Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Tema i detta nummer:
-Dagboken som historisk källa

Inom historievetenskapen har dagböckerna hamnat i fokus på ett annat sätt än tidigare. Det beror bland annat på vändningen från det strukturella till upplevelser av världen. Till det kommer att ju högre upp i beslutshierarkierna man söker sig desto glesare blir de formella kvarlevorna och utan aktörernas egna anteckningar skulle det bli svårare att rekonstuera förloppen. Men det är inte lätt att fastställa vad slags källor dagböcker egentligen är.

Se alla texter

Tema

-Dagboken som historisk källa
Dagböcker ger inblickar i beslutshierarkiernas toppar
Alf W. Johansson

Inom historievetenskapen har dagböckerna hamnat i fokus på ett annat sätt än tidigare. Det beror bland annat på vändningen från det strukturella till upplevelser av världen. Till det kommer att ju högre upp i beslutshierarkierna man söker sig desto glesare blir de formella kvarlevorna och utan aktörernas egna anteckningar skulle det bli svårare att rekonstuera förloppen. Men det är inte lätt att fastställa vad slags källor dagböcker egentligen är.

Begreppet dagbok rymmer allt från noteringar om väder och vind till en plågad själs utgjutelser. Det enda som binder samman de olika formerna är en viss regelbundenhet och kronologi.

Kanske kan man skilja mellan introverta och extroverta dagböcker. De förstnämnda speglar ett reflekterande medvetandes dialog med sig självt, tyngdpunkten ligger på dagboksskrivarens egna reaktioner inför det upplevda. Den andra typen, den extroverta, har en mera sakligt konstaterande karaktär, inriktad på den ”yttre världen”, de egna reaktionerna träder i bakgrunden.

Dagboksskrivandet har sitt ursprung i klost­rens annaler och krönikor. De utgjorde ett slags minnes- eller uppslagsböcker där betydelsefulla händelser noterades. Den moderna dagboken måste emellertid ses mot bakgrund av individualismens framväxt – det vill säga upplevelsen av att ha ett eget jag skilt från kollektivets. För denna utveckling spelade givetvis boktryckarkonsten en ofantlig roll, men också protestantismen. Särskilt pietismen med dess betonande av frälsningens personliga karaktär framtvingade reflexioner över det egna jaget, som ibland tog sig skriftliga uttryck. Många dagböcker från 1700- och 1800-talet är främst religiösa dokument där Gud och försynen spelar en central roll. De ökade möjligheterna att resa genom vägnätets utbyggnad bidrog också till dagboksskrivandet. Resedagboken som litterär genre växte fram på 1700-talet.

Två märkliga dagböcker är Samuel Pepys från 1600-talet och James Boswells från senare delen av 1700-talet. Pepys var ämbetsman i brittiska Admirality. Dagboken var hans privata nöje som han förde i chiffertext. Hans anteckningar dechiffrerades på 1820-talet och har sedan dess utkommit i ständigt nya utgåvor. De faktum att de skrevs med chiffer är förmodligen en viktig orsak till att han vågade skriva med den öppenhet som han gjorde. Pepys framträder nästan som en modern människa. Det är en ovärderlig källa till kunskap om vardagslivet under 1600-talet.

Skotten James Boswell vann sin berömmelse med sin biografi över Samuel Johnson, en milstolpe i biografins historia. Boswell betraktades länge som en narr och löjlig typ som hade haft turen att snubbla över ett intressant ämne. Numera överträffar hans rykte vida Johnsons. Boswellforskningen har blivit en industri som försörjt många forskare alltsedan hans dagböcker upptäcktes av en slump på 1920-talet. De har utkommit i flera editioner; den senaste omfattar 12 band. Liksom Pepys får hans anteckningar sin charm genom hans ständiga nyfikenhet och oförblommerade uppriktighet, varken supandet eller horandet döljs. Hans namn har blivit ett substantiv som står för en person som nyfiket antecknar.

Den förskjutning i kunskapsintresset som skett inom historievetenskapen från ”det strukturella” mot vad man i vid mening kan kalla ”upplevelser av världen”, det vill säga mentaliteter, världsbilder och tidsstämningar, har gjort att dagböcker och personliga anteckningar på ett annat sätt än tidigare hamnat i fokus. Dagböcker har länge varit en central källtyp i den politiska historien, men även inom socialhistorien har dagböcker visat sig vara värdefulla källor. I Tyskland talar man om Alltagsgeschichte, vardagshistoria, som inte i första hand är inriktad på det unika och aparta utan mera på rekonstruktion av sedvänjor, attityder och medvetandehorisonter. Så kallade bondedagböcker har visat sig vara värdefulla källor i agrarhistorien för studiet av till exempel odlingsformer, kreatursskötsel och löneförhållanden.

Inom high politics är dagboken ofta kungen bland källor. Särskilt i England tycks var och varannan politiker ha fört dagbok. Churchill förde inte någon dagbok. Det behövde han inte. Det var så många andra i hans omgivning som gjorde det åt honom. En var hans stabschef, fältmarskalken (från 1944) Lord Alanbrooke som i sina dagböcker fick tillfälle att något ge igen för all den nervösa oro som som hans infallsrike men nyckfulle chef förorsakat.
Ju högre upp i beslutshierarkierna man söker sig, desto glesare tenderar de formella kvar­levorna att bli. I Sverige fördes exempelvis under andra världskriget inte några protokoll från de så kallade allmänna beredningarna där de centrala policy-frågorna avgjordes. Utan de anteckningar som statsråden gjorde skulle våra möjligheter att rekonstruera samlingsregeringens politik ha ­varit begränsade. Det var säkert medvetenhet om detta som fick såväl statsminister Per Albin Hansson, som justitieminister K.G.Westman och ­högerledaren, ecklesiastikministern Gösta Bagge att göra anteckningar. Samtliga dessa minnesanteckningar finns utgivna av Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia.

Flera andra statsråd förde periodvis dagböcker, men de här nämnda är de viktigaste för förståelsen av den svenska regeringens agerande under andra världskriget. De har högst olikartad karaktär. Statsministerns anteckningar har närmast notiskaraktär och fördes i en årsalmanacka. K.G. Westmans anteckningar är stilistiskt välformade och ger pregnanta bilder av olika beslutsituationer, ibland med en lätt ironisk biton. Gösta Bagges anteckningar överstiger i omfång vida statsrådskollegernas. Han utvecklade en vana att efter regeringssammanträdena omedelbart diktera för sin sekreterare (som också råkade vara hans dotter) vad som förevarit. Hans dagbok omfattar i original över 1000 maskinskrivna sidor. De utgör en ovärderlig källa för studiet av samlingsregeringen som beslutsorgan. Utgåvan av Bagges dagböcker anmäls i detta nummer av Torbjörn Nilsson.

Det ärevördiga Kungl. Samfundet, som har anor från 1815, har under de senaste decennierna publicerat en rad viktiga politiska och militära dagböcker. Till dem hör överbefälhavaren Lennart Ljungs tjänstedagböcker för åren 1978–1986, som innehåller mycket intressant material om ”ubåtskrisen” på 80-talet. Diplomaten Sven Grafströms (1902–1955) dagboksanteckningar (2 bd, 1989, utgivna av Stig Ekman) från åren 1938–1954, erbjuder fascinerande läsning och ger inblickar i UD:s verksamhet under kriget, men också i utrikespolitiken under Östen Undéns första år som utrikesminister. En höjdpunkt är skildringen av Sveriges agerande i FN under Korea­krigets inledningsskede där Grafström spelade en aktiv roll. Grafström är en lysande berättare med skarp iakttagelseförmåga. Han var också glödande antinazist (och antikommunist) och dolde inte sin sympatier och antipatier; hans skildringar av sina upplevelser som 1:e legationssekreterare i Warszawa hösten 1939 är skakande läsning. Genom samfundets försorg har även Östen Undéns dagboksanteckningar 1918–1966 publicerats i två band (red. Karl Molin, 2002) och utgör självklart en central källa för alla som vill studera efterkrigstidens svenska säkerhetspolitik.

Det märkligaste svenska dagboksprojektet under efterkrigstiden är dock utgivandet av Tage Erlanders dagböcker som inleddes år 2001 och som fortfarande pågår med sonen Sven Erlander som redaktör. Den senast utkomna volymen presenteras i detta nummer av Urban Lundberg. Erlanders anteckningar kan ses som ett typexempel på den introverta självrannsakande dagboken. Man skulle kanske till och med kunna kalla den för en recensionsdagbok. Den som recenseras är inte bara Tage Erlander själv utan högt och lågt i hans omgivning. Det är mycket pust, stön och stånk i hans dagböcker; ibland får man intrycket att den värsta olycka som kan drabba en människa är att bli statsminister i Sverige. Erlanders ofta drastiska personkaraktäristiker ställer historikerna inför källkritiska problem, men de har samtidigt svårt att avstå från att citera honom. Dagboksskrivandet hade uppenbarligen en terapeutisk funktion för Erlander; anteckningarna övertygar genom sin direkthet och spontanitet. I fråga om uppriktighet kan de tävla med både Pepys och Boswells dagböcker, men det erotiska elementet som är så tydligt framträdande i deras dagböcker finns inte hos den svenske statsministern. Erlanders dagböcker saknar motstycke under efterkrigstiden även i ett internationellt perspektiv. Hans memoarer ansågs vara ganska blodfattiga, men genom dagböckerna återtar han den centrala platsen i efterkrigstidens politiska liv.

Det är inte helt lätt att fastställa vad dagböcker är för slags källor. De kan både ses som kvarlevor och som berättande källor. Ibland är draget av kvarleva framträdande. Statsrådet och högermannen Fritiof Domös sporadiska anteckningar från andra världskriget tycks nedskrivna under själva sammanträdena. Även Gösta Bagges anteckningar från beredningarna kommer kvarlevan nära; de kan ses som ett slags informella diskussionsprotokoll från de allmänna beredningarna, men interfolieras av mera subjektiva kommentarer och känsloutbrott. Varje dagbok måste underkastas en källkritisk analys utifrån sin tillkomsthistoria. K.G Westmans och Sven Grafströms dagböcker är renskrifter gjorda av författarna själva. Westmans är handskrivna, Grafströms maskinskrivna. Förlagorna till renskrifterna är inte bevarade. Innebär detta att de också skall betraktas som redigerade? Det behöver inte vara fallet, men vi har ingen möjlighet att säkert veta. Westman kan ha renskrivit sina anteckningar efter det att han lämnat samlingsregeringen 1943. Om han då gjorde en redigering av texten, frågar man sig varför han inte strök bort vissa antisemitiska gliringar som allvarligt skadat hans historiska rykte.

Jättelika dagböcker som Tage Erlanders ställer historikerna inför stora problem. Det är nästan omöjligt att överblicka hela kunskapsmassan och risken finns att historikern blir så fångad av materialet att han/hon förlorar sin källkritiska distans. Detta har varit uppe till diskussion i Tyskland när det gäller propagandaminister Joseph Goebbels dagböcker som efter många öden nu finns utgivna i 29 band av Elke Fröhlich. Hur skall man se på denna väldiga källa? Är den egentligen främst att se som ett noggrant planerat propagandastycke avsett för eftervärlden eller är det en ”äkta” dagbok som återger Goebbels spontana reaktioner inför skeendet. Det har påpekats att Goebbels i förväg sålt sina dagböcker till det nazistiska förlaget Eher och för detta fick 100 000 mark per år. Om det är så att dagböckerna endast är att se som ett propagandanummer kan man ifrågasätta publiceringen av dem. Påståenden av detta slag har gått en av redaktörerna till dagboken till sinnes och hon har i ett omsorgsfullt akademiskt arbete genom en detaljanalys av dagboken under åren 1938/39 försökt tillbakavisa påståendena. (Angela Hermann, Der Weg in den Krieg. Quellenkritische Studien zu den Tagebüchern von Joseph Goebbels, München, 2011) Hennes resultat är att dagboken måste betraktas som en ”äkta” dagbok, hon försöker visa att det i de flesta fall finns naturliga förklaringar till de luckor som finns. De innehåller också uppgifter av privat karaktär som knappast kommit med om de planerades som ren propaganda. Det naturliga blir att tänka att Goebbels själv såg dagboken som ett råmaterial, som skulle redigeras när slutsegern var vunnen: då skulle den bli ett renodlat stycke propaganda, men i den form den har nu, är den det inte.

Dagböcker kan på ett avgörande sätt forma historieuppfattningen om en händelse, ja till och med av en hel historisk period. De kan ge klargörande inblickar i motiven till ledande politikers handlande. Det kanske mest uppmärksammade exemplet på detta är den diskussion som förts om Kurt Riezlers dagboksanteckningar från julikrisen 1914. Kurt Riezler (1882–1955) fungerade som den tyske rikskanslern Bethmann Hollwegs rådgivare och sekreterare och förde under julikrisen 1914 noggranna anteckningar. Det var länge känt att Riezlers anteckningar innehöll politiskt sprängstoff; han brukade till och med ibland läsa högt ur dem för sina vänner.

I samband med den förnyade debatt om Tysklands skuld till första världskriget, som utlöstes av Hamburghistorikern Fritz Fischers bok Griff nach der Weltmacht (Gripandet efter världsmakt, 1961) trodde konservativa historiker att Riezlers anteckningar innehöll uppgifter som kunde underminera Fischers teser om den tyska politikens expansionistiska karaktär. Effekten blev snarare den motsatta. Riezlers anteckningar kom att uppfattas som det slutliga belägget för den tyska skulden till världskrigets utbrott. De ansågs visa att Bethmann Hollweg under julikrisen var inriktad på att söka spränga ententen och driva fram ett krig mot Ryssland. En känd historiker (Hans Rothfels) som fått läsa de ursprungliga anteckningarna betecknade Bethman Hollwegs hållning under julikrisen som ”kriegslustig” det vill säga krigslysten. Problemet är att Riezlers ursprungliga anteckningar, som bevisligen existerade vid hans död, just för julikrisen har försvunnit. Vad som finns kvar är utdrag som Riezler uppenbarligen själv gjorde ur sin dagbok. Den enorma debatten om första världskrigets utbrott – förmodligen den kris i världshistorien som avsatt mest källmaterial och litteratur – har således reducerats till en diskussion om några svårlästa handskrivna dagboksanteckningar. (Se Bernd Schulte, Was Deutsche wissen dürfe –und was nicht, 1914-2009, http://www.forumfilm.de/link.php?dir=riezler.)

I Tyskland finns det ett arkiv som enbart ägnar sig åt insamling och registrering av dagböcker (Deutsches Tagebuchsarchiv, Emmendingen). Det gäller främst dagböcker som skrivits av ”vanligt” folk. På senare år har två dagböcker som ger bilder av hur vardagen kunde gestalta sig i det nazistiska Tyskland väckt stor uppmärksamhet. Den första är språkprofessorn Viktor Klemperers dagböcker från 1933–1945 som blev en världssensation när de publicerades i mitten på 1990-talet. (De finns översatta till svenska i två band under titeln Intill slutet vill jag vittna, Norstedts 1999.)

Klemperer var jude, men hade konverterat till protestantismen och var gift med en icke-judisk tyska. Detta och det faktum att han deltagit i första världskriget gav honom ett visst skydd. Men dagboken skildrar hur snaran stegvis dras åt. Han och hans hustru tvingas 1940 flytta till ett speciellt ”judehus”. I början av 1945 var de på väg till ett koncentrationsläger, men ”räddas” av det allierade bombanfallet mot Dresden i februari 1945. Som språkman förde han anteckningar om den nazistiska vulgariseringen av det tyska språket, som han utgav efter kriget. (Också de har översatts till svenska, LTI. Tredje rikets språk [lingua Tertii imperii] – En filologs anteckningsbok (Glänta, 2006).

Klemperers dagböcker har blivit en klassiker inom dagbokslitteraturen. Nyligen har en annan stor dagbok kommit i dagen, som också skildrar vardagen i det nazistiska Tyskland, Friedrich Kellners ”Vernebelt, verdunkelt sind alle Hirne” – Tage­bücher 1939–1945 (2011). Den är förd av en tysk ämbetsman (Justizinspektor) i Laubach, Hessen och utgiven i två band med sammanlagt över 900 sidor anteckningar. Friedrich Kellner (1885–1970) var övertygad socialdemokrat och gick efter det nazistiska maktövertagandet i ett slags inre exil. Han skötte plikttroget sitt arbete, men vägrade trots påtryckningar att gå med i nazistpartiet (han gick för syns skull med i en nationalsocialistisk ”välfärdsorganisation”).

År 1940 övervägde nazisterna att skicka honom till ett koncentrationsläger, men han lyckades undkomma då den lokala partiorganisationen inte kunde finna någon verklig grund för ett gripande. Kellner hatade nazisterna, men visste att varje försök till öppet motstånd var lönlöst. I stället förde han från 1938/39 en ”motståndsdagbok” där han systematiskt förde in uppgifter om krigsutvecklingen, som han snappat upp genom tidningar och samtal. Dagboken får konkretion genom att han klistrade in utdrag ur tidningsartiklar och dekret, som han kommenterade.

Dagboken präglas av en intensiv vrede över att tyska folket så fullständigt låtit sig förföras av Hitler och hans hejdukar. I en av de första anteckningarna vid krigsutbrottet 1939 skriver han: ”Det är i dag så att livet över huvud taget inte längre är värt att leva, Ett förtryckt, plågat, skrämt och framför allt ofritt folk skall för en tyranns skull skjutas till döds. Terror utan like! Partiknoddar som angivare. Den anständige tysken har förlorat modet att över huvud taget tänka, än mindre säga något”. Dagboken formar sig till en enda lång straffpredikan över det tyska folket. Den 28 oktober 1941 antecknar han efter att han fått höra av en soldat på permission om dödskjutningar i Polen av nakna judar och judinnor: ”Det finns inget straff tillräckligt hårt att använda mot dessa nazi-odjur. När vedergällningen kommer, kommer även oskyldiga att drabbas. 99 procent av det tyska folket bär medelbar eller omedelbar skuld till det rådande tillståndet. Därför kan det endast heta: gått med, dragits in /mitgegangen-mitgefangen/. Den 9 juli 1944: ”Den blinda tron på Hitler står över förnuft och förstånd.” Inför krigsslutet, 6 maj 1945, skriver han: ”I dag kommer det naturligtvis inte att finnas en enda äkta nazist, alla duckar för ansvaret”. 1933, fortsätter han, hade det varit tvärtom ”då ville de flesta påstå …att de alltid varit nazister.” (Övers. artikelförfattaren.)

Kellners dagbok visar vilka möjligheter det trots alla dimridåer och propaganda fanns att skaffa sig en uppfattning om den nazistiska regimens mordiskhet och barbari. Även om dagboken har en viss repetitiv prägel utgör den ett drabbande dokument, som onekligen väcker frågor om tyska folkets kollektivskuld. Men Kellners hemort Laubach var tydligen ett starkt nazistiskt fäste. Nazisterna skall ha fått 70 procent av rösterna 1932.

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia och senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet