Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Tema i detta nummer:
-Staden – Tillväxtmotor eller räddningsflotte?

Synen på storstaden har förändrats dramatiskt de senaste åren. År 2006 publicerade Mike Davis boken Slum – Världens storstäder som tecknade en mycket dyster bild av den globala urbaniseringen. Ungefär samtidigt slog Thomas Friedman igenom med budskapet att jorden var platt – det spelade egentligen ingen roll var man bodde längre. På kort tid har det kommit en strid ström av böcker som tvärtom hävdar att valet av stad att bo i är det viktigaste beslut vi fattar i våra liv och att ju tätare en stad är, desto bättre är det för den ekonomiska utvecklingen. Städer blomstrar därför att smarta människor bor nära varandra och ju mer de trängs ihop, desto bättre. Även slummen sägs ha denna positiva effekt. Framgångsrika städer ses som laboratorier för global tillväxt och ­hållbarhet. Vår tids omfattande urbanisering, dess möjligheter och faror för ekonomi, klimat och politik, har blivit ett slagfält för både investerar och forskare, multinationella banker och lokala motståndsrörelser.

Se alla texter

Tema

-Staden – Tillväxtmotor eller räddningsflotte?
Är staden tillväxtmotor eller räddningsflotte?
Håkan Forsell

Synen på storstaden har förändrats dramatiskt de senaste åren.

År 2006 publicerade Mike Davis boken Slum – Världens storstäder som tecknade en mycket dyster bild av den globala urbaniseringen.
Ungefär samtidigt slog Thomas Friedman igenom med budskapet att jorden var platt – det spelade egentligen ingen roll var man bodde längre.

På kort tid har det kommit en strid ström av böcker som tvärtom hävdar att valet av stad att bo i är det viktigaste beslut vi fattar i våra liv och att ju tätare en stad är, desto bättre är det för den ekonomiska utvecklingen.

Städer blomstrar därför att smarta människor bor nära varandra och ju mer de trängs ihop, desto bättre. Även slummen sägs ha denna positiva effekt. Framgångsrika städer ses som laboratorier för global tillväxt och ­hållbarhet. Vår tids omfattande urbanisering, dess möjligheter och faror för ekonomi, klimat och politik, har blivit ett slagfält för både investerar och forskare, multinationella banker och lokala motståndsrörelser.

I våras förberedde sig The BMW Guggenheim Urban Lab att slå upp sina tillfälliga lokaler på en noga utvald tomt i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. Det ambulerande projektet, ett samarbete mellan Guggenheimstiftelsen och ett välbekant bilföretag, skulle under några sommarmånader arrangera workshops, paneldiskussioner, filmvisningar och stadsvandringar för att ”upptäcka och förbättra stadslivet” i Berlin, men även stadsliv generellt. Ambitionerna att spåra samtida trender, bearbeta och ställa ut dem hade projektet redan genomfört i New York, och det skulle efter Berlin ske i Mumbai, och sedan i ytterligare sju storstäder över världen.

Från början hade BMW Guggenheim tänkt husera i den gamla östberlinska stadsdelen Prenz­lauer Berg, där man hade identifierat ”intressanta synergier mellan kulturpartners och lokala entreprenörer”. Men projektets lokala scouter ställde sig på bromsen: Prenzlauer Berg var dött. Det skulle dra en oattraktiv, förlegad aura över projektet om det lokaliserades till denna erkänt gentrifierade stadsdel. Den ideala platsen var Kreuzberg som arrangörerna snart såg som en autentisk miljö för subkultur, dynamik och kulturell ekonomi.

Redan under förberedelserna havererade planerna. BMW Guggenheim var inte välkommet. Den tyska pressen slog upp feta rubriker: ”Vänsterextremister jagar Guggenheim ut ur Kreuzberg”, ”BMW kör in i väggen i Kreuzberg”. BMW Guggenheim var enligt kritikerna och aktivisterna ett event konstruerat av urbana policykonsulenter och företagsforskare med intressen i så kallade kreativa miljöer. De ägnade sig åt ”deltagandesimulering” för att lägga beslag på mark och fastigheter och börja förändra befolkningens sammansättning i stadsdelen. Protesterna från vissa grupper blev så våldsamma att det urbana laboratoriet – ”av hänsyn till medarbetarnas säkerhet” – såg sig nödsakat att söka efter en annan ort för evenemanget. Det blev ändå Prenzlauer Berg till slut. Utan att avse det hade The BMW Guggenheim Urban Lab på ett högst innovativt sätt uppfyllt sin målsättning, nämligen att ta pulsen på urbana trender, redan innan den konstfulla arenan, seminarieborden och filmsalarna hade hunnit komma på plats.

Varför berättar jag detta? För att illustrera hur mättade med ekonomiska och ideologiska intressen frågor om stadsbruk och vardagsliv har blivit. Stora delar av det som tidigare gick under det vaga och allomfattande begreppet urbanforskning har genomgått en entrepreneurial turn. Denna utveckling har verkat vitaliserande för ekonomisk forskning, politisk geografi, management och planering, men den har ofta framstått som hotfull och överväldigande för lokalsamhället och stadsinvånare som plötsligt konfronterats med stadsförnyelseprocesser och starka marknadsintressen i närmiljön.

Framgångsrika städer ses som lukrativa laboratorier för global tillväxt och hållbarhet, men det är fortfarande svårt att nagla fast den specifika innebörden av det senare begreppet. London School of Economics startade 2005 ”The Urban Age Project”, och kopplade till detta ett utbildningsprogram, ”Cities Program”, som syftade till att föra samman politiker, investerare, planerare, arkitekter, transportingenjörer och forskare från olika samhällsekonomiska fält för att diskutera stadsutvecklingsfrågor. Vissa städer lyftes fram som framtidsmodeller och undersöktes särskilt: London, New York, Shanghai, Berlin, Mexico City och Johannesburg. I en senare fas tillkom Mumbai, Sao Paulo och Istanbul. Det globala spektrumet har varit imponerande, med seminarier, konferenser och inte minst publikationer som The Endless City (2007) och Living in the Endless City (2011). Projektet har haft ett uttalat syfte: att finna ”grammatiken” för framgångsrika städer, att kartlägga den sammansatta DNA-spiralen för det urbana, något som i sin tur kan resultera i effektiva infrastrukturella lösningar, bostadsbyggande och tillväxtstrategier. Den största finansiären till programmet var Deutsche Bank. Ungefär samtidigt inrättade den europeiska investeringsbanken en ”urban specialist group” i syfte att underlätta finansiering av stadsomvandlingar och satsningar på ”kreativa” kluster och socialt entreprenörskap i europeiska städer.

Man kan konstatera att vissa delar av urbanforskningen har blivit ”big business”. Det började egentligen redan med Saskia Sassens studier av globala städer i början av 1990-talet. Där etablerades ett perspektiv på Staden med stort S, som omförhandlar ekonomiska, politiska och sociala relationer på ett gränsupplösande sätt och sprider välstånd över omvärlden. Med den globala urbanismen förknippades snart en postindustriell standardberättelse i två versioner. En var positiv och berättade om hur framgångsrika städer kopplade upp sig mot finansmarknader, blev centra för kunskapsintensiv produktion och utvecklade en avancerad service- och tjänstesektor. Den andra var negativ och skrämmande och tecknade stagnerande eller krympande städer som fastnat i en föråldrad industriell produktion, låga utbildningsnivåer och sinande investeringar. Båda berättelserna ställde lokalsamhället inför deterministiska krafter och följaktligen uppstod ett behov att finna den rätta ”formeln” för att anträda den framgångsrika vägen.

Försöken att skriva en historik över urban entreprenörsanda kan ledas tillbaka till Peter Hall och hans Cities in Civilization (1998). Ännu längre tillbaka finns Lewis Mumfords The City in History (1961), som också intresserade sig för humankapital och kreativitet som drivande krafter i städer. Men Mumford är lagd för kulturella och konstnärliga referenser och betydligt mer kritisk till modernt stadsbyggande och masskonsumtion.

Richard Florida följde upp sin bok om kreativa klasser – vars mantra om ”teknik, tolerans och talang” aldrig tycks upphöra att fascinera kommunpolitiker världen över – med studien Who’s Your City (2008). Det var, enligt Florida, i själva verket vilken stad vi valde att bo och arbeta i som var det mest avgörande beslutet i livet. Det kan i dag synas som en mindre uppseendeväckande hypotes, men boken tog spjärn mot en annan av de troper som entreprenörsvändningen hade etablerat under 2000-talet, nämligen att globaliseringen gjorde världen ”platt”. Vi är tillgängliga och uppkopplade överallt och därför spelar platsskillnader ingen roll. Migrationen och urbaniseringen var inte nödvändiga för ekonomisk framgång. Tvärtom, hävdade Florida, det var just platsens dynamik, marknadssynergier, den lokala bostadsmarknadens fördelar och antalet fysiska singlar som hängde på barerna som bestämde om både det kollektiva och individuella livet skulle vara värt att leva.

Den kanadensiske socialentreprenören Jeb Brugmann såg i Welcome to the Urban Revolution (2009) den urbana samtidsutvecklingen både som platt och platsspecifik. Den globala ekonomin hade tagit formen av ett ”urbant ekosystem”. Hela planeten hade i tilltagande grad blivit organiserad likt en stad – ett komplext, sammanlänkat men ännu instabilt system. Den ofrånkomliga följden av Stadens organisering blev enligt Brugmann att lokala egenheter inverkade på globala händelser: epidemier och katastrofer, politiska revolutioner och nya affärsmodeller, sociala rörelser och konsumentrörelser, kriminella grupper och företags­idéer. Man kunde inte längre förstå händelser i världen utan att förstå hur Staden fungerar. I ett uppmärksammat fall från Dharavi-distriktet i Mumbai visade Brugmann hur detta överbefolkade, ohälsosamma gytter rymde en annan sida bestående av textilmanufaktur och matproduktion som var direkt kopplat till det globala urbana systemet i form av handelshus och grossister i Storbritannien och USA. När Mumbais lokala myndigheter började diskutera storskaliga stadsförnyelseplaner i Dharavi fruktade Brugmann att den integrerade urbanismen, ”den sociala och marknadsmässiga ekologiska nischen” som växt fram skulle komma att försvinna. Tätheten ökar vår förmåga att tillvarata ekonomiska möjligheter, sammanfattade Brugmann, och det argumentet skälver likt en bordun-sträng i flera andra studier från den nya urbanforskningen.

Men detta konstaterande om täthet och ekonomisk effektivitet bortsåg från mycket av vad tidigare forskning hade observerat om Indiens stadsutveckling och sweatshopkluster. Inte en gång nämnde Brugmann ordet ”kapitalism” i sin bok och han kritiserades för att sakna en maktanalys. Mattvävarna i Mumbai och riskkapitalisterna på Jersey är olika typer av aktörer i den stora Staden, men deras förhållande till varandra och till stadsrummet framställdes ändå som påfallande ohierarkiskt i Brugmanns berättelse. Hans bok var teorisvag, men konkret. I hans resonemang kring de bästa rumsliga arrangemangen för produktivitet och ekonomiska prestationer saknades ett etiskt självreflekterande vilket gjorde många samhällsforskare och recensenter förvirrade.

Den nya urbanvetenskapen fortsatte att publicera böcker i gränslandet mellan fältstudier, populär geografisk forskning och vad som kunde uppfattas som liberala policydokument. Doug Saunders tog i sin bok Arrival City (2011) upp en annan av samtidens centrala frågor: migration. I stället för att frukta överbefolkade städer i såväl utvecklingsländer som i Väst, skrev Saunders, bör vi välkomna den ökade globala urbaniseringen. Migration skapar möjligheter och ökar konkurrensen, vilket är nödvändigt för en sund samhällsutveckling. I stället för att gräva ner sig i statistik följde Saunders ett antal levnadsöden i deras respektive ”ankomststäder”: Brick Lane i London, Watts i Los Angeles, kvarter i Istanbul och Dhaka. Återigen var det tätheten i stadsmiljön – ”high-intensity living” – och tillgången på billiga bostäder och affärslokaler som befordrade socialt nätverkande och successiv etablering. När vi förfasas över den tilltagande slumbildningen i världen, förbiser vi enligt Saunders att det är i städernas informella miljöer som familjer från den ännu fattigare landsbygden lär sig barnbegränsning och ges möjlighet till självständig livsföring.

Förutom att vara en fascinerande bok med beundransvärda livsöden var Arrival City också en osedvanligt lyckad kommersiell produkt. Saunders bakgrund som marknadsförare och informatör snarare än traditionell forskare bidrog till genomslaget. Den publicerades samtidigt av nio olika förlag över hela världen och den brittiska redaktionen hade lyckats få Storbritanniens förre premiärminister Gordon Brown att bidra med blurpen ”The book is a remarkable achievement”.

Den författare bland de nya urbanforskarna som nyligen blivit översatt till svenska är Edward Glaeser med Stadens Triumf – Hur vår största uppfinning gör oss rikare, smartare, grönare, friskare och lyckligare (SNS Förlag). Glaeser förenar mycket av det som kommit att känneteckna genren: urbant entreprenörskap där progressiva tankar, framför allt hållbarhetsfrågor, blandas med konservativa och laissez-faire-liberala värderingar. Städers funktion, menar Glaeser, är att maximera mänskliga styrkor. Städer blomstrar inte på grund av nya transitsystem, coola nya museer eller nya arenor, utan tack vare smarta människor som bor nära varandra. Och blir städer tätare så blir de billigare och då kommer många fler ur den kunskapsproduktiva medelklassen att få plats i dem.

Stora delar av Glaesers bok innehåller insikter som är värda att betona i den fortsatta debatten om stadsutveckling och stadsmiljö. Till dessa hör till exempel diskussionerna om byggindustrins och fastig­hetsmarknadens anpassningsförmåga till nya förhållanden. Eller de övertygande bevisen för hur beslut att inte investera i skolor och utbildning, utan i stället i någonting mer ”synligt” och exponerat i stadsbilden (megaprojekt, onödig infrastruktur) ofta har lett till en förödande utveckling och en utarmad kunskapskultur för enskilda städer.

Men det finns andra framträdande drag i Glaesers bok som kastar ett skarpt, kritiskt ljus över hela den nya urbanforskningens vetenskapliga trovärdighet och ideologiska agenda. Glaeser, Florida, Brugmann, Saunders med flera har varit framgångsrika publiceringsmässigt. Smart marknadsföring och distribution har gjort att deras böcker oftast går rakt in i politikens agenda som ”snackisar” eller som ”senaste forskningen visar …”. Och de får direkt avsättning för sina produktioner i olika tankeverkstäder, tillväxtprogram eller i ”experimentella” projekt som till exempel BMW Guggenheim Urban Lab. De lyckas så väl därför att de framför allt är kommunikatörer, inte forskare. Man kan tämligen snabbt konstatera att den nya urbanvetenskapen inte är lika stark i forskningsmässig tillförlitlighet och epistemologi som i självklart vetande och generaliseringar. Och klyftan mellan de gamla torra och bekymrade urbanforskarna och kommunikatörerna tenderar att vidgas snabbt när man fördjupar sig i analyserna. Hur kan visionerna om en ständigt framåtsträvande urbanitet som har lösningar på det mesta stämma med ­andra forskningsresultat som pekar på ökad asymmetri, obalans och skadlig utveckling för städer, miljö och ekonomi?

Journalisten Nicholas Lemann antydde i en översiktlig artikel förra året i The New Yorker att allt inte stod rätt till med den våg av nya publikationer om urbanitet, tillväxt och global migration som strömmade ut från förlagen: ”den nya urbana optimismen lämnar många frågor obesvarade.” Glaeser, Brugmann och Saunders hyllade en global, urban komplexitet, särskilt den som härrörde från skillnaderna mellan städer i utvecklingsländer och västerländska städer. De läste in överensstämmelser och analogier mellan fullständigt olika världar och olika livsvillkor, därför att den urbana tillvaron föreföll dem rymma en inneboende logik och legitimering. Flera av författarnas resonemang byggde också på övertygelsen om en ”oundviklighet” i utvecklingen. Brugmanns bok har kapitelrubriker som ”The Inevitable Democracy of the City”, ”The Irrespressible Economics of Urban Association” och vi stod inför en oundviklig ”sammanlödning av alla städer på jorden till ett enda, ihoptvinnat system som bestämmer den grundläggande dynamiken för ekologi, politik, marknader och socialt liv i världen”.

Det är naturligtvis väl menat och visionärt och positivt, men skribenterna har en totaliserande, närmast lagbunden syn på städers utveckling. Ett deterministiskt spöke smyger omkring i böckerna. Metaforer som tidigare betraktats som anti-urbana och obehagliga visioner av modernt, kringskuret liv upphöjs till ideal, till exempel Glaesers återkommande ”människor-är-som-myror”-metafor: ”Människan är en ytterst social art som är bäst när hon producerar saker tillsammans med andra, i likhet med myror och apor. Myrkolonier gör saker som sträcker sig långt bortom enstaka insekters förmåga och på samma sätt åstadkommer städer mycket mer än enskilda människor.”

Det är synd att just Glaesers bok är den som översatts till svenska, för den är betydligt sämre än många andra i genren. Här finns en massa nyliberala påståenden som ger sig ut för att vara ”teori”, historiska och geografiska argument lyfts bara fram när de stöder den egna argumentationen. I övrigt förs knappt någon seriös diskussion om tidigare forskning. Dessutom tillkommer en del hånfulla kommentarer om stadsledningar som satsat på socialpolitiska åtaganden, vilket blir olustigt.

Den nya urbanvetenskapen vet att vi som läsare, medborgare och politiska subjekt alltid behöver en annan bild av det vi fruktar – såsom klimathoten, miljöskador, social deklassering, samhällets anomi – och de levererar dessa andra bilder framgångsrikt och läsvärt. Det märkvärdiga är hur snabbt denna genre har vuxit fram. Det är bara sju år sedan Mike Davis gav ut boken Planet of Slums (2006, svensk övers. Slum – världens storstäder 2007). Den bild som Davis gav av den globala urbaniseringen var hemsk och ångestskapande. Det handlar om en urbanisering som varken berodde på industrialisering eller tillväxt och som därför inte går att jämföra med väst­europeisk urbanisering för 100–150 år sedan.

Den är i stället resultatet av en global ”uppstädning” under den internationella valutafondens (IMF) ledning efter 1970-talets skuldkris och en omstrukturering av ekonomierna i utvecklingsländer. Befolkningstillväxt trots en stagnerad eller negativ ekonomisk utveckling brukar ­kallas ”överurbanisering” och Kinshasa, Khartoum, Dar es Salaam, Dhaka och Lima fortsätter att öka sina invånarantal trots trasiga industrier, en raserad offentlig sektor och en allt fattigare medelklass. Den kraft som trycker bort människor från landsbygden är för stark, trots att stadens dragningskraft är närmast obefintlig.

I en artikel i Urban Studies från 2012 har geografen Brendan Gleeson skrivit om just de dramatiska kontraster som framträder om man ställer resultaten från urbanforskningens olika grupperingar mot varandra. Medan fältarbetare noterar bristande medborgerliga rättigheter, hög dödlighet, arbetslöshet och fattigdom för invånare i slumområden och informella bostäder världen över, kan exempelvis Glaeser skriva i Stadens triumf att ”det finns en hel del att uppskatta med fattigdomen i städerna. Städer gör inte människor fattiga; de lockar till sig fattiga människor”.

Det finns andra kritiker som menar att den nya entreprenöriella urbanvetenskapen framför allt är till för att lugna oss. Den är ämnad att fungera som betablockerare inför vetskapen om en undergångsdömd värld och de beklämmande analyser som bara för några år sedan dominerade debatter om fattigdom, klimat, ekonomi och social stabilitet i världens städer. Problemet är att alla debattörer som frotterar sig med den nya urbanvetenskapen måste ställa egna profetior som oftast går vitt isär. En del tror att urbaniseringen kommer att sätta stopp för den kontinuerliga befolkningstillväxten, som varit mänsklighetens stora, underliggande tema under modern tid. ­Andra, som kulturteoretikern Terry Eagleton, tror däremot att slummens invånare de facto redan har blivit fler än de som bor i vanliga städer. Vi i Väst har dock inte märkt av detta eftersom vi förletts att rikta uppmärksamheten åt annat håll.

Säkerhet och våldsprevention har också blivit fenomen med global intressespridning. Städer är den nya frontlinjen och gränsen mellan militära och polisiära insatser har börjat suddas ut. Geografen Stephen Graham visar i Cities Under Siege. The New Military Urbanism (2010) att den smygande militariseringen är en följd av att postkoloniala instrument för kontroll och maktövertag som Väst har experimenterat med i utvecklingsländer (eller i konflikthärdar som Palestina) har spridits genom internationella kontakter, handelsutbyte och migration. Behovet av skydd har drivit på den tekniska utvecklingen av bevakning, särskilt av politiskt och finansiellt utsatta stadskvarter. Experter på våld i urbana miljöer – som till exempel Los Angeles beryktade polischef William Bratton – är efterfrågade och välbetalda konsulter för stadsledningar över hela världen.

Ett av den nya urbanvetenskapens argument är att världen kommer samman och blir mer homogen av globala risker snarare än att splittras av dessa risker. Men risken med det antagandet är att forskningen inte tycker sig behöva behandla frågor och teman som verkligen är akuta och att det ”organiserade oansvaret” (för att använda ett uttryck av den tyske sociologen Ulrich Beck) kommer att fortgå inom områden som är helt centrala och avgörande för den urbana utvecklingen: global ekonomi, klimatförändringar och energipolitik.

Vändningen i forskning och debatt sedan Mike Davis slumbok från 2006 är remarkabel. I botten ligger en ambivalens som många nog kan känna igen – att staden har blivit offer för och samtidigt är orsaken till det globala ekologiska och ekonomiska hotet. Det handlar inte enbart om 2011 års tsunami över Japans mest urbaniserade och energi­mässigt känsliga områden, eller 2005 års orkan över New Orleans som visade hur bräckliga de sociala tiljorna var som höll upp mänskliga relationer i staden. Det är till yttermera visso så att om staden och den urbana tillvaron är allas vår framtid så är den globala urbaniseringen också anledningen till att tillståndet i världen blivit alltmer kritiskt. Städer är mänsklighetens nya hemland och kommer att ta oss över till ”andra sidan”, vilket kanske inte är en värld som befrämjar hur människor det senaste århundradet har lärt sig att leva. Det kan ju vara ett högst reellt scenario att det framtida globala stadssamhället också är den dörr genom vilken människan lämnar den antropocentriska scenen och träder in i en värld som är betydligt mindre tolerant mot vår livsform. Skiftet kanske introducerar en värld där städer – utvalda städer – fungerar som livbåtar för en del av mänskligheten.

”Stadtluft macht frei” är en önskan som oförtrutet löper genom den nya urbanvetenskapens argumentation. Men kanske kommer friheten visa sig vara högst villkorligt knuten till staden som fysisk, social och politisk form. Den tillväxtmaskin som har drivit tre–fyra decennier av furiös ekonomisk globalisering hackar oroväckande ofta. Är det en barriär, en vägg eller en avgrund? Det kan vi inte avgöra ännu. Städer är onekligen avgörande för den mänskliga framtiden, men mer som medberoende, kontextuella och högst variationsrika system än som ekonomiska organismer, vilka styrs av inneboende lagar som kan avlockas sina inneboende rikedomar om vi alla bara följer samma tillväxtlogik. Städer, skriver Gleeson, kan visa sig vara det mest paradoxala som slutligen återstår av mänskliga samhällen om vi misslyckas med att handskas med dem i enlighet med naturen och våra sociala behov  i stället för våra ekonomiska postulat: de blir platser av vilda existenser, kort liv och osäkra prospekt där revolution alltid kommer vinna över innovation och anarki över legitimt styre.

Det är ljusår mellan dessa farhågor och Stadens triumf när Glaeser skriver sin definition av det urbana i den optimistiska inledningen: ”Städer är frånvaron av fysiskt utrymme mellan människor och företag.” Mumford skulle vrida sig i sin grav inför en sådan tvivelaktig inramning av mänsklighetens mest komplexa och variationsrika sociala ekosystem.

Den skarpaste invändningen mot det urbana entreprenörsperspektivet i både forskning och politik är att det är för generellt och för likriktat. Det är i stället betydelsen av det lokala och det kontextuella som avgör hur städer utvecklas, om det blir en rättvis och hållbar utveckling eller en utveckling som innebär större problem och sänkta levnadsnivåer för de allra flesta.

Vänder man sig till de delar av världen som urbaniserats kraftigast de senaste decennierna blir budskapet ännu tydligare. 12 av 21 megastäder (med över 10 miljoner invånare) finns i Asien. Men politiken och planeringen som bedrevs i dessa megastäder ännu vid mitten av  00-talet sökte modeller för lyckad tillväxt i Västeuropa och USA. Fokus riktades därför mot finansmarknaden och fastighetssektorn. Men den ekonomiska obalansen och de sociala slitningarna blev alltför uppenbara. Stadsomvandlingar och gentriferingsprocesser för uppvärdering av centrala områden för en kapitalstark ny medelklass trängde undan arbetarklassbefolkningar, som ofta hade en stark koppling till lokala arbetsplatser och fackföreningar. I exempelvis Dhaka och Mumbai har under 00-talet stadsförnyelseprojekt bedömts öka både den etniska diskrimineringen, arbetslös­heten och den politiska korruptionen. Men det är ingenting man kan läsa om i Glaesers bok.

Förmågan till progressiv transformation, hävdar geografen Andrew Harris, handlar i stället om att styra den enskilda staden mot allmänna fördelar. Det skulle vara en stor fara för världens stabilitet och ekonomi om det inte längre fanns en urbanism som kunde kvarhålla det lokalas unika kvaliteter i en värld av ”global cities”. Det är bara genom att förlita sig på människor på gräsrotsnivå (eller snarare gatunivå) i städerna, på deras engagemang och samverkan, som makthavare och investerare kan bidra till att vår tids urbanisering och stadsutveckling blir någonting positivt. Annars kommer konflikter, social oro, miljömässiga, ekonomiska och finansiella katastrofer att oupphörligen skölja in över oss alla. Städer som styrs enligt strikt företagsekonomiska modeller har inte en chans. Man kan ha de bästa planerarna och investera i den senaste teknologin och infrastrukturen – om inte beslut är rotade i vanliga människors strävanden och en stark lokal urbanism kommer utvecklingen att bli olycklig och orättvis.

Det finns ett växande motstånd mot den urbana entreprenörspolitiken och den retoriskt tunga men epistemologiskt svaga forskning som understödjer den. Det handlar ofta om ideella organisationer som kombinerar forskningsinsatser med politisk aktivism och civilt motstånd: reverse gentrification-rörelser i USA, ”The Collective Research Initiative Trust” med verksamheter i Indien och Pakistan, ”International Urban Research and Action” med säte i flera europeiska städer som Zürich och Aten, men även i Toronto – eller varför inte en grupp som Planka.nu i Stockholm.

Men samtidigt är frontlinjerna suddiga. Stadsekonomier är internationellt gränslösa arenor. De blomstrar inte bara genom nationella materiella investeringar utan ur mångahanda källor. Och det kulturella och symboliska kapital en stad uppbär kan vara oskattbart. De arkitekter, ekonomer, antropologer och konstnärer som hade anlitats av BMW Guggenheim såg inte den egna insatsen som en förlängd arm av storkapitalets investeringsstrategier: ”Vi lärde oss en läxa i Berlin, vi klev rakt in i en lokalt utvecklad, historiskt motiverad och konfrontativ politisk diskurs. Vi kommer bli bättre förberedda”, förklarade chefen för Guggenheimlabbet i The Economist inför flytten från Berlin tidigare i höstas.

Att ta det lokala på allvar innebär också att ta historien på allvar. Mångfalden av lokala traditioner, platsspecifika produktioner och idéer kommer vara avgörande för framtiden när mänskligheten flyttar in i den stora Staden. Det vore sannolikt en stor fördel att se dem som tillgångar i stället för som hinder i en stadskonkurrens med många förlorare och väldigt få vinnare.

Håkan Forsell är urbanhistoriker och kulturskribent. I början av 2013 utkommer hans essäsamling Bebodda platser. Studier av vår urbana samtidshistoria på Arkitektur Förlag.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet