Föregående

nummer

Lördag 21 oktober 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.

Essä

Enkla kvalitetsmått kväver tanken
Sven Widmalm

Universitetet har blivit ett gigantiskt experiment i teknokratisk styrning. Forskare drivs att anpassa sig till utvärderarnas krav på innovation och mätbarhet i stället för att söka sanningen och producera ny kunskap.

Sedan 1980-talet har forskning och högre utbildning i Europa karaktäriserats av ökad betoning på ekonomisk effektivisering, kommersialisering och målstyrning. Denna förändring är inte bara av ondo men det finns allvarliga problem. Om inte dessa åtgärdas hotas några av de viktigaste funktioner som vetenskap och högre utbildning har i det demokratiska samhället.

Förändringarna inom den akademiska världen är kopplade till ett allmänt växande demokratiskt underskott. Avregleringarna på finansmarknaden från 1980-talet skedde parallellt med införandet av mer och mer avancerade kontrollapparater inom offentlig sektor. Resultatet blev minskat politiskt handlingsutrymme på det ekonomiska området och minskad professionell självständighet inom den offentliga sektorn. Inom akademin hänger dessa förändringar ihop. På det ekonomiska området har politikens inflytande minskat bland annat genom att internationella regelverk försvårar statligt stöd för inhemskt företagande. Detta har gjort det attraktivt att använda ”forskning” som täckmantel för mer eller mindre riktat industristöd. Artificiella marknader skapas inom universitet och högre utbildning och dessa upprätthålls med hjälp av växande byråkratier och ”intermediära” organisationer som allt oftare får en självständigt styrande funktion. Makten i systemet flyttas därmed från både politiken och vetenskapen till en skuggzon av byråkrati och policy som inte är särskilt väl lämpad att upprätthålla vare sig vetenskaplig kvalitet eller ekonomiskt produktiv innovation.

Dessa förändringar brukar ofta, utifrån organisationsforskaren Michael Powers viktiga arbete från 1997, diskuteras i termer av The Audit Society. Begreppet ”audit” betyder ”revision” men har fått en vidare betydelse som inkluderar olika typer av kontroll samt utvärderingar av ”kvalitet” och ”effektivitet”. Den bästa svenska översättningen av Powers begrepp är “utvärderingssamhället”. Karaktäristiskt för den typ av utvärdering som Power behandlar, och som brukar hänföras till så kallad New Public Management, är att den förutsätter en ständig anpassning efter de mått som utvärderingen använder sig av. Utvärderingarna syftar alltså till att förändra verksamheter så att de blir utvärderingsbara, med allt vad det innebär av ändrade arbetssätt och värderingar. Detta är en viktig aspekt också av förändringarna inom akademin. Utvärderingar som syftar till ”effektivisering” av universitetet är inte neutrala eller objektiva kunskapsinstrument utan avser att förändra verksamheten enligt en tvåstegsmodell: först så att den faktiskt går att utvärdera enligt givna (ofta kvantitativa) metoder, sedan så att verksamheten blir mer ”effektiv” utifrån utvärderingarnas mått. Jag kommer i det följande att ge några reflexioner över denna utveckling och börjar med ekonomin: den i dag allt överskuggande forskningspolitiska föreställningen att vetenskapens främsta uppgift är att bidra till (den ”hållbara”) tillväxten och att teknokratisk styrning behövs för att uppnå detta.

Begreppet ”innovation” används numera för att definiera forskningens betydelse för ekonomin. Det har samma vaghet som hela den moderna forskningspolitiska språkapparaten, men bör förstås som distinkt åtskilt från begrepp som upptäckt eller uppfinning. De senare avser ny kunskap eller nya tekniska konstruktioner som ökar vår insikt om världen eller ger redskap som är tekniskt mer effektiva än de som redan existerar. Den vedertagna definitionen på innovation är tekniska eller intellektuella nyheter med ett bevisat kommersiellt värde. Här ställs egentligen inga krav på intellektuellt djup eller teknisk briljans. Värdet av en innovation avgörs helt av dess kommersiella effekter. Detta måste vi ha i åtanke när vi begrundar det faktum att forskning i dag alltmer likställs med innovation. Den senaste forskningspropositionen (2008/09:50) kallades för ”forsknings- och innovationsproposition”; förre utbildningsministern Lars Leijonborg påpekade ofta att det inte finns någon motsättning mellan forskning och innovation utan att universiteten måste göra båda sakerna samtidigt. Effekterna av sådant nyspråk är djupgående: kunskapsproduktion definieras som produktionen av kommersiellt gångbar kunskap, vilket alltså inte är detsamma som originell eller nydanande kunskap. Ingen vet dock hur man mäter det ekonomiska värdet av ny kunskap, eftersom detta inte visar sig förrän efter ibland mycket lång tid. Därför öppnar den forskningspolitiska innovationsfetischismen för en administrativ, intellektuell och kommersiell huggsexa, där många vill få del av de resurser som forskningsfinansieringen tillhandahåller och där många vill vara med och analysera, planera och organisera användningen av dem.

Kring innovationens guldkalv samlas således inte bara de många forskare som sysslar med sådant som har ekonomisk utvecklingspotential, utan även de som producerar modeller för hur forskning kan leda till innovation, samt en mer heterogen grupp som sysslar med organisation och planering. De senare två grupperna består mest av ekonomer; den förra gruppen är i bred mening naturvetenskaplig. Humaniora, stora delar av samhällsvetenskapen, men även viktiga områden inom naturvetenskapen är inte inbjudna till innovationsfesten. En forskningspolitik som främst fokuserar på innovation osynliggör alltså stora delar av vetenskapen och implicerar därför en radikal omstrukturering av de vetenskapliga och utbildningsmässiga prioriteringarna. Detta gäller i Sverige liksom i stora delar av övriga Europa där liknande visioner fått genomslag (England är ett extremt och ofta omskrivet exempel; se till exempel Stefan Collinis artikel ”From Robbins to McKinsey” i London Review of Books den 25 augusti 2011 eller artiklar i Marilyn Stratherns nedan omnämnda arbete).

Dessa tendenser märks i senaste forskningspropositionen bland annat genom att humaniora knappt nämns. Mer oförblommerade uttryck för tanken att humaniora inte passar in i den ekonomistiska tankemodellen ger intresseorganisationen Svenskt Näringslivs famösa rapport Konsten att strula till ett liv (2011). Enligt Stefan Fölster och medförfattare förstår inte studenter som läser humaniora sitt eget ekonomiska bästa – eftersom de trots relativt låg livsinkomst jämfört med exempelvis ingenjörer framhärdar i att vara mycket för många. Värdet av forskning och högre utbildning reduceras i denna typ av resonemang till en enda variabel, nämligen den ekonomiska. Eller, för att vara ännu tydligare: till ekonomiska variabler som är mätbara enligt rådande modeller. Det som inte genererar värden som är mätbara utifrån modellerna blir värdelöst. De reella ekonomiska effekterna av humanistisk och all annan forskning är förstås mycket svårbedömda; vi talar här om ytterst primitiva uppskattningar.

Satsningen på innovation är problematisk av flera anledningar. Den bygger på föreställningen att man kan förutsäga framtiden och det finns en kader av innovationsforskare och liknande som producerar kristallkulor. Denna typ av forskning kan ha betydande akademiska kvaliteter. Studiet av så kallade kluster – anhopningar av näringsverksamhet inom samma område, där den geografiska koncentrationen tycks ha dynamiska ekonomiska effekter – är ett exempel. Det är ett fascinerande empiriskt faktum att företeelser som Silicon Valley, Fleet Street, Wall Street eller Gnosjöbygden med regelbundenhet uppträder; systematiska iakttagelser kring detta är förstås vetenskapligt motiverade. Det betyder inte att politiker och policymänniskor kan bygga kluster, men det är vad de i teknokratisk nit nu försöker göra. Forskningspolitiken i Sverige har det senaste decenniet kastat sig över en rad mer eller mindre vetenskapligt välgrundade modeller och försökt använda dem dels som slagord, dels för att konkret styra den komplexa relationen mellan forskning och innovation. Modellerna används med motiveringen att innovation är det huvudsakliga konkurrensmedlet på den globala marknaden; ofta ingår också föreställningen att akademisk forskning spelar en avgörande roll för innovationsförmågan. Men om satsningarna på innovation ska få avsedd effekt måste man dessutom kunna hindra utländska intressen från att – som nu sker – helt enkelt köpa upp de framgångsrika produkter som ibland emanerar från det svenska innovationssystemet. Om potentiellt framgångsrika företag försvinner från landet samtidigt som den långsiktiga akademiska kunskapsproduktionen ödeläggs genom att universitetet blir en uppfinnarverkstad inriktad på teknikutveckling kommer vi varken att kunna äta kakan eller ha den kvar, för det kommer inte att finnas någon kaka.

Det mest fascinerande med innovationspolitiken är nog dess teknokratiska tendens. Inom ramarna för ett marknadsliberalt paradigm framställs just forskning/innovation som ett område som inte kan sköta sig självt – som ett marknadsmisslyckande – och därför i behov av stark styrning. Detta kan förklaras med att ett antal ledande innovationsforskare verkar inom en evolutionsekonomisk tradition som är kritisk mot den neoklassiska nationalekonomins synsätt. En mer handfast förklaring är att det internationella regelverket inte längre tillåter kraftfullt nationellt industristöd. Man går därför omvägen via ”strategiskt” forskningsstöd, vilket i slutändan är tänkt att gynna den nationella industrin. Med den logiken kan Lunds European Spallation Source (ESS) eller Uppsala-Stockholmsområdets SciLifeLab betraktas som senmoderna motsvarigheter till Svenska Varv eller Stålverk 80.

Ytterligare en förklaring till de stegrade kraven på ekonomisk avkastning från akademin är att forskning och högre utbildning har blivit mycket kostsamma. Man måste, sägs det allt oftare, på ett annat sätt än tidigare kunna utkräva ansvar av universiteten. Det är trots allt skattebetalarnas pengar som bekostat den exempellösa expansionen inom forskning och högre utbildning sedan andra världskriget. Kostnadsökningen inom delar av naturvetenskapen har varit enorm och ibland har nyttan varit oklar – högenergifysiken och rymdforskningen är exempel. Ibland har det till och med tyckts som att forskarna satt en ära i att inte producera något användbart: vem har nytta av Marssonder eller Higgsbosoner? Dessutom har beslut om vetenskapliga satsningar tagits av medlemmar av den vetenskapliga eliten bortom demokratisk kontroll och utifrån argument som för gemene politiker varit i princip obegripliga. Kravet på ansvarighet har handlat om ekonomi men också om demokratiskt inflytande. Svaret har varit mål- och resultatstyrning byggda på utvärdering och kontroll.

Utvärderingar inom akademin syftar bland annat till resursfördelning utifrån mer eller mindre kvantitativa indikatorer. Detta innebär att man söker efter något som man kan använda som kvalitetsmått när man fattar beslut om hur mycket universitet eller institutioner ska få i anslag. I den mån dessa kvalitetsmått är kvantitativa (en motsägelsefull tanke som dock fått stort genomslag) kan beslutsfattandet automatiseras, något som i dag eftersträvas på många politikområden och som går under beteckningen cost-benefit analysis, här översatt som ”nyttokostnadsanalys”. (För en översikt över hur dessa metoder har använts inom universitetsvärlden, se Linda Wedlins utmärkta genomgång Mål och resultatstyrning för högre utbildning och forskning – en kunskapsöversikt.) För akademins räkning har regeringen lyft fram två sådana kvantitativa mått på kvalitet. Det ena innebär att man gör så kallade bibliometriska analyser för att ranka lärosäten utifrån hur mycket de producerar i form av publikationer och hur populära dessa publikationer är i forskarsamhället (vilket anses vara mätbart utifrån hur ofta de citeras). Eftersom bara vissa typer av publikationer är mätbara enligt dessa principer – bokverk, kapitel i böcker eller uppsatser i tidskrifter som inte ingår i någon av de stora bibliometriska databaserna är svåra eller omöjliga att mäta – har också samhällsvetare och i mindre utsträckning humanister sett sig nödsakade att stöpa sin publicering i utvärderingsbara former. En effekt är att engelskspråkiga (oftast amerikanska) publikationer blir ännu mer dominerande än de redan är, helt enkelt för att de är mest mätbara. Ökad betoning på internationell synlighet är en positiv effekt av denna utveckling, åtminstone för stora delar av humaniora som varit för insulära; den generella nedvärderingen av svenskspråkiga publikationer, liksom av alla typer av bokproduktion, är förstås negativ. Ett stort problem är att bibliometrin, när den används som kvalitetsmått, uppmuntrar forskare att publicera många och korta uppsatser med många upprepningar och ett minimum av empiri – helt enkelt för att detta lönar sig utifrån forskarens individuella nyttokostnadsanalys. Där anpassningen går långt, så att alla inom ett fält följer trenden med många korta och dåligt underbyggda publikationer (så kallad salamipublicering), sjunker kvaliteten (om man mäter den utifrån innehållet snarare än databaserna eller anslagen).

Ytterligare ett allvarligt problem med att använda bibliometri för att mäta kvalitet är att de akademiska normerna ställs på huvudet. På Linköpings universitet sa den dåvarande rektorn Mille Millnert (nu generaldirektör på Vetenskapsrådet), efter att konsekvenserna av de nya mätsystemen börjat bli uppenbara, att den viktigaste strategiska frågan för universitetet var att öka antalet citeringar. Detta kunde låta befängt men var logiskt. Tidigare kunde många citeringar uppfattas som en bieffekt av framgångsrik forskning och användes också informellt som ett mått på framgång inom den alltid mycket konkurrensmedvetna akademiska forskningen. De nya utvärderingsmetoderna flyttar fokus från forskningens innehåll, syfte och resultat och lyfter i stället fram genomslaget i sig som mått på framgång. En tidigare informell värdemätare blir plötsligt upphöjd till formellt underlag för viktiga beslut, varvid starka incitament för manipulation av systemet uppstår. För forskare på verkstadsgolvet blir budskapet: det viktiga är inte vad du gör eller hur du gör det utan hur populär du är. Enda anledningen till att införa ett så korrumperande system tycks vara att det faktiskt erbjuder möjligheter att göra kvantitativa mätningar som kan ligga till grund för automatiserat beslutsfattande. Detta på ett område där insikt, erfarenhet och kritisk diskussion självklart borde vara normen.

Olika akademiska grupper har alltså olika lätt att uppfylla de bibliometriska utvärderingskraven. Detsamma gäller det andra kvalitetsmåttet som infördes efter 2008 års forsknings- och innovationsproposition: mängden externa anslag, som ju fördelar sig mycket olika på olika vetenskapsområden. Ju mer externa anslag en enhet drar in, desto mer pengar kommer som basanslag från staten. Logiken här är att de som har mycket pengar ska få mer. Och detta utan att formella beslut behöver fattas: med hjälp av den intellektuella nyttokostnadsanalysen automatiseras processen (som i slutändan kommer att leda till en utsvältning av de mindre högskolorna). Detta är en kärnpunkt i utvärderingssamhällets logik. I stället för beslut utifrån erfarenhet, kunskap och/eller politisk övertygelse flyttas ansvaret till mekaniska system. Detta fenomen kan betecknas som utslag av ett “postpolitiskt” tillstånd och en allmän urholkning av demokratiska processer.

Bakom dessa metoder finns föreställningen att kvalitet drivs fram genom konkurrens under marknadsliknande former, ett kvasi-darwinistiskt synsätt som blir helt orimligt när man betänker att villkoren för framgång eller utslagning på den akademiska marknad som vi nu ser avteckna sig är helt beroende av politiskt bestämda spelregler. Det finns inget ”naturligt” i att mäta kvalitet utifrån citat och anslag. Det finns heller ingen garanti för att de överlevare som sållas fram på en sådan marknad representerar kvalitet. Det hela är ett gigantiskt experiment i teknokratisk styrning på ett område som hittills har bevisat sin livskraft och sin nytta främst utifrån en förmåga att styra den egna verksamheten på eget ansvar.

Förändringarna mot teknokratisk styrning och intellektuell nyttokostnadsanalys lanseras med hjälp av ett nyspråk som påminner om hur spin används på andra politikområden (”det nya arbetarpartiet” och liknande). I stället för att frondera mot den akademiska forskningen genom att formulera helt nya mål och ideal för verksamheten, vilket vore uppfriskande, omdefinierar policystrategerna invanda begrepp och ger dem en ny innebörd.

Den senaste forskningspropositionen ger fina ex­empel på detta. Redan namnet ”forsknings- och innovationsproposition” illustrerar hur språkarbetet går till: forskning och innovation ställs bredvid varandra som likvärdiga och sammankopplade – kanske identiska? – verksamheter. Propositionen använder sig också av en typ av nyspråk som ligger nära det orwellska ”dubbeltänk” (doublethink): motsägande idéer framställs som lika sanna, vilket både kan tolkas som en form av schizofreni och som en postpolitisk upplösning av motsättningar som underminerar möjligheten att tänka kritiskt och självständigt. I romanen Nittonhundraåttiofyra är partiets slogan ”krig är fred – frihet är slaveri – okunskap är styrka”. Motsvarande slogan för dagens svenska forskningspolitik skulle kunna vara ”forskning är innovation – frihet är styrning – kvalitet är kvantitet”.

Två av dessa slagord har berörts – att forskning i betydelsen sanningssökande under eget ansvar omtolkas till att betyda kommersiellt inriktad teknikutveckling och att kvalitet omtolkas till att betyda höga kvantiteter publicering/citat och anslag. Omtolkningen av forskningsfrihet till att betyda forskning styrd av ekonomiska och/eller politiska intressen sker på ett mer undflyende sätt. Propositionstexten innehåller ett antal liberalt klingande bedyranden om att regeringen vill stärka forskningens frihet samtidigt som i stort sett alla reformer handlar om att lägga ökad betoning på politisk och ekonomisk styrning. Sålunda identifierade regeringen nära tjugotalet ”strategiska” områden som skulle få extra anslag – i samtliga fall för att de betraktas som politiskt/ekonomiskt viktiga. Hur kunde detta ses som ett stöd för forskningsfriheten? Jo, man hävdade att Vetenskapsrådet, som har till främsta uppgift att stödja grundforskning, skulle få mer resurser när forskare flockades kring de ”strategiska” satsningarna (varvid konkurrensen om Vetenskapsrådets resurser skulle minska). Sedan rörde regeringen till begreppen genom att säga att även Vetenskapsrådet särskilt ska stödja forskning med relevans för Sveriges högteknologiska industri. Tankar om att de strategiska medlen skulle öppna för ”den fria nyfikenhetsstyrda forskningen” grumlades på liknande sätt av påpekandet att ”företrädare för samhälle och näringsliv inom relevanta områden kan delta i forskningens problemformulering och att företag kan ingå i projekten och delta i genomförandet” (s. 68-69). Kort sagt framstår talet om forskningsfrihet i denna text som schizofrent i orwellsk mening. Det är som att propositionens författare faktiskt inte förstår vad idén om forskningsfrihet innebär.

Parallellen till Nittonhundraåttiofyra kan verka alarmistisk. Orwells dystopi har trots allt mer med dåtidens Sovjetunionen och dagens Nordkorea att göra än med de västerländska demokratier som nu är i full färd med att omstrukturera sina universitet. Men dessa frågor är så viktiga att det är befogat att vara verkligt oroad. Socialantropologen Marilyn Strathern, redaktör för boken Audit cultures (2000), beskriver utvärderingsraseriet som ett slags KBT som syftar till att betinga akademikerna att tänka i linje med politiskt definierade målsättningar. Bilden hon och andra målar upp är den att tankefriheten inom vetenskapen är utsatt för reella hot. Situationen är faktiskt ganska alarmerande och det behövs åtgärder för att hindra att den akademiska kunskapsproduktionen, som länge varit en given bas för det demokratiska samtalet likaväl som för utvecklingen av praktiska framsteg på många samhällsområden, försumpas.

Den akademiska kulturen är stadd i förändring, i viktiga avseenden till det sämre. Att nostalgiskt blicka tillbaka till en tid när forskningen var fri är poänglöst. Den tiden – före 1970-talet – var knappast någon idyll och präglades av orättvisor och slöseri med mänskliga resurser, symptomatiska för forna tiders akademiska elitism och nepotism. Frågan är snarare vilka nya problem som utvärderingssamhällets genomslag inom forskningen medför och vad som kan göras åt dem.

För det första underminerar extensiv utvärdering och kontroll av den typ som nu införs den akademiska moralen och kreativiteten. Att som forskare arbeta för att statsmakten eller de lokala vetenskapliga revisorerna ska kunna registrera så många poäng som möjligt i sina excel-ark är inte inspirerande annat än i den meningen att det uppmuntrar till manipulation av systemet. De flesta av oss bärs, inte bara i början av karriären utan hela det yrkesverksamma livet, av föreställningen att det vi sysslar med är viktigt rent sakligt. Det gamla universitetet tillät rätt stor pluralism med avseende på forskningens bevekelsegrunder och valet av undersökningsobjekt. Det var möjligt att arbeta med internt akademiska, tekniska, politiska, och även ekonomiska målsättningar. Att sätta indikatorer, anpassning till anslagsgivares preferenser och kommersiell innovation som riktmärken för en forskning som för de inblandade kanske går ut på att förbättra hälsa och omsorg, är en perversion. Forskare arbetar inte för att tillfredsställa utvärderare utan för att producera ny och bättre kunskap. Vi tror att vi själva kan bedöma resultatet av denna strävan bättre än de automatiserade utvärderingssystemen, som dessutom är konstruerade utifrån principer som många av oss tar avstånd från på både vetenskapliga och moraliska grunder.

För det andra är allt detta en demokratifråga. Tanken att forskningen är ”ansvarig”, att verksamheten inte får bedrivas i total avskildhet från vad som i svensk forskningspolitik kallas ”det omgivande samhället”, är naturligtvis riktig. Men detta uppnår man knappast genom att befordra en teknokratisk och ekonomistisk vetenskapssyn med bibliometrisk överbyggnad. Det reella demokratihotet består i att fältet för icke-styrd kunskapsproduktion krymper dramatiskt; det är inte att göra forskningen ansvarig utan tvärtom att göra den till ett särintresse.

Universitetet kan bjuda motstånd mot avarterna inom dagens forskningspolitik genom att obstruera, och genom att fixa och trixa med systemet. Mer konstruktivt är att bättre än tidigare inom både forskning och undervisning gripa sig an de stora frågorna om kunskap och demokrati. Det är vårt jobb. Men eftersom universitetet inte är avskilt från ”det omgivande samhället” utan en del av det måste ansvaret för att ändra forskningspolitisk riktning ligga på politikerna. En bra början vore att upphöra med att förvandla universitetet till en förmedlare av industristöd och lyfta över innovationsorienterad forskning till industriforskningsinstitut eller liknande. ■

Sven Widmalm är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet