Föregående

nummer

Måndag 24 juli 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?

Klassikern

Benedict Anderson: Imagined Cultures (original 1983, svensk översättning 1993, Den föreställda gemenskapen)

Den förställda synen på föreställda gemenskaper
Fredrik Meiton

Benedict Andersons studie Den föreställda gemenskapen är en av 1900-talets mest inflytelserika böcker och tillskrivs därmed både för stor och för liten betydelse. Men i takt med att bokens anseende har stigit har författarens intention blivit alltmer oklar. Det är kanske precis där, i missförstånden, som man måste börja för att begripa vad Den föreställda gemenskapen är för ett slags bok och vad för slags ärende Anderson var ute i för drygt trettio år sedan.

De två mest ihärdiga missförstånden bottnar båda i utmaningen att utröna vad bokens titel syftar på. Vad menar Anderson med att nationen är en "föreställd" gemenskap? Han menar till att börja med inte att nationen är en social konstruktion. Tvärt emot vedertagen sanning var Anderson inte den som lanserade idén om nationen som social konstruktion, det vill säga slog hål på myten om nationen som evig och naturligt given. Det fanns förvisso för trettioen år sedan, precis som i dag, många som förstod nationen just så, som en naturlag lika obeveklig som tyngdkraften, men inom akademin fanns det redan gott om forskare som hävdat nationens konstruerade karaktär. Faktum är att insikten är lika gammal som nationen själv. Redan i Rousseaus Avhandling rörande ursprunget till och grundvalarna för olikheten mellan människorna från 1794 hittar man fröet till en sådan analys.

Sedan mellankrigstiden hade en stor mängd samhällsvetare breddat förståelsen för den kreativa process som låg bakom nationens tillkomst. Här ingick tidiga forskare som Hans Kohn, Carlton Hayes, Miroslav Hroch och Elie Kedourie. I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet kom sedan en stor våg av ny nationalistforskning, i vilken Benedict Anderson ingick, men som också inkluderade bland andra Ernest Gellner, Eric Hobsbawm, Tom Nairn och Anthony D. Smith.

En annan vanlig vantolkning av vad Anderson menar med "föreställd" är att hans argument är poststrukturalistiskt – det vill säga att Andersons tes bygger på idén om att människan skapar såväl sin inre som yttre värld i strävan att förstå och representera den. Nationen, precis som den poststrukturalistiska förståelsen av kön, etnicitet och klass, är en produkt av den kreativa process som skapar och representerar den. Till och med en så framstående nationalismforskare som Anthony D. Smith karaktäriserar Andersons syn på nationen som en diskursivt genererad gemenskap.

Det är kanske inte så förvånande att just dessa två missförstånd uppstod kring Andersons bok. Det ursprungliga mottagandet av boken var positivt, men inte översvallande. Men med tiden kom Andersons tes att hållas för den mest inflytelserika. Delvis skedde det samtidigt som bokens egentliga innehåll kom i skymundan. De nationalistforskare som höll Andersons bok för standardverket i fältet, antingen för att ge stöd åt eller ifrågasätta den, tycktes alltmer använda det som en projiceringsyta för sina egna funderingar. Anderson kom att hyllas och attackeras som en poststrukturalistisk poinjär eller för att hans analys att nationalismen är ett kulturellt system. Men dessa tankar är främmande för Anderson själv, som på sin höjd är villig att tillskriva nationalismen karaktären av en "kulturell artefakt", men knappast ett system.    

I själva verket är Den föreställda gemenskapen inbitet historiematerialistisk; där finns inga försök att, som i poststrukturalismen, vända på maktbalansen mellan den dominanta basen av socioekonomiska relationer och den sekundära politiska och kulturella överbyggnaden. Den föreställda gemenskapen var knappast en medresenär på den språkliga vändningen, som då började få genomslag inom humaniora och samhällsvetenskap. Tvärtom är boken ett försök att ge återupprättelse åt en mycket äldre förklaringsmodell, nämligen marxismen, vars förutsägelser var allt svårare att rättfärdiga ju längre den socialistiska revolutionen uteblev. Var fanns den globala klasskampen och varför kunde marxismen inte förklara att världen alltjämt är organiserad utefter nationell tillhörighet och inte klass?

Andersons svar är att erbjuda en marxistisk förklaring till nationens historiska framväxt och därmed visa att även om Marx inte förutsåg den fulla styrkan i nationen, så kan hans analysverktyg förklara den: den socialistiska revolutionen uteblev eftersom nationen skapade affiniteter som vägde tyngre än klass, så att "oavsett den faktiska ojämlikheten och exploateringen som må råda i varje [samhälle], uppfattas nationen alltid som en djup, horisontal kamratskap." Nationen är en familjeangelägenhet och man revolterar inte mot sin bror, även om han är borgare.

Det är här som vi kan förstå bokens titel. Ordet "föreställda" syftar på att nationen är en gemenskap som är för stor för att alla medlemmar i den någonsin ska kunna träffas eller ens höra talas om varandra. Till skillnad från familjen, som står som symbolisk modell för den nationella gemenskapen, är nationsmedlemmarnas känsla av solidaritet med varandra inte grundad på direkta relationer, utan i föreställningen att de är förenade genom sitt medlemskap i nationen. Men den analytiska ansatsen kretsar inte i första hand kring påståendet att det är så det förhåller sig – vilket återigen var en tämligen allmänt accepterad hållning då Anderson skrev – utan kring den materialistiska grundmall som styr utvecklingen av denna föreställning.  

Nationen är, enligt Anderson, inte unik i egenskap av föreställd. Alla gemenskaper som inte vilar på direkta, personliga relationer är föreställda, och den springande punkten är alltså inte att nationen är en föreställd gemenskap, utan hur den föreställs, vilka drivkrafter och historiska omständigheter som skapat just denna form av föreställd gemenskap.

I typisk marxistisk anda är Andersons argument materialistiskt och mekanistiskt. Men precis som för Marx själv lämnar han också utrymme för betydelsen av mjukare faktorer. Andersons förklaring tar avstamp i tre omvälvande förändringar i det han kallar våra "stora kulturella system", vilka under lång tid hade avgjort hur människan förstod förhållandet mellan samhörighet, makt och tid. Gemensamt för dessa förändringar, som ägde rum under medeltiden, var att de provinsialiserade människans världsåskådning och gjorde det möjligt att tänka parallellistiskt, det vill säga man utvecklade förmågan att förstå världen som bestående av en mängd individuella och kollektiva parallella öden och historien som en lång serie orsaker och verkan. Man uppfattade det inte längre som att man stod i centrum för existensen, vare sig i tid eller rum. Föreställningen föddes att tiden var linjär, med ett förflutet, en samtid och en framtid som hängde samman genom logiken om orsak och verkan. Med ett lån från Walter Benjamin kallar Anderson detta för föreställningen om "tom, homogen tid".

Detta var en nödvändig förändring för att göra det möjligt att "tänka" nationen, eftersom den förutsatte förmågan att tänka i termer av både inklusion och exklusion – insikten om att man visserligen utgör centrum i sin egen värld, men tillhör periferin i någon annans, att ens egna sanningar är uppenbara för en själv, men inte för existensen som helhet. En sådan föreställning är nödvändig för att nationens logik ska bli möjlig att tänka. Varje nation är unik genom vilka den inkluderar och exkluderar, men också universell eftersom alla är både inkluderade i en nation och exkluderade från alla andra. Den egna nationen är en unik och särskilt förträfflig snöflinga bland oräkneliga andra.  

Ekonomiska drivkrafter spelade en avgörande roll i denna utveckling. De föranledde den europeiska expansion som förde människor i närmare kontakt med främmande civilisationer. Men den viktigaste drivkraften var den kapitalistiska tryckmarknaden. Under den första tiden efter att tryckpressen uppfunnits under andra hälften av 1400-talet tryckte man nästan uteslutande på latin, den största konsumentbas som fanns att tillgå. Men efter ungefär 150 år hade den latinska marknaden mättats. Det blev nödvändigt för bokförsäljare att hitta nya vägar till vinst. Dessa fann man genom att trycka böcker på ett större antal språk, inte alla lokala dialekter som fanns, eftersom produktionskostanderna då skulle bli för stora, utan på kompromisspråk som låg mittemellan det kontinentomspännande latinet (som få talade) och de lokala dialekterna (som fanns i oändlig variation). Den kapitalistiska logiken i tryckeribranchen samlade därmed ett antal lokala dialekter till enhetliga tryckspråk. Dessa språk konstituerade enhetliga områden och folk, vilkas gränser definierades av deras förmåga att tillgodogöra sig ett visst skriftspråk, exempelvis engelska eller franska.

Upplevelsen av att läsa denna nya flora av böcker och tidningar tryckta på folkspråken skapade en känsla av gemenskap mellan dem som läste dem. Romaner med parallella händelseförlopp förstärkte upplevelsen av samtidighet och genom tidningarna blev det möjligt att förnimma en större gemenskap i form av en läsekrets med ett delat intresse för vissa nyheter (exempelvis tidtabeller för en viss hamn).

Många har betonat vikten av språk för den nationella gemenskapen, inte minst nationalister själva. Men för Anderson är betydelsen av folkspråkens utveckling begränsad till en materiell, mekanisk kraft genom deras förmåga att definiera gränserna för tryckkapitalismens olika europeiska distribueringsområden. Han beskriver det som en utveckling strukturerad av den kapitalistiska marknaden, vars beskaffenhet utformade förutsättningarna för att koppla samman "konsumerande allmänheter".

Men folkspråken var, enligt Anderson, inte en nödvändig komponent, och de första nationalismerna uppstod i slutet av 1700-talet helt utan folkspråksdynamiken i Nord-och Sydamerika. I dessa engelsk-och spansk­talande kolonier var det i stället samverkan mellan å ena sidan en skarp administrativ åtskillnad mellan kreoler och européer och å andra sidan tryckkapitalismens infrastruktur som lade grunden för nationsgemenskaperna. Och det var just den mer utbyggda infrastrukturen i Nordamerika som gjorde en stor nordamerikansk nation möjlig, medan det i Sydamerika uppstod ett flertal mindre nationer. 

Den andra nationalistiska vågen ägde rum i Europa. Den inleddes med den franska revolutionen 1789. Redan några år in på 1800-talet var nationen ett etablerat koncept. I det skedet tog nationens historia en markant vändning, vilken enligt Anderson utgör nyckeln till hur nationen till slut kunde nå sin globalt dominanta ställning. I och med att en mall för nationen växte fram under det tidiga 1800-talet kom nationalismen att bli modulär: från att ha varit det oavsiktliga resultatet av "den explosiva interaktionen" mellan kapitalism, teknologi och människans lingvistiska mångfald, kom nationen att bli ett eftersträvansvärt politiskt mål.

Därmed föddes en "officiell nationalism", där statsmakten avsiktligen försökte återuppfinna sig själv som representant för en suverän nation och lämna bakom sig den dynastiska modellen enligt vilken en härskare av guds nåde styrde sina undersåtar enväldigt. Anderson nämner bland annat ryssifiering i Ryssland och magyarisering i Ungern som ett exempel på denna avsiktliga nationalisering, vars främsta syfte alltså var att legitimera en äldre maktstruktur.

När så de ursprungliga kommunikations- och informationsteknologierna fanns till hands tillsammans med den officiella nationalismens strategier, hade nationen blivit en fullt utvecklad modell. Den erbjöd en komplett vägkarta för nationalpolitisk aktion. Därmed var det inte längre nödvändigt för nationen att gå hela den långa vägen via tryckkapitalism och folkspråk; man gick direkt till Gå och inkasserade alla de fördelar som nationalismen kunde skänka åt en politisk rörelse. Så bör vi alltså enligt Anderson förstå den tredje vågen av nationalism, som framför allt ägde rum i koloniala och postkoloniala samhällen i Asien och Afrika (men även i Schweiz, där knappast någon av de tidigare förutsättningarna förelåg). 

När Andersons bok kom ut rönte den en hel del uppmärksamhet, men det skulle ta en tid innan den fick sin dominanta ställning inom nationalismforskningen och som sagt skedde det samtidigt som dess innehåll kom i skymundan. Men boken har också tagit emot en del träffande kritik. Historikern Peter Sahlins har kritiserat Anderson in sin hyllade bok Boundaries (1989) för att vara alltför enkelspårigt evolutionär. Snarare än att följa en linjär utvecklingslinje ifrån dynastiskt styre till nationalistiskt, utmärktes europeiska stater länge av en pendelrörelse mellan olika föreställningar och suveränitetsbegrepp, menar Sahlins. Han påpekade också att Anderson förstod de nationalistiska influenserna som enkelriktade, från eliter som läste och skrev på folkspråken till de bredare folklagren. I själva verket, invänder Sahlins, formades nationen i lika betydande grad av massornas kontinuerliga iscensättande av den, vilket också var en källa till återkommande förändring och omdefinition.

En annan viktig kritik kom från postkolonialistiskt håll, där framför allt Partha Chatterjee i Nationalist Thought and the Colonial World (1986) och The Nation and Its Fragments (1993) kritiserade Anderson för att ha givit en alltför ytlig förklaring till nationens framväxt i forna kolonier. Med fokus på Indien betonar Chatterjee vikten av att skilja mellan nationalismens "yttre" och "inre". Han menar att den indiska nationalismen, på grund av sitt koloniala arv, hade ett annat förhållande mellan den yttre formen, som i allt väsentligt liknade europeisk nationalism, och det inre, som bevarade förkoloniala inslag.

Andra har ifrågasatt Andersons påstående att latinets utveckling har motsvarigheter i alla stora"sanningsspråk". Men i arabvärlden förlorade standardarabiskan, fusha, aldrig sin särställning, på grund av sin nära anknytning till de islamiska urkunderna. De lokala arabiska dialekterna (’ammiyya) nådde därmed aldrig samma status. Antropologen Brinkley Messick har också påpekat att Andersons tes vilar på en specifikt europeisk föreställning om skriftspråkets privilegierade status. I arabvärlden anses tal mer vederhäftigt än skrift, med hänvisning till historien om hur den icke skrivkunnige Muhammed nedtecknade Koranen efter att ha fått den berättad för sig av Gud. 

Diskussionen om nationens beskaffenhet och historia lär fortsätta även i framtiden, även om den akademiska bokmarknaden för tillfället tycks vara tämligen mättad. Albert Einstein kallade nationalismen en gång för en barnsjukdom. "Det är mänsklighetens motsvarighet till mässlingen", sa han. Men nationalismen tycks alltjämt vara lika relevant, dels i sina mörkaste avarter, dels som en omistlig del av diskussioner i mittfåran om vad för slags samhälle vi vill leva i. Citatet från Einstein påminner om de tyska marxister som på 1960-talet började tala om "senkapitalismen".

Fredrik Meiton är doktorand i historia vid New York University.

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet