Föregående

nummer

Söndag 23 juli 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.

Klassikern

Helmut Schelsky, Einsamkeit und Freiheit – Idee und Gestalt der deutschen Universität und ihrer Reformen

En Humboldt för efterkrigsvärlden
Johan Östling

I Tyskland finns en lång tradition av att diskutera universitetets idé och landets omskakande historia har gett ytterligare bränsle till detta. För femtio år sedan kom ett av de mest sammansatta och fascinerande verken i denna genre ut, Helmut Schelskys Einsamkeit und Freihet – Idee und Gestalt der deutschen Universität und ihrer Reformen. Boken har spelat en viktig roll i diskussionen om tyska universitetet det senaste halvseklet, men få tycks ha tillägnat sig den på allvar.

Den akademiska människan är en skrivande och i bästa fall reflekterande varelse. När hennes naturliga livsvärld skälver och byter skepnad, ­reagerar hon med texter. De kan forma sig till nyktra analyser av en ny verklighet eller lidelsefulla försvarstal för ideal som är ställda under hot. Inte sällan rymmer de mer eller mindre realistiska bud om en annan ordning.

Historiskt betraktat har den svenska kulturen varit fattig på substantiella bidrag till en akademisk självförståelse. Under senare år har emellertid många nya tillskott kommit i form av debattböcker, rektorsmemoarer, lärosätesmonografier, vetenskapliga undersökningar och utgåvor av klassiska texter. Det är ingen tillfällighet. Under samma tid har den svenska högskolesektorn genomgått en snabb inre omvandling, ett resultat av såväl världsomspännande krafter som inhemskt politiskt nit.

Den som följer debatten om universitetets grundvalar över en längre tidslinje förnimmer en spänning mellan det närmast eviga och det starkt tidsbundna. Å ena sidan återkommer samma motsättningar gång på gång: mellan bildning och yrkesutbildning, mellan studier och forskning, mellan omvärldens krav och den akademiska friheten. Å andra sidan är diskussionerna djupt inbäddade i sina egna epoker och inläggen svar på mycket distinkta frågor.

I inget annat fall blir denna spänning mellan det historiska och det överhistoriska så uppenbar som i det tyska. Här finns en lång tradition av att dryfta universitetets idé som åtminstone går tillbaka till sent 1700-tal. Kanske kan man rentav tala om en egen universitetsteoretisk genre som inräknar nästan alla betydelsefulla tänkare, från Kant och Schiller och framåt. Samtidigt har denna debatt tagit stark färg av det tyska samhällets växlingsrika, ofta omskakande historia.

För femtio år sedan, 1963, publicerades ett av de mest fascinerande och sammansatta verken i denna tradition, Helmut Schelskys Einsamkeit und Freiheit – Idee und Gestalt der deutschen Universität und ihrer Reformen. Som bok betraktad var den en hybrid mellan en lärd historisk gestaltning av det moderna tyska universitetets tillkomst, en ­sociologisk analys av efterkrigstidens vetenskapliga värld och en förtäckt appell för en reformering av det samtida tyska universitetet. I snart sagt alla tyska reflexioner över universitetets idé det sistlidna halvseklet finns det referenser till Schelskys bok. Däremot är det få som tycks ha tillägnat sig den på allvar. Så hur läst är den egentligen? Och vad har den att ge i dag?

Einsamkeit und Freiheit utkom vid en tid då känslor av kris höll på att avlösas av känslor av uppbrott i det västtyska vetenskapssamhället. Under det första efterkrigsdecenniet hade det stått alltmer klart att de tyska universiteten hämmades av en stel akademisk kultur och att reformbehovet var gravt uppdämt. I början av 1960-talet kunde en ny anda skönjas. Frågor om forskning och utbildning ryckte in i centrum av debatten och Ralf Dahrendorf, Jürgen Habermas och Georg Picht hörde till dem som lämnade engagerade bidrag. Vid samma tid förordade det nygrundade Wissenschaftsrat att andra former av universitetet skulle grundas. I detta sammanhang skrev Schelsky sin bok.

Helmut Schelsky föddes i Chemnitz 1912 och inledde sin akademiska bana i Königsberg. Snart flyttade han till Leipzig där han kom under inflytande av Hans Freyer och Arnold Gehlen. I likhet med många andra i den så kallade Leipzigskolan hade Schelsky fångats av den naturromantiska Jugendbewegung och han röjde under 1930-talet klara sympatier med nationalsocialismen. Redan före maktövertagandet anslöt han sig till det ­nazistiska studentförbundet och blev 1937 medlem i NSDAP. År 1935 disputerade han på en doktorsavhandling om Fichtes naturrätt och färdigställde därefter en habilitationsskrift om Thomas Hobbes. Under krigsåren rörde han sig till en början mellan olika akademiska miljöer men karriären avbröts när han blev inkallad som soldat.

Schelsky överlevde kriget. Som så många andra i hans generation genomförde han därefter ett ideologiskt förvandlingsnummer. Efter en kort tid i akademisk karantän erbjöds han 1949 en professur i sociologi i Hamburg. Under 1950-­talet växte hans anseende och 1960 kallades han till en tjänst vid universitetet i Münster, där han samtidigt blev föreståndare för ett av den tyska förbundsrepublikens mest betydelsefulla center för empirisk samhällsvetenskap.

Under de två första efterkrigsdecennierna omfattade Schelsky ett teknokratiskt moderniseringsideal och stod politiskt socialdemokratin nära. I en strid ström av arbeten utforskade han det moderna industrisamhällets sociala villkor. Han skrev om institutioner och skolväsende, automatisering och ungdomsarbetslöshet, sexualitet och familjebildning, men även idéhistoriska skrifter om grunddragen i tyskt sociologiskt tänkande. ”Schelsky måste utan tvekan räknas som en av den västtyska sociologins Gründungs­väter”, skriver lundasociologen Carl-Göran Heidegren, en av få norr om Flensburg som har läst honom grundligt.

Under 1960-talet kom Schelsky alltmer att engagera sig i frågor om universitetet. När han tillträdde sin nya professur 1960 höll han en installationsföreläsning som låg till grund för den 350-sidiga bok som han alltså utgav tre år senare, Einsamkeit und Freiheit. Den utkom i Rowohlts viktiga serie för sakprosa, rowohlts deutsche enzyklopädie. Under mottot ”Das Wissen des 20. Jahrhunderts” publicerade förlaget ett stort antal titlar inom en mängd kunskapsområden. Tillsammans med Hans-Georg Gadamer, Mircea Eliade, Karl Löwith, J. Robert Oppenheimer och andra välrenommerade akademiker ingick Schelsky i seriens vetenskapliga råd. Somliga verk hade karaktär av introduktion till ett ämne, andra var snarare vägande inlägg i idédebatten. Schelskys bok visade upp bägge sidor.

I förordet anklagade Schelsky de närmast föregående generationerna för att ha varit ensidigt historiskt inriktade i sina reflexioner över universitetet. Även han tog visserligen sin utgångspunkt i den tyska traditionen och argumenterade för att Wilhelm von Humboldts tankar om vetenskap och bildning alltjämt var aktuella. Men det som skilde Schelsky från äldre akademiker som Eduard Spranger och Karl Jaspers var att han kombinerade ett historiskt-filosofiskt betraktelsesätt med ett sociologiskt. I den första delen av boken tecknade han det tyska universitetets utveckling; i den andra inriktade han sig mot efterkrigstids­universitetets predikament och potential.

Schelskys historieskrivning var ingen oskyldig framställning. Det var universitetsreformerna som stod i förgrunden och vad man kunde lära av dem. Efter att ha skisserat det äldre skeendet uppehöll han sig vid 1700-talet. Han frammanade en dyster bild av ett universitetsväsende statt i förfall, dominerat av trötta professorer som ärvt både pensum och ämbete. Det var en provinsiell värld, erbarmligt påver för vakna intellekt. Under århundradets sista decennier växte kritiken mot detta andliga elände och vid sekelskiftet urskilde Schelsky fyra ”högskolepolitiska fronter”: de traditionella krafterna som slog vakt om status quo, de radikala upplysningsmännen som reste krav på nyttiga kunskaper, de moderata reformatorerna som förordade pragmatiska organisationsförändringar samt Wilhelm von Humboldt och hans åsiktsfränder som såg framför sig ett helt nytt slags universitet med bildning och forskning som ledstjärna.

Schelskys sympatier låg tvivelsutan hos Humboldt. Efter att i tre kapitel ha fört den tyska universitetshistorien fram till årtiondena omkring 1800 ägnade han ett halvdussin kapitel åt Berlinuniversitetet och dess huvudprinciper. I brännpunkten stod med självklarhet Humboldt, även om Schiller, Fichte och Schelling fick stort utrymme som intellektuella vägröjare för det nya universitet som grundades i den preussiska huvudstaden 1810. Som sociolog såg Schelsky det som sin vetenskapliga uppgift att frilägga de krafter som formade en viss tid för att därigenom kunna bidra till att gestalta framtiden. När han närmade sig det klassiska tyska universitetet var det sålunda för att utröna vad som fortfarande var giltigt. Aldrig handlade det dock om att okritiskt återupprätta en aristokratisk, nyhumanistisk lärdomsanstalt från 1800-talets början.

En utgångspunkt för Schelsky var att Berlinuniversitetet var en ny typ av institution och som sådan krävde den en bärande idé. I detta fall bestod den av två komponenter: en intellektuell som uttrycktes med parollen Bildung durch Wissenschaft, och en social som fångades i formeln Einsamkeit und Freiheit.

Det första idealet, bildning genom vetenskap, gick stick i stäv med tanken att universitetet skulle tillhandahålla praktiskt användbar kunskap. Schelsky var enig med Humboldt om att forskningens primat måste råda och att universitetets uppgift aldrig var att förmedla en serie dogmer, utan att bibringa studenterna en normativ grundhållning i livet och öva dem att bli intellektuellt självständiga.

I den andra principen, Einsamkeit und Freiheit, kom universitets sociala grundidé till uttryck. Begreppsparet hade Schelsky hämtat från Humboldts berömda programskrift om de högre vetenskapliga anstalterna i Berlin (1809/1810). Med ”ensamhet” menade han att ett mått av social isolering var nödvändigt för god akademisk forskning och undervisning. Den som sökte sanningen måste befinna sig på avstånd från det omgivande samhället. ”Frihet” innebar ett partitagande för den ändamålslösa vetenskapen i polemik mot idén om universitetet som en vetenskaplig yrkeshögskola. Akademisk frihet var därtill ett villkor för att studenter och professorer tillsammans skulle kunna ta del i kunskapsprocessen.

Trots honnörsorden ensamhet och frihet förespråkade Schelsky aldrig att universitetet skulle frigöra sig från staten. Han gjorde dock en betydelsefull åtskillnad mellan en högskolepolitik som gagnade kulturen i stort och en som bara hade fostran som mål. Staten skulle föra en politik som gynnade universitetet som bildningsanstalt, alltid vägledd av en tanke om vetenskapens autonomi. Samtidigt skulle den slå vakt om ett brett bildningsbegrepp och förhindra att akademikerna stelnade i ensidighet.

Efter denna historiska utredning riktar Schelsky uppmärksamheten mot sin egen tid. Det klassiska bildningsidealet levde ännu kvar som en reminiscens, men i praktiken hade dagens universitet övergett tanken att det skulle forma en normativ grundhållning, verka för en förening forskning–undervisning och slå vakt om en akademisk frihet som befordrade ensamhet. Schelsky hade noterat hur två slags reaktioner på detta tillstånd hade vuxit fram. Den första var konservativ i den meningen att den såg ett förfall som enbart kunde hävas genom en restaurering av de gamla värdena; den andra var pragmatiskt principlös och konstaterade att Humboldt var död och att det inte fanns mycket att göra åt saken. Schelsky var inte tillfreds med någon av dem och utvecklade ett eget program. Innan dess fordrades det dock en sociologisk analys av samtiden.

När Schelsky betraktade universitetets utveckling i Förbundsrepubliken blev han beklämd. Majoriteten tycktes anse att det tyska universitetets kärna var frisk och att det inte fanns några skäl att granska dess fundament. På samma gång höll det akademiska livet på att bli alltmer likt skolans verksamhet. Prov och betyg, fasta studiegångar och yrkesförberedande moment, tilltagande byråkratisering och gymnasifiering – allt detta gick på tvärs mot Humboldtuniversitetets grundsatser. Dessutom var det ovedersägligt att den äldre universitetstraditionens sociala idé inte längre var vägledande. Den föreskrivna studieplanen förhindrade både studenter och professorer att dra sig tillbaka till den produktiva ensamheten. Den sokratiska dialogen var en illusion i tider av anonym kontaktlöshet.

Inspirerad av Max Scheler frågade sig Schelsky vilka uppgifter dagens universitet egentligen hade. I takt med att den vetenskapliga specialiseringen tilltog såg han ett behov av att universitetets åligganden delades upp, men i stället hade det som institution ansamlat fler och fler funktioner. Följden blev att det numera fanns en betydande diskrepans mellan universitetets idé och de funktioner som det faktiskt hade. De olika sektorerna utvecklade sina egna mål vilka aldrig uppgick i ett gemensamt, sammanhängande ideal för universitetet. En sann universitetsreform måste i dag innebära, liksom det en gång gjorde för Humboldt, att finna en ny övergripande princip, konkluderade Schelsky.

För att frammana en vision om det samtida universitetet fann Schelsky inspiration i de klassiska idealen. Men han omtolkade dem genomgående och satte dem i relation till sin sociologiska analys av efterkrigsuniversitetet. De gamla parollerna måste ta ny gestalt, löd hans devis. Vetenskapens enhet var exempelvis fortfarande en ledstjärna, men inte som ett filosofiskt system utan som en intellektuell och institutionell uppgift.

Så förblev även bildningsbegreppet av central betydelse, låt vara att också det måste anpassas till den moderna världen. Enligt Schelsky borde ett bildningsmål vara att skapa ett verkligt världsmedborgarskap. Ett annat mål vore att studenterna utvecklade en intellektuell frihet gentemot den förvetenskapligade världen. Ett modernt bildningsbegrepp måste sålunda syfta till att människan överskrider vetenskapen. Den samtida bildningen måste därtill bära på ett ideal om öppenhet mot samhället och tillvaron i stort. Liksom den klassiska bildningsidén borde den moderna slutligen innefatta en strävan efter Humanität, att utveckla personens inneboende egenskaper. För Schelsky, som var en modern samhällsvetare snarare än nyhumanistisk filosof, var det dock aldrig tal om att de klassiska språken skulle inta en priviligierad ställning.

Schelskys bildningsbegrepp bestod följaktligen av element från flera traditioner. Här fanns ett medborgerligt ideal om att människan skulle öppnas för världen och ta del i samhällslivet. Här fanns också inslag av ett mer traditionellt, personlighetsdanande ideal som innebar att människan skulle förverkliga sin potential. Och så fanns det en tanke om att bildningen kunde besvärja vetenskapen och lyfta individen ur en genomrationaliserad existens, besläktad med de idéer om humaniora som kompensatorisk vetenskap som Joachim Ritter vid samma tid förfäktade.

I bokens sista kapitel ställde sig Schelsky frågan vilka förutsättningar som fanns för att genomföra en sann universitetsreform 1963. Hans tes var att en grundläggande, enhetlig reform av det tyska universitetet inte skulle gå att realisera. Universitetet var alltför mångfasetterat för att man skulle kunna finna en gemensam formel och det skulle bara stanna vid ett förhärligande av svunnen storhet. Schelskys svar var i stället: ett mer differentierat universitet – men där de olika delarna tillsammans låg till grund för ett vetenskapligt grundat bildningsideal.

Mot denna fond föreslog han att ett nytt slags universitet skulle inrättas: ”det teoretiska universitetet”. Det skulle inte ha yrkesutbildning eller vetenskaplig specialisering som sitt mål utan vara en kombinerad forsknings- och bildningsinstitution. Han skisserade ett universitet med en oinskränkt Lernfreiheit som inte kände några hindrande regleringar för den som ville studera. Verksamheten skulle koncentreras på de olika vetenskapernas teorier och samarbete mellan ämnena skulle premieras. Det var alltså inte fråga om en serie löst sammanlänkade forskningsinstitut med långt framskriden specialisering. Avgörande för att främja sann personlighetsbildning var därutöver att studenter och professorer kom i direktkontakt med varandra.

Schelsky hyste vissa förhoppningar om att ett sådant universitet kunde gjuta nytt liv i hela den akademiska världen och få gamla lärosäten att prova nya former för undervisning och forskning. Men han trodde inte att det Humboldtinspirerade teoretiska universitetet kunde bli en ny gemensam grundmodell. Efterkrigstidens vetenskapliga landskap var därtill alltför mångskiftande, avslutade Schelsky sin bok.

Under 1960-talets gång förvandlades Schelsky från teoretiker till politiker. År 1965 fick han i uppdrag av Paul Mikat, utbildningsminister i Nordrhein-Westfalen, att utarbeta ett förslag till ett nytt universitet. På våren 1966 lade han fram ett anspråksfullt program, Grundzüge einer neuen Universität, som innehöll både principiella överväganden och konkreta förslag. Många av de bakomliggande tankarna kändes igen från Einsamkeit und Freiheit, inte minst betoningen av forskning, akademisk frihet och föreningen forskning–undervisning. Allra starkast framhävdes forskningsimperativet i skissen till Zentrum für interdisziplinäre Forschung (ZiF), ett institut för avancerade, tvärvetenskapliga studier som hade stora likheter med det teoretiska universitetet.

Det skulle dröja till 1969 innan det nya universitetet öppnade i Bielefeld. Schelsky hade inte bara övat inflytande som ideolog, utan även som tongivande ordförande i den kommitté som lade upp planerna för det nya lärosätet. Under 1960-talets sista år skiftade emellertid tidsandan karaktär. Alltmer radikala krafter bland studenter och yngre akademiker krävde ökad bestämmanderätt på professorernas bekostnad. Schelsky tvangs avgå som kommittéordförande efter det att hans nazistiska ungdomssympatier hade uppdagats. Trots växande bitterhet över radikaliseringen av det akademiska livet tjänstgjorde han under den första tiden som ZiF:s föreståndare, men i början av 1970-talet fann han för gott att lämna Bielefeld och återvände till en professur i Münster.

Redan 1969 hade Schelsky vädrat sitt ressentiment i den beska debattboken Abschied von der Hochschulpolitik. Han skrädde inte orden när han polemiserade mot politikernas och den radikala vänsterns oförmåga att tänka klart i akademiska spörsmål. Ett par år senare, 1971, publicerade han en andra upplaga av Einsamkeit und Freiheit. I ett nyskrivet efterord gav han uttryck för sin pessimism över historiens gång. Han beskrev hur hans ursprungliga avsikt med boken hade varit att finna en ny gestalt för det tyska universitetet genom att återvända till Humboldtmodellen, men att han numera inte hyste några förhoppningar. ”De sista åren har visat att en 150-årig epok i det tyska universitetets historia nu har nått sitt slut.”

Under 1970-talet rörde sig Schelsky stadigt ­högerut och anslöt sig till den konservativa ­professorssammanslutningen Bund Freiheit der Wissenschaft. I en lång rad skrifter hudflängde han sextioåttarörelsen. När Schelsky avled 1984 lyftes han fram som en av de stora efterkrigssociologerna, men hans ombytliga natur och politiska utfall hade skaffat honom många fiender och få egentliga lärjungar.
I dag är han knappast en levande klassiker. Ingen har gett ut hans samlade verk, ingen har skrivit hans biografi. När han 2012 skulle ha fyllt hundra år gick det i det närmaste obemärkt förbi i Tyskland, och det i ett land som sällan försitter en chans att uppmärksamma sina nationella jubilarer. Kanhända håller han dock på att återupptäckas. I en purfärsk antologi utgiven av Alexander Gallus, Helmut Schelsky – der politische Anti-Soziologe (Wallstein) med undertiteln Eine Neurezeption, återför ett antal forskare Schelsky till den centrala position han hade i den gamla förbundsrepublikens intellektuella liv.

Einsamkeit und Freiheit är ett nyckeldokument i efterkrigstidens reflexion över universitetet. Efter ett halvsekel har den naturligt nog något av den historiska urkundens patina, men för den som upptas av de akademiska institutionernas kardinalfrågor är den ett ymnighetshorn. I vår tid, när utredningar om viktiga ämnen allt oftare kokas ihop av inhyrda konsulter, är det uppfriskande att ta del av en genomarbetad och analytiskt stringent framställning av en av sin tids främsta samhällsforskare. Schelsky hade en sällsynt skarp blick både för det historiska ursprunget och sin egen samtid – det är förmåga som långtifrån alla uttolkare av den akademiska världen har. Sist men inte minst visade han hur värdefullt det kan vara att vända sig till en äldre tradition, men att det krävs en sinnrik omgestaltning för att gamla ideal skall bli levande igen.

Johan Östling är docent i historia och Pro Futura-forskare vid Lunds universitet och Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS). Han är för närvarande gästforskare vid Zentrum für Zeithistorische Forschung i Potsdam.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet