Föregående

nummer

Söndag 28 maj 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.

Intervju

Ett samtal med Ulrich Herbert
De ideologiska debatterna om Förintelsen är över
Kay Glans

Det finns i dag en konsensus mellan historikerna om synen på Förintelsen, hävdar Ulrich Herbert, en av Tysklands ledande historiker. Men den unga generationens int­resse för Tredje rikets historia minskar.

Villigheten att använda nationalsocialismen som slagträ i den politiska och kulturella debatten motsvaras sällan av en villighet att sätta sig in i den historiska forskningen om Tredje riket. När det gäller till exempel synen på gärningsmännen spelar Hannah Arendts tes om ondskans banalitet fortfarande en central roll i debatten. I själva verket torde få böcker ha blockerat insikten om hur mordmaskineriet fungerade så mycket som hennes bok om Adolf Eichmann, Den banala ondskan (1963). Hon packade om gärningsmännens eget försvar efter kriget att de bara var osjälvständiga orderlydare som inte kunde föreställa sig vad deras handlingar fick för konsekvenser. Detta stämde inte in på Eichmann, som nu senast Bettina Stangneth har visat i sin stora studie Eichmann vor Jerusalem (2011). Han var en ideologiskt övertygad byråkrat under Tredje riket och höll fast vid sina övertygelser under åren i Argentina efter kriget. Och synen på gärningsmännen som ointelligenta och osjälvständiga gäller i synnerhet inte den krets av unga byråkrater inom Reichssicherheitshauptamt (RSHA) som utgjorde förintelsemaskineriets kärntrupp. De var politiskt engagerade, välutbildade och kapabla att ta egna initiativ, som Michael Wildt gjort tydligt i Generation des Unbedingten (2002).

Det är framför allt en generation av yngre tyska historiker, huvudsakligen födda på 60-talet och framåt, som genom empiriska studier under de senaste 15 åren har förtydligat och förändrat bilden av mordpolitiken och nationalsocialismen. En viktig förutsättning för denna stora empiriska våg var kommunismens fall, som gjorde Östeuropa, där huvuddelen av den nationalsocialistiska regimens förbrytelser ägde rum, synligt på ett nytt sätt. En annan viktig förutsättning för denna empiriska våg var biografins återkomst. I stället för att teoretisera om abstrakta strukturer tog man reda på vem som hade gjort vad och på vilken plats. Till de viktigare verken i denna strömning hör Dieter Pohls Nationalsozialistische Judenverfolgung in Ostgalizien 1941–1944 (1997), Christian Gerlachs Kalkulierte Morde (1999) om Vitryssland, Angrej Angricks Besatzungspolitik und Massenmord (2003) om södra Sovjetunionen, samt redan nämnda verk av Michael Wildt. Något av en mentor för denna generation har Ulrich Herbert, född 1951, varit, själv författare till en monumental biografi (1996) om Werner Best, juristen som byggde upp terror­apparaten tillsammans med Reinhard Heydrich och senare blev riksfullmäktig i det ockuperade  Danmark. Jag träffade  Herbert 1997 i Tyskland, och då förmedlade han kontakter till den unga generationen som just höll på att bli skönjbar. Då föreföll det som om vi bevittnade en stor våg av empiriska studier, men att det saknades historiker som kunde syntetisera och teoretiskt tolka dessa rön.

I våras fick jag tillfälle att återknyta till vårt samtal när Herbert höll en föreläsning till Hugo Valentins minne vid Uppsala universitet. Herbert är professor i modern och samtida historia vid Albert-Ludwigs-universitet i Freiburg och har på senare år bland annat varit involverad i två betydelsefulla mastodontprojekt. Det ena var att skriva historien om Deutsche Forschungsgemeinschaft (DFG) 1920–1970 i 10 band. Det and­ra var att ingå i redaktionsgruppen för serien Die Verfolgung und Ermordung der europäischen Juden som i 16 band ska sammanställa källor och dokument om Förintelsen. Herbert har alltså en eminent överblick över forskningsläget. Jag frågar honom hur den empiriska vågen bland de yngre historikerna har utvecklats.

Den unga generationens ointresse
”Den empiriska forskningen expanderade starkt kring år 2000”, svarar Herbert,  ”och det kom många böcker som förde upp forskningen på en ny nivå. Vår kunskap blev bredare och intensivare, en rad nya aspekter utforskades. Det finns försök till synteser, men det handlar mindre om en syntes av nationalsocialismen i sig som att integrera den med den tyska och europeiska 1900-talshistorien och därmed få ett bredare perspektiv. Men bland de yngre studenterna, låt oss säga dem som är 25 år och yngre, är intresset för NS-tiden numera litet, precis som i alla andra länder, som i USA, Storbritannien, Sverige eller Israel. Om jag för 15 år sedan höll ett föredrag på universitetet om någon aspekt av Tredje riket kom det sådär 500 till 800 åhörare. När Ian Kershaw presenterade sin Hitlerbiografi kom 1 400 personer, så polisen var tvungen att avvisa en del. I dag kommer det kanske 50 till en föreläsning på detta tema. De nya empiriska avhandlingarna är också mycket färre än de var tidigare.”

Kan inte detta avtagande intresse hänga samman med de politiska händelserna på senare år, undrar jag. Den politiska och ekonomiska ordningen har ju kommit i gungning, det ser vi inte minst på EU, och nya problem hamnar i fokus. Herbert medger att Tysklands förändrade roll i världen gör nya frågeställningar aktuella, men han menar samtidigt att man ska vara försiktig med att tolka den unga generationens inställning politiskt. Att koncentrationen på den tyska historien har avtagit ska delvis ses som en internationaliseringsprocess och intresset för internationell politik har ökat starkt bland de yngre.

”Men framför allt beror det minskade intresset på att den yngre generationen har intrycket av att alla tänkbara positioner politiskt och forskningsmässigt redan är upptagna av den äldre generationen. Det finns inte utrymme för dem att vara innovativa, de har en känsla av att allt redan är sagt. De stora ideologiska debatternas tid är förbi inom forskningen. Syftet med den stora utgåva av dokument om Förintelsen som jag arbetar på tillsammans med andra är att ställa diskussionen om mordet på judarna på en ny empirisk grund, eftersom behovet av nya provokativa tolkningar i grund och botten är tillfredsställt. Forskningen är till 90 procent enig om förloppet. Det finns fortfarande vita fläckar, men det finns ingen stor oenighet mer. Att det har utvecklats en konsensus ser man på vår editionsgrupp, som består av olika fraktioner, men där det sällan uppstår motsättningar om sakerna själva, utan huvudsakligen om vilken vikt de ska tillskrivas.”

Ett exempel på hur ny forskning har försvårat polarisering är Dieter Pohls bok Die Herrschaft der Wehrmacht. Deutsche Militärbesatzung und einheimische Bevölkerung in der Sowjetunion 1941–1944 (2008). Länge odlades myten om den obefläckade armén och så sent som på slutet av 90-talet blev det en våldsam debatt i Tyskland när Institut für Sozialforschung i Hamburg anordnade en utställning om Wehrmachts delaktighet i förbrytelserna. Pohl visar i sin väldokumenterade studie att den militära ledningen från början var inriktad på massmord av ryska krigsfångar och civilbefolkningen, framför allt genom att låta dem svälta ihjäl, och att man på det hela taget samarbetade väl med terrorapparaten. ”Pohls bok går mycket längre än Wehrmachtsutställningen”, säger Herbert, ”och han visar att diskussionen om huruvida armén var delaktigt i förbrytelserna nästan är litet löjlig, eftersom Wehrmacht vadade i blod från början.”

En alternativ modernitet
Gäller samma stiltje i debattklimatet också en annan tidigare häftigt omdiskuterad fråga, nämligen hur nationalsocialismen förhöll sig till moderniseringen? En länge dominerande tolkning var att den var en rörelse som ville slå sig tillbaka till det förflutna men för att göra det var den tvungen att använda sig av moderna medel. Som ett tecken på dess bristande modernitet har man också angett att regimen präglades av ineffektivitet och en kaotisk struktur. Men i slutet på 80-talet hävdade några tyska historiker att den modernisering som ägde rum under Tredje riket var avsiktlig, vilket  renderade dem förebråelsen att de var apologetiska.

”Debatten fördes vid en tid när ’modern’ i Tyskland och i andra länder fortfarande hade en självklar positiv innebörd”, kommenterar Herbert. ”Modernt stod för någonting bra och så är det fortfarande i det allmänna språkbruket. Men om man inte ger begreppet denna värderande bibetydelse, då kan man säga att Sovjetunionen och Tredje riket var försök att inför vad man uppfattade som den borgerliga världens sammanbrott skapa alternativ som var effektivare och tydligare. Nationalsocialismen och stalinismen var inte antimoderna utan utkast till en alternativ modernitet. Nationalsocialismen förenade modern teknik med en rasstat. Det var en effektiv regim men helt inriktad på krigföring. Både nationalsocialismen och bolsjevismen ville vara alternativ till en liberal kapitalism, men en viktig skillnad var att det nationalsocialistiska systemet vilade på befolkningens samtycke och riktade sin terror utåt, medan stalinismen riktade terrorn mot den egna befolkningen. ”

Föreställningen om den nationalsocialistiska regimens vetenskapsfientlighet har också modifierats. Den må ha gällt humanvetenskaperna, men inte naturvetenskapen och tekniken. Utöver historieskrivningen om DFG som Herbert har varit med om att leda, har ett stort projekt om Kaiser-Wilhelm-Gesellschaft bidragit till att ge en ny bild av vetenskapen i Tredje riket. Helmut Maier har till exempel i sin tvåbandsstudie Forschung als Waffe (2007) reviderat uppfattningen att innovativiteten inom teknik och naturvetenskapen avtog efter 1933. Det nationalsocialistiska systemet var också effektivt när det gällde att mobilisera resurserna och skapa kommunikation mellan forskargrupper, hävdar Maier.

”Grundproblemet var att man drev stora delar av den akademiska eliten i exil för att bli kvitt den liberala och den judiska delen av den akademiska världen”,  säger Herbert. ”Men de studier som nu har kommit visar att den tyska vetenskapstraditionen fördes vidare under Tredje riket men med en kraftig förskjutning av resurserna i riktning mot rustningen. Den gamla tesen om nationalsocialismens vetenskapsfientlighet var en förskönande lögn hos våra akademiska anfäder som syftade till att skyla över deras agerande under denna period. De vetenskapliga prestationerna under Tredje riket var anmärkningsvärda för en krigförande nation, men de nya idéer som utvecklades i USA och andra delar av Europa inom atomforskningen, inom psykologin och sociologin, blev eftersatta. På 50-talet märkte man att tyskarna inom praktiskt taget alla discipliner hade förlorat anknytningen till de nya innovativa områdena. Det hade delvis att göra med att man drev så många forskare i exil, men det var också en konsekvens av den enorma koncentrationen på kriget. Man får inte glömma att universitetens bemanning tunnades ut dramatiskt under kriget. Så nej, den gamla tesen om regimens vetenskapsfientlighet stämmer inte, men det får heller inte leda till att den vänds i sin motsats så att man börjar tala om en blomstringstid. ”

Fortfarande kunskapsluckor
Finns det fortfarande centrala kunskapsluckor när det gäller Tredje riket, frågar jag Ulrich Herbert innan vi skiljs. Han säger att det behövs fler studier om den ekonomiska politiken, men vi behöver också veta mer om övertygelsernas betydelse, om den aktiva ideologiska uppslutningen i Tredje riket. Men framför allt finns det fortfarande stora luckor i kunskapen – och källorna – när det gäller den tyska ockupations­politiken i Östeuropa och Sydeuropa.

”Ett av de stora problemen för forskningen om Förintelsen, och det gäller över hela världen, är att det krävs så stora språkkunskaper för att kunna ta sig an nya empiriska teman. Man måste kunna litauiska, ryska, hebreiska, grekiska, serbiska, för att ta några exempel, eftersom ockupationspolitiken omfattade så många länder. Men eftersom få har språkkunskaper av detta slag ägnar man sig i stället åt meta-teman, man skriver om ’bilden av Förintelsen’.  I USA är metastudierna numera 10 gånger fler till antalet än de empiriska. Den amerikanska forskningen påminner för övrigt litet om filmindustrin. Om det kommer en europeisk film som intresserar den, så gör den en amerikansk version. Det är litet så med historieforskningen också. ”

Kay Glans är chefredaktör för Respons.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet