Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.

Intervju

Ett samtal med Joan W. Scott
Cecilia Riving

Vår upptagenhet av skillnader förenar oss

Det borde vara möjligt att forma ett samhälle där olikheten inte skapar fiendskap och hierarkier utan i stället hjälper oss att förstå vilka vi är. Det menar Joan W. Scott, amerikansk historiker och pionjär inom genusforskningen sedan 80-talets mitt.

Vem är jag? Vem är du? Hur skiljer vi oss åt?  Vissa frågor brottas vi med hela livet. Känslan av att vara en självständig varelse, en individ bland andra individer, är grundläggande för den mänskliga existensen. I strävan att finna en egen identitet drar människan upp gränser mot omvärlden. Den andres olikhet blir viktig. Skillnaden mellan mig och dig, oss och dem, måste ständigt framhållas. Ur detta växer i värsta fall ojämlikhet, motsättningar och rädsla.

En av vårens första dagar kommer Joan W. Scott till Södertörns högskola och talar inför ett fullsatt auditorium. Hon är historiker och professor i Social Science vid Institute for Advanced Studies i Princeton, USA, och har ägnat en stor del av sitt liv åt att studera just olikhet – difference – som ett socialt, politiskt och psykologiskt fenomen. Scott är specialiserad på fransk historia men har gjort sina mest banbrytande insatser på det genusteoretiska fältet. Det var Scotts artikel ”Gender: a useful category of historical analysis” 1986 som på allvar fick historiker att börja intressera sig för genusfrågor. Hittills hade kvinnohistoria – ett fält som växte fram på 60-talet – mest handlat om att lyfta in kvinnorna i historien, att beskriva deras liv och erfarenheter. Scott ville ifrågasätta själva begreppet kvinna.

Inspirerad av fransk poststrukturalistisk filosofi och feministiska studier såg hon könsidentiteten som kulturellt konstruerad, inte som ett evigt och statiskt biologiskt faktum. Vad vi upplever som typiskt manligt och kvinnligt förändras. Genus är de föreställningar om maskulint och feminint som formas i varje samhälle och som används för att strukturera sociala relationer och skapa hierarkier.

Scotts idéer låg i tiden. Inom många akademiska discipliner fanns ett nyvaknat intresse för att studera hur de identiteter och grupptillhörigheter som upplevs som naturgivna i själva verket är socialt konstruerade och fyller olika politiska syften. Varje samhälle har en arsenal av kunskap som uppfattas som självklar och oproblematisk och som ger en känsla av ordning och trygghet och mening. Kvinnor är si, män är så. Svarta är si, vita är så. Den nya forskningen ville se hur denna kunskap formas och omvandlas i språket, i kulturella symboler, i sociala relationer, i vetenskap och politik. Kunskapsproduktion sågs som en form av maktutövning och var som sådan alltid politisk.

Könsskillnader uppfattas som eviga

Scotts uppmaning att använda genus som analysredskap inom historieforskningen slog verkligen an och hon har inspirerat en hel forskningsinriktning, även i Sverige. Genus har med tiden blivit ett etablerat begrepp inom akademin och till och med gett upphov till en egen vetenskaplig disciplin. I takt med att genusforskningen blivit mer allmänt spridd och accepterad

har den dock blivit lite mainstream och tappat den kritiska och radikala potential som den ursprungligen hade, hävdar Scott. Hennes föreläsning på Södertörn handlar bland annat om hur hon själv alltmer började tröttna på begreppet genus, eftersom hon upplevde det som fixerat och utan förmåga att rucka på invanda föreställningar.

Men när det för något år sedan uppstod en livlig debatt om könsidentitet och sexualitet i Frankrike väcktes hennes engagemang till liv igen. Hon började intressera sig för hur själva begreppet genus används och definieras i dag. Genus är numera inte bara en angelägenhet för akademiker utan har slagit rot i hela samhället, i politiken, i människors föreställningsvärld. Man måste förhålla sig till det. Ändå är det omöjligt att en gång för alla slå fast vad genus egentligen innebär. Begreppet är komplext och gäckande, det får olika betydelser i olika sammanhang. Vissa ser begreppet som helt centralt, andra tar avstånd ifrån det. Vissa tycker att det är för radikalt, andra att det är för vagt. Begreppsförvirringen är stor – när ska man säga genus (gender), när ska man säga kön (sex)? Handlar genus om relationen mellan män och kvinnor eller om flytande könsgränser där andra könstillhörigheter är möjliga? Denna strävan efter att slutgiltigt slå fast vad genus är ser Scott som ett uttryck för osäkerhet och oro – människans behov av att begripliggöra sin tillvaro.

Varför är genus så kontroversiellt?

undrar jag när jag träffar Joan Scott efter hennes föreläsning för att prata om genus, olikhet och drömmen om ett jämlikt samhälle.

”Därför att skillnaden mellan könen, hur den än formuleras och förstås, är grundläggande för hur vi upplever social ordning. Hur denna skillnad än artikuleras, betraktas den som något stabilt i samhället och när samhällen befinner sig under press – som de sannerligen gör nu ekonomiskt, socialt och politiskt – kanaliseras oron över samhällets instabilitet i en rädsla att förlora den stabilitet som vi faktiskt kan räkna med, det vill säga könsrollernas stabilitet. Oavsett om vi ser dem som naturliga eller kulturella är de ändå något som vi alltid har känt till: ’vi har alltid gjort saker på ett visst sätt, varför ska de komma och röra till allting?’ Det finns något ursprungligt över könsskillnader och det väcker oro när man börjar mixtra med det som uppfattas som något evigt i mänsklig samvaro.”

Joan Scott återkommer ofta till hur just oro (anxiety) präglar vårt förhållningssätt till upplevda olikheter och skillnader. I sin bok The Fantasy of Feminist History, som just kommit ut, vänder hon sig till psykologin för att försöka förstå varför människans relation till olikhet är så komplicerad. Ytterst handlar det om omöjligheten att finna en fullständig mening i tillvaron, menar hon. Vi ställs alla inför stora frågor: varför är jag så här, varför ser jag ut som jag gör, vem känner jag begär till, vad innebär döden? Det finns inga säkra svar, även om samhällets politiska och sociala institutioner formulerar förklaringar som de hävdar är de enda riktiga. Föreställningar om genus kan ses som en sorts verktyg att hantera dessa avgörande frågor, verktyg som ordnar tillvaron och skapar en känsla av mening och trygghet. Genus är svaret på frågor som egentligen aldrig kan besvaras.

”Könsskillnad är ett ofrånkomligt dilemma, åtminstone på den psykiska nivån”, säger Scott. ”På det sociala planet kan samhället ha en formell jämställdhet mellan könen, relationen mellan kvinnor och män kan se ut på olika vis. På det psykologiska planet är det svårare att åstadkomma en förändring. Skillnaden finns men kan inte förklaras. Skillnaden är en sorts nyckel till hur vi tänker om oss själva och om våra relationer. Det är en sak att veta analytiskt att könsskillnader är ett problem, det är en annan sak att förstå vad man kan göra åt dem socialt och politiskt. Man kan dekonstruera hur motsatsparet man/kvinna formas och upplevs, men jag kan inte se hur man skulle kunna dekonstruera den primära skillnaden. Om du tittar på små barn och de dilemman som de ställs inför – vad är en pojke, vad är en flicka, hur skiljer de sig åt och varför? – så framstår det för mig som att dessa dilemman alltid finns där. Olika samhällen har olika sätt att förstå och förklara dem, olika myter och berättelser, men de kommer aldrig att försvinna. Man kan naturligtvis på en politisk nivå ifrågasätta missförhållanden, man kan använda samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning för att undersöka politiska uttalanden, krav eller verksamheter, men jag tror att själva fenomenet alltid kommer att finnas kvar som ett problem vi måste hantera.”

Fantasier om en okontrollerbar värld ligger bakom rädslan

I sin senaste bok använder Scott begreppet fantasi för att närma sig den komplexa frågan om hur skillnader och olikheter upplevs. Hon har inspirerats av psykoanalysens ifrågasättande av människan som en rationell varelse, vars beteende baseras på förnuftiga och genomtänkta överväganden. Det finns ofta underliggande och kanske omedvetna drivkrafter bakom våra attityder och handlingar, och att vara öppen för fantasins betydelse ger en vidare och mer ingående förståelse för människors förhållningssätt. Det blir lättare att tolka de upprörda reaktioner som dyker upp när relationen mellan könen diskuteras och öppet ifrågasätts. Under upprördheten ligger fantasier om vad som skulle kunna hända om alla får ge sig hän åt sin egen sexualitet och sina egna begär. Ur dessa fantasier gror rädslan för en total upplösning av verkligheten så som vi känner den, där barnen blir könlösa monster, ingen längre kommer att reproducera sig och livet tar slut. Fantasin om en okontrollerbar värld skapar ett starkt motstånd mot det som man upplever som gränslöst och hotfullt. Scott ger ett exempel:

”När man försökte få igenom lagen om lika rättigheter mellan könen i USA vid sent 70-tal och tidigt 80-tal gick den inte igenom. En anledning var förmodligen att motståndarna, en del av dem kvinnor, manade fram olika föreställningar. Ett av de problem som det talades allra mest om var samkönade toaletter: ’Om lagen går igenom får vi samma toaletter för män och kvinnor och då är allt förbi, män kommer att våldta kvinnor, vi förlorar fullständigt kontrollen.’ Om man tänker närmare på det är det ju irrationellt och ologiskt; alla har ju samkönade badrum i sina hem. Men om man bara slår fast att det är en dum idé som visar hur idiotiska de där människorna är, så kommer man ingenstans. Man kan däremot undersöka vilka fantasier som väcks till liv av den samkönade toaletten. Det är fantasier om hur skillnaderna mellan könen skulle utplånas, rädslan för att vi alla blir likadana om vi måste vara i samma badrum.”

I sin forskning har Joan Scott ofta återkommit till människans behov av att dra upp gränser och peka ut olikheter. Ett exempel är hennes studie om slöjförbudet i Frankrike (Slöjans politik, 2010). Hon menar att lagen har förstärkt och bekräftat intoleranta föreställningar. Slöjan har setts som en symbol för det som inte är franskt, och då ser man Frankrike som det moderna, sekulära, jämställda och universalistiska samhället. Skillnad betraktas här som något dåligt som måste utraderas för att skapa likhet mellan människor, när det i stället borde accepteras som en självklar del av varje samhälle. Vi behöver inte vara lika, hävdar Scott, för att kunna leva tillsammans. Jag frågar henne hur hon ser på idén om det jämlika samhället, där olikheter kan existera sida vid sida. Är ett sådant samhälle möjligt?

”Det är en utopisk förhoppning. Det borde vara möjligt att säga att vi alla upplever olikhet, att olikhet är just det som skapar oss som individer – jag är inte du, du är inte jag, vi är alla beroende av varandras bekräftelse. Och det borde finnas en väg, i en utopisk mening, att se skillnad som den gemensamma grunden för att förstå vilka vi är, inte som en utgångspunkt för att konstruera makthierarkier. Det finns nog en del exempel på att det fungerar, till exempel i vissa kvarter där olika etniska grupper lever tillsammans och äter varandras mat, interagerar på mer harmoniska sätt, skickar sina barn till samma skolor och har likadana bekymmer för barnen. Jag kan tänka mig – även om jag inte hittar så många exempel på det – att det skulle kunna vara möjligt med ett samhälle där olikhet inte skapar fiendskap och hierarkier. Att vi alla kan förstå oss själva i vår olikhet.”

Men varför är det så svårt? Varför är det jämställda samhället en utopi?

”För att det är så enkelt att skapa bitterhet och hat gentemot föreställda fiender. Som i forna Jugoslavien: innan landet splittrades upp fanns det områden där människor med olika etnicitet levde tillsammans, gifte sig med varandra, hjälpte varandra. Så visst finns det exempel på samhällen där olika grupper har levt tillsammans i harmoni och uppfattat skillnader som oviktiga, tills olikheten plötsligt lyfts fram för att identifiera en viss grupp eller tillhörighet till en grupp. Då förvandlas situationen till den motsatta och det blir omöjligt att respektera och älska varandras olikheter. I stället blir de en grogrund för hat och utestängning. Olika situationer skapar olika förutsättningar för det utopiska idealet: ett samhälle där olikhet förvisso inte är utan betydelse men betyder något positivt.”

Historikerns uppgift att bryta ner stereotyper

Vad kan då vi som historiker göra för att det jämställda samhället ska kunna förverkligas? undrar jag.

”Ett sätt är att lyfta fram goda exempel på situationer där det har fungerat. Ett annat sätt är att visa att etniska eller nationella motsättningar faktiskt har en historia. Om man ser på den nuvarande situationen, till exempel i Bulgarien där

nationella ledare säger att ’vi har haft en kristen nation sedan då och då och muslimerna kom senare och vi vill inte ha dem här’ – om man kan beskriva detta som historiska konstruktioner snarare än som eviga identiteter, så ger man verkligen ett bidrag genom att bekämpa uppfattningen att de skillnader som betyder något i dag alltid har funnits där och att vi bara infriar vårt öde. En av de saker som historiker kan göra är att skriva historia som motverkar den sortens impulser.”

Joan Scott har inte bara gjort sig känd som genusteoretiker, hon har också i hög grad bidragit till en nyorientering när det gäller historieforskningens metoder och målsättningar. Hon företräder en kritiskt inriktad historieskrivning, där man inte bara vill skildra verkligheten utan också påverka den. Akademisk forskning och samhällsengagemang står inte i motsättning till vartannat. Tvärtom kan ambitionen att förändra samhället vara en viktig drivkraft bakom de historiska studierna. I sin bok Gender and the Politics of History från 1988, som består av ett antal artiklar om genushistoria, skriver Scott om historikerns uppgift: the historian can interpret the world while trying to change it. Jag frågar henne avslutningsvis vad hon tänker om detta i dag.

Ser historiker det som sin uppgift att förändra världen?

”Det beror på historikerna... Det finns en grupp av så kallade kritiska historiker som menar att just detta är deras uppdrag. Uppdraget är inte bara att tala om för folk vad som hände, att fylla en kunskapslucka, utan att använda ett kritiskt perspektiv som vänder forskningen mot vår egen tid och våra föreställningar om saker och ting. Det var så kvinnohistoria började en gång i tiden. Vad man ville säga var: ’Vänta nu här, allt det där om att kvinnor aldrig var närvarande – de var visst närvarande men de stängdes ute.’ Inställningen att historia kan granska och bryta ner stereotyper som vi tar för givna ser jag som en mycket viktig del av historieforskningen.”

Cecilia Riving är fil. dr i historia och redaktör på Respons.

 

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet