Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.
Tema i detta nummer:
I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar.

I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.

Se alla texter

Tema

I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar.
Den privilegierade villastaden och meritokratins död
Håkan Forsell
· Mikael Holmqvist, Djursholm – Sveriges ledarsamhälle, Atlantis, 741 s., Isbn 9789173537728

Mikael Holmqvists uppmärksammade bok om Djursholm studerar på vilket sätt en ledaranda skapas genom sociala ritualer. Men egentligen handlar boken mer om meritokratins död i Sverige. Genom att skapa barriärer mot omvärlden har villastaden blivit en provinsiell gemenskap som saknar förmåga att ta fram ledargestalter till dagens samhälle. Holmqvists mångordiga studie hade tjänat på att förankras i ekonomiska analyser för att ge förklaringar till denna utveckling.

 

Djursholm väcker känslor. Omvärlden kan se kritiskt, föraktfullt eller avundsjukt på området, som en från det övriga samhället avskild plats, och det är just så som Djursholm själv föredrar att bli betraktat. Det är gränserna – de sociala, ekonomiska och framför allt de rumsliga – som utgör förutsättningen för att platsen ska kunna odla sina egna ritualer, traditioner och normer. Djursholm har alltid varit en projektionsyta för föreställningar om eliter och särpräglade mentaliteter. Inte minst har näringslivet, bank- och företagarsektorn haft att förhålla sig till Djursholm och dem som utövar sin ekonomiska och samhälleliga makt därifrån.

Temat för Mikael Holmqvists Djursholm – Sveriges ledarsamhälle är hur villastaden Djursholm utgör ett ”ledarsamhälle”, och på vilket sätt en ledaranda skapas och reproduceras genom en uppsättning sociala ritualer som legitimerar invånarnas privilegierade och upphöjda position. Undersökningens nyckelbegrepp är konsekrering, att ”göra heligt” eller ”inviga någon”, i förlängningen att socialt befordra en människa, ge henne moraliska och andliga kvaliteter som kommer att särskilja henne från andra. Den sociologiska iakttagelsen återfinns i olika former hos både Max Weber och Pierre Bourdieu i deras respektive undersökningar av auktoriteter och det högre utbildningssystemets logik. Närmare Holmqvists eget fackämne, företagsekonomi, kan man också finna en banbrytande ledarskapsstudie från 1938 av Chester Barnard, The Functions of the Executive, om hur företagsledaren framför allt har ett ansvar att ”skapa moraliska koder som förebild för andra”.

Holmqvists bok blev redan före utgivningen snabbt föremål för dagspressartiklar. Det handlade inte om några egentliga recensioner, utan mer om att undersökningen visade upp Djursholms och djursholmsbornas mindre smickrande värderingar. Det var ett tacksamt rubrikmaterial: Elitism, självgodhet, avancerad mobbing, homofobi, xenofobi, förakt för svaghet – inte minst den egna – kroppsfixering och omvärldsrädsla, allt inramat av höga löner och bostadspriser på steroider. Dessa komponenter behandlas också ingående i undersökningen. Men egentligen vill Holmqvist ta sina resultat längre än till att peka finger åt Djursholm. Boken handlar om meritokratins död i Sverige; Djursholm är en extrem representant för en hel nation i förändring. Kunskap och kompetens kanske har börjat spela allt mindre roll, resonerar Holmqvist, de värden som varit grundmuren i landets inflytande som industri- och kunskapsnation. I stället har beteende, social estetik, nätverk och kontakter blivit premierade egenskaper och tillgångar för att göra karriär, nå inflytande – och bli en ledare. Om de ideal som formas inom en konsekrati också blir de viktigaste företrädena som samhället belönar hos sina medborgare, då är det sannerligen en bräcklig samhällsformation som nu är på väg att byggas.

Djursholms villasamhälle grundades 1889 av Djursholms Aktiebolag. Bolaget sålde både tomter och färdigbyggda villor på det stora markområde som tidigare hade utgjorts av det gamla Djursholmsgodset med torparstugor, ladugårdar, hagar och skog. Bankdirektören Henrik Palme tillsammans med tre kompanjoner hade införskaffat egendomen av den dåvarande ägaren, dödsboet efter Robert Montgomery-Cederhielm, för 500000 kronor. Under vintern 1890 byggdes vägar, elektricitet och vattenledningar ordnades och Djursholmsbanan anlades mellan Djursholm och Humlegården. Samhället marknadsfördes redan från början utifrån vissa sociala värden, kopplade till den natursköna omgivningen, de stora exklusiva villatomterna, den upphöjda isoleringen från storstaden och samtidigt möjligheterna att ta sig till staden på ett bekvämt sätt. Djursholmsbanan hade segregerat persontrafiken så att de boende inte skulle behöva åka med arbetare och tjänstefolk, dessa fick i stället använda särskilda ”arbetartåg” morgon och kväll.

Henrik Palme hade moderniserat fastighetskrediten i Stockholm genom att grunda Inteckningsbanken på 1860-talet. Han hade tidigt sökt förverkliga planerna på en fredad, upphöjd stadsdel för den ekonomiska och kulturella eliten i Stockholm. Men det första försöket med Villastaden mellan Humlegården och Valhallavägen blev successivt förvanskat. Palme hade inte räknat med att markexploateringen och hyreshusspekulationen skulle driva husen i höjden och förtäta byggmarken till den grad som skedde. När planerna för Djursholm lades fast fanns därför bindande direktiv för de individuella fastighetsägarna att inte stycka av och försälja de stora markytorna, i syfte att behålla den nya trädgårdsstadens exklusiva utrymmen och luftighet. Holmqvist nämner att det fanns förebilder till villasamhället i Djursholm som Palme skaffat sig under en resa till USA. Denna aspekt hade gärna fått utvecklas mer kontinuerligt i studien, och inte bara stannat vid en historisk referens. Hur planerades och utvecklades övre medelklassmiljöer i olika städer och samhällen? I vilken grad har geografisk isolation och egna lokala institutioner spelat en roll för den sociala reproduktionen av en elit, eller ett ”ledarsamhälle”, som Holmqvist intresserar sig för? Och accepteras i dag dessa ledaregenskaper av övriga samhället?

Djursholm var inte primärt ett affärsprojekt, utan materialiseringen av ett ideal om ett utvalt och mer framgångsrikt samhälle. Det finns slående likheter med det sena 1800-talets första exklusiva förorter i New York eller Chicago – inte minst när det gällde den medvetna och elaborerade planeringen som syftade till att skapa skyddsvallar, en labyrintisk utestängning med gator och andra barriärer som fångade upp och bromsade den smutsiga och socialt kaotiska storstadens oönskade genomträngning.

Villastaden Djursholm lyckades skapa sig själv från ingenting, som om platsen inte hade någon historia bortanför den traditionsimiterande stadsbildningen. Den tidiga historieskrivningen är de facto marknadsföringstexter av trädgårdsstaden, till exempel skriften Djursholm – Sveriges första och största villastad, 1889–1910 från 1910 och John Lundbergs Vägvisare i Djursholm från 1916. De som ursprungligen bott och arbetat i Djursholm, torparna och statarna på godset, märktes aldrig av. Först i en artikel av läkaren Elias Eljas från 1940 påminns man om att det fanns skolor före Djursholms samskola, nämligen folkskolor. Men samskolan inrättades som en privat och avgiftsbelagd institution, med villaägarna i styrelsen, för att hålla lägre klassers barn och folkskoleelever borta. De utgjorde nämligen konsekreringens motsats och hotscenario: desekrering – reducering och förvanskning av det sociala, estetiska och kulturella värdet; smitta och blandning av oklara gränser.

Redan i samhällets pionjärfas fanns dock en uppenbar risk för kulturellt underskott och samhällets tongivande män såg därför till att handplocka författare och kulturpersonligheter för att bosätta sig på platsen: Viktor Rydberg, Elsa Beskow och Alice Tegnér tillhörde Djursholms tidiga bosättargeneration och minnesskrifter och namngivning av institutioner berättar fortfarande hur värdefull den kulturella inramningen var för patriciersamhället. Holmqvist argumenterar övertygande för hur Djursholm alltjämt uppvisar en klassisk motsättning mellan intellektualism och materialism, mellan kreativitet och orderlinje, mellan kulturellt och ekonomiskt kapital. Det förstnämnda ledet ska helst kasta en upphöjande och ädel fernissa åt det senare. Det som träder fram i analysen är en provinsiell gemenskap, där de beskyddande strategierna för att ta fram dagens ”ledare” känns hopplöst förlegade i ett komplext, urbant och demokratiskt samhälle. Djursholmsborna verkar till stor del själva vara medvetna om denna låsning. De kommer aldrig att ges chansen att visa vad de kan utifrån egen kraft och vilja, för de är produkter av en dyrköpt kollektiv investering och kommer alltid att vara lågoddsare när det ska avgöras vem som kommer att lyckas. De kommer aldrig att kunna bli en klassisk success story, för dessa personer härstammar per definition ur andra socioekonomiska miljöer.

Två teman har intresserat mig mest i boken: de rumsliga identitetskonflikterna och skolan som ett nav för samhällsidentiteten. Båda hade med fördel kunnat behandlas internationellt och komparativt, för elitformeringar i globala samhällen och stadsplanering för den övre medelklassen är vitala forskningsområden.

När det gäller rumsliga konflikter har dessa oftast syftat till att förhindra gränsupplösning mot omvärlden eller motverka förtätning av villaområdet för att undvika en omvärdering av platsens sociala estetik. Under några efterkrigsdecennier är Djursholms ledande talespersoner skräckslagna inför hur de bostadspolitiska utspelen och planerna eventuellt skulle påverka villastaden. Djursholmsplanen från 1959 slog fast att hyreshus behövde byggas i kommundelen. Eftersom lägenheter i hyreshus vid denna tidpunkt till 80 procent förmedlades av den allmänna bostadsförmedlingen i Storstockholm fruktade man att Djursholm nu skulle bli ”öppen för alla [...] en stor risk för Djursholms karaktär och kultur”. Att ”främmande människor” och kanske även de med sociala problem skulle kunna hamna i Djursholm orsakade närmast panik. Denna motvilja till social blandning går igen under alla år, med nyare exempel på hur grannar exempelvis lyckats blockera planerade gruppboenden för funktionshindrade.

Men studien berör även andra konflikter som har med rumslig ordning att göra. Djursholms villaägarförening bildades år 1925 med anledning av att Stockholms stadsfullmäktige ändrade slutstationen för Djursholmsbanan från Engelbrektsplan utanför Kungliga Biblioteket till Östra station. ”Hela samhället reste sig som en man”, skrev en minnesskrift om reaktionen på beslutet. Det är en händelse som berättar om rumsliga ankarpunkter i den urbana miljön som ansågs nödvändiga för Djursholm. Den upphöjda isoleringen skulle vara långt mindre värd om den inte var förbunden med en privilegierad korridor som också uteslöt oönskade anhalter i stadsrummet och placerade djursholmsbon exakt där den behövde vara, bekvämt och fullständigt kontextlöst.

Den stora existenskrisen för Djursholm inträdde under välfärdssamhällets expansionsperiod. Kommunsammanläggningarna under åren 1971–1972 gjorde att Djursholm blev en del av Danderyds kommun, vilket uppfattades som ett angrepp på den egna särarten. Det ansågs naturvidrigt att politiker utan förankring i den speciella miljön skulle få bestämma över villastaden. Fortfarande är djursholmsborna de invånare i Storstockholm som flitigast överklagar beslut om till exempel bygglovsärenden till länsrätten. Ofta anlitas advokater för att sköta ärendena åt verklighetens folk: ”De måste börja lyssna på invånarnas åsikter. Det är en demokratifråga.” Dessa advokater fyller enligt Holmqvist samma behov av social filtrering som präglar Djursholm i flera andra avseenden. Advokaterna är sällan insatta i bygglovens detaljer och expertkunskaper saknas. Överklagandena sammanfattar för det mesta fakta med syfte att utöva påtryckning och social korrigering på grannar och lokala myndigheter.

Skolorna är de kulturella och sociala noderna i Djursholm, särskilt Viktor Rydbergs samskola och gymnasium. Det finns ofta en släkttradition att gå i samskolan – morbröder, kusiner och farföräldrar har alla gjort det. Nätverken är därför inte bara klassmässiga och rumsliga utan har djupare dimensioner som blodsband och klanordning. Holmqvist citerar en förälder: ”Det finns allmänt en anda bland föräldrarna som handlar om att ’det här är vår skola’, vilket handlar om att man vill värna sin skola som nästan påminner om när folk i glesbygd engagerar sig för att ha kvar den lilla byskolan.” I skolan befordras framför allt sociala beteenden som förknippas med ledaregenskaper – samarbete, ordning, arbetskapacitet, trevlighet. Alla skolorna är inspirerade av näringslivsideologi när det gäller pedagogik, terminologi och organisation. Vad som återkommande väljs bort av lärare och rektorer -– under rigorös övervakning av ”engagerade” föräldrar – är det kamerala akademiska lärandet, inlemmandet av omfattande faktamängder, glosor, grammatik, matematisk huvudräkning, tragglandet. ”Målet med skolan är att den ska vara inspirerande och entusiasmerande”, säger en rektor till Holmqvist. Den elev som vill ägna sig åt fördjupning, nörderi och det avvikande kippar i Djursholm uppenbarligen efter luft.

Positionerna i samhället måste omvandlas från objektiva och formella maktstrukturer till rättigheter som är ”förheligade”. Då blir positionerna som ”ledare” socialt legitima och inflytelserika. Minst lika viktigt är att denna utvaldhet också uppfattas och omtalas av samhället utanför Djursholm. Den ”aura” som präglar miljön kräver distans för att nå full effekt. Samhället lyser inte lika klart när man kommer nära. Där finns många människor med halvviktiga, men välbetalda arbeten, som investerat i en boende- och livsmiljö som ska göra dem utvalda.

Som jag tolkar studiens underliggande budskap handlar det med andra ord om att skaffa sig kontroll över ett samhälle som tror sig vara meritokratiskt. Ett meritokratiskt samhälle gynnar den som presterar bäst, som är kunnigast och mest ambitiös. Men det skulle innebära att eliter ständigt blev konkurrensutsatta från andra grupper och individer, riskerade att förlora sina vunna positioner och inte kunde vara säkra på att nästa generation skulle föra ledarpositionen vidare. Den sociala mobiliteten måste därför göras trög och opak, full av hinder; den måste involvera särskilda sätt att föra sig, sätt att prata, skolval, nätverk, fritidsaktiviteter, kroppsideal, som är omöjliga att tillägna sig utan att redan befinna sig på en insida, eller helst genom att ledas vid handen genom denna miljö från barnsben.

Kan man göra någonting åt detta? Går det att ”avexklusivifiera” Djursholm? Ja, naturligtvis. Att det är fullt möjligt har också grundarna och de sentida bosatta varit medvetna om. I en skrift från 1978 skrev Henning von Arbin uttryckligen att ”genom förtätning och karaktärsförändring [går det att göra] boendet inom detta område mindre attraktivt”. Men det skulle i sådana fall handla om ekonomi, fördelningspolitik, skatter och bostadsmarknad och det är tyvärr områden som Holmqvist inte går in på. Jag hade för egen del inte haft någonting emot om en företagsekonom faktiskt diskuterade ekonomi. Förklaringsvärdet i studien blir mot den bakgrunden emellanåt tunt. Holmqvist skriver på de avslutande metodologiska sidorna att hans egen habitus, hans sätt att vara bekant med utvalda miljöer, elitism och prestationskrav, har varit till hjälp för att närma sig människor för intervjuer och samtal, och att hans ämne – företagsekonomi (fastän studiens metod snarare är den hos en spretig etnolog) – har känts bekant för många i Djursholm och verkat välkomnande. Jag undrar om inte en tydligare avgränsning och konkretisering ändå hade gett undersökningen en efterlängtad spets. Nu rör den sig framställningsmässigt mellan så många olika saker med mer eller mindre distinkt Djursholmsaura att det stundtals är som att sitta igenom ett Moët & Chandon-impregnerat högtidstal under en klassåterträff i Villa Pauli.

Det största problemet är att läsaren återkommande lämnas utan guidning i den förvisso välskrivna men ändå odynamiska framställningen som porlar fram sida efter sida. Materialet är ofta spännande, angreppen tänkvärda och lockar till många egna frågor och funderingar – men vart tog redaktören vägen? Boken hade med fördel kunnat kortas med minst en tredjedel. Ibland är det som att författaren blivit matt av sin egen empiri och bara låter intervjusvar ordagrant fylla sidorna utan några kommentarer. Kanske är det på grund av min ursprungliga entusiasm och glädje över boken som besvikelsen ändå inställer sig: här kommer en angelägen studie om elitformering, en undersökning om hypersegregation som inte för hundraelfte gången fokuserar på ”utanförskap” och miljonprogram, av en forskare inom ett ekonomiskt ämne som inledningsvis vässar med moralfrågor och kulturteori, men som inte håller ihop sin studie bättre och levererar resultaten mer övertygande. Det är synd nu när ett av Sveriges mest ekonomisk privilegierade områden äntligen ligger uppfläkt på dissektionsbordet.

Håkan Forsell är urbanhistoriker och docent vid Stockholm universitet.

 

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet