördomar mot judar och förakt för judendomen har den betraktat som reaktionärt och identifierat med högerextremism och nazism. Själv har vänstern definierat sig som historiskt progressiv och ansett sig höra hemma i traditionen från upplysningen och den radikala humanismen. Den har allmänt uppfattat sig som fascismens och antisemitismens främsta och kanske mest orubbliga motståndare. Med vänster förstår jag här rörelser och enskilda individer som på sin tid stod till ”vänster” om socialdemokratin – exempelvis de traditionella kommunistpartierna, extremradikala socialistgrupper, intellektuella ”fellow-travellers” till sovjetkommunismen samt efter 1968 också den nya vänstern.

För svenskt vidkommande har denna föreställning starkt ifrågasatts av historikern Henrik Bachner, dels i hans doktorsavhandling Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945 (1999), dels i ”Judefrågan”. Debatten om antisemitismen i 1930-talets Sverige (2009). I den första boken, som skapade en intensiv diskussion, demonstrerade Bachner mycket övertygande att flera antisemitiska eller antijudiska idéer återkommit i svensk debatt efter junikriget 1967 mellan Israel och arabstaterna och att dessa idéer framför allt förfäktades inom delar av den radikala vänstern. Bachners forskning reste en rad frågor: Vad var likheterna och skillnaderna mellan den traditionella antisemitismen och den nya? Fanns det inom klassisk marxism och socialism idéer som föregrep de antisemitiska tankemönster som den nya vänstern kritiserades för? Och var kritik av Israel att likställa med antisemitism?

Det gångna året har sett utgivningen av tre gedigna arbeten om vänsterns hållning till judendomen, sionismen, antisemitismen och Israel. Två av dessa är förstautgåvor, nämligen Colin Shindlers Israel and the European Left. Between Solidarity and Delegitimization och Robert S. Wistrichs From Ambivalence to Betrayal. The Left, the Jews and Israel. Det tredje arbetet är Anthony Julius Trials of the Diaspora. A History of Anti-Semitism in England som kom 2010, men nu föreligger i ny utgåva. Både Shindler och Wistrich är historiker med en omfattande forskning inom sina special­områden. Colin Shindler, som är professor vid School of Oriental and African Studies vid universitetet i London, har främst skrivit om Israel och Palestina, medan Robert S. Wistrich, som numera är professor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, är en internationell auktoritet inom forskningen om antisemitismens historia. Anthony Julius däremot är praktiserande jurist i London med en doktorsavhandling i litteraturhistoria och är dessutom en uppmärksammad publicist och debattör.

I synnerhet Shindlers och Wistrichs böcker har ett likartat upplägg. De tar båda sin utgångspunkt i den tidiga arbetarrörelsens hållning till ”judefrågan” och till judendomen och följer därefter diskussionen inom den radikala socialismen och kommunismen från 1800-talets slut och fram till dagens konflikt mellan Israel och palestinierna. Tyngdpunkten i framställningnarna varierar dock betydligt. Shindler uppehåller sig främst vid förhållandena i Storbritannien, medan Wistrich har fokus på Ryssland/Sovjetunionen och Centraleuropa. Också hos Julius är perspektivet övervägande historiskt, men här finns även ett försök att inringa och bestämma den moderna antisemitismens karaktär. Tillsammans ger de tre verken en utomordentligt ingående och grundlig bild av utvecklingen i vänsterns syn på judendomen, sionismen och Israel, en bild som även till min överraskning är långt mer komprometterande för vänstern än man vanligtvis föreställer sig.

Den moderna ”judefrågan” liksom den sekulära antisemitismen uppstår under 1800-talet och engagerar i högsta grad socialismens klassiska tänkare. Hållningen var emellertid inte entydig och det finns exempel som Engels och Kautsky vilka uttryckligen tog avstånd från antisemitism och pläderade för en universell likställighet mellan alla folkgrupper. Långt vanligare var emellertid en uppfattning, som i judarna som grupp såg företrädare för den spekulativa kapitalismens mest frånstötande drag – ja, som identifierade dessa drag med just judendomen. Hit hörde till exempel Blanqui, Fourier, Proudhon och Bakunin, men också som Wistrich visar Karl Marx. I en av ungdomsskrifterna, Om judendomen, skrev han:

 

Vad är judendomens världsliga grundlag? Det praktiska behovet, egennyttan.
Vilken är judens världsliga kult? Schackrandet. Vilken är hans världslige Gud? Pengarna.
Nåväl! Frigörelsen från schackrandet och pengarna, alltså från den praktiska, verkliga judendomen vore hela vår tids frigörelse.

(Övers. Sven-Eric Liedman)

 

Dessa ord var inte en ungdomlig förlöpning av Marx. Också senare i livet likställde han enligt Wistrich judendomen med kommersialism och spekulation och såg det borgerliga samhället som judaiserat (verjudet). Mer allmänt ansåg Marx och hel generation av ledande socialister att judarnas ställning var en följd av utvecklingen från feodalism till kapitalism. Med samhällets framåtskridande skulle deras roll som ”penningschackrare” försvinna och de själva uppgå i det existerande samhället. ”Judeproblemet” skulle automatiskt försvinna med övergången till socialism, men det skulle naturligtvis också judendomen och judarna som grupp. Även om antisemitismen i princip uppfattades som reaktionär menade ändå många socialister, inte minst i Tyskland, att den var en rörelse med en progressiv potential, eftersom den animositet som riktades mot till exempel judiska bankirer och fabriksägare var uttryck för en antikapitalistisk ståndpunkt (precis samma argument framfördes av den vänsterextrema terrorgruppen RAF under 1970-talet). En av dessa antijudiska socialister var Franz Mehring, en av grundläggarna av den tyska kommunismen och författare till en klassisk biografi om Karl Marx. Mehring menade att de tyska judarna hade sig själva att skylla för det hat de mötte. Bakom den borgerliga demokratins formalistiska fasad gynnade de nämligen ogenerat sina egna snäva intressen på massornas bekostnad.

Som både Wistrich och Shindler visar hade ”judefrågan” en speciell ställning i det förra sekelskiftets Ryssland. Här levde huvuddelen av Europas judar och här var förföljelserna av judar värre än på något annat håll. Här uppstod dessutom en nära och speciell relation mellan radikal socialism och judiska frigörelsesträvanden. Å ena sidan förkastade rader av ryska judar sin judiskhet och inträdde som internationalistiska revolutionärer i den bolsjevikiska rörelsen. Å andra sidan var det i Ryssland, vid samma tid, som en socialistiskt färgad sionism tog form. Denna representerade en grundläggande strävan att uppnå nationellt självbestämmande för det judiska folket och motsvarade den nationella självständighetskamp som en rad andra folk utkämpade vid samma tid.

I synnerhet Shindler kartlägger skarpsynt hur de ryska bolsjevikerna med Lenin i spetsen, liksom för övrigt ledande tyska socialdemokrater, förhöll sig annorlunda till sionismen än till andra folks nationalism. Medan bolsjevikerna erkände de ”koloniala folkens” legitima rätt till nationellt självbestämmande, förnekade man konsekvent sionismen en motsvarande legitimitet. Sionismen betraktades som en reaktionär rörelse och judarna ansågs inte ha något nationellt medvetande eller utgöra en egen nation. Precis som Marx hävdade Lenin att antisemitism och sionism inte kunde övervinnas genom att judarna engagerade sig i ett eget nationsbyggande och identitetsskapande projekt, utan endast genom judarnas och judendomens uppgående i den socialistiska omvälvningen.

I realiteten stod här två diametralt motsatta idéer mot varandra. På den ena sidan återfanns den radikala socialismens linje som önskade lösa ”judefrågan” genom judendomens upplösning – denna antijudiska ståndpunkt förfäktades inte minst av den stora gruppen judiska revolutionärer. På den andra sidan fanns sionismen som önskade övervinna gettots isolering och traditionalism genom ett nationellt judiskt självhävdande, genom ett sekulärt och egalitärt nationsbyggnadsprojekt.

Judarnas situation i Europa förvärrades under mellankrigstiden och kulminerade i katastrofen under andra världskriget. Skulden härför bärs naturligtvis först och främst av nazismen och det är givetvis riktigt att under denna period sätta likhetstecken mellan högerextremism och fördomar mot och förföljelser av judar. Denna bild skymmer emellertid det faktum att judendom och sionism samtidigt bekämpades av den sovjetiska staten och den kommunistiska rörelsen. De nya härskarna i Kreml inte bara förbjöd sionismen att verka i Sovjetunionen efter 1920. De utpekade dessutom sionismen som en direkt fiende till kommunismen och en agent för den brittiska imperialismen. I England arbetade kommunistpartiet enligt Shindler för att stoppa judisk utvandring till Palestina och motsatte sig den tvåstatslösning som Peelkommissionen lade fram 1937 – upprättandet av en judisk stat i Palestina skulle skada kampen mot fascismen. I partitidningen Daily Worker hävdades hösten 1937 att sionister som arbetade för en judisk stat i Palestina ”…speak with the accents of Mussolini claiming an empire, or Hitler, or Japan i China…”. När Stalin och Hitler ingick Molotov-Ribbentrop pakten 1939 innehöll fördraget en klausul om att Moskva skulle utlämna till Berlin tysk-judiska kommunister som flytt till Sovjetunionen undan Hitler. Så skedde också.

Sett mot denna bakgrund är det märkligt att Sovjet­unionen mellan 1945 och ungefär 1948 dels stödde bildandet av staten Israel, dels accepterade att Tjeckoslovakien försåg det med vapen i dess första krig med arabstaterna. Orsakerna härtill var flera. Viktigare här är dock att påpeka att det sovjetiska stödet till sionismen och Israel var en kort parentes. Redan 1948 inledde Stalin jakten på judar i Sovjetunionen – de avskedades från ledande befattningar, framställdes som femtekolonnare och judiska kulturyttringar undertrycktes. Kampanjen kulminerade med rättegången mot de judiska läkarna i Moskva 1953. Något år innan hade en motsvarande process mot ledande tjeckiska kommunister med judisk bakgrund ägt rum i Prag. I samtliga dessa sammanhang fördömdes sionismen som ett uttryck för borgerlig nationalism och ett redskap för den amerikanska imperialismen. Samtidigt förnekades från kommunistiskt håll att dessa kampanjer och utrensningarna av judar i Sovjet och Östeuropa, eller för den delen förkastelsedomen över sionismen, hade något som helst att göra med antisemitism. Hur skulle detta vara möjligt av en rörelse som stått i spetsen för kampen mot nazismen?

Junikriget 1967 mellan Israel och arabstaterna betecknar en vändpunkt i vänsterns hållning till sionismen och Israel. Anklagelserna blev nu grövre än tidigare. Det handlade inte längre om att bara förvägra sionismen den legitimitet och progressivitet som vänstern tillerkände all annan folklig nationalism utanför Europa. Israel karakteriserades nu som ett kolonialt projekt i linje med de vita apartheidregimerna i södra Afrika. Det fördömdes som en agent för den amerikanska imperialismens strävan att störta de progressiva arabiska staterna. Motståndet mot Israel sågs som en integrerad del av den bredare antiimperialistiska solidaritetskampen. Såväl Wistrich som Shindler och Julius påvisar att den sovjetiska propagandan mot Israel slukades med hull och hår av 1968-vänstern, som ju i efterhand har brukat berömma sig för sin kritiska hållning till Sovjetunionens ideologi och politik.

Den ”palestinska frågan” togs från 1960-talets slut på entreprenad av den nya vänstern och en rad extrema smågrupper knöt nära kontakter med nyetablerade palestinska vänsterorganisationer som till exempel Fatah, PFLP och DFLP. I nästa steg drogs flera europeiska vänsteraktivister in i olika palestinska terroraktioner. Från början av 1970-talet ansågs det att sionismen inte bara var reaktionär. Israel, påstods det, förde numera en politik som syftade till folkmord på palestinierna; landet måste därför beskrivas som en nazistliknande stat – judarna, hävdades det, uppträdde som ett rasistiskt herrefolk gentemot palestinierna. På sovjetiskt initiativ och med stöd av arabstaterna stämplade FN:s generalförsamling 1975 sionismen som en rasistisk idé och rörelse.

Den sovjetkommunistiska vänsterns hållning – inklusive alla dess intellektuella förespråkare i Västvärlden – till judendom och sionism fram till 1968 dominerades av följande idéer: kapitalism, girighet och judendom betraktades som olika sidor av samma sak. Judarna utgjorde i motsats till andra folk ingen specifik nation och de hade ingen rätt till nationellt självbestämmande. Sionismen ansågs i motsats till andra nationella rörelser inte vara progressiv utan reaktionär, en fiende till kommunismen och en agent för imperialismen – först den brittiska och senare den amerikanska. Till detta skall naturligtvis läggas de mer vulgära anklagelser som framför allt figurerade i sovjetisk och östeuropeisk press, liksom de antijudiska utrensningar och antisemitiska kampanjer som förekom i samma länder fram till och med 1968.

De beskyllningar mot Israel och sionismen som tillkom efter 1968 från både den gamla och den nya vänstern fokuserade på tre förmenta brott. För det första anklagades den judiska nationalismen som idé och statsbildning för att vara rasistisk. För det andra hävdades att Israel var en kolonialistisk stat: på den ena sidan stod kolonialstaten Israel understödd av USA-imperialismen, på den andra sidan fanns dels progressiva arabstater (till exempel Assads Syrien, Mubaraks Egypten, Kaddafis Libyen och Saddam Husseins Irak), dels de revolutionära palestinska befrielserörelserna. För det tredje beskylldes Israel för att föra en fascistisk politik: de demokratiska krafterna i världen stod med Israels agerande inför en ny högerextremistisk utmaning, lika farlig och ödesdiger som den nazistiska. Wistrich visar hur den sovjetkommunistiska pressen årtiondena efter 1968 flödar av jämförelser mellan Israel och Nazityskland. Under 1970-talet vann dessa tre teman i varierande grad insteg i de socialdemokratiska partierna i Västeuropa, vilket i vänsterns ögon bekräftade att den företrädde en legitim kritik av Israel och sionismen, fri från antisemitism.

Efter Sovjetunionens och den kommunistiska rörelsens fall kunde man förvänta sig att de propagandistiska och osakliga anklagelserna mot Israel och sionismen skulle ha minskat. Tvärtom tilltog beskyllningarna i styrka. En viktig faktor var här att en yngre vänstergeneration, desorienterade av det historiska nederlaget 1989 och inspirerad av postkoloniala perspektiv, fick sympati för den växande islamismen inom den palestinska rörelsen, bland annat gestaltad i Hamas och Islamiska Jihads terrorkampanj mot Osloavtalet efter 1994. Mötet med den militanta, antiliberala och antivästliga, arabiska islamismen skulle inte bara föra vänstern, utan också delar av den socialdemokratiska och liberala opinionen, i kontakt med den av nazismen inspirerade och oförblommerade antisemitism som är regel snarare än undantag i Israels grannstater och i den palestinska rörelsen.

Om sambandet mellan nazismen och den arabisk/palestinska antisemitismen har bland annat Jeffrey Herf skrivit i Nazi Propaganda for the Arab World (2009) och Klaus-Michael Mallmann/Martin Cüppers i Halbmond und Hakenkreuz (2008). Denna antisemitism är utbredd i flera arabländer, bland annat i form av tv-program med anklagelser om judiska ritualmord på arabiska barn, med spridning av Sion Vises Protokoll, med försäljning av Hitlers Mein Kampf och påståenden om en konspirativ judisk makt inom internationell politik och ekonomi. En ny viktig vändpunkt i vänsterns hållning till komplexet Israel/sionism/judendom kom med FN-konferensen mot rasism i Durban 2001. Denna initierades av UNCHR med stöd av Arabförbundet. Vid en förberedande konferens i Teheran enades man om ett dokument som krävde ”a policy of complete and total isolation of Israel…a cessation of all links: diplomatic, economic…”. Dokumentet blev inte antaget, men konferensens brännmärkning av Israel aktiverade en våg av bojkottkrav. Som Shindler visar blev London åren efter ett centrum för en internationell kampanj för att förbjuda israeliska varor och bojkotta israeliska akademiker och forskare. De senare kraven måste betraktas som särskilt osmakligt med tanke på vad som hände i Tyskland under 1930-talet.

Durban öppnade utan tvivel portarna för en vänstervåg av mer virulent antisemitism vars gemensamma nämnare var en demonisering av Israel. Gamla antisemitiska tankegångar blev återigen comme il faut. Julius citerar exempelvis den portugisiske författaren, kommunisten och nobelprisvinnaren José Saramago som 2002 vräkte ur sig att ”Israel is a racist state by virtue of Judaism’s monstrous doctrines – racist not just against Palestinians, but against the entire world, which it seeks to manipulate and abuse”. Den norske fredsforskaren Johan Galtung menade för något år sedan att Sions Vises Protokoll var en intressant skrift och att dess teser om judisk världsmakt bara kan tillbakavisas genom en empirisk prövning. Aftonbladets kommunistiska kulturchef Åsa Lindeborg ställde sig härom året bakom publiceringen av anklagelser om israeliska organstölder på palestinier – en variant av den klassiska, antisemitiska blodsmyten om judiska ritualmord på kristna barn. Malmös social­demokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu avkrävde för ett par år sedan Malmös judar ett avståndstagande från sionismen för att slippa trakasserier på stadens gator. Han anspelade därmed på den uråldriga antisemitiska idéen att varje jude bär på ett kollektivt ansvar för hela judendomen och för det denna tillvitas. Den tidigare diplomaten Ingemar Karlsson hävdade nyligen att Israel är på väg att bli en rasistisk ö i en globaliserad värld och åberopade därmed indirekt en traditionell antisemitisk föreställning om judarna som en exkluderande gettobefolkning, vilken inte hör hemma i den moderna världen.

Naturligtvis finns det, som såväl Shindler som Wistrich och Julius understryker, underlag för en både saklig och berättigad kritik av Israels politik. Men den kritik av sionismen och Israel som traskar patrull med antisemitiska schabloner eller slår följe med islamismens och de reaktionära arabstaternas antijudiska propagandaklichéer har definitivt passerat gränsen för intellektuell anständighet. En sådan vänsterkritik syftar enbart till att delegitimera den israeliska staten på motsvarande vis som nazismen syftade till att delegitimera det judiska folket.

Lennart Berntson är lektor emeritus i historia vid Roskilde universitet och tillsammans med Svante Nordin ledare av forskningsprojektet Arvet efter 1968.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet