Föregående

nummer

Måndag 24 juli 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.

Essä

Den banala (förklaringen till) ondskan
Kay Glans

Det är i år 50 år sedan dödsdomen mot Adolf Eichmann verkställdes i Jerusalem. Filosofen Hannah Arendts rapport från rättegången, Den banala ondskan, har som ingen annan bok präglat vår bild av de nationalsocialistiska massmördarna. Hon framställde Eichmann som en osjälvständig, fantasilös och helt enkelt dum byråkrat som inte kunde föreställa sig vad hans agerande innebar för offren.

Men en sådan person hade knappast kunnat göra karriär inom den nationalsocialistiska regimen, där man förväntades ta initiativ och vara kapabel till okonventionella lösningar. Banaliteten fanns i Arendts tolkning, inte hos Eichmann, som var en ideologiskt övertygad medlem i en stridande förvaltning.

När Otto Ohlendorf under Nürnberg­rättegångarna 1946 berättade om hur han som ledare för Einsatzgruppe D hade varit ansvarig för mördandet av 90 000 människor i Sovjetunionen, lade sig en förlamande tystnad i salen. Ingen kunde fatta att denne verserade och välutbildade man hade lett ett massmord. Men Ohlendorfs typ av gärningsman förbleknade snart. Eugen Kogon karaktäriserade i Der SS-Staat (1947) terrorapparatens män som socialt deklasserade, primitiva varelser; även de intellektuella i SS-leden hade en misslyckad akademisk karriär bakom sig. I Gerald Reitlingers The Final Solution (1953) betecknades Einsatzgruppens ledare som halvintellektuella som inte skulle ha klarat sig under normala förhållanden.

Med Hannah Arendts bok om rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 fick tesen om massmördarnas bristande intellektuella förmåga och osäkra sociala status sin mest inflytelserika formulering. Den publicerades först i The New Yorker 1963 och gavs sedan ut i bokform under titeln Eichmann in Jerusalem  – A Report on the Banality of Evil  (svensk översättning Den banala ondskan – Eichmann i Jerusalem 1996). Eichmann var en deklasserad son från en välbärgad medelklassfamilj, hävdade Arendt, och hans själsliga gåvor var ganska blygsamma. Inför varje situation, till och med sin egen avrättning, hade han en språklig kliché till hands som ställde sig i vägen för realiteten och inlevelsen. I ett radiosamtal 1964 med Joachim Fest, som nu finns utgivet i bokform, utvecklade Arendt vad hon menar med banalitet: ”Det finns inget djup – det är inte demoniskt! Det är helt enkelt oviljan att någonsin föreställa sig hur det är för någon annan.” Hon förnekade att han hade ideologiska eller brottsliga motiv; Eichmann ville helt enkelt bli delaktig i ett större sammanhang. ”Denna känsla av makt, som uppstår när man agerar tillsammans, är i sig absolut inte ond, den är allmänmänsklig. […] Och denna lust till ren funktionalitet, den är mycket tydlig hos Eichmann. Jag tror inte att han drevs av en speciell maktlystnad. Han var en typisk funktionär. […] Ideologin spelade inte en stor roll i sammanhanget.” (Hannah Arendt & Joachim Fest, Eichmann war von empörender Dummheit – Gespräche und Briefe, 2011, min översättning.)

Arendts bild av gärningsmannen understöddes av de försök som Stanley Milgram gjorde i början av 60-talet. Han visade att ett skrämmande stort antal försökspersoner var beredda att utdela extremt starka elstötar om det skedde på order av en auktoritetsperson. Eftersom försökspersonerna handlade på order kände de sig inte ansvariga. Om de själva fick bestämma gav Milgrams försökspersoner inte alls lika starka stötar. Auktoritetslydnaden var en mycket större fara för mänskligheten än de aggressiva impulserna, konstaterade Milgram, som själv ansåg att hans experiment stödde Arendts tes om ondskans banalitet.  (Se Respons 5/2012 s. 6–7 för en omvärdering av Milgrams försök.)

Arendts tolkning av Eichmann smälte samman med Milgrams försöksperson och blev den dominerande bilden av den nationalsocialistiske gärningsmannen: en auktoritetslydig byråkrat som saknade tillräcklig fantasi för att föreställa sig konsekvenserna av de beslut han verkställde. Förintelse­maskineriet sattes igång genom en order från Hitler, hävdade Arendt. Och Hitler? ”Hitler var förmodligen helt enkelt en mördare med mordiska instinkter”, sade Arendt i radiosamtalet med Fest. Alltså: den som gav ordern var en mördare, de som lydde var fantasilösa byråkrater.

I denna analys finns inget utrymme för ideologiska motiv och Arendt vägrade diskutera relationen mellan nationalsocialismen och den tyska kultur som hon själv var en del av. I essän Martin Heidegger at Eighty (1969, publicerad i New York Review of Books 21 oktober 1971) förklarade hon att nationalsocialismen var en produkt av rännstenen som inte hade något med tankens värld att göra. Hon tycks ha kommit till Eichmanns rättegång med en förutfattad mening och ansåg sig inte behöva stanna länge för att se den bekräftad. Raul Hilberg, den historiker som kanske betytt mest för att kartlägga det nationalsocialistiska mordmaskineriet, noterade att man av Arendts korrespondens kan utläsa att hon bara var i ­Jerusalem en kort tid, och att hon följaktligen inte lyssnade särskilt mycket på Eichmann.

En genomgripande omvärdering av Arendts Eichmann-tolkning har gjorts av Bettina Stangneth i Eichmann vor Jerusalem – Das unbehelligte Leben eines Massenmörders (2011). Hon korrigerar för det första bilden av hans verksamhet i mordmaskineriet. Han var med på alla viktiga möten och vad man förväntade sig av honom var okonventionella lösningar, såsom det anstod en medlem av den ”stridande förvaltning” som Reinhard Heydrich hade föresatt sig att skapa. Hur ideologiskt motiverad Eichmann var framgår av att han insisterade på att mördandet av judarna skulle fullföljas in i det sista, när till och med SS-chefen Heinrich Himmler var beredd att förhandla med internationella representanter om de kvarvarande judarnas öde. När Eichmann insåg att även Hitler skulle stödja Himmlers nya linje, försökte han utverka ett nytt beslut av Führern.

Eichmann behöll sin övertygelse efter kriget. För nationalsocialistiska exilkretsar i Argentina var han en nyckelfigur, eftersom han förväntades kunna vederlägga påståendena om mordet på judarna, eller i varje fall dementera mördandets omfattning. Av den anledningen initierade den holländske journalisten och före detta Waffen-SS-medlemmen Willem Sassen en serie samtal som också spelades in på band och skrevs ner 1957. Man träffades i Sassens hem. Flera personer var närvarande, av vilka man lyckats identifiera en del. Man hör också ljud från familjen på banden. Sassens dotter, sociologen Saskia Sassen, har berättat om hur man plötsligt började göra hål för mikrofoner i hemmet. I Jerusalem framställde Eichmann samtalen som prat på krogen under alkoholförtäring, men i själva verket var de ett slags seminarier. Sassen och kretsen kring honom hade tillgång till den litteratur som hade börjat komma om mordet på judarna, och även Eichmann läste och diskuterade den med stor iver.

Sassen lyckades inte få Eichmann att förneka mordet på judarna. I ett slutord i samtalen förklarade Eichmann att han hade gjort detta för sitt folk och att han inte ångrade någonting. Judarna var ett problem som måste lösas, och han beklagade att man misslyckades med att slutföra det. Här framträdde Eichmann som den ideologiska soldat han hela tiden varit. Att han verkade dum i Jerusalem berodde på att han försökte dölja hur systematisk hans världsåskådning var och i stället spela rollen av en humanistisk filosofidyrkare, vilket han saknade den rätta övertygelsen för – även om han visste mer om filosofi än vad Arendt insåg. Eichmann skrev oavbrutet efter kriget, framför allt i Argentina, och dessa Argentinien-Papiere är ännu bristfälligt utvärderade av forskningen. Eichmann författade också ett manuskript på 260 sidor, Roman Tucumán, i vilket han försökte rättfärdiga sitt handlande inför sina barn och kommande generationer. Det är i familjens ägo och har inte gjorts tillgängligt för forskningen.

Den bild som Eichmann gav av sig själv under rättegången var en strategi för att undgå dödsstraff och han genomförde den så skickligt att många, inklusive Arendt, duperades. Denna förmåga att manipulera omgivningen var central för hans roll i förintelsemaskineriet. Han var på sitt destruktiva sätt en innovativ byråkrat, skicklig på att delegera och välja rätt medarbetare. Han drog inte upp riktlinjerna för judepolitiken men hade stor betydelse för apparatens utformning genom att visa att man med en relativt liten organisation kunde uppnå stora resultat genom att få judarna själva att sköta om stora delar av verksamheten.  Han spelade på och höll vid liv det hopp som fick offren att medverka. Hans förhörsledare i Jerusalem, Avner W. Less, karaktäriserade honom som ”mycket intelligent, mycket skicklig i sitt agerande under förhör”. Eichmanns manipulativa förmåga visade sig också i att han fick alla som hade med honom att göra i Jerusalem att tro att just de hade varit speciellt viktiga för honom.

När Arendts bok om Eichmann skulle komma ut på tyska vände hon sig till Piper Verlag, som tidigare hade gett ut böcker av henne. Hon korresponderade med Klaus Piper och dennes förlagschef Hans Rössner. Den senare läste texten, hade invändningar och förslag, som vilken förlagsperson som helst. Vad Arendt inte visste var att Rössner hade tillhört Reich­sicherheitshauptamt (RSHA).

Det tog eftervärlden lång tid att inse vilken central roll denna organisation hade spelat i den nationalsocialistiska mordpolitiken. Vid Nürnbergrättegångarna tolkade man organisationen som en förvaltningsbyrå, men RSHA var ”folkmordets kärntrupp”, för att tala med den tyske historikern Ulrich Herbert (intervjuad i Respons 3/2012). Dess medlemmar svarar inte mot den etablerade bilden av de nationalsocialistiska gärningsmännen: de var varken deklasserade eller fantasilösa byråkrater. De var unga, 75 procent av ledarskiktet tillhörde den så kallade Kriegs­jugendgeneration, det vill säga var födda mellan 1900 och 1910, för unga för att delta i första världskriget men ändå präglade av det och de efterföljande kriserna. Många av dem hade tjänstgjort i frikårerna efter kriget. Varhelst de dyker upp i Tredje riket sätter de sin signatur, en kombination av effektivitet och hänsynslöshet. Det ligger förstås nära till hands att tro att de genom denna hårdhet försökte kompensera sitt erfarenhetsmässiga underläge gentemot dem som hade varit vid fronten.

Denna elit, som kartlagts av Michael Wildt i Generation des Unbedingten (2002), var välutbildad, socialt uppstigande och sedan tidiga år politiskt engagerad. En majoritet av ledarna för Einsatzgruppen kom från RSHA och det fanns en betydande variation i deras beteende. Erwin Schulz, en av de få Einsatzgruppen-ledarna som inte dömdes till döden efter kriget, vägrade att ta steget från antikommunistisk polischef till rasistisk massmördare, medan till exempel Erich Ehrlinger själv sköt judar. De var inga osjälvständiga ordertagare, utan hyste övertygelser som de också kunde driva i opposition mot den nationalsocialistiska ledningen, till exempel när det gällde behandlingen av de icke-ryska folken i Sovjetunionen.

Arendts bild av Eichmann vilseleder oss inte bara när det gäller massmördarnas personligheter utan skymmer också sikten för den nationalsocialistiska regimens (hädanefter NS-regimen)natur. Den har ofta karaktäriserats som en polykrati, rentav som en ”organiserad anarki”. Olika maktcentra kämpade mot varandra och deras befogenheter överlappade så att de hela tiden konfronterades. Denna polykrati uppmuntrade inte osjälvständiga order­tagare utan konkurrens­inriktade maktspelare som kunde läsa situationer och ”arbeta i Führerns riktning”, som det hette. När Eichmann till exempel mot slutet av kriget gick emot Himmler kunde han göra det därför att han hade stöd av två andra mäktiga personer i NS-hierarkin, Ernst Kaltenbrunner, chef för RSHA, och Heinrich Müller, chef för Gestapo.

Det som tolkats som anarki var en struktur som skapats för att ge utrymme åt ett ledarskaps­ideal, som formats redan under Weimartiden, vilket Sven Reichardt har klargjort i sin massiva studie Faschistische Kampfbünde (2011). Man förväntades vara en initiativrik och karismatisk ledare på den nivå man befann sig och vara kapabel att väcka de underlydandes entusiasm och lojalitet. Ambitionen var att ha så få regleringar som möjligt så att personligheten kunde göra sig gällande.

Tredje riket skulle gestaltas efter socialdarwinistiska principer, som gav så stort utrymme för personligheternas initiativ som möjligt. Den urvalsbefrämjande kampen skulle prägla alla ­nivåer. Den traditionella staten trängdes tillbaka för att skapa utrymme för Menschenführung, förmågan att vinna och leda människor i kraft av sin personlighet. Karismatiskt ledarskap var inte begränsat till att gälla Hitler. Gauledarna till exempel förväntades agera självständigt inom vissa ramar och detsamma gällde Hitlers kommissarier, funktionärer med specialuppdrag och specialfullmakter som fanns på olika nivåer. Alla  dessa var inte Hitlers kommissarier i den meningen att deras utnämning berodde på Hitlers initiativ. De växte ofta fram underifrån som ett försök till institutionell konfliktlösning och för att öka systemets styrbarhet. Snarare än att se dem som bidrag till systemets sönderfall finns det anledning att betona deras integrerande funktion. (Se Rüdiger Hachtmann och Winfried Süss (red.), Hitlers Kommissare. Sondergewalten in der nationalsozialistischen Diktatur, 2006.)

Ett misstag i tidigare analyser av NS-regimen är att man utgått från att de olika blocken i polykratin inte kommunicerade med varandra. Det fanns i själva verket en mängd tvärallianser mellan de olika blocken, vilket skapade stor effektivitet, inte minst när det gällde att fläta samman vetenskap och näringsliv. NS-regimen präglades också av komplexa informella nätverk, som kompenserade för traditionell byråkratisk koordination. Denna informella struktur skapade handlingskraft och elasticitet. (Se Rüdiger Hachtmanns bidrag ’”Neue Staatlichkeit”’ i Jürgen John, Horst Möller, Thomas Schaarschmidt (red.), Die NS-Gaue, 2007.) Att använda sig av traditionella byråkratiska vägar skulle ha tagit för lång tid. Det är inte anarki utan en ny form av organisation, som förenade den gamla statens byråkratiska stadga med den ”nya statlighetens” flexibilitet.

Detta system smälte samman en socialdar­winistisk världsåskådning  med erfarenheterna från första världskriget. Den tyska armén hade under senare delen av 1800-talet utvecklat en uppdragstaktik, som innebar att den som var närmast händelseförloppet förväntades ta initiativ. Under första världskriget gavs stormtrupper betydande frihet att agera självständigt utifrån hur de bedömde situationen på platsen. Denna initiativförmåga även på lägre nivåer är en central förklaring till den tyska arméns effektivitet i båda världskrigen. NS-regimen försökte skapa ett samhälle med frontupplevelsen som grundmönster. Fienderna pekades ut av ledningen, sedan förväntades olika kategorier av ”stormtruppen” ta egna initativ.

Denna struktur skulle genom konkurrens på alla nivåer avslöja vilka som var dugliga. Den socialdarwinistiska ideologin förutsatte konkurrens också inom ekonomin. Regimen pekade ut målen, men företagen hade ett betydande manöverutrymme och kunde fortsätta att agera som kapitalistiska företag. (Se Christoph Buchheim, ”Unternehmen in Deutschland und das NS-Regime 1933–1945. Versuch einer Synthese” i Historische Zeitschrift, 282, 2006.)Generellt förlitade sig NS-ledningen på att konkurrensen mellan företag skulle få dem att uppfylla de politiska målen. De enskilda företagen fruktade att de skulle förlora mark till konkurrenter om de ställde sig utanför. Även för löntagarna fick konkurrensideologin stor betydelse. NS-regimen krossade fackföreningarna och skapade konkurrens mellan arbetarna, dels för att förhindra att det bildades en politisk front, dels för att skapa förutsättningar för en selektion av de bästa. Även den tyska befolkningen blev före­mål för hierarkisering och selektion och arbetsprestationen ansågs ge en bra grundval för bedömning av arvsanlagen.

Det har länge funnits en övertygelse i Väst att diktaturer är mindre effektiva och att USA vann både det andra världskriget och kalla kriget för att det hade ett effektivare system. Den kände ekonomen John Kenneth Galbraith slog redan i Fortune 1945 fast att Tysklands nederlag var ett ”avgörande vittnesbörd om diktaturens inneboende ineffektivitet och frihetens inneboende effektivitet”. När det gäller kalla kriget kan det stämma; de kommunistiska samhällena hade lång tid på sig att visa sin potential och gav upphov till förstelnade samhällen.

När det gäller diktaturer och totalitära stater som bygger på marknadsekonomi är det svårare att dra sådana slutsatser. Bilden av NS-regimen som ett ineffektivt system har modifierats av forskningen de senaste decennierna. Adam Tooze hävdar i Wages of Destruction (2006) att Tredje riket var högst effektivt när det gällde att mobilisera de ekonomiska resurserna. Revideringar i samma riktning har ägt rum när det gäller forskningspolitiken och rustningsindustrin. (Se Helmut Maier, Forschung als Waffe, 2 bd, 2007, och Rüdiger Hachtmann, Wissenschaftsmanagement im ”Dritten Reich”, 2 bd 2007.) För att tala med den brittiske historikern Richard Overy, hade tyskarna mot slutet av kriget utvecklat många av de vapen som tio år senare skulle beväpna Nato. Problemet var att man inte var bra på att massproducera dem; inte minst den tyska militärens kvalitetskrav och inflytande var en hämsko.

Det sägs att Tyskland är för stort för Europa men för litet för världen. Som den israeliske militärhistorikern Azar Gat påpekat, förlorade inte Tyskland andra världskriget för att det var in­effektivt, utan för att det var ett för litet land för att kämpa om världshegemonin. Gat avråder därför från att dra alltför långtgående slutsatser om utvecklingsmöjligheterna för diktaturer som bygger på marknadsekonomi, också när den är statligt dirigerad. De kan vara kapabla till långtgående teknisk och ekonomisk modernisering. I dag har detta bäring framför allt på Kina.

NS-regimens mål var inte en reaktionär agrar­utopi, som länge gjorts gällande inom forskningen. Som Tooze poängterat, var USA förebilden för Hitler; med erövringarna i öster ville han skapa ett lika stort och självständigt ekonomiskt rum som det nordamerikanska, inom vilket man kunde utveckla en storskalig modern ekonomi.  Även om man gör ett visst avdrag för polemiska överdrifter hos dem som nu betonar NS-regimens effektivitet, avtecknar sig ändå konturerna av en konsekvent samhällskonstruktion, som på varje nivå räknade med motsvarigheter till Eichmann, stormtruppsmedlemmar i en stridande förvaltning. Hade detta samhälle kunnat fortleva i  fredstid? Dess världsbild medgav inte något sådant som fredstid och dess ledning hade, om man vunnit kriget, skapat nya mål för mobilisering.

NS-regimen var ett försök till en alternativ modernitet, som bejakade den moderna tekniken och ekonomin, men förkastade det liberala samhällets pluralism till förmån för en folkgemenskap. Denna modernitet byggde på en socialdarwinistisk vision om tillvaron som en permanent urvalskamp mellan och inom folk. Den historiska utvecklingen krävde att man tog selektionen i egna händer och de som inte kunde hävda sig var dömda att underkasta sig eller gå under. Denna vision genomfördes konsekvent, alltifrån massmord till industripolitik och organiseringen av NS-regimen.

Varför blev då Hannah Arendts bild av Eichmann så framgångsrik? Den understödde säkert en försvarsmekanism; ondskan kan te sig mindre hotfull om den är dum. Hennes framställning gjorde det lättare att undvika en diskussion om nationalsocialismens relation till portalfigurer inom det västerländska tänkandet, till exempel Martin Heidegger och ­Friedrich Nietzsche.

Arendts tolkning svarade också mot den betoning på strukturernas betydelse som varit dominerande under lång tid. Vill man försöka konkretisera resonemangen om strukturer som driver fram massmord hamnar man sannolikt i när­heten av Arendts fantasilöse byråkrat. Hennes Eichmann kunde ses som ett förkroppsligande av det moderna samhällets mordiska potential, betingad framför allt av dess utvecklade byråkrati. Men denna föreställning om byråkratins inneboende farlighet är missvisande, för en byråkratis handlande formas av dess övertygelser. Den som inte inser det kan jämföra den tyska och italienska byråkratins agerande i förhållande till judarna under andra världskriget. Som Yaacov Lozowick påpekat i Hitler’s Bureaucrats (2002) var den italienska byråkratin i den del av Frankrike som ockuperades av Italien mycket uppfinningsrik när det gällde att sabotera förintelsemaskineriets krav på att judarna skulle lämnas ut.

Arendts tes om ondskans banalitet passade också väl in i det traditionsuppror som präglade 60-talet. Den slutsats som många drog var ju att respekten för auktoriteter var det stora problemet och det katalyserade en våg av anti-auktoritär uppfostran som ju fortfarande pågår. Men om dessa övertygelsestyrda medlemmar i en ­stridande förvaltning påminner om några så är det inte auktoritetsvördande småborgare, utan de kommunistiska revolutionärerna, som också de ansåg sig ha rätt till en hänsynslös omgestaltning av världen utifrån en föreställning om historiens mening.

Kay Glans är chefredaktör för Respons.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet