Föregående

nummer

Torsdag 25 maj 2017

5/2015

Tema: Östeuropeiska filmskapare granskar den epok och det arv som kommunismen lämnat efter sig sedan fallet för 25 år sedan.

Debatt

De stora forskningsfrågorna om människans villkor
Humanioras kris
Arne Jarrick & Janken Myrdal

I kölvattnet av postmodernismen förmår inte den humanistiska forskningen längre formulera distinkta och relevanta frågor som leder till falsifierbara svar, vilket är nödvändigt för att samhället ska återfå förtroendet för humaniora. Artikelförfattarna presenterar här femton viktiga frågor som kan föra humanvetenskaperna framåt.

Bakgrund, motiv och syften

Vi har länge pläderat för att humanister borde öka sina ansträngningar att finna distinkta svar på sina forskningsfrågor. De måste vilja nå resultat och i mindre grad än nu nöja sig med att låta vägen vara mödan värd. En självklar följd vore att de också formulerade sina resultat i termer av resultat. Det vore också en nåd om detta skedde med otvetydiga (men falsifierbara) sanningsanspråk och inte deklarerades som personliga tolkningar eller villkorliga perspektiv som bara beror av den egna partikulära utsiktspunkten.

Ska svaren bli distinkta, krävs att också frågorna är formulerade för att möjliggöra distinkta svar. Ska frågorna dessutom vara av betydelse för förståelsen av de mänskliga villkoren kan de inte vara alltför många. Också i dessa avseenden tycker vi att det brister inom dagens humanvetenskap.

Tidigare drog sig humanisterna inte för att teckna de stora linjerna. Ofta – det ska medges – var de lindrigt bekymrade om den empiriska basen för sina stora tankar. Det hindrar inte att deras koncentration på de grundläggande villkoren var efterföljansvärd. Men så kom postmodernisterna med sina attacker på de stora synteserna, förhånade som ”Berättelser” eller ”Stora berättelser”. De postmoderna skeptikerna var visserligen inte heller påtagligt empiriska, snarare antiempiriska, och byggde sitt berättelsestormande på en kritik mot möjligheten att sammanfatta skeendet i generella termer. Den skeptiska utmaningen har dock tvingat fram ett krav på fastare empirisk bas.

Den uppgift vi har förelagt oss i denna artikel är att röja väg för en återgång till ambitionen att formulera och besvara de stora forskningsfrågorna om de mänskliga villkoren. Den tematiska splittringen inom humanvetenskapen, delvis betingad av det postmoderna förstörelsearbetet, är ett av motiven bakom detta. Ytterligare ett motiv är politikernas oftast okunniga och kortsiktiga intervention i vetenskapen genom ideliga direktiv om vilka forskningsfrågor som ska upp på den vetenskapliga dagordningen. Kanske skulle politikerna avstå från sin klåfingriga inblandning om de fick förtroende för att forskarna har viljan att själva identifiera de viktiga frågorna och förfogar över de vetenskapliga instrumenten att göra det.

En förebild här är matematikern David Hilberts frågor. År 1900 presenterade han 23 olösta matematiska problem som han ville att matematikerna skulle lösa. Relativt snart reducerade han dem till tio. Det var ett utmärkt initiativ, som krönts med stor framgång. Vi vill bidra till något liknande och tror att det skulle kunna föra humanvetenskapen avsevärt framåt, samtidigt som vi är medvetna om att svaren på våra frågor varken kan bli lika definitiva, entydiga eller obestridliga som svaren på matematiska frågor.

För att kvalificera sig för vår lista ska frågorna uppfylla tre kriterier: de ska vara väsentliga, i hög grad obesvarade samt i hög grad möjliga att besvara. I sökarbetet har vi, i diskussion med andra forskare, opererat med ett femtiotal möjliga frågor, som till sist har reducerats till 15 frågor som presenteras nedan. De är ordnade genom lottdragning, dels för att avlägsna intrycket av hierarki dem emellan, dels för att varje fråga tänks kunna stå för sig själv. Inte heller den förklarande textens längd är någon indikator på den vikt vi lägger vid frågan.

Hilbert
     Den tyske matematikern David Hilbert

1. Vad förklarar stora migrationsströmmar i ett långt tidsperspektiv?
Med hjälp av nya metoder, som DNA-analys och användande av massdata med hjälp av kraftfulla datorer, går det i dag att med stor precision studera hur människor vandrat, vilka folkgrupper som invandrat till olika platser och vilka som assimilerats eller försvunnit. Under vissa perioder sker större befolkningsförflyttningar än under andra. Detta hör samman med att den samhälleliga omvandlingen ibland går snabbare. Det som ska förklaras är variationerna i flyttningsrörelsernas omfattning och intensitet. Varför blir en grupp kvar på samma ställe? Varför förflyttar sig en annan grupp? Fylls nischer ut? Utnyttjas komparativa fördelar? Är det människors bristande behovstillfredställelse som får dem att förflytta sig? Handlar det om befolkningsgrupper som fördrivs? Är befolkningsförflyttningarna kopplade till ekonomiska problem i ursprungslandet för migrationsströmmen?

En ofta hävdad uppfattning är att de grupper som har den största befolkningstätheten slår ut de grupper som har en samhällsstruktur och ekonomi som betingar en lägre befolkningstäthet. Detta stämmer dock inte alltid. Under vissa perioder har nomadfolk med låg befolkningstäthet fördrivit bofasta grupper med högre befolkningstäthet.

2. Varför accepteras viss kunskap medan annan stöts bort, och hur förändras villkoren för kunskapsspridning och kunskapsmotstånd på lång sikt?
Finns särskild kunskap som är lättare att anamma respektive stöta bort, i stort sett oberoende av det särskilda kulturella sammanhanget? Att kontraintuitiv kunskap är svårare att assimilera än intuitiv kunskap är självklart. Men finns det andra egenskaper hos kunskap som påverkar dess genomslagskraft? Finns det särskilda situationer, samhällstillstånd eller sociala faktorer som påverkar att kunskap anammas respektive stöts bort? Finns det särskilda mänskliga erfarenheter och särskilda attityder som ger eller motverkar beredvillighet att acceptera viss kunskap? Vilka är de kognitiva respektive emotionella och ideologiska faktorer som förklarar både anammandet och bortstötandet?

En relevant omständighet är att glappet obönhörligt växer mellan den samlade kunskapsmassan och vad de enskilda individerna kan famna. Detta leder till specialisering och av det följer det kognitiva tvånget att inte bara välja utan också välja bort kunskap. Detta kan också tänkas vara ett av bidragen till en blockering inför en oöverskådlig kunskapsmassa, till en allmänt kunskapsfientlig eller kunskapsrelativistisk attityd. En närbesläktad fråga är hur omvandlingen av kunskap till handling sker. Snabbt, trögt, inte alls? Många av oss accepterar ny kunskap, men väljer ändå att inte handla i enlighet med den.

3. Vad förklarar varför vissa normer bevaras och andra förändras?
All samhällelig interaktion är reglerad, både med hjälp av fysisk övermakt och normer. Men också våldsmakten vilar på normer, eftersom den inte skulle fungera utan lojaliteten från strategiska grupper eller i slutändan från flertalet. Normerna stabiliserar den sociala interaktionen. Om stabiliseringen lyckas, förstärker detta normerna genom återkoppling. De finns för att bevaras och för att bevara handlingar som står i överensstämmelse med dem. Ändå förändras de, vissa normer mer än andra och mer i vissa situationer än i andra – också de som förefaller mycket stabila och ”eviga”. Till exempel har det på lång sikt blivit allt mindre accepterat att utöva våld mot barn. Denna normförändring har också medfört att vuxna tidigt måste börja förklara och förhandla med barnen, vilket i sin tur kan ha varit en bidragande orsak till en allmänt ökad förmåga till flerstegstänkande. Hur ska denna dynamik förklaras? Och varför är vissa normer mer stabila än andra?

4. Varför tillägnar sig människor estetiska upplevelser, och vilka skiftande funktioner fyller de på individuell och samhällelig nivå?
Det förefaller som om estetisk aktivitet är helt avgörande för människors tillvaro. Till det estetiska området räknar vi konst och fiktion, musik och dans – ofta kombineras dessa till multipla aktiviteter där exempelvis musik kombineras med berättande. Den estetiska aktiviteten är både ett konsumerande av det som andra skapat och ett eget skapande. Alla människor har ett behov av att också skapa sådana uttryck, även om det bara handlar om skönhet i det egna hemmet eller den egna miljön, eller berättande för de närmaste. Därför måste den estetiska aktiviteten också ses som en manifestation av den enskilda människans förverkligande och självöverskridande av det egna jagets omedelbara tillvaro. I detta skulle en förklaring till estetikens roll kunna ligga, där människans förmåga att föreställa sig det som inte finns är en förutsättning. I denna strävan efter att nå utöver det omedelbara finns också ett skapande och tillägnande av nya former för det estetiska uttrycket. Datorerna och deras möjligheter är ett exempel på detta. Konsthistorien, musikhistorien etcetera ger partikulära och viktiga förklaringar, men den fördjupning av det mänskliga som den estetiska aktiviteten i sin helhet innebär har ännu inte funnit sin empiriska utforskningsmetod eller övergripande teori.

5. Hur kan man förklara den långsiktiga trenden mot minskat fysiskt våld i mellanmänskliga konflikter?
Både djur och människor söker undvika att utsättas för det dödliga våld som samtidigt är ett bestående inslag bland dem. Men medan våldet bland djuren inte verkar visa någon tendens att vare sig öka eller minska, har det dödliga våldet bland människor (mätt per capita) generellt sett genomgått en långsiktig och långsam nedgång, även om det skett genom svängningar upp och ned. Nedgången gäller det interpersonella våldet mellan individer, liksom sociala konflikter (även om vi just nu kanske bevittnar en uppgång). Flera förslag på förklaringar till detta har givits, men hittills inga som vi finner tillfredsställande. Här krävs fortsatt komparativ och bland annat historisk forskning.

6. Vilken betydelse har individer och grupper som avskilt sig från huvudströmmen av idéer och handlingar i sin tid för kulturell, kognitiv och normativ förändring?
I varje tid och varje samhälle finns en minoritet – ibland bara enstaka individer – som på olika sätt distanserar sig från majoritetsuppfattningarna eller från de förhärskande uppfattningarna hos en maktägande minoritet i sin samtid. Dagens majoriteter hyllar gärna de av gårdagens minoriteter som på sikt har tillvunnit sig stöd från dessa nutidens majoriteter. Mycket tyder på att minoritetsgrupper med en stark övertygelse har en tendens att påverka utvecklingen mer än andra minoritetsgrupper eller majoritetsgrupper. Vilken betydelse har dessa för kulturell förändring, både kognitivt och normativt? Det finns en lång tradition av forskning om konformism och nonkonformism, men det saknas forskning som belyser just den här frågan, liksom frågan om vilka risker en del människor är och har varit beredda att ta för att driva fram de förändringar som annars skulle utebli och för vilka de i förekommande fall hyllas först i efterskott.

7. Vad förklarar de upplevda centrala behovens förändring på lång sikt och hur förhåller sig detta till människors önskningar?
Frågan om behovens utveckling har länge varit förvisad till det självklara. De teorier som presenterats om behovens rangordning är historielösa och behäftade med stora brister. Utan en teoretisk och metodisk utveckling av hur behoven har utvecklats kan man inte förstå de grundläggande drivkrafterna i människans historia. En viktig utgångspunkt är att göra skillnad mellan behov och önskningar. Behoven är de som upplevs som nödvändiga för människors existens. De är därmed en delmängd av människors önskningar som kan röra allt från det nödvändiga, via det upplevt nödvändiga till önskningar vilkas tillgodoseende människor vet och erkänner att de kan klara sig utan. Den övergripande frågan om behov ska här brytas ned till mer preciserade frågor. Den första rör behovens förändring. Det finns grundläggande behov som är givna, exempelvis de som är knutna till människans grundläggande metabolism. Därutöver kommer människorna under historien att inte bara uppfinna lösningar på återkommande problem, utan också skapa nya problem genom att öka mängden behov som måste uppfyllas och vilkas uppfyllande upplevs som självklar. I studiet av behovsfrågan går det inte alltid att urskilja konsumtion från produktion, bland annat därför att det som räknas till konsumtion varierar över tid.

Nästa fråga gäller i vad mån önskningar uppstår ur möjligheten att uppfylla dem, och hur de i så fall kan omvandlas till något som upplevs som självklart och nödvändigt. Många önskningar uppstår först när de blir möjliga att tillgodose, och i själva verket har tekniska nyheter ofta medfört att deras användande också måste uppfinnas och utvecklas. Ett exempel är telefonen, som när den uppfanns inte gav en föreställning om vilken revolution av umgänget som skulle komma att följa i dess spår. Andra önskningar uppstår oberoende av om de verkligen går att uppfylla, men kan ändå upplevas som grundläggande behov och därigenom styra människors handlande. Tanken om livet efter detta och möjligheter att undkomma helvetet och dess förbannelse är ett sådant exempel. En följdfråga är varför människor genom historien ofta satt andra behov före de fysiskt basala behoven. En rad andra behov än de fysiskt grundläggande har i ökande grad kunnat tillfredställas, som allvarliga religiösa behov eller behovet av lustfylld njutning. Slutligen måste frågan om passionen och den till synes felriktade aktiviteten ställas. Att denna finns på individnivå är uppenbart, men också på samhällelig nivå kan det finnas perioder då människor frivilligt valt att förbise sin egen välfärd för att ägna sig åt sådant som utifrån kan förefalla helt förfelat. Perioder av religionskrig är ett exempel.

8. Hur ska man förklara att acceptansen på lång sikt ökat för andras uppfattningar samtidigt som det skett en utvidgning av vilka som innefattats i begreppet människa, medan det finns perioder med en motsatt rörelse där exempelvis den Gyllene Regeln inte längre anses gälla för alla människor?
Frågan utgår från följande observationer:

i. Genom historien har acceptansen successivt ökat för idén om andra människor som likvärdiga individer. ii. Denna ökning av acceptans har kommit i skov; under vissa perioder har den ideologiska och mentala omvandlingen varit mera omfattande än under andra perioder. iii. Vissa perioder av stora samhällsförändringar har präglats av bakslag för denna idé.

Ett begrepp inom den idéhistoriska forskningen är Axial-åldrar, perioder då det skett stora förändringar i människors uppfattningar av samhället som helhet, sin egen roll i detta samhälle, liksom av andra människor. Ett grundläggande inslag i dessa förändringsperioder anses vara att människor förmått gå utanför sig själva och sin egen lilla grupp och se till en allt större helhet av människor som lever i samtiden, och även i allt högre grad inkludera dem som har levat tidigare. I dag ställs även kravet på att inkludera dem som kommer att leva i framtiden, i ett slags utvidgad Gyllene Regel. Emellertid är dessa skeenden ännu i stort sett oförklarade och deras faktiska förlopp inte klarlagda. Tanken om Axial-åldrar har förblivit en hypotes som inte har prövats med rigorösa metoder. Med denna idé som utgångspunkt saknas också preciserade studier av bakslagen. En sådan period är den ökade rasismen under 1900-talets mitt i Europa.

9. Hur utvecklas sambandet mellan kollektiva lösningar, individuella lösningar och olika grader av individuell frihet?
Många länder har en utbyggd central förvaltning, ett skattesystem, mer eller mindre utbyggda välfärdsinrättningar och samtidigt ett rättssystem som tillförsäkrar de enskilda individerna vissa åtminstone i lagen oförytterliga rättigheter. Detta är resultatet av en lång historia av både centralisering och decentralisering. Via skatterna (och på andra sätt) bidrar medborgarna till en uppsättning kollektiva lösningar på ett antal sociala och ekonomiska problem som tidigare löstes på annat sätt. Via rättssystemet tillförsäkras de samtidigt individuell autonomi på områden som i tidigare skeden var föremål för överhetskontroll.

Samhällsutvecklingen betraktad på detta sätt ser ut att vara en balansgång mellan individuella och kollektiva lösningar på mänskliga problem. Kanske är det till och med så att individualism och kollektivism hänger ihop i ett beroendeförhållande, så att det ena bara kan finnas i kombination med det andra. Eller är det i själva verket så att de befinner sig i ett konstant spänningsförhållande till varandra? Hur detta har gestaltat sig på lång sikt behöver studeras, liksom vilka konsekvenser olika kombinationer av sådana lösningar fått för graden av individuell frihet.

10. Varför utvecklas vissa samhälleliga förlopp och företeelser kumulativt medan andra inte gör det?
I jämförelse med den övriga djurvärlden präglas den mänskliga interaktionen av en unik kulturell dynamik, som har gett upphov till många både små- och storskaliga samhällsförändringar. Skalan på den mänskliga interaktionen har också ökat, från lokalt till globalt, varvid allt fler aktiviteter på allt fler håll samordnas alltmer (liktydigt med ökad komplexitet). Dessa förändringar är kulturellt betingade i den meningen att de inte har en genetisk förändring av människan som förutsättning, oavsett att en långsam sådan förändring sannolikt ändå oavlåtligt pågår. Vissa förändringar är att betrakta som kumulativa processer, där redan gjorda erfarenheter utnyttjas för fortsatt förändring. Andra förändringar har i stället karaktären av upprepningar, ibland, men långt ifrån alltid, som självgenererande cykliska processer. Upprepningar återfinns på idéområdet (till exempel intelligent design på 2000-talet ≈ fysikoteologin på 1700-talet) lika mycket som på det ideologiska området (växande-krympande nationalism/främlingsfientlighet) och i materiellt hänseende (på kortare sikt: spårvagnens återupprättelse).

Trots sina inbördes olikheter vittnar både de kumulativt riktade och de cirkulära eller cykliska förloppen om den kulturella förändringens oberoende av genetisk förändring av människan. Men frågan är varför den kulturella dynamiken fördelar sig på dessa två typer av förändring. Handlar det helt enkelt om skillnaden mellan det som är funktionellt och det som inte är vare sig funktionellt eller dysfunktionellt? Eller cirklar de återkommande förloppen runt konstanter i den mänskliga tillvaron och de mänskliga behoven?

11. Leder ökad livslängd till större individuell och samhällelig disciplinering?
Att kunna skjuta upp belöningar är centralt för mänsklig utveckling - individuellt såväl som kollektivt. Men vad betingar sådan förmåga? Man kan tänka sig att det behövs framtidstro för att vilja eller kunna skjuta upp belöningar. Vid förmodat kort livslängd skulle därför incitament att skjuta upp saknas. Men man kan också omvänt tänka att ökat välstånd (som också innefattar ökad livslängd) ger ökade möjligheter till omedelbar behovstillfredsställelse, vilket i så fall torde minska kravet på att skjuta upp den.

Under vilka politiska, sociala, ekonomiska/materiella och kulturella betingelser blir självdisciplinering starkast? Vad påverkar hos individen respektive kollektivet? Frågorna skulle kunna studeras i komparativa, internationella och samtidigt historiska studier. Dessa frågor anknyter till psykologen Walter Mischels välkända så kallade marshmallow-test om självkontroll hos barn. Barn som kunde skjuta upp behovstillfredsställelse klarade sig bättre som vuxna än barn som inte kunde det. Skillnaden har ibland hänförts till skillnader i personlighetsdrag. Men den skulle också kunna bero på vilken tillit barn hade till vuxnas löften. De som litade på att de vuxna skulle ge dem två marshmallows senare i utbyte mot att de avstod från en nu, hade lättare att invänta den större belöningen än de som (på goda eller mindre goda grunder) saknade sådan tillit. Relevansen hos Mischels experiment i det här sammanhanget gäller inte de psykologiska villkoren för individuell framgång, utan i vad mån och på vilket sätt tillit och andra omständigheter spelar in för förmågan och önskan att skjuta upp behovstillfredsställelse.

12. Hur och varför varierar betydelsen av erotik som sammanhållande och söndrande kraft från individnivå till samhällsnivå?
Erotiken har omgivits av en laddning genom alla tider. Världslitteraturen cirklar kring erotiken som om den vore navet i tillvaron. Även i den reella verkligheten möter vi denna erotikens starka laddning, i tvister, rättegångsprotokoll och lagar. Samtidigt är det helt klart att familjen, hur den än är konstruerad och sammankommen, som regel har haft erotiken som ett kitt, en sammanhållande kraft. Aldrig har den enbart syftat till fortplantning. Till detta kommer att förälskelse, kärlek och tillgivenhet ofta hållit samman människor. Denna erotikens vardagliga roll, både som sammanhållande och sönderslitande kraft, har alltid spelat en viktig roll i hur människan format sitt samhälle, men den har sällan utforskats. Ämnet har en beröringsmagi, som leder dess utforskande bort från det vardagliga med dess stillhet och utmaningar, till det udda och därmed också bort från förståelsen. Trots all forskning om sexualitet och kärlek som finns, är det som om ämnets kärnfrågor inte förmår framträda.

13. Hur kan man identifiera och förklara stagnation och trögrörlighet i förhållande till generellt allt snabbare teknisk utveckling?
Ett av de grundläggande förhållanden som våra frågor cirklar kring är det mellan konstans och föränderlighet. Inom teknikutvecklingen framträder denna motsättning tydligare än på många andra områden. Otvivelaktigt har människan genom sin historia frambragt en enorm utveckling av tekniken, som dessutom går snabbare över tid. Förklaringen till detta ligger i grunden i den kontinuerligt växande folkmängden och den ökade specialiseringen. Det finns gott om solid forskning och välgrundade teorier kring detta. Däremot återstår att förklara de långa perioder av teknisk stagnation som historien uppvisar.

Förvisso finns ett antal förklaringsförsök. Ett sådant är att stagnationen är det normala tillståndet, beroende på att mänsklig genialitet och kreativitet är sällsynt och bara förekommer i begränsad omfattning. Denna förklaring bortser från den förändring av detaljer i metoder och teknik som ständigt pågår. En annan förklaring är att tidigare samhällen saknat de institutionella förutsättningarna för snabb teknisk utveckling (property rights-teorin), vilket medfört att det inte skulle ha funnits något incitament till tekniskt nyskapande. Även denna tanke måste ifrågasättas, eftersom teknisk utveckling uppenbarligen skett under många årtusenden och under de mest skiftande samhälleliga förhållanden. Icke desto mindre finns det perioder av teknisk stagnation eller perioder då teknisk omvandling endast berör vissa sektorer. Människans kulturhistoria utmärks av föränderlighet och nyskapande och denna dynamik fordrar sin förklaring. Men också perioder av stagnation kräver en särskild teoribildning och fördjupad förståelse. Att förstå sådana tekniska konstanter är en stor teoretisk utmaning.

14. Vad förklarar jämlikhetsidéns framväxt och hur har den påverkat samhällsutvecklingen?
Mycket tyder på att samhället på sikt spontant tenderar att utvecklas i riktning mot gradvis ökad ojämlikhet i fråga om fördelning av materiella resurser, vilket i sin tur betingar ojämlik fördelning också av andra resurser, såsom hälsa och livslängd, såväl mellan sociala klasser som mellan kvinnor och män, unga och gamla, glesbygdsbor och stadsbor etcetera. Orsaken är att det i ett tänkt utgångsläge råder åtminstone en liten olikhet i fördelningen och att denna olikhet ger den som har mer ett litet övertag och en litet större tolerans för risker, vilket tenderar att ge upphov till successivt ökade skillnader.

Mot denna tendens har verkat en långsiktig förändring av synen på människors relation till varandra, från ett oproblematiskt och ofta explicit bejakande av ojämlikhet till en ökad betoning på jämlikhet, även om det inte sker eller har skett överallt och alltid. Lagarnas utveckling ger tydliga vittnesbörd om detta. Redan tidigt infördes restriktioner också för de yppersta makthavarna inom ramen för olikhet inför lagen som princip, enligt vilka också fursten måste underordna sig lagen. Långt senare har sådana partikulära inslag omvandlats till en generell princip om likhet inför lagen. Analogt med detta har idén om reglerad omfördelning av materiella resurser från resursstarka till resurssvaga blivit alltmer vanlig, många gånger livligt diskuterad i en politisk kamp mellan företrädare för och emot jämlikhet. Trots att denna kamp böljar fram och åter, har idén om jämlikhet ändå av allt att döma kommit för att stanna. Vad förklarar denna grundläggande och genomgripande mentalitetsförändring? En allmän välståndsökning? Det är inte självklart – den skulle lika väl kunna förklara ett ökat bejakande av ojämlikhet.

15. På vilket sätt kan man förstå sambandet mellan det sammanhållande och det konfliktfyllda i ett samhälle?
Ofta ställs frågan om varför samhället håller ihop och följfrågan är varför det inte bryts sönder av de olika särintressen som kännetecknar det. En annan fråga som tidigare varit vanlig är hur motsättningarna mellan olika klasser och grupper i samhället driver utvecklingen. De båda frågorna är båda mycket behandlade, men mera sällan lyfts sambandet mellan dem fram. Kanske är det just i kampen mellan de olika särintressena som sammanhållning uppstår. Om ett sådant samband existerar kan det kanske knytas till en växande komplexitet och därmed vara relaterat till frågan om den över tid minskade användningen av fysiskt våld. Frågan om dessa samband mellan det som tycks vara motsatser är därför helt central om samhället som struktur ska kunna förstås.

Fortsättningen

Det går att urskilja ett fåtal återkommande tematiska tendenser bland våra femton förslag, trots att vi gjort vad vi kunnat för att förvilla läsaren genom att ordna förslagen med tärningens hjälp. Det är meningen. Det är en inbjudan till alla att kritiskt granska våra idiosynkrasier. Kanske inspirerar den några forskare till att ge förslag på tillägg, avdrag och modifieringar, eller varför inte till att formulera en helt annan lista. Det skulle vi välkomna.

En utbyggd kommunikation kring dessa frågor skulle kunna bidra till att sätta igång en tankeprocess, som vi tror är gynnsam både för vetenskapens och för samhällets utveckling. Vi menar inte att alla forskare ska rikta alla sina mödor mot ett mindre antal frågor – lika lite som Hilbert menade att matematiken enbart skulle cirkla kring hans tio frågor. Däremot anser vi att forskningen och även samhället skulle ha mycket att vinna på en ökad koncentration på dessa delvis försummade och samtidigt centrala frågor. Som framgår av listan med de femton frågorna verkar det nämligen finnas en stor överensstämmelse mellan vetenskapens och mänsklighetens mest vitala angelägenheter.

Arne Jarrick och Janken Myrdal är professorer i historia respektive agrarhistoria.

Foto: Wikimedia Commons 

– Publ. i Respons 5/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet