Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.

Utblick

· Karina V. Korostelina, Constructing the Narratives of Identity and Power – Self-imagination in a Young Ukrainian Nation, Lexington Books, 266 s.
· Jurij Andruchowytsch, Euromaidan – Was in der Ukraine auf dem Spiel steht, Suhrkamp, 206 s.

Bara kaosteorin tycks kunna förklara utvecklingen i Ukraina
Per-Arne Bodin

Två nya böcker försöker belysa utvecklingen i Ukraina. Karina Korostelina har samlat och organiserat de olika berättelserna om Ukraina. Läsaren blir till sist vimmelkantig av alla dessa berättelser, men ändå tycks de inte förklara protesterna på Maidan, våldet eller den ryska inblandningen. Man behöver, som den kände författaren Jurij Andruchovytj hävdar i antologin Euromaidan, lägga till ytterligare två berättelser om Ukraina, Putins och EU:s, som båda är ganska lika: de säger att Ukraina är oförmöget att klara sig självt. Men omvärlden måste sluta göra landet till ett objekt och i stället se det som ett subjekt.

Utvecklingen i Ukraina under det senaste halvåret förefaller ha tagit de flesta, inklusive Putin, på sängen. Lika handfallna tycks världens utrikesministrar ha varit. Mot den bakgrunden är det särskilt intressant att läsa två nyutkomna böcker om Ukraina. En av dem är den amerikanska forskaren Karina V. Korostelinas Constructing the Narratives of Identity and Power – Self-imagination in a Young Ukrainian Nation. Hon försöker att förstå Ukraina genom att använda sig av Benedict Andersons bok Föreställda gemenskaper. Hon har intervjuat 53 sagespersoner, det vill säga ukrainska politiker, journalister och statsvetare, inhemska som utländska. Alla har berättat om sin uppfattning om Ukraina och dess problem. Korostelina har ur detta enorma material försökt att vaska fram entydiga berättelser.

Hon blev färdig med sin bok strax innan demonstrationerna på Maidan tog sin början den 21 november 2013. Utvecklingen av Euromaidan har däremot skildrats i en alldeles färsk tysk antologi under redaktörskap av den kände ukrainske författaren Jurij Andruchowytsch, Euromaidan – Was in der Ukraine auf dem Spiel steht.

Korostelina börjar med att relatera sagespersonernas historiska berättelser om nuvarande Ukraina. Så här långt är de flesta överens i huvuddelarna: det nuvarande Ukraina, Ryssland och Vitryssland tillhörde en medeltida statsbildning: Rus eller Kievriket. Den västra delen av nuvarande Ukraina blev sedan en del av Polen, och efter Polens delningar under slutet av 1700-talet en del av Österrike. Under mellankrigstiden blev den åter en del av Polen, för att sedan i samband med andra världskriget bli en del av Sovjetunionen. Centrala Ukraina blev senare en del av Litauen för att sedan införlivas i Polen. Östra delen (fram till floden Dnipro) blev en del av Ryssland i mitten av 1600-talet. Nuvarande södra delen erövrades av Ryssland från det tatariska khanatet och fick då namnet Nya Ryssland. I samband med Sovjetrysslands separatfred med Österrike och Tyskland 1918 bildades Ukraina som en självständig nation, som sedan införlivades i Sovjetunionen 1922, inklusive denna södra del. Krim blev en del av sovjetrepubliken Ukraina genom ett beslut av Chrusjtjov 1954. Tidigare ingick området i den ryska sovjetrepubliken. De gränser Ukraina har i dag har alltså haft de tre mest kända sovjetledarna som tillskyndare: Lenin (freden i Brest-Litovsk), Stalin (införlivandet av Galizien) och Chrusjtjov (Krim).

Vad de flesta av de drygt 50 experterna håller med om är att dessa olika historiska öden också innebär olikheter och skillnader. Det finns ett stort antal motsatspar som kan användas om Ukraina: ukrainskt i väst, ryskt i öst och söder, uniatiskt i väst – ortodoxt i öst och söder, ukrainska versus ryska, agrart versus industrialiserat. Andra motsatspar gäller direkt förhållandet till Ryssland: ukrainsk nationalism står mot rysk imperialism, ukrainsk underkastelse mot ryskt våld, ukrainskt demokratiskt sinnelag mot ryskt totalitärt tänkande, ukrainsk kvinnlighet mot rysk manlighet.

Korostelina visar i sin undersökning att det framför allt är de utländska experterna som entydigt talar om väst–öst som motsatspar. Övriga ser en mycket mer komplex väv av likheter, nyanser, motsatser och paradoxer.

Korostelina kommer fram till fem olika berättelser efter att ha gjort alla dessa intervjuer. Den första identiteten är dubbel: rysk och ukrainsk, där den ryska blir dominerande. Ukraina finns mellan öst och väst. Det är Ukrainas ryska berättelse.

Den andra berättelsen utgår från det sovjetiska förflutna. Det finns olika identiteter i landet men framför allt ett stolt arv från Sovjet som inte får glömmas, i första hand Sovjetunionens seger i andra världskriget men också landets industrialisering och föreställningen om att det var ordning och reda under sovjettiden. Det är Ukrainas sovjetiska berättelse.

Den tredje berättelsen talar om ett Ukraina som kämpar för sin identitet. Det är de prosovjetiska och proryska stämningarna som är hotet. Det ukrainska språket är hotat av det ryska och måste skyddas. Staten ska vara ukrainsk, men man ska erkänna att det finns minoriteter, bland dem den ryska. Ett begrepp som återkommer är ”det ofullbordade nationsbyggandet”.

Den fjärde berättelsen är identisk med den tredje men ser inte några omedelbara hot för den ukrainska identiteten. I båda dessa berättelser är det sovjetiska förflutna roten till det onda i det ukrainska samhället. Vissa av experterna ser förhållandet ur ett genusperspektiv: det kvinnliga ukrainska förtrycks av det manliga ryska, det imperiala och det sovjetiska.

Den femte berättelsen talar om ett civilt samhälle byggt på ett gemensamt territorium. Detta hotas av ukrainska nationalister å ena sidan och prosovjetiska krafter å den andra. Det är den multikulturella och multietniska berättelsen, som Korostelina också uppfattar som sin önskeberättelse.

Ingen av de fem berättelserna förnekar själva existensen av Ukraina eller hävdar att det ska och måste finnas bara en identitet i landet. Alla uppfattar de två tidigare presidenterna Jusjtjenko och Janukovytj som katastrofer för landet. När boken skrevs satt Janukovytj fortfarande vid makten. Gemensamt för alla delar av Ukraina är det sovjetiska förflutna, som kan vara kortare eller längre. Vad som också nästan alla kan hålla med om är att Ukraina har ett arv från Rus, att kosackerna är en viktig del av det nationella arvet och att det finns en skatt av gemensam folkkultur. Tämligen okontroversiellt är också att den magdeburgska rätten med sin frihet för borgarna gällde i många ukrainska städer under tidigare historisk tid. Det är ett faktum som skiljer Ukraina från Ryssland där den magdeburgska rätten är okänd.

Vad som skiljer är just synen på det sovjetiska arvet: i de första två berättelserna ses det som en positiv komponent, i de tre sista som en negativ. I de två första förknippas det med segern i andra världskriget. I de tre sista förknippas sovjetmakten med hungersnöden i början av 30-talet, Holodomor, som blev en följd av Stalins brutala kollektivisering, liksom allmänt med repression och förtryck.

En fråga som helt skiljer i de fem berättelserna är synen på andra världskriget och särskilt då synen på Stefan Bandera, den politiker som med stöd av Nazi-Tyskland försökte upprätta en ukrainsk stat under andra världskriget. I de två första berättelserna, alltså den ryska och den sovjetiska, uppfattas han som quisling, men i nummer tre som ukrainsk patriot som sedermera mördades av KGB. Han lierade sig med tyskarna för att kunna skapa ett fritt Ukraina. Under Jusjtjenkos tid som president restes ett monument över Bandera, vilket lett till många diskussioner och konflikter. Här skiljer sig berättelserna om andra världskriget åt. Bandera brukar nämnas tillsammans med kosackhövdingen Ivan Mazepa och ingår i samma berättelse som denne. Den som anser Bandera vara en förrädare anser Mazepa vara det, den som anser Bandera vara en hjälte anser Mazepa vara sammalunda.

Synen på ukrainska respektive ryska skiljer också i de olika berättelserna: ska landet ha ett eller två statsspråk? Ryskan är språket med den högsta prestigen, men ukrainskan är det enda statsspråket. Alla fem berättelserna kämpar med detta problem. Under Jusjtjtenko togs flera steg för att språkligt ukrainisera landet: dubbning till ryska förbjöds, ryskan skulle uppfattas som ett utländskt språk bland andra. Här kan man tillägga, som flera av Korostelinas experter gör, att det fanns en hel del onödig klåfingrighet som väckte ont blod bland de rysktalande. Detta är den språkfråga som ett tag i våras såg ut att kunna vålla ett världskrig. Dilemmat är att ukrainskan måste stärkas samtidigt som ryskan behåller sin ställning i landet. De flesta av experterna ser alla frågor som nollsummespel, det finns föga förståelse för en möjlig utveckling i vilken ryskan behåller sin ställning samtidigt som ukrainskan får alla möjligheter till utveckling. Det är ju ändå 50 procent av befolkningen som är tvåspråkig, den andra hälften är antingen ukrainsk- eller ryskspråkig.

Av alla experter uppfattar 90 procent korruptionen som den viktigaste frågan för landet, bara 10 procent ser språkfrågan som primär. Det är uppgifter som inte alls stämmer med vår föreställning om stämningarna i Ukraina.

Trots alla dessa experter finner vi egentligen ingen förklaring till utvecklingen i Ukraina under det senaste halvåret. Korostelinas fem berättelser, som inte entydigt motsvarar indelningen i områden, kan inte förklara våldsamheten i de händelser som startade så fort hennes bok gått i tryck. Hon hamnar till slut i en myriad av berättelser och underberättelser som har med Ukraina att göra. Läsaren och kanske ibland också författarinnan själv (och recensenten) blir vimmelkantig av alla dessa berättelser. Men Korostelina har rätt, så komplicerade är förhållandena, men denna mångfald av berättelser kan inte förklara Maidan, kan inte förklara våldet, kan inte förklara den ryska inblandningen eller de inbördeskrigsliknande förhållandena i öst.

Problemet med boken är inte alla berättelser som analyserats fram, utan att två berättelser egentligen inte får tillräcklig plats, nämligen Putins och den Europeiska unionens, som i högsta grad påverkat utvecklingen. Dessa tar i stället Jurko Prochasko upp i boken om Euromaidan. Han ställer frågan om EU:s (och mera allmänt Västs) och Putins berättelser om Ukraina. Han konstaterar provokativt att de båda berättelserna egentligen är ganska lika. Båda är postkoloniala, kryptohegemoniska: Ukraina är oförmöget att klara sig självt, det är helt enkelt en grotesk. Det antyds till och med och särskilt från den europeiska vänstern att ukrainarna inte ens är kapabla att genomföra en revolution mot usla makthavare: Euromaidan liksom tidigare den orangea revolutionen sägs vara orkestrerad av Väst. Egentligen är det inte fråga om en revolution utan en kris, som EU måste hantera som andra kriser. Ukraina är ett land med dåligt fungerande statsapparat, med korruption, med avsaknad av ett civilt samhälle, ett land som aldrig tycks lära sig något och som behöver gå i skola hos EU eller tas om hand av eller införlivas i Ryssland. Ryssland på samma sätt som Väst gör Ukraina till ett objekt och det får inte vara ett subjekt, sammanfattar Prochasko.

Jag vill här också lägga till den svenska berättelsen, den som uttrycks i den medel-tida Nestorskrönikan där det heter att ruserna, (i den skandinaviska berättelsen: svenskarna) kallades in i Kievriket för att härska eftersom det inte fanns någon ordning däri. Den svenska berättelsen om Ukraina innehåller också Karl den tolftes och den ukrainske hetmanen Mazepas gemensamma kamp mot Rysslands Peter den store i början av 1700-talet. Kanske har den berättelsen också en fortsättning i Carl Bildts engagemang för Ukraina.

Det som skiljer EU:s och Rysslands berättelser om Ukraina är, om jag fortsätter Prochaskos resonemang, Västs tal om demokrati och civilsamhälle. Det intresserar inte Ryssland i nämnvärd omfattning. Det finns också olika uppfattningar om Ukrainas geografi. För Väst gäller gränserna från 1991, medan Putins Ukraina omfattar gränserna från slutet av 1700-talet samt erövringarna under andra världskriget, alltså ett Ukraina som aldrig existerat med sådana gränser. Dessutom – och ännu viktigare – anser Putin att Ukraina historiskt tillsammans med Ryssland och Vitryssland var ett land under tidig medeltid: Kievriket, Rus. Putin planerar för att Ukraina ska bli en del av hans framtida stora projekt, Den eurasiska unionen. Den är ämnad att bli en sammanslutning av samma slag som EU med länder som tidigare tillhört Sovjetunionen: i första omgången Ryssland, Vitryssland och Kazakstan. EU lade beslag på Maidan för att propagera för den europeiska saken, Ryssland lade beslag på Maidan och definierade den nya ukrainska makteliten som fascistisk genom att hänvisa till Maidans högra sektor.

Slutsatsen av läsningen av Korostelinas bok är att vi – trots att hon lyssnat på mer än 50 experter – var oförberedda på vad som skulle hända några månader senare. Det är samma intryck som man får av boken om Euromaidan. Ingen av de ukrainska intellektuella som sammanfattat sina intryck av händelserna säger sig ha anat vad som var på gång. Första demonstrationsdagen kom mellan 200 och 300 personer för att protestera mot att Janukovytj inte hade skrivit under associationsavtalet med EU. Snabbt utvecklades sedan Maidan efter egna lagar. Orsakerna var djupgående missnöje med situationen, Janukovytj som inte kunde hantera denna och den massiva våldsanvändningen. Många av författarna talar om känslan av skräck och overklighet, blandad med en upplevelse av stark gemenskap bland alla som var samlade på torget. Till och med Kievs alla hemlösa kände sig välkomna på Maidan.

Känslan av overklighet förstärktes av talet om provokationer. Man visste inte om man var med i en grupp som protesterade eller i en grupp regimtrogna som klätt ut sig till demonstranter för att provocera fram bråk. Vad som också framhålls i boken om Euromaidan är att vad som hände i första hand var en medelklassens revolution, det var inte, som i Polen under Solidaritet, arbetarna som gjorde uppror och inte heller (utom i inledningsskedet) bara ungdomar. Det är något som sällan påpekas, men som är av vikt för förståelsen av det ryskinfluerade upproret i det starkt industrialiserade södra och östra Ukraina.

Efter hand blev nationalisterna starkare på Euromaidan, det som kom att kallas högra sektorn. De var mest aktiva i kampen och många av dödsoffren kom just ifrån nationalisterna. Det var inte längre en icke-våldsaktion från de protesterandes sida.

Situationen är så komplicerad att det egentligen bara är kaosteori som kan förklara utvecklingen. Det har vi kunnat lägga märke till i dessa två böcker. Det finns så många berättelser och så många krafter som står och väger mot varandra. Därtill kommer ett auktoritärt presidentämbete och ett icke-fungerande partisystem. Det kanske ändå är Korostelinas femte berättelse och de varningar som vi får i Maidanboken för att inte göra Ukraina till objekt utan till ett subjekt som blir kontentan av dessa läsningar, som också innebär en önskan om en demokratisk, mångkulturell stat som inte är byggd på etnicitet utan på territorium, på demokrati och på gott statsmannaskap.

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet