Föregående

nummer

Onsdag 23 augusti 2017

5/2016

Tema: Respons tecknar bakgrunden till dagens populism och frågar hur den ska bemötas
Tema i detta nummer:
Vår tids populism – Demokratins självskadebeteenden

Vad menar vi med populism och varför växer den? I detta nummer diskuterar statsvetaren Sverker Gustavsson ett antal böcker som försöker ge begreppet en mer precis innebörd. Fenomenets utbredning relateras här framför allt till nyliberalismens undergrävande av politikens möjligheter. Den italienska statsvetaren Nadia Urbinati, som intervjuats av statsvetaren Sofia Näsström, menar att populister reducerar demokrati till en politisk identitet eller ett parti som ska representera ”folkets vilja”. I temats avslutande text beskriver statsvetaren Peter Esaiasson populismens utbredning som en konsekvens av att politiska representanter inte är lyhörda inför medborgarnas uppfattningar.

Se alla texter

Tema

Vår tids populism – Demokratins självskadebeteenden
”Demokratin måste bli mer upprorisk mot makthavare”
Sofia Näsström

I det nya medielandskapet har demokratin blivit alltmer av en publiksport där motsatta lag drabbar samman. Den verkliga makten flyttas över till teknokrater och demagoger. Sofia Näsström, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet, har träffat den italienska statsvetaren Nadia Urbinati, som i sin senaste bok granskat demokratins så kallade vänner. Populistiska rörelser utger sig för att representera ”folket”, men omintetgör i själva verket demokratins innebörd, menar Urbinati.

I dag upplever många länder ett minskande förtroende för demokratiska nyckelinstitutioner som politiska partier, parlament och val. Till denna utveckling hör sjunkande partimedlemskap, växande populism och en ökad klyfta mellan politiker och väljare. Politiker anklagas regelbundet för att ha förlorat kontakten med vanliga människors bekymmer och angelägenheter. Finns det någon sanning i detta påstående? Nadia Urbinati är professor i politisk teori och hellenistiska studier vid Columbia University i New York, och en ledande forskare inom området representativ demokrati. I sin senaste bok Democracy Disfigured – Opinion, Truth, and the People (Harvard University Press, 2014) analyserar hon tre olika typer av demokratiska förvanskningar: den opolitiska (när demokratin överlämnas till experter), den populistiska (när demokratin överlämnas till demagoger) och den plebicitära (när demokratin reduceras till publiksport). För Respons räkning träffade jag Urbinati när hon deltog i en workshop om den representativa demokratin på statsvetenskapliga institutionen i Uppsala.

Respons: Varför har du skrivit denna bok?
Urbinati: Demokratin har alltid haft sina fiender. Men problemet i dag är inte demokratins fiender utan de som utger sig för att vara dess vänner: teknokrater som förväntar sig att demokratin ska leda till rätt beslut, demagoger som påstår sig tala i folkets namn och medieinstitutioner som gör demokratin till en publiksport där motsatta lag drabbar samman. Detta är illavarslande förändringar eftersom dessa grupper bär upp centrala delar av demokratin, som de nu förvanskar i stället för att försvara.

Respons: Vad menar du med demokrati och vad är det som har förvanskats?
Urbinati: Den representativa demokratin vilar enligt mitt synsätt på två ben: folkvilja och opinionsbildning. Folkviljan avser den formella politiska legitimiteten såsom rösträtt, medan opinionsbildning är mer informellt och svårfångat. Min bok handlar om den komplexa opinionsbildningssfären. Jag hävdar att opinionsbildning har tre olika roller att fylla i demokratin: en kognitiv eftersom den ger medborgarna information och expertutlåtanden; en politisk eftersom den konstruerar politiska identiteter och partier; och slutligen en estetisk roll, eftersom den ser till att medborgarna kan kontrollera, granska och syna sina folkvalda, som i sin tur måste arbeta offentligt under deras uppsikt. Men dessa tre aktivitetsområden kan radikaliseras. Om de utförs på ett ensidigt sätt förvanskas opinionsbildningens demokratiska karaktär. Det sker när demokratin undergräver politisk opinionsbildning till förmån för expertutlåtande, när populister kapar den offentliga debatten till förmån för en enda konflikt mellan folket och eliten eller när medieinstitutioner spelar på icke-rationella behov hos den allmänna opinionen.

Respons: Låt oss tala om den första förvanskningen. I dag betonar många demokratier vikten av politikens styrelseförmåga: gott styre, regeringsduglighet och starkt ledarskap. I boken hävdar du att politikens tonvikt på det kognitiva och teknokratiska är problematiskt. Varför?
Urbinati: I en demokrati vill vi naturligtvis ha experter. Vi utvecklas med hjälp av den kunskap som experter skapar och vi vill delegera vissa uppgifter till dem. Problemet uppstår när politiken alltför mycket blir en fråga om expertis och reduceras till att hitta rätt lösning på ett specifikt problem. Då bortser man från den åsiktspluralism som finns i samhället. Man agerar som om vi alla är överens och inte längre befinner oss i en konfliktsituation. Men demokrati handlar inte om att lösa problem, utan snarare om att lyfta problem och tolka dem utifrån de lösningar som vi tycker är effektiva och rättvisa. Denna process förutsätter oenighet och att vi lär oss att leva fredligt tillsammans med andra som tycker annorlunda än vad vi gör.

Respons: En del skulle kanske invända att det finns vissa akuta problem som måste lösas, såsom klimatförändringar och migration, och att dessa kräver snabba beslut. Kan du förstå människors otålighet med den demokratiska processen?
Urbinati: Man måste komma ihåg att demokrati inte är som att gå till doktorn. Vi vill ha bra läkare och vi vill att de ska bedöma vår hälsa. De vet bättre än vad vi gör. I en demokrati vill vi också ha experter. Men i detta fall vill vi inte att de ska ersätta våra bedömningar. Vi vill att de ska förse oss med information och kunskap så att vi fattar rätt beslut. Denna skillnad är avgörande.

Respons: Skulle du säga att opinionsbildning har kunskapsmässiga fördelar och att politiska beslut kommer att bli bättre ju fler åsikter och röster som hörs och inkluderas i politiken?
Urbinati: Åsiktsskillnader är bra, inte för att vi når bättre resultat, utan för att det innebär att vi kan leva tillsammans trots våra olikheter och engagera oss i en ständigt pågående process av debatt och beslutsfattande. Det innebär hårt arbete att dela samma juridiska och politiska miljö med dem vi inte delar åsikter med. Demokrati lär oss hur vi ska hantera våra olikheter. Det är detta som är de demokratiska processernas goda sida. Som en sidoeffekt innebär detta att demokrati är i ständig förändring i ett slags läroprocess. Den lär ofta från sina misstag (eller tror att den gör det) och anpassar sig för att ge svar på nya problem och utmaningar. Dessutom möjliggör demokratin att vi alltid kan byta åsikt och skapa nya politiska allianser.

Respons: Den andra förvanskningen gäller populism. Vad menar du med populism?
Urbinati: Populism omintetgör innebörden av demokrati. Majoritetsregeln i demokratin innebär att man räknar rösterna i samhället lika – en person, en röst. Det populisterna gör är att de tolkar majoriteten på ett mer konkret sätt som ”folkets vilja”. När detta händer och majoriteten blir något substantiellt snarare än en beslutsmetod så kommer ”folkets vilja” att hamna i konflikt med pluralismen i samhället. Denna reducering av demokrati till en politisk identitet eller ett parti som representerar ”folket” som helhet är oroväckande. Den förutsätter att det finns människor i samhället som måste exkluderas från demokratin, som nu betraktas som majoritetens egendom. Men det finns aldrig ett folk i en demokrati, bara ett antal olika viljor och åsikter. Att tona ner skillnaderna mellan dessa är inte demokratiskt.

Respons: Är populism det huvudsakliga problemet enligt ditt sätt att se eller är det mer att betrakta som ett symptom på något mer djupgående i samhället?
Urbinati: Populism är ett symptom på ett missnöje med den representativa demokratin. När folkvalda och medborgare blir två separata grupper, när människor upplever grova inskränkningar i social jämlikhet och ser hur mäktiga gruppers intressen får eller förvärvar mer inflytande i politiken uppstår en misstro mot demokratin.

Respons: Vissa forskare hävdar att populism inte bör ses som ett hot mot demokratin utan snarare som ett slags korrektiv. Populismen signalerar till de folkvalda politikerna att de har distanserat sig alltför mycket från vanliga medborgare. Varför håller du inte med om detta synsätt?
Urbinati: Om misstro mot demokrati är ett sjukdomssymptom är populism inte rätt medicin. För det första utger populismen sig ofta för att vara mot eliter och ledarskap, men det är inte sant. Den ersätter bara en elit med en annan. Populism är ett smart sätt för strategiska politiker att skapa nytt ledarskap i en tid då det representativa systemet befinner sig i kris. De kan snabbt klättra till toppen genom att använda uppenbara förenklingar som ”vi” mot ”dem”. För det andra så vänder sig populismen egentligen mot folket samtidigt som den påstår sig företräda det. Populismen riktar sin udd just mot de institutioner som upprätthåller politisk konkurrens och pluralism i samhället, såsom parlament, politiska partier och val. Trots retoriken arbetar inte populister för vanliga människor. De är elitister.

Respons: I din bok skiljer du mellan populism som rörelse och regim. Vilken är skillnaden och varför är den viktig?
Urbinati: Populistiska rörelser är en del av det demokratiska spelet för att engagera och mobilisera politiska identiteter och partier. De förvanskar inte själva demokratin. Problemet uppstår när populistiska rörelser blir till en politisk regim, när de vinner röster och använder makt för att erövra demokratiska institutioner. Se på Viktor Orbán i Ungern till exempel. Så snart han kom till makten använde han sin ställning för att skriva om konstitutionen i syfte att försvåra för minoriteter och förhindra opposition mot sitt eget parti. Populister vid makten vill inte ha någon opposition och gillar inte flerpartidemokratin. De vill att alla människor ska samlas under en ledare och hans parti.

Respons: Finns det i detta avseende någon skillnad mellan höger- och vänsterpopulism?
Urbinati: Ärligt talat så bryr jag mig inte om populisterna är höger eller vänster eller om de anses vara bra eller dåliga, på denna teoretiska nivå. Det som är problematiskt ur min synvinkel är sammanblandningen av demokrati med en substantiell folkvilja. Det undergräver de procedurer och förfaranden som behövs för att demokratin ska fungera, såsom majoritetsstyre, flerpartisystem och parlamentarism. I stället för att tala om folket eller populismen, bör vi diskutera de verkliga problemen: växande politisk och social ojämlikhet.

Respons: Den tredje förvanskningen gäller medias roll och hur medborgare reduceras till åskådare. Vad menar du med det?
Urbinati: Vi lever i ett medialiserat politiskt landskap där huvuddelen av medborgarna agerar åskådare till politiken. De tittar på och granskar därmed dem som styr. För vissa forskare är detta demokratins kärna. Argumenten för detta lyder: eftersom politikerna vet att de är granskade tvingas de att uppföra sig väl och detta håller dem i schack. De måste berätta öppet om sin politiska verksamhet och de är ständigt kontrollerade och ombedda att avslöja detaljer om sina liv. Till skillnad från medborgare, som är fria att röra sig som de vill i samhället och skydda sin integritet, är politikernas frihet begränsad. Det finns inget sätt för dem att undkomma folkets ”ögon” och detta är bra för demokratin. Det innebär att medborgarna kontrollerar sina folkvalda representanter.

Respons: Varför är inte detta demokratiskt enligt ditt synsätt?
Urbinati: Detta sätt att beskriva demokratin är mycket listigt. Det ger intrycket av att medierna gör maktens korridorer transparenta och att medborgare har kontroll över dem som styr spelet. Men den till synes totala öppenhet som vi bevittnar i medierna i dag hjälper oss inte att kontrollera och styra makthavarna. Tvärtom är makten i dag mer osynlig än någonsin. Medieinstitutioner reducerar politikerna till marionetter och vi förvandlas i vår tur till marionetter till marionetterna. Problemet är att vi inte ser dem som egentligen styr, och de innefattar i dag medieexperterna själva och de som utformar policys. De arbetar bakom kulisserna och har mer makt än politikerna.

Respons: Finns det några tendenser i politiken som du ändå tycker är lovande eller hoppfulla?
Urbinati: Jag vet att det låter alltför optimistiskt och jag vill inte spela rollen som naiv optimist, men jag tror att intressanta exempel på demokratisk förnyelse kan komma från migranterna. Anledningen är att de tvingar oss att tänka igenom demokratins ABC. De nyanlända tvingar oss att rikta uppmärksamheten mot jämställdhet. De tvingar oss att uppmärksamma vilka arbetsförhållanden som råder på våra företag och institutioner och de tvingar oss att vara på vår vakt mot den plats som religionen får i det offentliga rummet och som är djupt problematiskt. Allt detta är uppfriskande och kan leda till en pånyttfödelse av demokratin.

Respons: Vad säger du till dem som tycker att denna uppfattning är alltför optimistisk i alla fall, och som insisterar på att den representativa demokratin är en elitistisk styrelseform som bortser från vanliga människors problem?
Urbinati: Jag skulle säga att demokrati inte är någon enkel sak. I bästa fall kan den leda till att främlingar lever tillsammans som jämlikar under lagen och i mänsklig värdighet, och det är gott nog. Men för att detta ska ske måste alla tre roller av opinionsbildning – den kognitiva, den politiska och den estetiska – fungera tillsammans. Under nuvarande förhållanden gör de inte det och vi ser en utbredd besvikelse med den representativa demokratin. För att det ska fungera igen måste vi ta itu med frågan om social ojämlikhet. Demokratin har inte råd att stå neutral inför de extrema nivåer av social ojämlikhet som finns i dagens demokratier, eftersom det lätt kan leda till ojämlikhet i politisk makt. Även om demokratin har en unik förmåga till förnyelse och förändring, finns det gränser för hur mycket ojämlikhet den kan tåla. För att överleva måste demokratin därför bli mer upprorisk och våga utgöra ett större hot mot makthavare än vad som för tillfället är fallet.

Sofia Näsström är docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet