Föregående

nummer

Onsdag 24 maj 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.

Utblick

Det finns alternativ till nationalismen
Sten Widmalm

Det har hävdats att multikulturalismen är död, fast det är inte klart vad som menas eller vad som ska komma i dess ställe. Europa har en beprövad modell för hur minoriteter ska kunna leva ihop, samförstånds­demokratin, men det politiska etablisse­manget har inte inviterat Europas muslimer att delta. Indien är kanske inte ett exempel på en perfekt fungerande samförståndsdemokrati, men gör ändå tydligt att denna modell har mycket att erbjuda. Den visar att det finns alternativ till nationalismen.

När jag för tio år sedan avslutade en attitydundersökning i Indien fick jag en rad intressanta forskningsresultat om vad som gör att medborgare i fattiga miljöer accepterar att meningsmotståndare har samma rättigheter som de själva. Sådana miljöer har studerats alltför lite med toleransproblematiken i fokus. Resultaten gav impulser till ett nytt forskningsprojekt om politisk tolerans, men i Sverige var detta ämne långt ifrån etablerat. Hur skulle ”toleransstudier” marknadsföras visavi anslagsgivarna? Det var vad jag tänkte på när jag återvände till New Delhi efter fältarbetet i delstaten Madhya Pradesh. Jag klev ur taxin vid YMCA och förväntade mig som vanligt en glad hälsning från portvakten Mr. Singh. Men han såg bekymrad ut och sade något om att det skett en stor olycka med ett flygplan och att jag borde gå till rummet och sätta på teven. Jag gjorde det och nåddes då av nyheterna om attackerna mot World Trade Center och Pentagon.

En stor del av nittiotalet framstår som en lång semester för ämnet internationell politik i jämförelse med allt som följde efter den 11 september. På några år förändrades attityder och debattklimat, från en situation där det var befogat för mig att tvivla på att det skulle gå att sälja forskningsidén om politisk tolerans, till en situation där de flesta debatter handlade om just vilka rättigheter invandrare, särskilt muslimer, borde ha. I Europa nådde multikulturalismen vägs ände. För ett år sedan hävdade ledande politiker som Merkel, Sarkozy och Cameron att multikulturalismen hade misslyckats. Reinfeldt hakade på. Men vad var det egentligen som var slut?

Debatten om multikulturalismen i Europa tog fart efter Ian Burumas Murder in Amsterdam som inte bara försökte begripa mordet på Theo van Gogh, utan även Pim Fortuyns död, och de reaktioner som debattören Ayaan Hirsi Ali väckt i sin politiska gärning. Om Burumas argumentation och självkritiska diskussion om Europas välfärdsstater får sägas vara balanserad (vilket också kan sägas om uppföljaren Taming the Gods), så tog Ayaan Hirsi Ali och författaren Paul Berman mer radikal ställning för liberalismen. De menade att vi höll på att slarva bort idéarvet från upplysningen och all liberal utveckling därefter. Immigration och missriktad kulturrelativism hade lett till att religiösa gruppers inflytande ökat och nu allvarligt inkräktade på den grundläggande idén om den sekulära staten. Båda gick så långt i försvaret av liberalismen att deras argument kunde användas av invandrarfientliga grupper. Sprickorna i den europeiska värdegrunden hade börjat växa.

Och även i USA växte klyftorna kring frågor som handlade om individernas frihet, men på ett lite annorlunda sätt. USA har länge betraktats som ett multikulturellt experiment som fallit väl ut. I American Grace visar statsvetaren Robert Putnam (mest känd för Den ensamme bowlaren, 2001) och kollegan David Campbell med en sällan skådad datarikedom att amerikaner har en fantastisk förmåga att integreras över trosinriktningar och det tycks hålla ihop landet. I Sverige skulle vi väl gissa att ett sådant fenomen beror på att religion inte spelar så stor roll, men i USA uppstår integrationsprocessen trots graden av religiositet. Likväl skapar religiositeten en av de mest utmanande klyftorna i landet, kanske ännu mer utmanande än inkomstklyftorna. I Sverige betraktar vi ofta skillnaden mellan republikaner och demokrater som hårfin, men i USA har religiositet ett starkt samband med partipreferens. Landet delas särskilt av frågor som rör de homosexuellas rättigheter och abortfrågan. Den klyftan ökar samtidigt som de kristna fundamentalisterna får alltmer makt. Det går att se likheter mellan USA och Europa när Putnam och Campbell beskriver de växande klyftorna mellan de konservativa och djupt religiösa å ena sidan och de mindre eller inte alls troende och de mer sekulärt orienterade å den andra. Men trots detta gifter sig medborgarna i USA över religionsgränserna.

I Europa tycks klyftorna vara djupare. Det är i varje fall det intryck man får av två bidrag som på senare tid uppmärksammats för att de tillför en hel del viktiga argument till toleransdebatten utan att gå lika långt som Berman och Hirsi Ali: den amerikanske journalisten Christopher Caldwells Reflections on the Revolution in Europe och den holländske sociologen Paul Scheffers Immigrant Nations. Båda skriver empiriskt såväl som normativt om olika företeelser i Europa som går under beteckningen multikulturalism. Utgångspunkten för båda är att förändringen av den etniska sammansättningen i Europa på bara några årtionden har varit enorm. De går igenom en uppsjö av befolkningsstatistiska uppgifter som visar hur immigrationen, särskilt från muslimska länder, förvandlat mycket eller relativt homogena länder i Europa till heterogena. De vill visa att med denna förändring följer ökad kriminalitet, arbetslöshet, segregation och utanförskap. Bådas budskap är att Europas lagstiftning, förordningar och värderingar anpassas mer efter nykomlingarna än tvärtom. Detta låter som en argumentation som med glädje skulle tas emot av Sverigedemokrater och andra än mer invandrarfientliga grupperingar, men varken Scheffer eller Caldwell kan passas in i ett sådant fack. De invandrarfientliga partier som nu finns representerade i så gott som varje europeiskt land avfärdas av båda som bigotta eller fascistoida. Deras böcker bygger på en ärlig ambition att öppna för en bredare debatt, där skulden för segregation och invandrarnas utanförskap i mycket stor omfattning läggs på de politiska eliterna i Europa, men inte i form av någon förenklad logik om att de borde ha hållit muslimerna utanför Europa.

I argumentationen finns det en hel del uppfriskande utspel som visar hur kluvet vi i Europa har betett oss. Efterkrigstidens intellektuellas skepsis mot olika former av nationalism inom det egna landet, kombinerat med ett postkolonialt självförakt, har lett till ett flertal (ideo)logiska kullerbyttor. Nationalism hemma skulle föraktas, medan den som kom utifrån var exotisk och lockande. Scheffer har med sin essäistiska stil en mer personlig och mindre tvärsäker hållning till problemen än Caldwell. Den sociala misären i Europas miljonprogram beskrivs som våra välfärdsstaters största misslyckanden, och som grogrunden för sociala konflikter som aldrig kommer få ett slut så länge de omfattande ekonomiska och sociala åtskillnaderna består.

Allt börjar redan i skolorna, som har blivit rena drivhusen för segregation i hela Europa. Där förstärks alla de processer och företeelser som senare manifesteras i vuxenlivet och som då beskrivs som ”invandrarproblem”: utanförskap, arbetslöshet och kriminalitet. De lärare som uppmärksammar de problem som uppstår på grund av att nya klassamhällen skapas redan i skolorna, hamnar i ett sämre utgångsläge i nästa löneförhandling. Rektorerna är hovsamma mot politikerna, och manar i princip aldrig till exempel till strejk för att förbättra sina lärares arbetssituation och elevernas möjligheter till inlärning på lika villkor. I diskussionerna om segregation används Sverige rätt ofta som exempel av både Scheffer och Caldwell – och inte som ett gott sådant. Just i skoldebatten gör Scheffer ett inlägg som är relevant för Sverige. Han har inte mycket till övers för hemspråkundervisningens fördelar, utan menar att det är ett stort problem att så många i Holland med invandrarbakgrund ofta kan två språk bara till hälften. Att man lär sig det nya landets språk lättare om man kan sitt hemspråk bra är enligt Schaffer tvivelaktigt.

Båda författarna gör anspråk på att vilja minska motsättningarna men läsaren får oftast inga tydliga policyorienterade lösningar. Man får vara försiktig med alla påståenden som strömmar ur böckerna. Källor anges oftast väl vagt och i varje fall Caldwells tonläge är ibland så hätskt att intrycket blir att han kastar vedklabbar på den brasa han utger sig för att vilja släcka. Hans resonemang om ”White flight” liknar skrämselpropaganda. Han antar att ökningen av andelen icke-vita i delar av Storbritannien till största delen beror på att de vita flyttar ut – utträngda av muslimsk immigration. Andelen vita sjunker såklart när fler icke-vita flyttar in, men var finns bevisen för att de vita flyttar ut och då främst som följd av invandring? Vad vi vet från andra källor är att många britter under många år flyttat till Storbritanniens forna kolonier – till exempel Australien – bland annat på grund av klimatet. Vi vet också att många efter ett tag flyttar hem igen för att de saknar sina gamla vänner.

Två saker blir tydliga när man läser dessa två författare. För det första visar de hur debattklimatet i Europa och Sverige har förändrats i frågor som rör integration och invandring. Jag tänker på hur det gick för kollegan Anders Westholm som för drygt tio år sedan fick uppdraget av integrationsminister Mona Sahlin att leda den omfattande integrationspolitiska maktutredningen. Westholm tog fram data som visade hur diskriminering i Sverige slår olika mot medborgare beroende på vilket slags invandrarbakgrund de har. Det räckte med en DN Debatt-artikel som hävdade att invandrare stigmatiserades av uppdelningen av intervjupersoner i sådana som hade invandrarbakgrund och sådana som inte hade det, för att Sahlin skulle få kalla fötter. Westholm tvingades kliva av och alla ambitiösa undersökningar lades åt sidan. I dagens debattklimat talar politiker mer öppet om problem som relaterar till immigration, eftersom de blivit så omfattande, men hade våra politiker haft modet till en diskussion tidigare hade vi nu haft tillgång till ett forskningsunderlag som kunnat bidra till lösningar.

För det andra blir det tydligt att den så kallade samförståndsdemokratin, som särskilt i Europa utgjort en beprövad lösning för samhällen med konflikter mellan etniska grupper, minskar i popularitet. Samförståndsdemokratin (”consociationalism”), som den definierats av statsvetaren Arend Lijphart i The Politics of Accommodation (1968), innebär att eliterna från alla större grupper i samhället ingår en koalition, genom vilken minoriteters vetorätt skyddas, och proportionella valsystem kombineras med en begränsad men ändå meningsfull autonomi för olika grupper. Samförståndsdemokratin har tillämpats vid motsättningar mellan protestanter, katoliker, fransktalande, tysktalande och så vidare, men det har inte funnits något intresse av att ta med muslimerna i sådana koalitioner. Trots att Europa hade en samarbets- och integrationspolitisk modell att erbjuda, valde den politiska eliten en annan väg. Kursen befästes senast av David Cameron som drev ”multikulturalismen är död”-argumentet vidare med att i ett tal ett år senare tillägga att Storbritannien är ett kristet land. Han förklarade att det var helt ok att vara ateist eller tillhöra en annan religion, men i kristendomen fanns lösningar på det moraliska förfallet i landet. Det är en första ledtråd om vad vi kan förvänta oss mer av under post-multikulturalismen.

Men finns det inte skäl att kämpa hårdare för att bevara Lijpharts modell? Måste man kasta hans grundidé över bord, som i Voltaires anda säger att vi inte måste gilla varandra eller alla de som är olika, men vi kan ändå leva tillsammans genom att respektera ett antal grundläggande rättigheter? Kan vi komma överens om dessa, får vi också alla en betydande dos av frihet. När jag återvände hem till Sverige efter Indienresan då för tio år sedan tänkte jag inte så mycket på hur viktig den principen är för att hålla ihop världens största och mest heterogena demokrati, trots att Lijphart själv i mitten på nittiotalet hävdat att Indiens väg till sammanhållning i flera avseenden liknat den Europa gått. Men i dag när multikulturalismen angrips som hårdast är det just till Indien vi får bege oss för att hitta ett kraftfullt försvar för samförståndsdemokratin. I Crafting State-Nations av Juan Linz, Alfred Stepan och Yogendra Yadav presenteras Indien som förebild för Europa snarare än tvärtom.

Stepan och Linz är världsberömda statsvetare som tillsammans ligger bakom några av de teoretiska fundamenten för hur vi kan förstå övergången mellan auktoritärt och demokratiskt styre. Yogendra Yadav är Indiens mest framstående valforskare. De betonar vikten av att upprätthålla något slags variant av samförståndsdemokratin. Crafting State-Nations ställer nationalstatsidén – att ett lands yttre gränser ska sammanfalla med kulturella gränser som avspeglas till exempel genom språket – på huvudet. Det finns inte så många renodlade sådana stater, men strävan att nå dit har lett till allt från ”mjuka” påtryckningar till öppen brutalitet, ibland i formen av etnisk rensning. Som alternativ lanserar författarna vad de kallar stat-nationsmodellen, som utmärks av att den skyddar ”multipla men komplementära sociokulturella identiteter”. I praktiken sker det oftast genom upprättandet av någon form av asymmetrisk federalism: makten decentraliseras i landet, men inte alltid på samma sätt i alla delar, och inte ens rättigheterna fördelas precis lika, utan kan skilja mellan grupper.

Författarna tonar ner sina normativa ambitioner men samtidigt hävdar de att ganska många länder i olika delar av världen passar in på modellen: Schweiz, Kanada, Belgien, Spanien och Indien. Och där har öppna konflikter kunnat undvikas. En väl fungerande stat-nation utmärks enligt Linz, Stepan och Yadav bland annat av assymetrisk federalism, individuella och kollektiva rättigheter, parlamentarisk snarare än presidentiell demokrati, och integration i stället för assimilering. Förutsättningarna för att detta ska kunna uppnås och fungera i en stat-nation är att idéerna inte bara förankras i ett elitskikt, utan att befolkningen i stort stödjer stat-nationsidén.

Crafting State-Nations tar Indien som utgångspunkt och beskriver dess gigantiska demokratiska experiment som sedan 1947 ofta avfärdats som omöjligt. Många delstater i ytterregionerna fick särskild status i konstitutionen för att kunna integreras. Utöver en rättighetsdeklaration för individen fick även olika grupper olika slags status: stamfolk, lingvistiska grupper och lågkastiga. Numera är även kvinnors representation i lokala beslutande organ säkrad med minst en tredjedel. ”Idén om Indien” är enligt Linz, Stepan och Yadav baserad på icke-assimilation. Man kan hålla med om att Indien innehåller många goda exempel att ta lärdom av. Till exempel har de lingvistiska reformerna i Indien som genomfördes på femtiotalet länge ansetts som det kanske mest avgörande för att hålla ihop landet. Man ritade om ett stort antal delstaters gränser för att de bättre skulle sammanfalla med olika språkgruppers geografiska utbredning. Blanda nu inte ihop detta med nationalstatsidén. Där gäller ju också att språk och region ska sammanfalla – men där tillåts bara en kultur, ett språk och så vidare.

Författarna blundar inte för att det finns fall som definitivt är problematiska för modellen: utvecklingen i Punjab, Mizoram, Nagaland och Jammu och Kashmir har präglats av konflikter och separatism. Som motvikt visar de emellertid i en jämförande analys hur tamilernas krav på separatism i Indien avvärjts, medan tamilerna på Sri Lanka utsattes för en hårt driven nationalstatspolitik som ledde till ett långdraget krig. Därefter vidgar Linz, Stepan och Yadav vyerna och analyserar federalismens förutsättningar i Ukraina och USA och förespråkar där stat-nationsmodellen som alternativ. De diskuterar också om det är möjligt för mindre enhetsstater att inom det demokratiska ramverket effektivt kunna bemöta nationalism från mindre grupper som reser krav på särställning. Här behandlas frågor som relaterar till Åland, Färöarna och Grönland i relation till sina respektive huvudintressenter, Finland och Danmark. Huvudargumentet är att det federativa inslaget i stat-nationsmodellen kan utnyttjas i såväl större som i mindre stater för att uppnå fredlig demokratisk samexistens.

Ser vi till bokens mest centrala fall, Indien, så väcker framställningen en del frågor. Det är uppenbarligen svårt att hantera fall som till exempel Punjab och Jammu och Kashmir om man vill hävda att Indien är ett väl fungerande fall av stat-nation. Trots allt är ju Kashmir den delstat i Indien som har störst autonomi enligt den indiska konstitutionen, samtidigt som det är den region som upplevt flest väpnade konflikter. Flera av dessa kan absolut beskrivas som del av en mellanstatlig konflikt, men våldet under de senaste trettio åren förklaras i mycket hög grad av interna faktorer.

Det är ännu svårare att svälja hur författarna hanterar BJP-frågan. De medger att hindunationalistiska Bharitya Janata Party (BJP) utmanat förutsättningar för sammanhållning i landet. Hindutvaideologins kärna är nationalstatsorienterad och innebär uteslutning av andra religiösa grupper, men de anser att hindunationalismen är avtagande. Jag tror inte att detta räcker för att lugna muslimerna i Indien eller bevisa att Indiens federativa modell hindrar framväxten av betydelsefulla nationalistiska och rent chauvinistiska rörelser. Det är sant att BJP fått minskat väljarstöd under senare år, men nedgången är inte så betydande som författarna hävdar. Väljarstödet för BJP ligger sedan 1991 rätt stabilt runt tjugo procent, och partiets position gör att Indien ter sig som ett mindre gott exempel på stat-nationsmodellen. Bara den korta tid BJP satt vid makten, 1998–2004, hann de vrida landet i riktning mot en rätt chauvinistisk nationalstatsmodell. I rask takt byttes skolböcker ut till sådana som hade renodlade hindunationalistiska budskap, och efter omfattande pogromer mot muslimer i delstaten Gujarat 2002 får stora delar av den muslimska befolkningen betraktas som kuvad under partiets lokala dominans.

Tyvärr ställer även Kongresspartiet till med problem för bilden av Indien som stat-nation. Det är uppenbart att Gandhifamiljens parti officiellt har en mer sekulariserad prägel, men det har också en tendens att tillåta företeelser som undergräver den politiska toleransen och pluralismen. Ett exempel är hur Kongresspartiets moderniseringspolitik gör att många stamfolk i Indien i dag får lida svårt. Stamfolken, ca 100 miljoner i hela landet, lever ofta nomadiskt. Ibland slår de sig ner i ett område och brukar en jordplätt i några år. När skördarna tunnar ut drar de till något annat område, för att eventuellt återvända några år senare när jorden återhämtat sig. Men de områden de bott på och levt av tas nu i allt större omfattning i anspråk av företag som behöver mark för sina fabriker eller vill utvinna naturfyndigheter. De närmast rättslösa stamfolken faller då ner i ett hål av fattigdom, men några väljer att göra motstånd. De ansluter sig då oftast till de så kallade naxaliterna – eller maoisterna.

Naxalitrörelsen (efter byn Naxalbari i Väsbengalen) dök upp på sextiotalet som en militant och väpnad revolt mot patriarkatet och kastväsendet. Kommunismen i Kina var förebilden. Rörelsen ställde sig på de mest utsattas sida men blev också ökänd för sina extrema och våldsamma metoder, till exempel offentliga halshuggningar. Mot slutet av sjuttiotalet krympte rörelsen men när moderniseringen i Indien tog fart växte återigen stödet för naxaliterna. Enligt rapporterna i medierna har de behållit sina våldsamma metoder. I dag har rörelsen spridit sig och bildat vad som nu kallas ”den röda korridoren” som sträcker sig från Nordost och en bra bit ner mot Sydväst. Mediabilden av naxaliterna i Indien är rätt ensidig. Det handlar om hjärntvättade galna kommunister som bor i djungeln och som ibland hänfaller åt kannibalism. Den kända författaren Arundhati Roy erbjuder ett annorlunda perspektiv i sin essäsamling Broken Republic. Hon beskriver utsattheten hos stamfolken, hur gruvdriften efter till exempel bauxit, järn, kol och uran river upp enorma sår i naturen – ibland utplånas hela berg. Runt dessa områden har de kemiska processer som behövs för utvinningen av metaller orsakat så omfattande ödeläggelse att ingen kan vistas där längre. En av texterna handlar om hur hon ger sig ut på en tre veckor lång vandring med naxaliterna i delstaten Chattisgarh. Visst trillar hon ibland ner i revolutionsromantiska hål, men hon får ändå läsaren att bättre förstå vad som motiverar Naxaliternas väpnade kamp.

Broken Republic utgör en viktig motbild till den som förmedlas i Crafting State-Nations. Roy spelar dessutom mer med öppna kort, eftersom hon öppet erkänner sina sympatier för stamfolken, medan Linz, Stepan och Yadav gör anspråk på objektivitet. Men de gör också en hel del som underminerar den. De väljer alltför ofta strategiskt bland olika databaser när de vill hävda något, som när de driver argumentet om hur djupt de demokratiska värderingarna är rotade i Indien. Då använder de svaren på en mycket allmän fråga om man stöder demokrati. Frågan har ställts på ungefär samma sätt i intervjuenkäter i Indien och så jämförs resultaten med en liknande fråga i Latinobarometern, Eurobarometern och några andra studier. Indien hamnar i topp med stöd för demokrati som närmar sig nittio procent, nästan fem procentenheter över till exempel Spanien. Men demokratifrågan som de använder är så allmänt ställd att de flesta länder nästan alltid hamnar runt 80 procent, och mäter en rätt ytlig bekännelse till demokrati. Eftersom Linz, Stepan och Yadav i andra delar av boken använder data från World Values Survey (WVS), kan man undra varför de inte använder dessa för att beskriva inställningen till styrelseskick. WVS har nämligen fler djuplodande frågor om just detta. Man presenterar till exempel påståendet: ”Having a strong leader who does not have to bother with parliament and elections”. Deras data från 2006 visar att sextiofyra procent av de tillfrågade i Indien tyckte att ett sådant styrelseskick var ”väldigt bra” eller “bra”. För Spaniens del var motsvarande siffra trettiotvå procent. Mönstret upprepas när vi undersöker hur medborgarna i Indien och Spanien svarar på frågor om fördelar/nackdelar med militärstyre och teknokratstyre. Linz, Stepan och Yadav använder WVS bara när data går i ”rätt” riktning och väljer bort dem när de går i ”fel.” Om Indiens stat-nationmodell dessutom ska utvärderas just efter hur landet faller ut i stöd för demokrati blir felet allvarligt.

Slutligen måste man konstatera att Linz, Stepan och Yadav inte besvarar svåra frågor som deras syn på kollektiva rättigheter leder till. Hur gör vi när dessa hamnar i konflikt med individernas eller hamnar i direkt motsättning mot jämställdhetsprinciper? För att ta ett exempel: Den indiska konstitutionen är skriven så att man i den civilrättsliga lagstiftningen skiljer mellan religiösa grupper, vilket ligger helt i linje med den modell som förespråkas i Crafting State-Nations. Men i praktiken leder detta till att det är hart när omöjligt för muslimska kvinnor att skilja sig från sina män, medan männen kan ta ut skilsmässa direkt och slippa besvärande former av underhåll.

Sammantaget utgör Crafting State-Nations ändå ett intressant bidrag till diskussionen. Författarna visar tydligt att för den som söker lösningar som kan främja ett multikulturellt och demokratiskt samhälle finns mycket att hämta från recept som har federalistiska inslag, oavsett om Indien är det mest lysande exemplet på detta. Och att gå tillbaka till huvudalternativet – nationalstatsmodellen – är det väl ingen som vill? Eller? Är det ändå inte så att Europas ledare i dag, om man lyssnar till de tidigare nämnda uttalandena från Cameron, Sarkozy, Merkel och Reinfeldt, tycks vilja återupprätta något som ändå drar mer åt nationalstatstanken än de federalistiska alternativen? Och om det är just nationalstatens återkomst som de vill propagera för, har vi väl i varje fall fått ett svar på hur vi bör tolka uttalandet om att ”multikulturalismen har misslyckats”. Det utgör en tydlig uppmaning till Europas övriga ledare att de nu gör bäst i att mer aktivt skydda sin särart mot influenser utifrån. Det underliggande resonemanget tycks vara att om man nu ska tvingas att fortsätta att delta i det europeiska ekonomiska samarbetet, så måste man kontra på annat håll. Om vi inte själva får bestämma hur sedlarna ska se ut, och ens vad de är värda, så ska åtminstone utseendet på flaggan kunna tala om var man befinner sig. Det kanske får en hel del av dem som inte har invandrarbakgrund att känna sig tryggare och blir ett medel att vinna röster på. Så kunde man inte ha argumenterat för tio år sedan, för då var sådana idéer ”off limits” för de flesta ledarna i Europa. Men man får komma ihåg att här erbjuds ingen lösning för att komma till rätta med segregationen. Och frågan blir då ännu mer aktuell: hur upprätthålls, i Europa, under en tilltagande nationalism, en anständig grad av politisk tolerans?

Sten Widmalm är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet