Föregående

nummer

Torsdag 25 maj 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?

Analys/Reportage

Försvagning av kollegialt styre
Elin Sundberg

Autonomireformen har inneburit att universitetsledningar nu kan besluta om sådant som lärare tidigare gemensamt beslutade om.

I januari 2011 genomförde alliansregeringen en rad lagändringar som lanserades under namnet autonomireformen. Regeringen presenterade i sin proposition två avgörande motiv för reformen vars syfte var att öka den institutionella friheten för svenska lärosäten. Ökad frihet sågs till att börja med som avgörande för att lärosätena ska kunna vara en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhällsutvecklingen. Regeringen bedömde också att Sveriges möjligheter att bedriva utbildning och forskning av kvalitet i världsklass krävde en ökad institutionell frihet. Drygt tre år senare står det klart att autonomireformen, tvärtemot regeringens uttalade syfte, har medfört förändringar som utgör ett hot både mot lärosätenas uppgift att vara en kritiskt reflekterande samhällskraft och deras möjligheter att bedriva forskning och utbildning av kvalitet i världsklass.

Jag har undersökt beslutsfattandet vid tio universitet och högskolor före och efter år 2011. Slutsatsen är att lärosätenas nyvunna autonomi i praktiken har inneburit en ökad autonomi för universitets- och högskoleledningar att besluta om sådan som lärare tidigare gemensamt beslutade om. Tidigare fanns krav på att det vid varje lärosäte skulle finnas fakultetsnämnder, ett kollegialt beslutsorgan som valdes av vetenskapligt kompetenta lärare och som ansvarade för forskning, konstnärligt utvecklingsarbete och utbildning på forskarnivå. Nämnderna ansvarade också för utbildning på grundnivå eller avancerad nivå om inte lärosätet i stället valde att inrätta särskilda organ för utbildning på dessa nivåer. Samtidigt som lagstödet för den kollegiala styrformen avskaffades fick rektor och lärosätets styrelse en fortsatt stark ställning i och med att de behöll och i flera fall utökade sina befogenheter.

Grundtanken med kollegial styrning är att beslut som rör verksamhetens kvalitet ska fattas på vetenskapliga grunder och därför bör tas av lärare och forskare som besitter den professionella kunskapen, alltså ett expertstyre som bygger på vetenskaplig expertis och sakkunskap. Vilka frågor är det då som kollegiet bör besluta om? När jag 2010 började läsa statskunskap vid Uppsala universitet var kursinnehållet beslutat av ett kollegialt valt organ (vilket fortfarande görs vid detta universitet). Om jag i framtiden söker till forskarutbildning bör antagningen ske genom ett kollegialt beslut som bygger på vetenskapliga bedömningar om jag har de kvalifikationer som krävs för att antas. Skulle det gå vägen och jag lyckas nå själva eldprovet, disputationen, är det kollegiala företrädare som bör besluta om vem som ska vara opponent och vilka som sitter i betygsnämnden. Låt säga att jag klarar även det och vill fortsätta en karriär inom akademin, då ska mina meriter när jag söker anställning bedömas av framtida kolleger. De exempel jag tar upp här beslutades före 2011 av kollegiala organ enligt högskolelag och förordning. I dag är det upp till varje högskoleledning vem som beslutar. I många fall har denna beslutsmakt delegerats till enskilda chefer.

Grunden i utbildning och forskning är det gemensamma kunskapssökandet som sker kollektivt genom kritisk argumentation, oavsett om det gäller ett seminarium eller granskning vid publicering av artiklar i tidskrifter, så kallad peer review. Dessa utmärkande drag för verksamheten måste avspeglas i hur den styrs, det vill säga genom att kolleger gemensamt diskuterar och beslutar i en rad olika frågor. Dessutom ska universitet och högskolor, som regeringen påpekar, vara en kritiskt reflekterande samhällskraft som främjar diskussion. Verksamma lärare och forskare ska fritt välja vad som ska beforskas och kunna tala sanning till makten, oavsett om det handlar om regeringens eller högskoleledningens makt. Därför kan inte verksamheten uteslutande ledas av chefer med mandat uppifrån. Den kollegiala styrningen kan nämligen inordnas som en del i begreppet akademisk frihet. Internationellt vedertagna principer föreskriver, med hänvisning till den akademiska friheten, att lärare och forskare på grundval av sitt professionella omdöme har en kollektiv rätt att styra sig själva. Deras valda organ har en oberoende ställning till högskoleledningen och då indirekt till statsmakterna.

Därmed inte sagt att kollegial styrning alltid fungerar problemfritt, men vi måste skilja mellan idé och praktik. I praktiken kan ett kollegialt organ anamma en kultur av konformism utan kritisk och vetenskaplig argumentation. Alla styrsystem har helt enkelt brister. Det demokratiska styrelseskicket fungerar inte alltid enligt våra ideal, men vi kastar för den skull inte ut demokrati som idé eller praktik. Vidare är top-down-styrning, så kallad linjestyrning, också en självklar del av styrningen vid ett offentligt finansierat lärosäte. Linjestyrning används framför allt för frågor som rör den myndighetsutövning som åligger de statliga lärosätena i och med deras status som förvaltningsmyndighet. Utmärkande för linjestyrning är att beslut fattas av en överordnad chef eller instans, förmedlas nedåt och verkställs i linjen av underordnade chefer.

Denna styrningsdualism – kollegialt styre och linjestyre – markerar universitetens och högskolornas särart i förhållande till andra statliga myndigheter. Det ställer dock krav på att beslutsfattare kan avgöra vilka frågor som bör behandlas av vem. Så är uppenbart inte fallet i dag. På bara ett par år har det kollegiala styret utmanats och i många fall nedmonterats vid flera lärosäten. Den kollegiala beslutsmakten har utökats till att omfatta fler kategorier anställda vid lärosätena, vilket gör att den sammanblandas med medarbetarskap. Vidare har linjechefer fått ökad makt vid val av kollegiala ledare. Valförfaranden har ersatts av hörandeprocesser och rena externrekryteringar utan val. Där ledare fortfarande väljs sker det i större utsträckning med inblandning av rektor, till exempel att rektor själv utser ledamöter till valberedningen, som vid Örebro universitet och Södertörns högskola. Linjechefer har också på många lärosäten fått ökad makt i frågor som rör kvalitet i utbildningen. Vid exempelvis Malmö högskola tas beslut om kursplaner, utbildningsplaner och inrättandet av kurser och program av chefer i linjen i stället för av kollegiala organ. I vissa fall har kollegiala beslutsorgan blivit helt rådgivande som de tidigare institutionsstyrelserna vid Göteborgs universitet. Dessutom har frågor som rör anställningsärenden, till exempel att fastställa bedömningsgrunder och föreslå den som främst ska komma i fråga vid anställning av lektor och professor, ofta övertagits av linjechefer. Risken finns då att enskilda chefers preferenser får större inverkan vid anställningsärenden än gemensamma kollegiala bedömningar.

Utvecklingen ser inte likadan ut på alla lärosäten utan sammantaget framträder en bild där skillnaden mellan hur lärosätena styrs har ökat. Framför allt en grupp av större universitet – Lunds, Uppsalas och Stockholms – har till stora delar bevarat ett sedan tidigare starkt kollegialt styre både på fakultets- och institutionsnivå. Samtidigt har en rad universitet och högskolor fått en i varierande grad minskad kollegial styrning, däribland Göteborgs universitet, Örebro universitet, Linnéuniversitetet, Södertörns högskola, Malmö högskola och Högskolan Dalarna. Vid Luleå tekniska universitet har kollegial beslutsmakt i praktiken helt avskaffats.

Akademisk frihet handlar bland annat om frihet för lärare och forskare att själva besluta om frågor med betydelse för kvalitet i forskning och utbildning. När det organisatoriska uttrycket för detta – kollegiala organ – avlövas beslutsmakt och rent av monteras ned, framträder en mycket oroväckande bild. Det är inte längre säkert att den samlade vetenskapliga expertisen är basen för verksamheten vid svenska universitet och högskolor. Autonomireformen kan därmed inte ses som en kvalitetsstärkande åtgärd, snarare tvärtom. En ökad linjestyrning minskar i förlängningen dessutom möjligheten för lärare och forskare att fritt välja vad som ska beforskas, att ställa kritiska frågor och vara aktiva i samhällsdebatten. En regering, oavsett färg, bör därför stötta den styrform som bäst främjar hög kvalitet och lärosätenas roll som kritiskt reflekterande samhällskraft, det vill säga kollegial styrning.

Elin Sundberg är masterstudent vid Uppsala universitet.

 

Referenser
· En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor (Prop. 2009/10:149)
· Sharon Rider, Elin Sundberg och Shirin Ahlbäck Öberg: Kollegialitet i koncentrat (2014)
· Shirin Ahlbäck Öberg: Organisering av autonomi och universitetet som idé (2010)
· Elin Sundberg: Autonomireformen – en kompletterande undersökning (2013) 

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet