Föregående

nummer

Onsdag 26 april 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.

Utblick

Brist på tydligt maktcentrum central orsak till Japans angrepp mot USA
Monica Braw

För den japanska ledningen framstod det kinesiska fastlandet som ett Lebensraum och man härjade urskillningslöst där. Det var emellertid först sedan Japan anfallit Pearl Harbor som kineserna fick stöd av USA. Att kineserna inte stillatigande lät sig utnyttjas av Väst framgår av att de olika grupperingarna i Kina också hade kontakter med Japan under kriget, hävdar Rana Mitter i en bok som skildrar kriget ur Kinas perspektiv. Eri Hotta tecknar i sin uppmärksammade Japan 1941 landets väg till angreppet mot USA. Hon menar att Japan i själva verket präglades av handlingsförlamning och en brist på ledarskap som mot de flestas önskan gjorde ett krig oundvikligt. Japan saknade en fastställd beslutsgång och militärens relation till regeringen var inte klart definierad. Starkt bidragande var också den japanska sedvänjan att inte säga rakt ut vad man menar. Under överläggningar visste beslutsfattare inte ens vad de närmast kollegerna stod för.

Japan och Kina är grannar med tvåtusenåriga relationer, men liksom många gånger förr är de i vår tid komplicerade. Det gäller för närvarande speciellt konflikten om de små klippöarna Senkaku/Diaoyu men också tolkningen av 1900-talets gemensamma historia. År 2006 bildades en historiekommitté bestående av ledande forskare från båda länder men när slutrapporten skrevs efter tre års överläggningar hade de ännu inte kunnat komma överens om en gemensam syn i grundläggande frågor.

För att förstå dessa motsatta uppfattningar om Japans och Kinas relationer är det nödvändigt att veta mer än vi i Väst i allmänhet gör om det som i Japan ibland kallas det femtonåriga kriget (1931–1945). Den bristande uppmärksamheten beror kanske på att kriget ägde rum under en tid då händelserna i Europa – den framväxande nazismen, stalinismen och andra världskriget – upptog intresset. Kina, som var sönderslitet av krigsherrar, kommunister och nationalister, uppfattades närmast som ett oöverskådligt träsk av grymheter, oförståeliga politiska motsättningar och militära strider, hunger, korruption och allmän hopplöshet.

Japans krig på det kinesiska fastlandet har för eftervärlden kommit att definieras av massakern Nanjing år 1937, då ett okänt antal, troligen flera hundratusen människor, mördades av japanska trupper. I Japan finns fortfarande de som förnekar att dessa händelser har ägt rum. Japans nuvarande regering under premiärminister Shinzo Abe har föreslagit att japanska skolböcker bör ta upp olika tolkningar, vilket betyder att skolböcker som enbart presenterar händelserna i Nanjing som en massaker inte skulle godkännas.

Japan förde ett segerrikt krig mot Kina 1894–95 och fick då, liksom västerländska stormakter, överhöghet över vissa områden där. Ytterligare områden tillkom efter segern i rysk-japanska kriget år 1905, bland annat manchuriska järnvägen med intilliggande mark. För Japan, som fick allt större svårigheter att försörja sin växande befolkning, framstod det kinesiska fastlandet som ett Lebensraum. Under början av 1930-talet tog en del av den japanska armén, den så kallade Kwantungarmén som var förlagd i norra Kina sedan fredsslutet, saken i egna händer och provocerade fram strider och skapade med motvilligt stöd från politiker och överordnade i Tokyo marionettstaten Manchukuo. Det ledde till internationella fördömanden, men det hindrade inte Japans vidare och förödande krigföring i Kina från 1937. Det är bakgrunden till den kinesiska inställningen till Japan i dag.

Men den brittiske kinaspecialisten Rana Mitter, professor i Oxford, visar i China’s War with Japan 1937–1945 – The Struggle for Survival att Kina inte enbart var offer och att resultatet av kriget inte enbart blev förödelse utan också ett internationellt erkännande som saknats i flera hundra år.

Den japanska strategin gick ut på att dela upp Kina. Efter sammanstötningen med kinesiska trupper vid Marco Polo-bron utanför Peking 1937 intog Japan allt större delar av norra Kina, som på så sätt i praktiken skildes från resten av landet. Nationalistpartiet (Guomindang) under Chiang Kai-shek och kommunistpartiet under Mao Zedong och deras trupper strävade var för sig och ibland gemensamt efter att återförena landet som också delvis styrdes av olika krigsherrar.

När Chiang år 1937 anföll Shanghai med avsikt att en gång för alla stoppa japanerna ledde det i stället till att japanska trupper trängde längre in i nya delar av landet. Bland annat intog de Chiangs huvudstad Nanjing med massakern som följd. Under 1938 föll sedan den ena viktiga staden efter den andra i mellersta Kina till japanerna. Nationalisterna fick upprätta sin huvudstad i det avsides Chongqing, nära Kinas södra gräns mot Burma. Där förblev de till 1949 när kommunisterna segrade i hela Kina. Chiang Kai-shek och övriga nationalister flydde till Taiwan där de upprättade en egen stat. Kommunisterna stred mot japanerna i norra Kina från 1930-talet och framåt men etablerade sig efter Den långa marschen i Yan’an i västra Kina.

Kriget mellan japaner och olika konstellationer av kinesiska trupper fördes med obegränsad grymhet. Strider om en enda ort kunde pågå i en vecka med tiotusentals döda. De japanska trupperna uppgick till 400000 man. Japansk politik gentemot kinesiska makthavare gick under beteckningen ”aite sezu”, inga kontakter över huvud taget. Nationalisterna förorsakade själva stora tragedier; bland annat raserade de med berått mod fördämningarna vid Gula floden för att stoppa japanerna. Följden blev att 500000 till 800000 människor omkom och upp till 5 miljoner fick fly. De brände också ner hela städer som en den brända jordens taktik.

Japanerna å sin sida härjade urskillningslöst. I litteraturen om kriget finns många bekännelser av enskilda japaner som begått fruktansvärda missdåd. Vittnesberättelser från drabbade kineser är otaliga. Det är också välbekant att japansk militär använde kemiska och biologiska stridsmedel. Ytterligare katastrofer förorsakades av hungersnöd och epidemier. Inga säkra uppgifter finns, men man räknar med siffror på åtminstone 14 miljoner döda och 80 miljoner på flykt. Även japanerna led stora förluster med åtminstone en halv miljon stupade.

När man talar om Japans krigföring efter anfallet på Pearl Harbor den 7 december 1941 till kapitulationen den 15 augusti 1945 är det vändningen i krigslyckan vid Midway i juni 1942 som i allmänhet ses som det mest iögonenfallande. Därefter försvagades Japan gradvis till det oundvikliga slutet för en nation utan resurser sommaren 1945.

Men om man enbart följer nederlagen i Stilla havet och Sydostasien bortser man från att Japans krig i Kina fortsatte. Efter några års relativt stillastående inleddes 1944 en väldig offensiv, Ichigo. 500000 man sattes in över en 1500 km lång front från kusten rakt in i landet för att inte bara komma åt nationalistregimen i Chongqing utan framför allt rikta ett slag mot dess amerikanska understöd. De fördes in över gränsen från Burma. Det japanska anfallet höll på i flera månader in på 1945.

USA:s och Storbritanniens stöd till nationalisterna innebar ett erkännande för Chiang Kai-shek, men från givarnas sida var det mycket ambivalent. Chiang var ju bara en av flera möjliga mottagare. Chiang hade ända sedan 1937 klagat över att speciellt USA inte engagerade sig för Kina. Att stödet sedermera gavs, menar Mitter, berodde emellertid inte på solidaritet med Kina. I stället utnyttjades Kina. Det var först när Japan anföll Pearl Harbor som nationalisterna fick gehör i USA för sina vädjanden om bistånd – så länge japanerna inte lyckades besegra kineserna skulle de ha färre resurser till övriga fronter. Att stödja Chiang blev en del av strategin att besegra Japan, inte att bistå i kampen om makten över Kina. Att kommunisterna i slutändan besegrade nationalisterna ledde till en självrannsakan i USA om att ha ”förlorat” Kina, en diskussion som följaktligen var tämligen oinitierad.

Men att de olika kinesiska politiska och militära grupperingarna inte stillatigande lät sig utnyttjas av Västerlandet, visar dock det faktum att snart sagt allesammans i något skede hade kontakter med Japan under det utdragna kriget. Det gällde inte minst nationalisterna själva. Förutom Chiang Kai-sheks nationalistregim fanns en japanvänlig nationalistisk regering, ledd av Wang Jeming. Han hade tidigare länge lett nationalistpartiet tillsammans med Chiang. I många områden där Japan gått segrande fram upprättades dessutom lokalt styre under ledning av kineser, men under överinseende av japaner. Till och med kommunistpartiet hade kontakt med japanerna vid olika tillfällen. Att enbart tala om Kina som offer för Japan är alltså att förenkla historien.

Fortfarande snart åttio år efter Japans krig finns det anledning att fortsätta undersöka omständigheterna kring beslutsfattandet som drev på händelserna. Sedan Japans kapitulation har det skrivits hundratals böcker om det som USA:s president Franklin D. Roosevelt kallade ”a day of infamy”, vanärans dag. Medan förhandlingar mellan Japan och USA pågick i Washington anföll den japanska flottan Pearl Harbor den 7 december 1941. Förklaringar och bortförklaringar har lagts fram, bland annat att den japanska ambassadens översättare inte hann göra översättningen av krigsförklaringen färdig före anfallet och att de japanska sändebuden därför anlände för sent till den amerikanska ledningen, men också att de inte ens kände till tidpunkten för anfallet. Det har också mer eller mindre övertygande visats att den amerikanska ledningen visste att ett anfall var på väg eftersom man hade knäckt den japanska diplomatiska koden. President Roosevelt har anklagats för att ha spelat ett dubbelspel när han inte beordrade beredskap mot detta och att avsikten var att få med det amerikanska folket i ett krig både mot Hitler i Europa och mot Japan som var allierat med Tyskland.

Att det nu kommit ännu en bok om detta ur japanskt perspektiv, Japan 1941 – Countdown to Infamy av den japanska forskaren Eri Hotta, kan tyckas överflödigt. Den har dock mottagits med stor entusiasm, inte enbart i USA utan också i Japan. Hotta använder sig nämligen av en lång rad samtida källor, varav många är okända utanför Japan. Det rör sig om arkiv, memoarer, privata papper (en del undangömda i källare sedan kriget), biografier och självbiografier, dokumentsamlingar, dagböcker och nyhetsfilmer. Skildringen är livlig med ett otal direkta citat. Framför allt ger det en bild av handlingsförlamning, förvirring och en brist på politiskt och militärt ledarskap som mot de flesta inblandades önskan gjorde kriget oundvikligt. Orsaken skrivs på många olika konton, bland annat en olycksalig japansk social tendens att inte säga vad man menar.

Många myter om Japan avlivas här. En av de vanligaste är att Japan drivs av konsensus. Det fanns över huvud taget ingen samsyn i slutet av 1930-talet och under 1940-talets första år för hur Japan skulle agera internationellt. Kriget i Kina, som inletts i början av 1930-talet, uppfattades snart av många som ett träsk där hundratusentals soldater riskerade livet på fastlandet utan några bestående resultat. Till skillnad från Mitter, som skriver ur kinesisk synvinkel, ser inte Hotta att det fanns något uttalat mål för Japans krigföring. Den hade bara lett till att Japan blivit paria i internationella sammanhang, speciellt sedan man under stor oenighet mellan ledarna bildat allians med Tyskland och Italien.

I slutet av 1930-talet var den stora frågan hur Japan skulle klara sig eftersom USA infört embargo på viktiga råvaror, bland annat järnskrot som behövdes för vapenframställning och fullständigt nödvändig olja. Inför olika alternativ, framför allt å ena sidan reträtt från Kina, vilket USA krävde, å andra sidan ockupation av Sydostasien med dess råvarutillgångar, höll kejsare, regering, flottans och arméns representanter otaliga resultatlösa möten. Hotta visar på den totala bristen på fastställd beslutsgång. Ett uttryck, bakuryo, illustrerar detta. Det betyder ”de som agerar bakom ridån” och innebär att ledarna i själva verket manipuleras och är maktlösa.

Att de tillät sig att vara maktlösa har, säger Hotta, också att göra med en japansk inlärd ovilja att säga rentut vad man anser. Tatemae är den inställning man uppvisar offentligt, ofta med avsikt att inte framhålla sig själv och att inte störa ordningen, medan honne är det man verkligen menar men bara avslöjar för sina förtrogna. Under kritiska överläggningar om Japans politik i krig och fred under denna tid visste beslutsfattarna sålunda inte ens vad de närmaste kollegerna stod för; vad de sade på möten stämde ofta inte överens med vad de verkligen ansåg eller vad de uttryckt privat. Dessutom ändrade de flesta titt som tätt inställning, också i avgörande frågor. Ett praktexempel på hur man kunde uppträda var prins Konoe, premiärminister 1937–39 och 1940–41. Han excellerade i att inte säga någonting alls.

Handlingsförlamningen grundade sig också på systemfel. I konstitutionen definierades inte militärens relation till regeringen. Politiken kom att bli helt beroende av att flottan och militären godkände beslut eftersom krigsministern och flottministern var militärer i aktiv tjänst. Om man inom armén eller flottan kom fram till att man inte godtog ett visst beslut kunde dessa var för sig eller gemensamt dra tillbaka sina ministrar och vägra tillsätta nya. Därmed kunde ingen ny regering bildas. Politikerna blev militärens fångar. Militären kunde dessutom ignorera civila politiker genom att hävda att den hade till uppgift att ge kejsaren råd. Kejsaren var överbefälhavare och i sista hand beslutande.

Kejsar Hirohitos roll och ansvar för kriget har undersökts och diskuterats i det oändliga utan otvetydigt svar. Säkert är att också han sällan uttryckte någon tydlig åsikt. När beslutet om anfallet på Pearl Harbor fattades vid en kejserlig konferens läste han enbart upp en dikt, skriven av hans farfar kejsare Meiji: På alla de fyra haven är alla bröder och systrar Så varför, varför, dessa häftiga vindar och vågor? Den som var för krig kunde tolka versen på sitt sätt, den som var mot på sitt.

Hotta framhåller ytterligare en orsak till kriget: trots att många av de ledande politikerna, militärerna och diplomaterna var välbekanta med Väst – de hade tillbringat flera år i USA och såg landet som en förebild – förblindades de av upprördhet över vad de uppfattade som västerländskt förakt för ”gula” rasen. USA hade till exempel infört stränga raslagar i början av 1920-talet som drabbade japaner. Speciellt anklagar Hotta den japanska pressen för att mot den bakgrunden skapa stämningar som hetsade befolkningen till krig.

Hottas bok är relevant inte bara som en studie av Japan och andra världskriget utan ger också anledning att fundera över hur beslutsfattande i Japan går till i dag. På 1980-talet myntade den holländske japanexperten Karel van Wolferen uttrycket ”the enigma of Japanese power” (den gåtfulla japanska makten). I boken med samma namn hävdar han att det inte finns något maktcentrum. Premiärministern är skyldig olika fraktioner sin ställning, de anonyma ämbetsmännen sätter agendan och formulerar lagarna, parlamentet förlamas av fraktioner inom partierna, näringslivets ledare blir inflytelserika viceministrar och alla är skyldiga varandra tjänster.

Ett mer påtagligt exempel på hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att definiera vem som är ansvarig för den fortfarande pågående kärnkraftskatastrofen i Fukushima kan man knappast tänka sig. Att premiärminister Shinzo Abe vill sätta en ny internationell dagordning för Japan genom att delvis kringgå parlamentet är ytterligare skäl att försöka få klarhet i den gåtfulla japanska makten.

Monica Braw är fil.dr i japansk historia och senior researcher vid Japaninstitutet på Handelshögskolan i Stockholm.

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet