Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?

Utblick

Fransk debatt om skilsmässan mellan vänstern och folket
Johan Söderberg

Att en större andel av den franska arbetarklassen röstar på Front National än på vänsterpartier har utlöst en självrannsakan bland företrädare för den franska vänstern. En central tanke i debatten är att det är vänstern själv som har drivit fram denna utveckling och att 1968 utgjorde en brytpunkt. Vänstern anammade den individuella frigörelsen och bröt med både den republikanska och marxistiska kollektivismen. Nationalstaten utpekades som roten till allt ont, en uppfattning som i realiteten understödde nyliberalismens krav på avregleringar och marknadslösningar. Genom att fokusera på marginella grupper håller vänstern själv på att bli marginell, och den behöver bli mer, inte mindre, populistisk, hävdas det bland annat.

I Frankrike har en rad debattböcker getts ut på senaste tiden i vilka vänsterorienterade journalister och akademiker riktar hård kritik mot sina meningsfränder på den egna vänsterflanken. Boktiteln på ett av de första inläggen i debatten, skriven av en medarbetare på vänstertidningen Marianne, Éric Conan, ger en vink om vad debatten handlar om: La gauche sans le peuple. I översättning blir det: ”vänstern utan folket”. Det är förtroendeklyftan mellan vänstern och de grupper som vänstern traditionellt har företrätt som engagerar författarna till dessa böcker. Bakgrunden är förstås valframgångarna för Front National. I början på 90-talet lade Jean-Marie Le Pen om kursen från att förespråka radikal marknadsliberalism till att kritisera globalisering, avregleringar och privatiseringar, en omorientering som ytterligare förstärkts sedan dottern tog över partiledarskapet 2011. I två decennier har eftervalsanalyserna också kunnat visa att en större andel av arbetarklassen röstar på Front National (FN) än på Parti Socialist (PS) eller Parti Communiste Français (PCF), de två partier som tidigare har haft starkast stöd i denna väljargrupp. Förhållandet låter kanske inte helt obekant för svenska läsare. Vad som möjligen avviker är hur den uppkomna situationen tolkas och diskuteras. De franska debattörerna är på det klara med vem det är som drivit fram den här utvecklingen, nämligen vänstern själv. Men det finns nyansskillnader i hur de föreställer sig vänsterns ansvar för den uppkomna situationen och var de lägger tyngdpunkten i sina resonemang.

Positioneringarna i den franska debatten kan lätt missförstås om man inte först beaktar hur annorlunda det politiska landskapet är i Frankrike jämfört med Sverige. Ett talande exempel är en av de många svekdebatter som omgav François Hollande efter hans makttillträde. Spaltmeter fylldes med upprörda ledare och insändare efter det att presidenten hade beskrivit sig själv som ”socialdemokrat” i stället för att kalla sig för ”socialist”. Förutom nyansskillnader i språkbruk finns en grundmurad skillnad i hur globaliseringen uppfattas och värderas, något som omfattar hela den politiska skalan i respektive land. I Sverige lyfter ingen på ögonbrynen av att höra en fackföreningsman tala sig varm för frihandel, något som är otänkbart i Frankrike. Den andra sidan av samma mynt är attityden till den egna nationella tillhörigheten; där står de två länderna lika långt ifrån varandra. Som utomstående betraktare måste man påminna sig om att både vänstern och nationalstaten i sin moderna tappning är sprungna ur samma historiska brytningspunkt, den franska revolutionen. Vänstern och nationalstaten är i Frankrike sammanvävda i en republikansk tradition som inte har någon motsvarighet i kungadömet Sverige. I avsaknad av ett sådant tolkningsregister kommer en svensk att se auktoritära och konservativa drag i en retorik som i den franska kontexten hör hemma i en antiklerikal och egalitär idéströmning. Det är just slitningarna mellan det republikanska tankegodset och arvet från maj 1968 som är den aktuella debattens fixpunkt. Det är också därför som det kan vara lärorikt att se hur vänsterns kris tolkas och diskuteras i det land som har gett upphov både till vänstern och till den nya vänstern.

Laurent Bouvet, författare till boken Le sens du peuple – La Gauche, la démocratie, le populisme, är initiativtagare till La Gauche Populaire. Det var ett kortlivat nätverk av parlamentariker och akademiker med anknytning till det nuvarande regeringspartiet, Parti Socialiste (PS). Det startades som reaktion på en valstrategirapport utgiven av en annan partianknuten tankesmedja, Terra Nova. I rapporten uppmanades PS att ersätta rösterna från arbetarklassen, som gått högerut i val efter val, med en koalition av unga, minoriteter, kvinnor och högutbildade. La Gauche Populaire drog den motsatta slutsatsen: det är en ödesfråga för PS att vinna tillbaka förtroendet hos de gamla kärnväljarna. Partiet behövde bli mer, inte mindre, populistiskt.

Le sens du peuple är ett inlägg i denna debatt, men Bouvet tar ett brett grepp på frågan om populism. Redogörelsen är på samma gång filosofisk och historisk. Han börjar redan med grekerna, men rör sig snabbt fram till artonhundratalets och nittonhundratalets Frankrike. Som sig bör görs bland mycket annat nedslag i den franska revolutionen, upprorsåret 1848 och Pariskommunen. En av Bouvets huvudpoänger är att det inte går att ensidigt fördöma populismen, eftersom den är oskiljaktig från det demokratiska styrelseskicket. Den utgör en varningsklocka om att något inte står rätt till, och som, om varningen inte hörsammas, kan växa till ett hot mot demokratin.

Hörnstenen i all populism är motsättningen, mer eller mindre välgrundad, mellan Eliten och Folket. Vilka som avses med dessa beteckningar är ständigt under omförhandling. Bouvet tecknar tre idealtyper av Folket: ett demokratiskt folk, ett socialt folk och ett nationellt folk. Betydelsen av dessa tre folk och deras inbördes relationer har växlat genom historiens gång. Ibland har de överlappat, som när det sociala folket och det nationella folket gjorde gemensam sak mot elitens kapitulation inför den preussiska invasionshären, vilket blev upptakten till Pariskommunen. Ibland har de kolliderat med varandra, som när det sociala folket, inkarnerat i Internationalen och anarko-syndikalismen, krävde ekonomiska reformer bortom de lagstadgade rättigheter som utlovades av det demokratiska folket, denna gång personifierat i det upplysta borgerskapet. Enligt denna tolkning skördade vänstern framgångar när den lyckades ena dessa olika folk mot reaktionen, det vill säga prästerskapet, aristokratin och monarkisterna. Först mot slutet av artonhundratalet, under romantikens inflytande, gjordes det nationella folket till en resurs för en reformerad, sekulär höger.

Nittonhundratalets krig och människorättsbrott leder fram till en vändpunkt, enligt Bouvets resonemang. Efter andra världskriget och avstaliniseringen välkomnades idén om ett samhälle där Folket har upplösts och ersatts med individer, ett idealsamhälle till vilket bland annat Karl Popper och Friedrich Hayek bidrog med utkast. Ambitionen att politiskt neutralisera folket fick draghjälp av individualismen som växte i takt med ökat materiellt välstånd. Maj 1968 innebar inte ett återuppvaknande för Folket, slagorden till trots, utan var det ögonblick när dess sorti ur politiken blev stadfäst.

Därmed når Bouvet fram till sitt egentliga ärende: skilsmässan mellan Folket och vänstern. Brytningen var på samma gång demografisk och ideologisk. Med avseende på det förra, demografin, innebar expansionen av det högre utbildningsväsendet, i mycket ett resultat av studentupproret, att PS kunde orientera sig mot ett nytt socialt skikt av klassresenärer. Med avseende på det senare, ideologin, ersattes den republikanskt och marxistiskt färgade, kollektivistiska retoriken med den nya vänsterns krav på individuell frigörelse. Omorienteringen i dessa frågor bidrog till Mitterrands seger i presidentvalet år 1981. Två år efter det att PS tagit makten påbörjades den första vågen av avregleringar och privatiseringar. Kursändringen mot ekonomisk liberalism kom plötsligt, men Bouvet argumenterar övertygande för att manegen redan hade krattats under det gångna decenniet genom att PS tagit över studentrörelsens kulturella liberalism. Gemensamt för båda typerna av liberalism är strävan efter individuell frigörelse från yttre begränsningar. De orättfärdiga begränsningarna upplevs komma ömsom från auktoriteter, ömsom från samhälleliga normer, men alltid i sista instans från staten. Existensberättigandet för (national)staten ifrågasattes först av den nya vänstern med slagord om ”autonomi”, ”regionalism” och ”decentralisering”, men det var nyliberalerna som omsatte detta ifrågasättande i nedmonteringen av (välfärds)statens och Republikens institutioner. Så långt Laurent Bouvet.

Denna historieskrivning med sin negativa bedömning av 68:a-upprorets inflytande på vänstern delas i stora drag av de övriga författarna. Aurélien Bernier var tidigare medlem i Attacs styrelse och profilerad miljöaktivist. I boken La gauche radicale et ses tabous – Pourquoi le Front de gauche échoue face au Front national studerar han valresultaten för Front National och för dess motståndare till vänster om PS. Att fokus ligger på den franska ytterkantsvänsterns nutidshistoria gör boken mindre intressant för en svensk läsekrets, men lärdomarna som Bernier drar från sin studie har bäring också på den svenska debatten. I centrum av berättelsen står Jean-Luc Mélenchons uppgång och fall. Han var en parlamentariker i PS som lämnade partiet för att leda vänsteralliansen Front de Gauche. Trots lovande opinionssiffror hamnade Front de Gauche en bra bit efter Front National i presidentvalet 2012. Särskilt förödmjukande för Mélenchon var dock förlusten i valet till generalförsamlingen som hölls kort därpå. Han utmanade personligen Marine Le Pen i hennes valkrets i Pas-de-Calais, ett traditionellt gruv- och industridistrikt. Mélenchon trodde sig ha hittat framgångsreceptet genom att, som det heter, ”prata klass, inte identitet”.

Bernier förklarar valförlusten med att det inte räcker med att prata klass, pratet måste låta trovärdigt för de tilltänkta väljargrupperna. Trovärdigheten brast därför att Front de Gauche inte ifrågasatte tre tabun som den delar med vänstern i stort. Det första är ett tabu mot att förorda ekonomisk protektionism; det andra mot att löpa linan ut i kritiken mot Europeiska Unionen och kräva ett utträde. Det tredje är ett tabu mot att ta den nationella suveräniteten i försvar. De tre tabuna har växt fram ur vänsterns strävan att markera avstånd till Front Nationals positioneringar. På det svarar Bernier att åtminstone fram till 1997, då det ännu vid tidpunkten inflytelserika PCF bildade koalition med PS, förespråkade en stor del av den franska vänstern protektionism, tog avstånd från EU och försvarade nationell suveränitet.

I likhet med Laurent Bouvet polemiserar Bernier mot föreställningen om nationalstaten som roten till det onda. Den nya vänsterns teoretiker, med Michel Foucault i spetsen, förgyllde denna i grunden liberala tankefigur med ett vid tidpunkten mer gångbart, filosofiskt språkbruk. Den moraliska kärnan var anti-totalitarismen. Argumentet går tillbaka till den franska revolutionens konservativa motståndare, men det gavs förnyad aktualitet på 1970-talet, när ex-maoisterna ömsade skinn och blev förkämpar för mänskliga rättigheter. Utöver den i Frankrike välkända historien om hur anti-totalitarismen övertogs av den nya vänstern och gjordes till grunden för French theory, något som har dokumenterats i Michael Christoffersons French Intellectuals Against the Left (2004), spårar Bernier ytterligare en källa till dessa idéer, nämligen Romklubben. Här förpackades det liberala motståndet mot statsmakten i ett för vänstern mer aptitligt, ekologiskt argument: ”miljöförstöringen känner inga nationsgränser”. Måltavlan var densamma i båda fallen, nämligen uppfattningen att staten kan reglera marknaden och/eller privata affärsintressen. Denna ambition nedprioriterades inom 90- och 2000-talets vänster, också av det läger som Bernier själv tillhörde, anti- eller alter-globaliseringsrörelsen. Kritiken av globaliseringen mynnade därför ut i moralisk upprördhet och en vag välvilja gentemot tredje världens fattiga, alltså i ingenting.

Bernier drar slutsatsen att nationalstaten förblir sammanhanget inom vilket tvingande beslut över ett kollektiv kan tas med något mått av demokratisk legitimitet, och därför det enda i dag existerande ramverket för att omfördela ekonomiska resurser från starkare till svagare grupper. När ett läger inom vänstern förkastar dessa landvinningar i en radikaliserad kritik av statsmakten som totalitär, rasistisk och så vidare, samtidigt som ett annat läger vill börja prata klass och (statlig) omfördelningspolitik, och när båda dessa grupperingar ingår i samma parti, ja då kommer budskapet att brista i trovärdighet.

I böckerna av Laurent Bouvet och Aurélien Bernier är kritiken mot vänstern tydligt avgränsad, den första tar sikte på PS, den andre fokuserar på partierna till vänster om PS. Bitvis blir de pedantiska i uppräknandet av valresultat och återgivandet av uttalanden från politiker, gissningsvis för att förekomma beskyllningar om att de angriper halmdockor. Författarna till La gauche et le peuple – Lettres croisées, Jacques Julliard och Jean-Claude Michéa, hyser inga sådana betänkligheter. Deras kritik av vänstern tecknas med breda penseldrag, avsikten är att ringa in idémässiga strömningar bortom partipolitiken och valstrategierna. La gauche et le peuple har rönt stor uppmärksamhet i franska medier, kanske för att författarna tillhör två olika läger på vänsterkanten. Julliard är arbetarhistoriker, tidigare fackföreningsaktivist och reformistiskt lagd. Michéa är filosof och företräder en radikal teknik- och framstegskritisk hållning. Han är den enda av författarna i denna bokskörd som inte åberopar ett republikanskt ideal och följaktligen inte heller söker lösningar i statliga regleringar. I gengäld tenderar han att idealisera ”vanligt folk”, åtminstone om man får tro hans medförfattare Julliard. Boken består av en brevväxling mellan de två skribenterna, där de resonerar kring sina meningsskiljaktigheter, men också kring det som förenar dem: diagnosen av vänsterns självförvållade kris.

Utan ett folk kommer vänstern snart inte längre finnas till som historisk formation, dundrar Julliard. Politisk marginalisering är föga överraskande konsekvensen av att vänstern gjort ”de marginella” till bas för politiskt handlande. I stället för att som tidigare åberopa universella rättigheter, som på samma gång är skyldigheter, har fokus flyttats till minoriteters ensidiga rättighetsanspråk gentemot majoritetssamhället. Det underblåser motsättningarna mellan grupper och försvårar för facklig organisering. Michéa delar analysen, men hyser större hopp om att ett samlande politiskt projekt kommer att växa fram av nödtvång som reaktion på den nyliberala åtstramningspolitiken. Han påminner om att också under artonhundratalet var den franska arbetarklassen splittrad mellan bretagnare, provensaler och så vidare. De kulturella skiljelinjerna övervanns genom gemensamma, ekonomiska intressen. En sådan mobilisering måste dock ta avstamp i lokalsamhällenas gemenskaper och seder.

Boken återkommer ofta till George Orwells idé om ”common decency”, en hävdvunnen uppfattning i de djupa befolkningslagren om vad som går och inte går för sig. Det är denna sedlighet som på samma gång hotas av och bjuder motstånd mot marknadens expansion in i lokalsamhällenas livsvärld. Här återupptar Michéa polemiken mot dagens vänster och en av dess paradgrenar, normkritiken. Ofta är måltavlan för normkritiken ”common decency”. Därmed är vänstern behjälplig med att röja väg för nya marknader på områden som ditintills varit otänkbara. Han exemplifierar sitt påstående med hur acceptans för marknader i surrogatmoderskap skapas under täckmanteln att det är inskränkta sexualnormer som angrips.

Liknande funderingar har även dryftats på vänsterbloggar och i debattforum i Sverige, och har på senare tid börjat bryta fram i den offentliga debatten. Exempel på det är Åsa Linderborgs krönika ”Det ska fan vara politiskt korrekt” i Aftonbladet och Göran Adamsons bok, Svensk mångfaldspolitik – En kritik från vänster (recenserad i Respons 4/2014). I Frankrike har ämnet redan gett upphov till en ansenlig bokutgivning; förutom de böcker som jag recenserat här kan nämnas Fractures françaises av socialgeografen Christophe Guilluy och La gauche à l’épreuve 1968–2011 av sociologen Jean-Pierre le Goff. Debatten involverar skribenter från flera olika läger inom vänstern, med undantag för den sistnämnde som inte positionerar sig själv som ”vänster”, men sammanstrålar i förutsägelsen om vad som väntar om skilsmässan mellan Folket och vänstern fullbordas. I avsaknad av ett organiserat motstånd kommer marknadsliberalismen att breda ut sig ohämmat i samhället. Denna beredskap till självrannsakan har växt i takt med Marine Le Pens framryckningar i val efter val. Det dagspolitiska läget för den svenska vänstern kan te sig något ljusare, åtminstone efter decemberuppgörelsen, men det parlamentariska trixandet lär inte vända den långsiktiga trenden. Första steget för att göra det är en förutsättningslös diskussion i vilken den kritiska blicken vänds inåt, mot vänstern själv.

Johan Söderberg är universitetslektor vid institutionen för Filosofi, Lingvistik och Vetenskapsteori vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet