Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?

Utblick

Den som spar han har inte
Björn Elmbrant

De som förespråkar besparingar som en metod att ta sig ur den rådande krisen får alltmer mothugg från olika håll. Antagandena om relationen mellan hög skuldsättning och låg tillväxt som dominerat de senaste åren ifrågasätts och nu sällar sig den skotske statsvetaren Mark Blyth till kritikerna. Han gör processen kort med besparingsanhängarna. Deras strategi fungerade inte på 30-talet och inte heller i dag. Noga besett har den inte fungerat någonstans någon gång. Varför dyker den ändå upp hela tiden?

I början av 90-talet rasade en fejd mellan professorn i socialpolitik Walter Korpi och ett antal nationalekonomer med Assar Lindbeck i spetsen. Frågan gällde om den svenska offentliga sektorn blivit för stor och skattetrycket för högt, så att de blivit hämskor för tillväxten. Några nationalekonomers diagnos av den påstådda sjukdomen kallades Suedosclerosis. Det finns inget stöd i siffrorna för att Sverige skulle ha drabbats av något sådant, var Korpis svar efter att ha granskat statistiken. Han fick förstås mothugg. På en presskonferens 1993 fick Lindbeck frågan vad det var för fel på Korpis analys, och han svarade: ”Felet med Korpi är att han inte är nationalekonom!” De närvarande ekonomijournalisterna skrattade och det var väl tänkt som en lustighet. Men det var ofrånkomligt att Lindbeck också gav intrycket att nationalekonomer är självtillräckliga.

För egen del tror jag det är viktigt att det finns transparens och debatt inom varje vetenskaplig disciplin och att ”gränsgångare” mellan till exempel sociologi och ekonomi, mellan ekonomi och statsvetenskap välkomnas. Skärpta personer som plötsligt finns i en för dem ny terräng kan lättare se brister som vetenskapen i fråga inte alltid själv upptäckt. Därför är det är roligt att en statsvetare i vår utkommit med ett slagkraftigt inlägg mot den av nationalekonomer ofta omhuldade tesen att nedskärningar av offentliga utgifter med någon slags automatik skulle skapa tillväxt.

Statsvetaren i fråga heter Mark Blyth, är skotte, men verksam vid Brown University i Massachusetts, och boken heter Austerity. A History of a Dangerous Idea. Det är en uppfriskande blandning av idéhistoria, ekonomisk historia, nationalekonomisk teori och statskunskap. Med ett aldrig sviktande gott humör gör Blyth processen kort med besparingsanhängarna.

Det fungerade inte på 30-talet under guldmyntfoten, menar han. När staterna skar ner på sina utgifter blev det massarbetslöshet, som bäddade för extremism. Det fungerar inte i eurozonen i dag heller. Skulderna minskar inte, utan ökar. Tillväxten faller och arbetslösheten stiger. Visst kan ett land behöva spara ibland och besparingspaket kan gå hand i hand med tillväxt, men bara i kombination med andra variabler, som i Sverige i mitten på 90-talet. Då devalverade vi och hade draghjälp av en stark utländsk efterfrågan. Dessa omständigheter rådde inte på 30-talet och finns inte heller i eurozonen i dag. Utan att kunna devalvera och när även grannarna sparar faller Europas krisländer allt djupare ner i en svart grop.

Om besparingar som universalmedicin för tillväxt inte fungerat någonstans någon gång och borde vara en död idé, hur kommer det sig att den ändå dykt upp igen? Många omständigheter har råkat sammanfalla, är Blyths förklaring.
Från hans tidigare bok Great Transformations från 2002 känner läsaren igen övertygelsen om idéernas betydelse. Han berättar där att när makthavarna i slutet av 30-talet såg att nedskärningar inte fungerade, då fanns John Maynard Keynes och Stockholmsskolans idéer om att parera konjunkturnedgångar med ekonomiska stimulanser att tillgå. När keynesianerna i sin tur körde fast på 70-talet kunde man konsultera tidigare utskrattade skrifter av Friedrich Hayek och Milton Friedman, som drev tesen att staten skulle göra så lite som möjligt eftersom marknaden är perfekt.

Nu visade sig marknaden inte var så perfekt. Blyth viftar i sin nya bok undan vanliga förklaringar till finanskrisen 2008, som att en ojämn inkomstfördelning pressade fram allt fler dåliga krediter, att myndighetstillsynen var för svag eller bankirerna alltför giriga. Detta spädde säkert på problemen, men det hade nog blivit en bubbla ändå. Kraschen var en konsekvens av ett system med för lite kärnkapital i bankerna, dolda risker och att alla ömsesidigt var beroende av varandra.
Att få såg dessa systemfel berodde på att finansmarknaderna och politikerna blint trodde på de rådande ekonomiska idéernas kärna – att systemfel på marknaden inte är möjliga. Som en direkt reaktion mot detta gjorde idén om keynesianska efterfrågestimulanser överraskande come-back under 12 månader efter krisen, tillsammans med tanken att banker skulle betala för sin hybris.

Men Blyth beskriver hur det blev tvärstopp på G20-mötet i juni 2010, för tyskarna insåg att det skulle bli för dyrt och för smärtsamt för de tyska och franska bankerna, som lånat ut enorma belopp söderut. Tyskland och Frankrike bestämde och de valde att kamouflera det som var och är en bankkris som ”den europeiska skuldkrisen”, fast det bara är Grekland som varit ansvarslöst med statens utgifter. Blyth menar att EU-politikerna helt enkelt inte vågade tala om för väljarna därhemma att det handlar om en bankkris som man förlorat kontrollen över och som bara kan hanteras genom att bankerna hålls flytande med hjälp av skattebetalarnas pengar. Detta är något som dessa väljare efter tre år av kris säkerligen börjat förstå ändå.

Tillsammans med Blyth backar vi till­baka till guldmyntfoten på 30-­talet. Då krävde valutornas stabilitet att ländernas medborgare fick betala störningar i systemet med sänkta löner och sociala utgifter.På liknande sätt har i dag den europeiska valutaunionen låst in sina medlemsländer i att sparsamhet är viktigare än tillväxt och slängt nyckeln.

EMU:s regelverk utgår från att alla andra medlemmar av valutaunionen ska kunna göra som tyskarna. Blyth säger att ekonomer ofta resonerar som om manualen för att sätta ihop Ikeas bokhylla Billy gäller för alla andra bokhyllor överallt i världen. Han ger oss också en lektion i den tyska formen av ekonomisk liberalism, ordoliberalism, frihet genom ordning, som också präglat EU. Konvergenskraven, stabilitets- och tillväxtpakten, ständigt nya lagar för att övervaka ländernas ekonomier och europakten, det är regler, regler och åter regler och mycket tyskt.

Det finns hos åtstramningsanhängarna också ett tydligt inslag av moralism, ungefär som Spara och Slösa i Lyckoslanten. När Grekland knorrade över de hårda nedskärningar som EU krävde för sina nödlån var Angela Merkels replik: ”Det måste göra ont.” I en sådan värld är stimulanspaket onda och godhet är att med stoiskt lugn acceptera stora personliga uppoffringar.

Visst kan vi dra åt svångremmen, men allas byxor är inte lika stora, påpekar Blyth. Budgetbesparingar slår hårdast mot dem i mitten eller längst ned i samhället, men brukar väldigt lite beröra de allra högst upp. Medborgarna är numera inga medeltida flagellanter, som kan piska sig själva hur länge som helst. Långvariga nedskärningar skapar i stället samhällen som kokar av vrede över de orättvisor som uppstått. I sin förlängning blir det lätt populism, nationalism och våld, och rentav krig som på 30-talet. Det är därför Blyth anser att tanken att besparingar skulle ge tillväxt är en farlig idé.

Austerity utkommer i ett intressant läge. I Europa rasar debatten mellan Nord och Syd om man ska fortsätta med de fram till nu kontraproduktiva besparingarna. I Sverige kräver ett stort antal namnkunniga debattörer av varierande partifärg att Sverige ska lämna överskottsmålet och satsa på en mer expansiv ekonomisk politik. Blyths bok kan bli ännu en pinne på den brasan och kanske också skärpa den interna debatten bland nationalekonomer om hur bra åtstramningar egentligen är.

Där har ju Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff råkat skjuta sig i foten när de 2010 i rapporten Growth in a Time of Debt velat visa ett samband mellan hög skuldsättning och svag tillväxt i ett land. Som Blyth noterar i sin bok fanns redan då en betydande skepsis mot deras studie. Man kan tillägga att kritiska kollegor som velat ta del av grunduppgifterna nekats det, i strid med god forskaretik. Nu har det visat sig att Reinharts och Rogoffs skuldanalys innehöll statistiska fel. Den unge studenten Thomas Herndon fick i övningsuppgift av sina professorer på University of Massachusetts Amherst att göra om uträkningarna i en känd ekonomisk rapport. Han valde Reinharts och Rogoffs skuldstudie, men gick bet på att göra om operationen. Herndon skrev då till de båda forskarna och han fick – till skillnad från andra som frågat – se det statistiska grundmaterialet.

Studenten upptäckte att Australien, Österrike, Belgien, Kanada och Danmark saknades på Excel-arken, trots att man sagt att de skulle vara med, och att några siffror hade vägts så att de otillbörligt gynnade slutsatserna i rapporten. Herndons avslöjanden visar att det finns ett samband mellan skulder och tillväxt, men det är mycket svagare än Reinhart och Rogoff hävdat. Detta är naturligtvis genant för de båda, som har haft hög status i forskarvärlden, inte minst efter sin omskrivna genomgång av historiens alla finanskriser, som SNS gav ut på svenska 2010 under titeln Annorlunda Nu. Åtta sekel av finansiell dårskap.

Även om Reinhart och Rogoff inte uttryckligen påstod att det fanns ett orsakssamband, att skulder som överstiger 90 procent av BNP bromsar tillväxten, så läste de politiker och tjänstemän som ville ha argument för nedskärningar rapporten på det viset. Reinharts och Rogoffs beräkningar kom i januari 2010 när EU:s beslutfattare just fått Greklandskrisen i knäet. Året före hade två ­Chicagoekonomer, Alberto Alesina och Silvia Ardagna, hävdat att nedskärningar gav tillväxt, genom det förtroende på marknaden som det skulle skapa. På EU:s finansministermöte i Madrid i april 2010, strax innan EU:s dom över Grekland föll, deltog Alesina i mötet och hans uppfattning citerades till och med i slutkommunikén. Blyth noterar i Austerity att andra forskare sedan dess i flera olika studier undersökt Alesinas och Ardagnas teorier, utan att hitta något stöd för det välsignelsebringande med nedskärningar.

Missvisande och bristfälliga nationalekonomiska kalkyler tycks alltså ha spelat en roll för att idén om åtstramningar som tillväxtmedicin kunnat göra come-back på 2000-talet, trots misslyckandet i det förgångna. Nu sägs det att de påvisade felen inte betyder något. Men det har betytt mycket, i varje fall för EU-kommissionären i ekonomiska frågor Olli Rehn. Han är en av dem som i anföranden och rapporter hänvisat till Reinharts och Rogoff som ett argument för åtstramningspolitiken. Så sent som i februari skrev han i ett brev till eurozonens finansministrar att ”det är allmänt accepterat, byggt på seriös akademisk forskning, att när offentliga skulder stiger över 90 procent tenderar det att ha en negativ effekt på den ekonomiska dynamiken, vilket betyder låg tillväxt under många år” [artikelförfattarens övers.].
Olli Rehn är själva sinnebilden för orubbligheten, men också stingsligheten i dessa frågor. IMF:s chefekonom Olivier Blanchard har till exempel hävdat att effekten av besparingar blir större än man trott, detta genom att de så kallade fiscal multipliers varit större än väntat. Mot detta har Rehn svarat att det är ”ohjälpsamt” att säga så och att IMF riskerar att rasera trovärdigheten i krispolitiken. Å andra sidan, hur trovärdig är åtstramningslinjen, när de flesta siffrorna för eurozonen blir värre och värre för varje månad? Tillväxten faller ju, medan statsskulden och arbetslösheten ökar.

När Rehn i våras skulle presentera sin prognos för EU:s ekonomi klamrade han sig därför fast vid de siffror som ser lite bättre ut, till exempel att fler länder än tidigare klarar EU:s mål för budgetunderskottet, att det inte ska överstiga 3 procent av BNP. Det kan kanske beskrivas som en framgång. Men var inte syftet med besparingarna att nå tillväxt och var finns den? Vad vi ser hos Rehn är en ekonomisk retorik som tappat anknytningen till verklig­heten. Vad hjälper det att – som skett – det relativa kostnadsläget sänkts i Grekland, om utländska företag flyr landet, de kvarvarande företagen inte vågar satsa och bankerna inte lånar ut en euro ens för framsynta investeringar? Rehn sade i december 2010 att Grekland skulle få tillväxt under andra halvan av 2011. Vi vet att så inte blev fallet. Gång på gång hävdar EU:s ekonomikommissionär att det värsta är över, och gång på gång slår det fel.

När någonting inte fungerar och alla kan se att det inte göra det, då brukar ju de flesta byta fot. Men eurozonens ledare har gissningsvis satsat så mycket prestige på de impopulära budskapen om budgetnedskärningar att det inte är så lätt att backa. Utvägen blir då att åtstramningslinjen ­ligger fast, men att tidtabellen för när målen ska vara uppnådda mildras, att döma av signaler under våren från Rehn och kommissionens ordförande José Manuel Barroso.

En annan försvarslinje för nedskärningarna har varit att detta inte varit någonting som EU-politikerna och deras tjänstemän önskat sig. Rehn & Co menar i stället att nedskärningarna varit en tvingande nödvändighet för att beveka marknaden att sänka räntorna på statsobligationerna. Är det så skulle också Mark Blyths beskrivning av det starka ideologiska draget i åtstramningspolitiken vara överdriven. Det ligger en del i bilden av marknadens makt, men bara om man blundar för alternativen, till exempel att den europeiska centralbanken (ECB) hade kunnat vara betydligt mer aktiv och som sin amerikanska motsvarighet Federal Reserve vara ett helhjärtat stöd för delstater i knipa.

Länder med en egen centralbank, som Storbritannien och USA, kan också fortsätta att låna till hyfsat låg ränta på sina statsobligationer, trots att deras ekonomiska problem är minst lika stora i en del krisländer i eurozonen. Det beror på att de brittiska och amerikanska centralbankerna värnar sina nationers intressen, när ECB lämnar sina krisländer mer oskyddade åt utbrott av marknadens nervositet.

Nu har emellertid Bill Gross, vd för investmentbolaget Pimco, världens största obligationsköpare, och ett antal andra marknadsaktörer på sistone offentligt krävt ett slut på åtstramningspolitiken. Man kan av detta måhända dra slutsatsen att marknaden inte alltid styr, utan ytterst är ganska beroende av den kurs Olli Rehn och hans kollegor driver.

Vid presskonferensen 1993 där Assar Lindbeck uttalade sig så kaxigt om nationalekonomins betydelse, presenterades Lindbeckkommissionens förslag, bland annat det överskottsmål, som röster i debatten i dag vill avskaffa. Vi behöver förstås även i fortsättningen ekonomernas råd. Men om det nu ligger i korten att rådande ekonomisk-politiska doktriner kan komma att omprövas, kan det vara klokt att vara mer skeptisk till de stora teoribyggena och hellre lita till det egna förnuftet och hur verkligheten ser ut. Försiktighetsprincipen bör också omfatta anhängarna av en keynesiansk efterfrågepolitik, typ Paul Krugman. Denne raljerar med att man inte behöver uppfinna hjulet på nytt, och att det bara är att skruva på kranarna.

Två invändningar brukar då dyka upp i debatten: Ökar inte riskerna för nya bubblor? Finns verkligen pengar för stora efterfrågestimulanser? Mark Blyth, som är en passionerad anhängare av Karl Polanyis teorier om att kapitalismen bör bäddas in i samhället, har något som liknar svar på båda frågorna. Han tror att finansindustrin nu lekt rommen av sig, tvingas att acceptera lägre risker och kommer att låta bädda in sig i ett gemensamt ansvarstagande för att sanera staters skulder, ungefär som bankerna i USA efter andra världskriget var med om att ta ner det offentliga amerikanska skuldberget.

Han spår också att det är närmast ofrånkomligt att utvecklingen går mot att den rikaste enprocenten av västvärldens inkomsttagare kommer att beskattas hårdare. Genom att få tillbaka obeskattade tillgångar från skatteparadis kan budgetunderskott och statsskulder snabbt saneras, menar Blyth. Det är ju roligt med en gnutta optimism i en depressiv tid. Men om han har grund för den kan ju diskuteras.

Austerity har en flödande berättarteknik, som vore det en utskrift av en föreläsning inför morgontrötta studenter, som måste piggna till genom oväntade kast, genom att teori och praktik friskt varvas, och genom att det här och där kastas små utrop och anekdoter. Ibland hamnar Blyth dock farligt nära förenklingar av det slag som han kritiserar andra för, som när han beskriver Islands väg ut ur krisen som en närmast problemfri framgångssaga, trots att valet nyligen visade att medborgarna straffade sittande regering för kvardröjande olösta problem med gamla bostadslån genom att inte välja om den. Invändningar av detta slag drar ändå inte ned helhetsintrycket att få böcker på senare år om ekonomisk politik är så begripliga och stimulerande som Austerity. 

Björn Elmbrant är journalist och författare.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet