Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Tema i detta nummer:
-Historien granskad!

I sitt klassiska enbandsverk, Sveriges historia (1943), karaktäriserade Ingvar Andersson historien som ”alla krafters spel”. Det är ett perspektiv som också gäller i Norstedts stora satsning på en svensk historia i åtta band. Sex av dem har redan utkommit,  varav de två senaste recenseras i detta nummer av Respons. Detta historieverk kan ses som ett försök att återupprätta syntesen och den berättande framställningen som vetenskaplig genre. Alf W. Johanssons inledande artikel ger en tillbakablick på ”Sverigehistoriernas” historia. Han påpekar att syntesen är något mera än bara en sammanställning av redan uppnådda resultat. Det är en genre som kräver självständig tolkning och gestaltningskraft. Ekonomihistorikern Lars Magnusson pläderar i sin avslutande essä för behovet av tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig historisk syntes.

Se alla texter

Tema

-Historien granskad!
De vetenskapliga kraven på synteser måste göras tydliga
Lars Magnusson

Den historiska syntesen var sedd över axeln under den period när historievetenskapen inspirerades av samhällsvetenskaper som sociologi och statsvetenskap. I dag har berättandet och syntesen återkommit på bred front men diskussionen om vilka vetenskapliga krav man kan ställa på synteser har inte tagit fart. Förutsättningen för att man ska kunna formulera regler för vad som är god historia är att historie­vetenskapen åter anknyter till samhällsvetenskaperna.

Det är snart femtio år sedan E. H. Carr publicerade sin till omfånget blygsamma skrift What is history? (1963). Den kom att prägla diskussionen om hur historia borde skrivas i flera decennier. Carr förkastade ett historieberättande som inte styrdes av klara frågeställningar och vetenskaplig metodik. Historia var en samhällsvetenskap, även om den handlade om saker som skett i det förflutna. Detta fordrade en särskild metodik för att fastställa historiska källors värde och användbarhet, men annars var det i princip ingen större skillnad mellan historia och till exempel sociologi eller statsvetenskap. Även forskare som sysslar med det förflutna måste ha insikt i vad till exempel ekonomer eller sociologer har kommit fram till för att förstå och dra slutsatser om hur människor i gången tid har handlat.

Carrs plädering för en samhällsvetenskapligt förankrad historieskrivning beredde väg för ett nytt sätt att skriva historia. Historikerna tog del av de stora samhälls­teoretikerna, började utnyttja stora databaser och bearbeta dem med samhällsvetenskapliga metoder och analysredskap. Man skapade projektgrupper för att belysa frågor som tidigare historiker försummat, inte minst rörande sociala och ekonomiska strukturer och drivkrafter för historisk utveckling.

Men mot slutet av 1980-talet hände något. Det blev comme-il-faut att fnysa åt Carr och hans ambitioner att bygga en samhällsteoretisk historievetenskap. Det uppfattades som ett utslag av efterkrigstidens sociala ingenjörskonst och blinda tro på modernisering. För många blev det centralt att avvisa en sådan naiv tilltro till framsteg och utveckling. I stället betonades den kulturella och språkliga kontexten.

Hos Carr och andra som pläderade för att historikerna måste lära sig av modern samhälls­vetenskap fanns ett grundantagande som kan ifrågasättas, nämligen att människor i historien har en hög grad av likhet med dagens människor eller åtminstone att de kan analyseras utifrån moderna teorier och begrepp. Detta kunde förstås leda till anakronismer. Vad företrädare för ”den kulturella vändningen” särskilt tryckte på var att människor förr inte nödvändigtvis fungerade på samma sätt som de gör nu. Gångna tiders människor måste förstås inom sina egna speciella tids­ramar och förståelsehorisonter. Delvis innebar detta att man dammade av historicistiska ideal om att historikern borde tränga in under huden på sina historiska aktörer och skildra historien ”framlänges” i stället för ”baklänges”.

Men vissa historiker inom ”den kulturella vändningen” ville gå längre. I den mest extrema varianten hävdade de att det i princip är omöjligt att veta något om det förflutna. Allt är projektioner av egna fördomar och ideologiska illusioner. All historia blir på detta sätt samtida. Det förment historiska förvandlas till en text vars tolkning varierar med läsaren och läsarten. Men om historiker bara förmår betrakta sig själv, hur kan hon då avgöra vad som är historiskt sant eller falskt? Den postmoderna ansatsen hävdar att det inte existerar något oberoende observationsspråk med vars hjälp man kan fastslå ”fakta”. ”Fakta” och ”tolkning av fakta” flyter helt enkelt samman. På samma sätt sammanblandas ”undersökningen” med det ”föremål” den vill studera.

En postmodern variant av den kulturella vändningen fick flera vältaliga efterföljare, i synnerhet bland akademiska historiker i de anglosaxiska länderna. I länder som Sverige (eller Tyskland) var det färre som anknöt till de nya strömningarna. När det för cirka tio år sedan blossade upp en debatt om postmodernismen inom historikerskrået var det knappast någon svensk historiker som ville kännas vid att han eller hon skulle vara postmodernist. Men det hindrar inte att den ”kulturella vändningen”, fast kanske inte dess mest långtgående kunskapsrelativistiska slutsatser, även kom att påverka den svenska historieforskningen.

På ett paradoxalt sätt kom den ”kulturella vändningen” i sin kritik av den tidigare samhällsvetenskapliga inriktningen att förenas med ett krav på att historikerna borde lämna teoretiserandet. Många menade att det flitiga användandet av samhällsvetenskaplig teori och metodik hade lett in i en återvändsgränd av sterilt metod­tuggande och överkvantifiering. I en berömd uppsats från 1979 uppmanade den brittiske social­historikern Lawrence Stone till ”a revival of the narrative”. Historieämnet skulle gå ”back to basics”, tillbaka till vad det var bäst på – historieberättande. Anspråken på historieämnet som ett slags samhällsvetenskap skulle tonas ned. Historikerna skulle berätta snarare än förklara. Carrs budskap att historia kunde användas även för att förstå dagens problematik, ja faktiskt att historieskrivandet borde styras av ett slags samhällsintresse, avvisades. Historia blev i stället till civilisationskritik och ett ifrågasättande av att det fanns något som kunde kallas samhällsnytta. Kunskap om det förgångna var intressant i sig självt.

Det innebar även att historieskrivandet inte krävde en rigorös metodapparat av det slag som samhällsvetenskapen fordrade. På universiteten tonades kraven på metodisk kunskap i form av statistiska övningar och behandling av massdata ned. Till och med den gamla paradgrenen källkritik fick mindre utrymme i utbildningen. De mer extrema företrädarna för denna hållning hävdade att en historia berättar sig själv, att de fakta som valdes ut var ”självklara” och att historikern inte behövde bry sig om samhällsvetenskapliga teoribildningar. I den mån historiker fortfarande lät sig inspireras från detta håll byttes husgudarna ut, från Marx, Weber, Giddens, Schumpeter och Habermas till Foucault och Norbert Elias.

I efterhand kan man nog konstatera att de invändningar som restes mot den samhällsvetenskapligt genomsyrade historieskrivningen fick rätt så till vida, att det allmänna historieintresset fick ett kraftigt uppsving när även akademiska historiker började skriva historia på ett annorlunda sätt. De nya vindarna innebar inte minst att det plötsligt blev mer accepterat att skriva syntetiska verk. Med detta begrepp avses vanligen sammanfattande översikter som försöker teckna de breda dragen i den historiska utvecklingen, en epoks historia eller ge en sammanvävd och hel beskrivning av ett större historiskt omvandlingsförlopp. Tidigare hade sådant mötts av stor misstänksamhet och skepsis. Att skriva syntetiska översiktsverk var förbehållet en liten minoritet av ledande historiker. I bästa fall kunde sådant författande ses som en offergåva av en redan väletablerad professor i slutet av sin akademiska bana. Som akademisk merit hade syntesen ett mycket begränsat värde.

Uppsalaprofessorn Rolf Torstendahl kan tjäna som exempel på syntesens låga ställning i den tidigare svenska akademiska historievärlden. I sin inflytelserika Historia som vetenskap från 1966 (ny utökad upplaga 1971) var han genomgående skeptisk inför användandet av begreppet ”syntes”. Det har ”en smula värdeladdad innebörd och tycks inte fylla någon oumbärlig funktion”. Syftet för historia som vetenskap måste vara ”att i möjligaste mån rensa bort termen syntes ur historikernas begreppsapparat”. Det är förkastligt att tro att begreppet syntes är ett ”vetenskapligt begrepp av samma fixerade innebörd som exempelvis källkritik”. Den helhetssyn som syntesen utgör bygger på personliga värderingar och olika uppfattningar om vad som är det betydelsefulla i historien. Det hela blir alltså fråga om subjektiva val. Mot denna bakgrund förstår man varför bara mycket väletablerade forskare ”fick” skriva synteser. Enbart sådana hade tillräcklig legitimitet för att översiktsverk av syntetisk karaktär till nöds kunde accepteras.

I dag är marknaden välförsedd med syntetiska historieverk. Det skrivs mängder av översikter med siktet inställt på läroboksmarknaden, men det publiceras också syntetiska verk som inte direkt riktar sig till studenterna. Bland kända historieförfattare som både läses inom akademien och en bredare allmänhet kan nämnas Peter Englund, Dick Harrison, Lars-Olof Larsson, Yvonne Hirdman, Klas Åmark och Alf W. Johansson. Sam­tidigt har en tidigare skarpt markerad gräns mellan ”akademiska” historieverk författade av vid universiteten verksamma forskare och lärare och sådana som skrivs av journalister och författare såsom Nathan Shachar, Mikael Holmström, Göran Rosenberg, Henrik Arnstad och många fler kommit att suddas ut.

Även återkomsten av den historiska biografin måste ses som ett uppsving för den historiska syntesen. Under en tid då ”massornas” historia stod i förgrunden var denna genre illa sedd. Men under de senaste decennierna har etablerade historiker som Lars-Olof Larsson, Dick Harrison, Göran Rystad, Gunnar Eriksson (i sin magnifika biografi över Olof Rudbeck), Henrik Berggren, Kjell Östberg och Alf W. Johansson, liksom journalister och författare, som nu senast Bengt Jangfeldt och Ingrid Carlberg i sina böcker om Raoul Wallenberg, förnyat den historiska biografin. De har ett vidare syfte än att ”bara” skriva personhistoria. De representerar samtliga moderna försök att via en intressant historisk personlighets liv och öden teckna den historiska processens olika sidor och komplexa skeenden. Inte sällan finner vi här den explicita ambitionen att försöka väva samman politiska, sociala, kulturella och ekonomiska faktorer. Den historiska personligheten sätts in i sitt tidsmässiga, sociala och kulturella sammanhang. Förklaringarna förläggs oftast på samhällsnivå.

Uppsvinget för den historiska syntesen i vid mening gör det angeläget att diskutera de kriterier och krav som man kan ställa på syntesen. Som nämnts är det i dag fler än etablerade akademiker som skriver syntetiska verk. Att gränserna förefaller mindre skarpa är på många sätt en fördel. Det innebär att den akademiska historievetenskapens välmotiverade krav på saklighet och sanningsenlighet numera också i många fall uppfylls av skribenter utanför det egentliga skrået. Men det finns även produkter som knappast uppfyller sådana krav på redlighet och vilja att hålla sig till  sanningen.

Det är olyckligt att sådana krav sällan ställs eller ens diskuteras. Till viss del är detta en eftersläpning från den tid då synteser inte betraktades som ”riktig” historia. Genom att hävda att synteser aldrig kan vara vetenskapliga utan ”bara” har att göra med personliga val och tycke och smak avhänder man sig möjligheten att diskutera vad man kunde kalla ”minimikrav” för historiska syntesverk. Det som utmärker en vetenskaplig text och framställning är förstås utgångspunkten i klart formulerade regler. Det måste vara regler som följs och tillämpas av alla och kring vilka det råder en hög grad av konsensus. Trots olika kunskapsintressen och teoretiska perspektiv skall det åtminstone i princip kunna gå att nå enighet om sådana ”minimikrav”. Historisk vetenskap – liksom all annan vetenskap – förutsätter en systematisk och regelstyrd kunskapsinhämtning. Ett grundkrav är att varje arbete med ambitionen att tas på allvar skall vara möjligt att kritisera och förnuftsmässigt ta ställning till. Man kan inte nöja sig med att hävda att ”jag tycker så”. En rationell diskussion kan bara föras på basis av regler som utövarna är någorlunda överens om.

Men kan man verkligen ställa vetenskapliga krav på sådana som författar historiska synteser? Det är förstås oändligt komplicerat att väva samman en rad olika företeelser med syfte att skapa en helgjuten bild av ett historiskt förlopp. Hur skall urvalet av stoffet ske? På vilken nivå skall vi försöka förklara de historiska händelserna? Vilken är egentligen en tids ”anda”? Hur skall kronologin indelas? Det är en högst relevant fråga om man verkligen kan tvinga in den historiska syntesen i den tvångströja av tekniker och regler som annars vägleder historieämnet. Kanske får man nöja sig med att syntesen alltid måste förbli någonting subjektivt, ett resultat av en krea­tiv fantasi som kan stimulera andra ”riktiga” historiker till nya frågeställningar och perspektiv.

Denna till synes bekväma ståndpunkt är emellertid inte tillfredsställande. Vår vardagskunskap säger oss att vi hela tiden gör skillnad mellan ett slags synteser som bygger på saklig grund och rimliga argument och sådana som inte gör det. Alla katter är inte lika grå. Urvalet av fakta liksom sambandet mellan olika delar av samhällslivet, ja själva den kronologi vi använder oss av, bör bygga på vissa kriterier som vi kan bli överens om. Att inte våga eller vilja öppna för en sådan diskussion kan få allvarliga följder. Det bereder vägen för en subjektivism inom historieskrivningen som i värsta fall leda till ohöljd relativism. Syntesen liksom all annan historieskrivning med seriöst syfte måste ta sin utgångspunkt i sådana fakta som historikern kan fastställa. Historikern kan alltså inte godtyckligt blanda samman ”fastställandet av fakta” med ”tolkningen av fakta” eller ”undersökningen” med det ”föremål” den vill studera. Kvaliteten i en ”bra” syntetisk framställning kan alltså i viss utsträckning avgöras mot bakgrund av hur väl minimikraven för en god historisk framställning uppfylls.

Men detta räcker faktiskt inte. I syntetiska framställningar ställs även frågor kring hur man skall se på sambandet mellan olika samhällsföreteelser. Hur kan man dela in historien i en kronologisk ordning? Hur skall man avgöra förhållandet mellan förändring och stabilitet? Hur skall man veta när en viktig samhällsförändring sätter in, så kallade ”tipping points” eller ”formativa moment”? Vad förklarar över huvud taget historisk förändring? Mot bakgrund av sådana frågor blir det tydligt att användning av teoretiska landvinningar inom samhällsvetenskaperna är oundgänglig även för historieämnet. När uppgiften är att tolka fakta och sätta samman enskilda historiska händelser i meningsfyllda satser finns det annars inga kriterier för ”god” vetenskap. Och eftersom det på goda grunder går att hävda att historiker i denna mening nästan alltid har ambitionen att tolka och väva samman öppnas här en avgrund. I denna mening var postmodernisterna den logiska följden av de naiva uppropen om ”back to basics”.

Det är synd att saker av detta slag sällan diskuteras när det gäller synteser inom historieämnet. Eftersom framställningarna bara undantagsvis tar sin utgångspunkt i teorier och begrepp som prövats inom samhällsvetenskaperna innebär det att det ofta är svårt att se på vilka grunder som valet av stoff och fakta – eller för den delen av perspektiv eller kunskapsintresse – egentligen gjorts. Genom att inte tydliggöra valet av synsätt på till exempel sambandet mellan politik och ekonomi eller mellan mänskligt handlade och social struktur kan det se ut som om detta är upp till författarens eget tyckande. Men på det sättet kan ingen ”bra” historia skrivas. Det borde vara möjligt att skriva syntetiska historieverk som mera tydligt och explicit tar sin utgångspunkt i vad samhällsvetare tror sig veta om hur ekonomier eller samhällen fungerar utifrån den moderna forskningsfronten. De farhågor för samhällsvetenskaplig imperialism som ventilerades för några tiotals år sedan sköt högt över målet. Även faran med anakronismer är möjlig att övervinna om man inser att begrepp och kontext förändras över tid. Det finns därför all anledning att gå tillbaka till E. H. Carr och fundera på vad han hade att säga för snart femtio år sedan.

Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och bland annat författare till Sveriges ekonomiska historia (1996).

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet