Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Tema i detta nummer:
Tyskland & Europa – Pusslet som inte går ihop

Tyska små och medelstora företag ingår i ett industriellt system som Europas övriga länder saknar motsvarighet till. Den tyske företagaren med sin passion för produkten och inriktning på att ta marknadsandelar är lika typisk för Tyskland i dag som en gång officeren eller den tankspridde lärde. Ola Dahl tar oss med på en upptäcktsresa i Mittelstand-land.

Tysklands ekonomiska kraftutveckling motsvaras inte av en kraftfull politik. Förr sade man att Tyskland var en ekonomisk jätte men en politisk dvärg. I dag är Tyskland i den europeiska kontexten en jätte också politiskt, men ovillig att axla ett ledaransvar. De tyska väljarna gillar Angela Merkels dröjande ledarstil och hon själv undviker att debattera EU:s framtid och grundläggande problem. Carl Tham tecknar bakrgunden till dagens politiska situation i Tyskland.

Se alla texter

Tema

Tyskland & Europa – Pusslet som inte går ihop
Eurokrisen blev Merkels räddning
Carl Tham

Angela Merkel gjorde ett bra val men har trots det inte majoritet i förbundsdagen. Men den tyska ­vänstern är alldeles för splittrad för att kunna skapa ett regeringsalternativ och detta har sina rötter i den politiska och ekonomiska utvecklingen efter den tyska återföreningen. För Merkel såg det politiska läget ganska dystert ut men allt förändrades genom eurokrisen. Hennes dröjande ledarstil väcker kritik internationellt men uppskattas av hemmapubliken. Kännetecknade för den tyska valdebatten var också att politikerna undvek att diskutera samhällets grundläggande problem. Särskilt uppseendeväckande är de stora partiernas tystnad om eurons och EU:s framtid.

Angela Merkels seger i valet 2013 blev större än väntat, framför allt genom att de väljare som 2009 gav liberalerna (FDP) en storseger nu strömmade tillbaka till hemmahamnen CDU. Vid förra valet hade FDP vunnit röster på att vara ett marknadsbejakande skattesänkarparti. Men den borgerliga regeringstiden blev en katastrof för liberalerna; skattesänkarlöftena avslöjades som en valbluff, det enda som genomfördes var sänkt mervärdesskatt för hotell. Partiet sjönk ihop som en sufflé och förlorade delstatsval efter delstatsval; inre maktkamp och partiledarbyten hjälpte inte. Nu åker de ut ur förbundsdagen och grubblar på vad som är meningen med föreningen. Så sker även inom De Gröna vars valresultat också var nedslående. Partiers identitetssökande tycks vara den moderna demokratins särskilda kännetecken

Men Merkel fick inte majoritet och det hade varit möjligt att bilda en röd-röd-grön majoritetsregering med Peer Steinbrück som kansler. Men socialdemokraterna föredrar Merkel som kansler framför ett sådant samarbete. Varför förhåller det sig så? Svaret står att söka i de senaste 20 årens politiska och ekonomiska utveckling.

Återföreningen 1989/90 blev svårare och framför allt dyrare än vad Helmuth Kohl hade utlovat. Han var inte känd för minnesvärda formuleringar men just hans ord om att de nya delstaterna snart skulle vara ”blomstrande landskap” blev berömda. Det blev snarare tvärtom: östra Tyskland präglades av av­industrialisering, massarbetslöshet, krympande städer och byar, missmod och utflyttning till väst. Kostnader i form av subventioner från väst till öst var enorma och därtill kom nödvändiga investeringar i ett samhälle som bokstavliga höll på att falla sönder. Den reala socialismens arv var både tungt och rostigt.

Det blev en stor påfrestning också för den starka tyska ekonomin och den slog hårdare än nödvändigt genom att en betydande del av kostnaderna vältrades över på socialförsäkringsavgifterna; det var Kohls metod att hålla fast vid sitt vallöfte att undvika skattehöjningar. Många av de problem Västtyskland tidigare brottats med, bland annat ökad utslagning på arbetsmarknaden, fick nu akut skärpa genom de snabbt stigande sociala kostnaderna som i sin tur bidrog till ökad arbetslöshet i hela Tyskland. Ökad offentlig upplåning blev ofrånkomlig och Förbundsbanken höjde räntan i flera steg. Hela Europa gungade under den tyska räntesmällen, D-marken steg i värde och exporten gick trögt.

Samtidigt förändrades den så kallade Rhenmodellen. Det gamla korporativa systemet med nära samverkan mellan fack, företag och samhälle, som tjänat västtyskarna så väl, skakades av de globala vindarna. De stora företagens ledningar, som tidigare ansåg att de hade förpliktelser både mot samhället och mot löntagare, kom nu på att deras förpliktelser främst gällde aktieägarna och de egna lönerna. Det var en historisk trend som drevs både av nationella och internationella krafter och som gjorde det möjligt för de tyska storföretagen att bryta sig ut ur den nationella kontexten och dess sociala åtaganden, som den ledande tyske sociologen Wolfgang Streeck visar i sin djupgående och skarpa analys av den moderna tyska ekonomins förvandlingar, Re-Forming Capitalism 2009. En ny flexibilitet och ”outsourcing” gav arbetsgivarna en stark maktställning och facket förlorade greppet över löneutvecklingen.

Dessa stora förändringar i ekonomin skedde under den politiska synranden men skapade oro och frustration i samhället. Varken Kohl eller oppositionen ville heller tala ut om återföreningens verkliga kostnader och att de måste finansieras på ett rimligt sätt; man var rädd att det skulle skapa farliga motkrafter och splittra nationen. Men allt fler började tröttna på Kohl och det politiska stilleståndet. Efter 16 långa år i opposition formerade sig Socialdemokratin med De Gröna till ett nytt alternativ. De vann stort 1998 och en röd-grön regering kom till. Det var första gången De Gröna medverkade i en Bundes-regering. Partiet var något nytt och en ny politisk generation. (För den som vill veta mycket om denna regering rekommenderas Edgar Wolfrums nyutkomna Rot-Grün an der Macht.) För CDU var De Grönas regeringsmedverkan särskilt anstötlig. De representerade kulturell förnyelse, multikultur, miljö, anti-kärnkraft, kvinnoemancipation och sexuellt likaberättigande, just sådant som CDU särskilt ogillade. Socialdemokraterna vid makten, det var inte bra, men ändå välbekant, De Gröna däremot kom med koftor och anti-kärnkraft. Motviljan blev inte mindre av att De Gröna med Joschka Fischer hade en närmast karismatisk ledare och debattör, som var mycket svår att komma åt.

CDU fick emellertid snart annat att tänka på när det uppdagades att Helmuth Kohl hade mottagit hemliga partibidrag från givare vilkas namn han vägrade uppge, helt i strid med tysk lagstiftning. Denna Spendeskandale sänkte för en tid hela partiet och utmynnade bland annat i en ny partiordförande, Angela Merkel.
Den nya regeringen försökte bryta upp det borgerliga Tysklands gamla låsningar bland annat genom en anständig lagstiftning för tyskt medborgarskap och avskaffande av den gamla blodsregeln. Det utmanade rasistiska strömningar som CDU inte drog sig för att utnyttja. År 2001 beslöts också om en 20-årig avveckling av kärnkraften, ett beslut som till skillnad från det svenska också hade tänder: de existerande kärnkraftsverken skulle få producera en viss mängd energi, sedan skulle de stängas. CDU gjorde ursinnigt motstånd och lovade att riva upp beslutet när makten återvunnits.

Viktiga delar av den nya regeringens politik motsvarade alltså De Grönas agenda, men entusiasmen inom de gröna leden fick en knäck när Fischer drev igenom ett tysk deltagande i Kosovokriget 1999. 2001 blev det dags för trupper i Afghanistan. De gamla kärnväljarna inom De Gröna drog sig tillbaka och partiet tappade sin självklara identitet. Det hämtade mer och mer av sina väljarsympatier i konkurrens både med CDU och FDP, men Fischer lyckades med konststycket att både vara vänster, borgerlig och lätt anarkistisk.

För socialdemokratin blev regerandet också snabbt problematiskt. Partiets ledande personer var kanslern Gerhard Schröder och partiordföranden, tillika finansministern, Oskar LaFontaine. Båda tillhörde en generation som brukade kallas för Willy Brandts barnbarn och de hade under de långa oppositionsåren kämpat sig fram i partiet i otaliga strider och ­intriger. LaFontaine ansågs vara vänstermannen, Schröder vill gärna framtona som pragmatisk och handlingskraftig.

Det samlande motto i valet hade varit ”förändring med social rättvisa” men LaFontaine och vänstern inom partiet ansåg att den sociala rättvisan kommit på undantag. Den höga arbetslösheten gav inte vika och regeringen var villrådig. LaFontaine menade att vägen framåt inte gick via besparingar utan genom en europeisk efterfrågestimulerande politik och lägre ränta. Det var helt emot Schröders uppfattning men också de dogmer som styrde EU och den europeiska centralbanken. När LaFontaine efter 131 dagar plötsligt och utan ett ord till förklaring avgick från sina poster som finansminister och partiordförande jublade mäklarna på Frankfurtbörsen. Schröder beklagade men var lättad; han kunde nu bestämma själv. Men för partiets del innebar det en ödesdiger splittring.

Splittringen slog till med full kraft först efter valet 2002, som Schröder-Fischer vunnit med knapp marginal. Schröders valretorik veckorna före valet, med tonvikt på solidaritet och bestämt nej till Irakkriget, ansågs ha varit avgörande för segern. Han hade inte försökt vinna väljare för en bestämd politik, allra minst den som han bara några månader efter valet presenterade: Agenda 2010. Dess bakgrund var en flerårig intensiv kampanj från högern och näringslivet vars tema var att strängt taget allt i det tyska välfärdssamhället var fel och hade gjort medborgarna till lata trygghetsfanatiker utan risklängtan. Genom de mörka skildringarna av Tysklands läge ville man öppna för försämringar i välfärden, mjuka upp fackföreningsrörelsen och skapa ett psykologiskt läge där fortsatta ­reallöneförsämringar och förlängda arbetstider skulle accepteras.

Schröder kände att han måste göra något och det blev Agenda 2010. I sak innebar den ganska beskedliga förändringar i välfärdssystemen, med ett stort undantag, de så kallade Hartzförslagen som kortfattat innebar att arbetslöshetsersättningen för långtidsarbetslösa avskaffades och ersattes med socialhjälp – det vill säga att den förändrades från rättighet till behovsprövning. Vidare föreslogs inrättande av ett system för subventionerade låglönearbeten.

Numera påstås ofta dessa Hartzreformer ha varit avgörande för den tyska ekonomiska utvecklingen och betraktas som förebilder i eurokrisens Europa. Men Hartz ekonomiska effekter är diskutabla. Den tyska ekonomiska återhämtningen började 2004, i praktiken innan Hartz var genomfört och det ”tyska löneundret”, det vill säga oförändrade eller sänkta reallöner, var i full gång redan kring sekelskiftet 2000. Obestridligen främjade dock systemet en snabbt växande låglönemarknad och fortsatt press på lönerna. Men inte mindre än 23 procent av de tyska arbetsplatserna har nu vad som kallas för ”fattigdomslöner” och 1,3 miljoner arbetstagare måste ha socialstöd för att kunna försörja sig. Det är svårt att se detta som något eftersträvansvärt.

Hartz-reformerna kan alltså ekonomiskt bedömas på olika sätt, men om deras politiska återverkningar råder inget tvivel; de splittrade i grunden den tyska socialdemokratin och lade grunden för ett nytt ­vänsterparti. Efter en rad socialdemokratiska katastrofer i delstatsvalen där de social­demokratiska väljarna helt enkelt stannade hemma, kastade Schröder 2005 in handduken och lyckades genomdriva en upplösning av förbundsdagen och nyval. På valarenan framträder då ingen mindre än gamla partivännen Oskar LaFontaine, nu tillsammans med Gregor Gysi från öst, som ordförande i ett nybildat vänsterparti, Die Linke.

Dess grund var ett östtyskt vänsterparti, PDS, som länge hade haft en stark ställning i det forna DDR men en mycket svag ställning i väst. Nu öppnades nya möjligheter: missnöjda socialdemokrater i väst gav partiet sitt stöd. Gysi och LaFonataine trollband besökare på välbesökta möten. Inom socialdemokratin gnisslade man hatfullt tänderna och talade om ”gamla kommunister”. Men Die Linkes program var inte särskilt kommunistiskt, snarare socialdemokratiskt modell äldre. Programmet spelade hur som helst inte så stor roll; det var ett protestparti som fick nära 10 procent av rösterna.

År 2005 var också Angela Merkels första valrörelse som kanslerkandidat. Inför valet 2002 hade hon blivit ställd åt sidan av CDU:s ännu regerande herrar till förmån för Edmund Stoiber från det bayerska CSU. Det blev Merkels smala lycka; hade hon varit kandidat och förlorat som Stoiber hade hon tvingats gå. Nu kunde hon i stället vinka adjö till Stoiber, som drog till Bayern, och göra sig av med några tänkbara rivaler. Hennes ställning var ännu inte helt oomtvistad men det tidiga valet 2005 kom som en skänk från ovan; ingen tid fanns för intriger om kanslerkandidatposten.

I den numera ymniga Merkellitteraturen är det tunt med nyheter om hennes liv, värderingar och arbetsmetoder. Hon är, tycks det, ungefär som hon avtecknar sig utåt: en kallt resonerande maktpolitiker, som gärna väger argument mot varandra, och har en förmåga att dra gadden ur polariserande konflikter genom att göra allt till ”fakta” som gör hennes egen hållning ”alternativlös”. Hon är helt osentimental när det gäller att göra sig av med folk som hon inte tycker håller måttet eller kan utgöra ett hot mot hennes maktställning. Hennes bonmot är få och håller sig till någon sorts allmän folklig snusförnuftighet, av typ: ”första spara, sedan konsumera” eller ”man skall hålla vad man lovar”. Också hennes tolking av Richard Wagner ligger i samma folkliga banor, säger Stefan Kornelius, journalist vid Süddeutsche Zeitung, som följt henne nära och skrivit en beundrande biografi, Angela Merkel, Die Kanzlerin und Ihre Welt. Om Ringen säger hon att vad som börjar illa bara kan sluta illa, och bättre motto för hennes egen politiska praxis går inte att finna.

Merkels ideologiska bagage kretsar kring ekonomin, framhåller Ralph Bollmann, journalist vid Frankfurter Allgemeine Zeitung och författare till Die Deutsche – Angela Merkel und wir. Hennes motstånd mot det gamla DDR gällde i första hand det ekonomiska systemet. Ett samhälle utan effektivt ekonomiskt system är dömt till undergång, var hennes grundsats. Hos henne finns, menar Bollmann, en protestantisk etik för vilken sparande är högsta dygd och skulder dess motsats och den väcker gensvar hos många tyskar. Hon är nu verkligen i samhällets mitt, hon undviker skarpa kanter.

Men så var det inte i valrörelsen 2005 som hon gav en klart nyliberal prägel. Det passade Schröder perfekt som ville visa att det var en avgrund mellan SPD och CDU. Han förvandlades i valrörelsen till en agitator för en traditionell socialdemokratisk fördelningspolitik, långt ifrån den politik han själv burit ansvaret för. Men det gav utdelning. SPD gick tillbaka men inte så mycket som befarat och för Merkel var valet nära nog en katastrof: i stället för de förväntade 40+ hamnade CDU bara någon procent över SPD, kring 35 procent.

Tysk politik såg nu plötsligt helt annorlunda ut. De stora så kallade folkpartierna, CDU och SPD, var inte så stora längre. I Förbundsdagen fanns ett vänsterparti, ­något hittills okänt. Då som nu fick ­vänstern en majoritet i valet, men splittringen inom den hade nu institutionaliserats och gjorde samarbete omöjligt. Det var grunden för den stora koalitionen 2005 mellan CDU/CSU och SPD, och även den som kanske nu kommer. Merkel hade återigen tur: i stället för behöva avgå blev hon kansler.

Den stora koalitionen under Merkel skötte sig väl, inte minst de socialdemokratiska ministrarna. Men det var för socialdemokratin ändå något av ett självmordsprojekt som mycket riktigt slutade med en brakförlust 2009 (23 procent av rösterna). Det var en bekräftelse på en nedgång som pågått under många år. Partiet hade förlorat inte bara en stor del av sin väljarkår utan förmågan och kraften att sätta den politiska agendan.

Det gick något bakåt också för Merkel och CDU men hon kunde genom liberalernas storseger fortsätta som kansler i vad hon tidigare kallat för en ”önskekoalition”, det vill säga en rent borgerlig regering. Men den nya regeringen råkade snabbt in i olika svårigheter och de första åren präglades av handlingsförlamning och dalande popularitet. Den mest häpnadsväckande händelsen var Merkels helomvändning i kärnkraftsfrågan efter katastrofen i Fukushima 2011. Så sent som hösten 2010 hade regeringen rivit upp det röd-gröna avvecklingsbeslutet, åtta månaders senare beslutar samma regering att föreslå förbundsdagen en avveckling fram till 2022. Det var något oerhört, CDU avsäger sig kärnenergi, som varit en huvudlinje i partiets politik, och detta utan den minsta diskussion inom partiet. Men omsvängningen räckte ändå inte till för att förhindra valförlust i CDU:s gamla huvudfäste Baden-Württemberg, som man regerat i stort sett sedan krigsslutet och där nu De Gröna stormade fram. Det såg hotande ut för Merkel och CDU.

Paradoxalt nog blev det eurokrisen som ändrade allt. Merkels dröjande ledarstil, som kritiserats utifrån, uppskattades av hemmapubliken. Hon försvarade skickligt på samma gång Europatanken och euron och de tyska intressena. Tyskarna blev stolta över en kansler som nu var den mäktigaste regeringschefen i Europa. Plötsligt verkade det som om många väljare och även medierna glömde bort alla problem och uppslitande debatter under de senaste åren. Merkel seglade fram och CDU:s tysta och lågt profilerade valrörelsen byggde på henne, inte politiken. Partiet har, skriver den mångåriga politiska journalisten Günther Bannas i Frankfurter Allgemeine Zeitung, förvandlats till en ”kanslersval-förening”, meningsbildningen i partiet har nästan upphört, kvar finns en allomfattande pragmatism.

SPD gjorde frenetiska försök att bryta igenom denna mur av självbelåtenhet, men lyckades inte. De hoppades också att de skulle kunna mobilisera det stora blocket ”icke-röstande” med en socialt profilerad politik, men Steinbrück var inte rätta mannen för det. Liksom andra socialdemokratiska partier i Europa har den tyska socialdemokratin förlorat sin sociala empati och förmågan att suga upp de sämst ställdas oro och krav. De drar sig undan politiken. Tyskland och Europa börjar i takt med ökande inkomstskillnader likna USA; underskikten, de som främst drabbats av sparpolitik och andra ekonomiska förändringar, röstar inte. Känslan sprids att inget viktigt egentligen går att förändra. Valdeltagandet 2013 låg på 71 procent mot tidigare cirka 80 procent.

Den ”tysta valrörelsen” diskuterades redan när den pågick och upprörda rop höjdes från intellektuella och forskare mot den pågående förtunningen av demokratin. Var detta ett steg mot postdemokratin? Politikerna i de stora partierna undviker rädsla för väljarna att exponera samhällets underliggande problem. Denna fruktan för folket är den europeiska demokratins eviga följeslagare – se till exempel Jan-Werner Müllers lysande Demokratins tidsålder (Daidalos) och intervju med honom i Respons 3/2013 – men den har uppenbart tilltagit under senare år. De styrande har garderat sig genom att försöka föra bort viktiga frågor från politikens arena, antingen genom att förlägga dem till oåtkomliga expertorgan eller genom att helt enkelt inte tala om dem.

Men sådana dramatiska frågor saknas sannerligen inte i Tyskland. Inkomstklyftorna ökar och fattigdomen tilltar; befolkningen åldras och födelsetalen är låga. Invandrarna, särskilt muslimerna, har ett utsatt läge och bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor är påfallande. Bakom den hårt marknadsförda ljusa bilden av ekonomin döljer sig djupa problem: verkstadsindustrins andel av sysselsättningen är låg och sjunkande, tillväxten av sysselsättningen har främst skett i låglönesektorn. Tyskland har nu i jämförelse med andra västeuropeiska länder den högsta andelen låglönearbetare i förhållande till den nationella medianinkomsten. Både offentliga och privata investeringar faller från 24 procent 1991 till i dag 18. Produktivitetstillväxten är låg, likaså andelen välutbildade bland befolkningen. (Se OECD Economic Survey of Germany 2012.) Den fanatiska sparpolitiken gör det svårt eller omöjligt att göra de satsningar som behövs inom stora delar av den offentliga sektorn och utan höjda skatter lät det inte gå. De flesta ekonomer anser att Tyskland i längden inte kan fortsätta den nuvarande ensidigt exportbaserade tillväxtpolitiken, men politiskt är frågan död.

Särskilt uppseendeväckande är ändå de stora partiernas massiva tystnad om euron och EU:s framtid, bortsett från lugnande försäkringar om att allt är bra. Socialdemokrater och kristdemokrater är överens om att väljarna inte bör ges möjlighet att påverka dessa frågor och det bästa sättet att förhindra det är att inte tala om dem. Det nya eurokritiska partiet bemöttes med tystnad. När Merkel som omvald kansler inom några månader kommer att diskutera EU:s framtid med europeiska kollegor, kan hon egentligen säga vad hon vill och ändå hävda att hon har folket bakom sig.

Der har sagt i eftervalskommentarerna att resultatet tyder på att tyskarna är nöjda med läget. Men många är kanske snarare uppgivna och ser inga alternativ till den nuvarande samhällskursen och har, att döma av många undersökningar, liten tilltro till politikernas förmåga.

Carl Tham var Sveriges ambassadör i Berlin 2002-2006 och är författare till Berliner Republik, 2 upplaga 2011.

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet