Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.

Debatt

Botoxifieringen av den svenska politiken försvagar demokratin
Sten Widmalm

Botoxbehandling kan ge upphov till ett stelt ansikte och bristen på minspel gör då att personen blir svår att förstå. Man skulle kunna tro att svenska politiker har genomgått en sådan behandling, både på grund av hur de säger saker och på vad de säger. Väljarna har svårt att förstå dem och därför behöver man kalla in experter som förklarar. Det allvarligaste problemet är att de större etablerade partierna ställt sig alltför nära varandra i mitten så att missnöjda väljare bara har SD att gå till.

Samtidigt som den svenska valrörelsen spurtade dök det upp en ­diskussion i internationella medier om ett fenomen som beskrivits i tidskriften Journal of Aesthetic Nursing. Ungdomar (under 25 år) idealiserar kändisar som framträder med ett ”frozen face”. Frozen face är en effekt av botoxbehandlingar och allt fler ungdomar utsätter sig för sådana eftersom de vill undvika att få rynkor och frozen face anses vara en cool look. Hos unga människor beror emellertid den sociala inlärningen på att man lär sig betydelsen av olika ansiktsuttryck. Forskarna bakom artikeln varnade därför för att om botoxade ungdomar inte kan visa känslor för varandra genom ansiktsuttryck hämmas deras sociala inlärningsförmåga. Det kan i sin tur få negativa konsekvenser för deras psykologiska och emotionella utveckling. När jag läste detta så förstod jag plötsligt bättre varför jag upplevde årets valdebatt som smått obehaglig.

Partiledare och partiföreträdare som framträdde tedde sig påfallande ofta botoxade. Jag tror självklart inte att de var botoxbehandlade på riktigt, men oavsett hur hårda argument som utbyttes visade till exempel Fredrik Reinfeldt, Jimmie Åkesson eller ­Annie Lööf bara upp sina mest neutrala eller intetsägande ansiktsuttryck. Kanske ett höjt ögonbryn, eller ett snett leende, men inte mer. Inte nog med det. Även innehållet i de politiska framträdandena kändes ofta botoxat på ett metaforiskt plan: flyktigt, otydligt och avideologiserat. Mer sades däremot om hur politikerna framförde sina budskap. Man kan därför tala om ett slags dubbel botox­effekt i den svenska valdebatten.

En viktig aktör som format valkampanjernas uttryckssätt och villkor under de senaste två decennierna är konsulterna. Vi kan kalla dem PR-konsulter, men det är otillräckligt som begrepp. De kommer från firmor som täcker in allt från Ernst & Young till Enhancer och the Synthetic Family och tjänar i dag stora pengar på att sälja sina tjänster till svensk förvaltning och politiska aktörer. Det är en stor industri, eftersom det uppfattas som extremt otrendigt bland många av våra partier att utnyttja kunnandet och erfaren­heterna hos de egna medlemmarna. Det anses mycket häftigare att ta in en ”spin doctor” utifrån.

Trenden kommer från USA (så klart) och innefattar att man plockar in någon som uppfattas som kaxig, skarp och orädd, gärna från en dyr konsultfirma som får ”styra upp verksamheten” och framför allt stänga ner allt internt käbbel – det som tidigare ­kallades interndemokrati – och peka med hela handen. Här handlar det om unga lejon(innor) som gärna ska ha läst juridik och någon handbok i individualpsykologi. Jag misstänker dessutom att dessa förmågor under de kritiska, ideologiskt formativa ungdomsåren flaskmatats med tv-serien Vita huset som därefter har blivit deras viktigaste kulturella och beteendemässiga referenspunkt. I den svenska kontexten har denna bakgrund skapat två missuppfattningar hos dessa numera framgångsrika politiska rådgivare: De tror att Vita huset är en naturtrogen avbildning av hur politik på hög nivå bedrivs och utspelas i USA och att den dramatiserade form av dialoger, utskällningar, intriger och så vidare som man sett på tv:n är det sätt som politik i Sverige bör bedrivas på. Huvudargumentet tycks vara att ”så gör man ju i USA, så det är väl fräckt om vi kunde göra så här”.

Detta leder till flera olyckliga utfall, till exempel att statsministerns egen pressekreterare tycker det är helt ok att ringa upp Ekots inrikespolitiska chef Fredrik Furtenbach och hota med att ”skära ballarna av” och ”mörda någon på Radiotjänst”. Det uppfattas som helt ok för det är ju sånt som händer praktiskt taget varje dag – i tv-serien Vita huset. Men utanför 08-området, på ­Radiotjänst i Kiruna, kanske inte referenser till Aaron Sorkin är lika självklara, så där kanske man tror att man står under mordhot från pressekreteraren. Ett annat, men med detta beteende sammanlänkat och olyckligt utfall, är den ovan nämnda botoxeffekten.

Konsulter av detta kaxiga slag tycktes bli alltmer inflytelserika i att forma våra partirepresentanter under 2000-talet. Deras arrogans sågs sannolikt som en enorm tillgång eftersom den kunde ”få saker att hända”. ­Deras utgångspunkt i det arbetet var uppenbarligen att man i princip kan komma undan med att säga vad som helst bara man säger det på rätt sätt. Grundboken i individualpsykologi kom till hjälp här. Den visar ju att människor i princip bara omfattar fem personlighetsdrag, och visar man upp sitt kroppsspråk och signalerar vad man tycker med ansiktsuttryck så kunde det avslöja ”neuroticism”, ”inåtvändhet”, ”brist på fantasi” eller någon annan belastande egenskap. Därför ter det sig som att ett flertal konsulter har rekommenderat våra politiker ett uppträdande som i princip går ut på att inte visa känslor. Man kallade detta, misstänker jag, för ett ”professionellt” uppträdande. Rådet inför varje framträdande måste ha varit något i stil med: klä dig snyggt, lägg på mängder av foundation i ansiktet och titta rakt i ögonen (orädd!) på motståndaren i debatterna, så kan du i princip säga och sälja vad som helst. Bäst av allt är om du kan överta motståndarens argument eller position.

Att ta över motståndarnas argument fungerade bra för makteliten – i ett kortsiktigt perspektiv. Tidiga symptom var när socialdemokraterna i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet gjorde sig till företrädare för den extremt marknadsliberala managementideologin New Public Managment. Den infördes nästan utan debatt och var en ogenomtänkt reform. Effekterna, många mycket negativa, blev enorma för svenska skolor, sjukvården och äldreomsorgen. Göran Perssons bröt ytterligare ny mark när han under sina år vid makten kontinuerligt nedvärderade respekten och förtroendet för långtidsutredningar, ESO-verksamheten, remissförfarandet i hela vårt förvaltningssystem och den egna socialdemokratiska rörelsens tänkande individer och de egna tankesmedjorna. Det blev uppenbart att det gick mycket lättare att styra om man helt enkelt lät bli att lyssna på alla internkritiker, experter och utredningar. Ville man privatisera infrastrukturen och vrida kursen åt höger var det bara att bestämma sig för att göra just det. Högern kopplade snart vagnarna på det tåget. De lät logiken löpa linan ut när moderaterna återuppfann sig själva. Moderaterna blev de ”Nya Moderaterna”… ett ”arbetarparti.” De fick en ny identitet där tidigare motsatspar, teser och antiteser, helt plötsligt kunde samexistera, i varje fall på det retoriska planet.

Emellertid tog några aktörer dessa strategier alldeles för långt innan landet vant sig vid den nya kulturen. Centerpartiet under Stureplanscenterns inflytande för några år sedan är ett exempel. De associerades med bland andra Alexander Bard och ett idéprogram som till exempel förespråkade månggifte och avskaffad skolplikt - rätt långt ifrån vad som vanligtvis betraktas som Centerpartiets ideologiska kärna. Där gick man så långt med idén om att ”vad som helst går” att det ledde till opinionsmässigt bakslag och interna konflikter. Så de fick backa en del. På båda sidorna av blocken lärde man sig att riktigt vad som helst går nog inte att säga. Men inget skulle hindra de stora etablerade partierna att lägga sig så nära den ideologiska mitten som möjligt. Men där började det bli riktigt trångt.

På gräsrotsnivå inom partierna kände allt färre igen sig. I partiledningarna måste man emellertid ansett att det var ett sekundärt problem. Det gällde att till varje pris ta makten, oavsett hur mycket av sin ideologi man var tvungen sälja ut i kampanjerna. Men den strategin var, skulle det visa sig, ett slags draksådd. Det kom att märkas i den senaste valkampanjen.

Där kom det ena efter det andra botox-framträdandet. Innehållsligt var effekten förödande. Har man gjort till norm att nästan vilka påståenden som helst kan passera så har man inte mycket att sätta emot Jimmie Åkesson när han hävdar att Sverigedemo­kraterna har den mest humanitära flykting- och biståndspolitiken. ”Det kan du ju inte mena”, hävdade Annie Lööf. Och Åkesson svarade ungefär: ”Det gör jag visst det. Och förresten säger du att Centern med sina kolkraftssatsningar är ett grönt parti. Hur hänger det ihop, Annie?” Och så vidare. Väljarna lämnades därmed i ett slags vakuum. Om nu Jimmie kanske inte höll sig till sanningen, och inte heller Annie gjorde det – var det inte då helt ok att sympatisera med Jimmie? Han revolterade ju i varje fall mot mittenpolitiken. SD:s motståndare hade på något sätt tappat en viktig del av sitt moraliska övertag genom att tillämpa ”vad som helst går”- politiken. I innehållsfrågan tjänade Jimmie och SD på att avvika. Däremot hade Jimmie köpt budskapet att saker inte kunde sägas hur som helst. Allt fler av partiledarna började uppträda med ett ”frozen face” och den strategin anammade även Jimmie med goda resultat.

Från ett åskådarperspektiv var detta så klart förvirrande. Alltför många av partiföreträdarna tycktes se likadana ut, ungefär som fastighetsmäklare brukar se ut. Miljöpartiet lyckades till och med få Peter Eriksson att se ut så på valaffischerna. De tycktes alla må likadant och det såg ut som om alla tjänade ungefär lika mycket pengar, litet lagom mer än de flesta av oss. Men allt fler väljare började känna sig lika förvirrade som de där ungdomarna inför sina botoxade vänner. Hur skulle man tolka partiledarna? Var de inte arga? Var de glada? Varför var de det i så fall? Den reaktionen måste ha varit något som debattprogramsredaktörerna snappat upp. Det var säkert av den anledningen man ­kallade in så många experter, bland annat stats­vetare, för att kommentera och tolka. Men då kom det ofta att handla om hur budskapen levererades: retoriken, symbolerna och den politiska kulturen. Ibland fick det handla litet om de mycket små nyanserna i skillnaderna i vad som sades. Utöver det fokuserade mycket av valanalyserna på hur väljarna röstar och vad det kunde tänkas få för effekter på regeringsbildningen.

Sammantaget blev det alldeles för litet utrymme för analys av argumenten och politiken. Dels berodde det på att så många lagt sig så nära mitten som möjligt att det blev svårt att klämma fram något, dels på att producenter så ivrigt ville producera ”bra teve” och visa, framför allt för ungdomarna, att politik kan vara jättekul. Det absoluta lågvattenmärket utgjordes nog av kommentarerna från ”the green room” i TV4:s ”Val 2014”, och de så kallade ”humorinslagen” i samma program. Mitt i en diskussion om lönespridning i kvinnoyrken med Jan Björklund kunde till exempel utfrågaren kasta in helt obegripliga frågor som ”Militärt grönställ eller velour-overall?, Vad dansar du helst till: Avicii eller Arvingarna?”. Man kan inte tydligare än så skicka budskapet till tittarna att utfrågningen, de tilltalande, och politik i största allmänhet inte bör tas på allvar.

Men om debattklimatet är dåligt och de etablerade partierna alltför mycket ställer sig i mitten, utgör det ett demokratiproblem? Reder inte problemen ut sig själva om man bara har förtröstan och tålamod och låter till exempel botoxtrenden ha sin gång. Till slut tröttnar väl väljarna och röstar bort fenomenet? Jag befarar att för många demokratiska värden kan gå förlorade på vägen.

Det allvarligaste problemet är helt klart att de större etablerade partierna under de senaste två årtiondena ställt sig alltför nära varandra i den politiska mitten, nästan oavsett vilken skala vi använder. När det sker förlorar man stora delar av idén med att ha partier. Allt fler medborgare upplever då valet som… meningslöst. Albert O. Hirschman påpekade för 45 år sedan att företag, om de ska bli framgångsrika, måste tillåta exit eller voice. Gillar konsumenten inte en produkt kan den sluta köpa produkten eller klaga till företaget. Detsamma gäller politiska system, påpekade statsvetaren Stein Rokkan litet senare. För att det ska bli någorlunda politiskt stabilt i ett land måste partierna ha något slags interndemokratiska kanaler (voice) som är effektiva, eller så bör det finnas tydliga politiska alternativ på partiarenan som man kan gå till i stället (exit) om man upplever att partiet inte lyssnar eller passar ens smak längre. Om då de flesta av de etablerade partierna mest lyssnar på konsulter och dessutom placerar sig politiskt i mitten, har en stor del av väljarnas möjligheter till exit och voice försvunnit.

Två scenarier är då troliga. Det första är att demokratin försvagas av ett slags pyspunka genom att medborgarna slutar rösta. Det andra är att väljarna inte alls vill sluta göra sin röst hörd, men då destabiliseras systemet av att väljarna kanaliserar sitt missnöje genom att rösta på extremt populistiska partier. Det är det senare som hänt i Sverige. Trängseln i mitten har öppnat flankerna för SD på högerkanten och Fi på vänsterkanten. SD:s populism när det gäller de ekonomiska frågorna slog till och med Fi:s ”ekonomiska rapport” och dess finansiering av kultur- och försvarspolitiken. Men SD är ett avsevärt större problem än Fi. Fi utgår i sin politik från ett viktigt demokratiskt värde – jämställdhet. Sverigedemokraterna å andra sidan föraktar humanitära värden och har sina rötter, ideologiskt och som rörelse, i en främlingsfientlig hållning som inspirerats av nazismen i Tyskland. Att det gick bra för SD i det senaste valet är alltså något som i betydande utsträckning har sin orsak i den nämnda trängseln i mitten.

I detta läge förvärras bara problemen för demokratin om medierna och statsvetarna tappar sitt fokus på politikens innehåll. Problemen förvärras ytterligare om journalisterna och nyhetsprogrammen blandar inslagen med helt trivial information, krystade skämt och bristande förmåga – eller intresse av – att ställa relevanta och fördjupande följdfrågor. Problemet illustreras av alla de gånger en svår fråga om bistånd eller invandrare ställdes till Jimmie Åkesson och han i lugn och ro gav sina svar – och därefter slapp följdfrågor. I många fall stod journalisterna och läste på handkorten och förberedde sig för nästa fråga, oavsett vilka svar Jimmie gav. Han däremot var välförberedd och mycket bra på att härma många av de övriga partiledarnas utseenden, beteenden och botoxlika uttryckslöshet så att det till slut framstod som att nu stod han inte längre utanför det partipolitiska etablissemanget. Han var innanför och därmed kändes det för många väljare mer rumsrent att rösta på SD.

För att bryta SD:s vinnande trend är det avgörande för våra etablerade partier att lansera vägar mot framtiden som inte krampaktigt klamrar sig fast vid masten i mitten. Det är ingen tvekan om att det finns stora uppdämda missnöjen och känslor bland väljarna och det handlar mestadels om andra saker än invandring och integration. Vår infrastruktur lämnar mycket att önska. Vi har tåg som inte går och flyg som subventioneras trots växthusgasernas förändringar av klimatet. Vi har skolor, sjukvård och äldreomsorg som fungerar undermåligt i relation till hur mycket resurser vi har tillgång till. Många undrar varför pengarna i kommunerna räcker till arenor, flygplatser och andra stora byggnationer, medan det alltid saknas pengar till löner för till exempel lärare och sjuksköterskor. Och så har vi allvarliga problem med vår livsstil. En stor del av dem som arbetar i Sverige jobbar för mycket och mår därför uruselt. Andra får jobba för litet så de mår också uruselt. Och så var det ju det där med att vi förbrukar jordens resurser på ett helt ohållbart sätt. Det är ju inte så att det saknas viktiga politiska frågor att välja mellan. Och ändå så ställer sig våra politiker så tätt i mitten, som om alla problem hade samma lösning. Några ställer sig där eftersom de tappat självförtroendet, sugen, inspirationen eller tron på att det finns olika alternativ för hur man påverkar den framtida utvecklingen. Man överlåter då ansvaret för att lösa problemen till byråkraterna och konsulterna, och så hoppas man att man i vart fall kan maximera antalet röster från väljarna. Men den vägen, botoxpolitikens, styr oss rakt in i gapet på SD.

Sten Widmalm är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet