Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

3/2015

Tema: Historia & fiktion. Romanen, historien och vår bild av det förflutna

Debatt

Generiskt fascismbegrepp blundar för samhällsutvecklingens betydelse
David Brolin & Göran Fredriksson

Det finns ingen konsensus kring Roger Griffins fascismbegrepp, tvärtom har betydande forskare reserverat sig mot det. Genom att fokusera på fascismens vilja avleder han uppmärksamheten från dess praktik och dess karaktär av reaktion på samhällsekonomisk och politisk utveckling.

I Sverige har det så kallat generiska fascismbegreppet i Roger Griffins tappning spelat större roll för tesdrivande journalistik om extremhögerns tillväxt och karaktär än inom forskning om fascism och högerextremism. I Respons 6/2014 pekade vi på att hans terminologi använts för att sudda ut distinktionen mellan fascism och högerpopulism och lagts till grund för anklagelsen att de som inte accepterar en analys som gör Sverigedemokraterna till ett fascistiskt parti därmed gynnar fascismen. Som garant för den analysen stod Griffins ”new consensus” inom ”den moderna fascismforskningen”. I Respons 1/2015 visade vi hur Griffins definition kunnat leda till att man fjärmar det centrala våldsmomentet från fascismens kärna och gör den rasistiska komponenten begreppsmässigt sekundär. Ett oklart och mjukt fascismbegrepp förlorar på så sätt skärpan som analysredskap, men blir i gengäld en brett användbar etikett, ett ytligt politiskt tillmäle.

I det följande granskar vi Griffins begreppsbildning ur vetenskaplig synpunkt. Han bygger alltså mycket av sin akademiska auktoritet på en ”ny konsensus” som sägs ha skapats inom fascismforskningen med hans definition som grund. Men hur stor, omfattande och obestridlig är denna nya konsensus? Att få grepp om samstämmighetens utbredning är inte lätt. 2002 beskriver Griffin sin tes till synes anspråkslöst som ”programmatisk snarare än empirisk”: han vill helt enkelt skapa och anser att det bör skapas en ny konsensus inom den disciplin som benämns ”jämförande fascismforskning”. Å andra sidan bestämmer han ofta själv omfånget genom att välja in prominenta forskare som medlemmar i klubben, understundom mot deras uttalade vilja.

En konsensus om beteckningen ”fascism” för mellankrigsfenomen som Hitlers NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei) och Mussolinis PNF (Partito Nazionale Fascista) har funnits rätt länge inom den engelskspråkiga forskningen. Att inordna nazismen under fascismbegreppet är inte lika vanligt i italiensk och tyskspråkig forskning, bland annat beroende på att komparativa fascismstudier där inte förekommit i samma utsträckning. Det har emellertid under lång tid funnits tyska forskare som använt ett generiskt fascismbegrepp, till exempel Ernst Nolte och Wolfgang Wippermann. Marxister har alltid använt ett generellt begrepp om fascism; de räknas dock lika litet som Nolte och Wippermann till Griffins ”nya konsensus”.

I debatten har det vidare framkommit att betydande fascismforskare även i den anglofona världen – namn som Roger Eatwell, Stanley Payne, Michael Burleigh, Robert Paxton, A. James Gregor, Ian Kershaw och Martin Blinkhorn – antingen har kritiserat kärnan i Griffins fascismdefinition (den ultranationella pånyttfödelsemyten) för att vara reduktiv och deskriptivt otillräcklig eller så har de explicit motsatt sig den idealtypologiska begreppsmodell, som enligt Griffin ligger till grund för ”the new consensus”. Med dessa starka reservanter i åtanke får man nog säga att samstämmigheten framstår som relativt partiell. Det är också svårt att avgöra om – och i så fall i vilka avseenden – den är växande.

Det ovan sagda rör huvudsakligen ”fascism” som generellt begrepp gällande ideologier, rörelser och partier under den historiska eran 1918–45. När det gäller den ”generiska” utsträckningen av fascismbegreppet till att omfatta inte bara mellankrigstiden, utan också mer eller mindre nya ideologier och rörelser under efterkrigstiden fram till och med vår tids högerextremism, är forskningens konsensus ännu svagare. Ofta används olika termer, som till exempel yttersta högern, extremhöger, ultranationalism, xenofobi, högerpopulism – eller neofascism. Med Griffins (och Gianfranco Finis) terminologi är vi inne i en ”postfascistisk” era där ”neofascismen” uppträder med nya överlevnadsstrategier. Enligt Griffin har partipolitiken i princip övergetts i och med senare tiders ”metapolitisering” av fascismen; en spontan, flytande smågruppsdynamik i nebulösa strukturer av ”gruppuskulär” (”groupuscular”) art sägs numera sätta agendan, främst via sociala medier och internetaktivism.

Här närmar vi oss den metodologiska grunden för vissa forskares och debattörers ovilja eller oförmåga att ens försöka dra en gräns mellan högerpopulistisk och (neo)fascistisk ideologi: i vår ”postfascistiska” epok uppträder fascismen enligt Griffin alltid under olika förklädnader, vilka i princip aldrig kan klassificeras som antingen fascistiska eller ickefascistiska. Detta uttrycks teoretiskt i det generiska fascismbegreppets dubbla struktur med en kärna av icke utbytbara egenskaper – pånyttfödelsemytisk (”palingenetic”) folklig ultranationalism – som är utklädda i diverse utbytbara egenskaper, växlande med tiden och sammanhanget. Mellankrigstidens fascism var ofta (igenkännbart) klädd i sådant som partipolitisk organisering, parlamentarismförakt, ledarkult, våldsdyrkan, antisemitism och så vidare, medan efterkrigstidens fascism snarare uppträder som (svårigenkännlig) ”gruppuscula”-organiserad, polykratisk, ledarlös, spontanistisk, metapolitisk etcetera ”neofascism”.

Med andra ord består Griffins begreppstekniska innovation i att han lyfter ut den traditionella forskningens kännetecken på fascism (politisk stil, organisation, samhälls- och människosyn med mera) från definitionens väsentliga innehållskriterier och placerar dem i ett kontingent skal av historiskt skiftande uttrycks- eller formkriterier. Själva definitionen består således enbart av den avskalade ultranationalistiskt ”palingenetiska” kärnan. Med så vaga innehållskriterier, som motsvaras av ett lika obestämt empiriskt omfång, resulterar oundvikligen varje tillämpning av definitionen i just så oklara gränser ”i verkligheten” som vi möter hos griffianerna. Att Griffin presenterar sitt fascismbegrepp som en webersk idealtyp utan sanningsanspråk gör inte saken bättre. Hans komprimerat nationalmytologiska kärna saknar den modellartat abstrakta, men ändå empiriskt pregnanta karaktären hos Max Webers sociologiska idealtypologier.

Vad är då poängen med detta ”idealtypiska” fascismbegrepp? Griffins svar är att det har en ”heuristisk” funktion. Det borde då leda till hypotetiska insikter och upptäckter av förhållanden som i nästa steg kan prövas empiriskt och förklaras teoretiskt. Det är dock uppgifter som Griffins generiska definition inte försöker lösa eller ens kan formulera. Ty begreppskärnan består av grundläggande termer (”mythic core”, ”palingenetic”, ”populist”, ”ultranationalism”) som enligt flera kritiker inte är definierade med acceptabel precision. (Eller alls – Roger Eatwell till exempel har hävdat att ”pånyttfödelse” i sammanhanget är en ”filosofiskt tom” term.) Men om kärnbegreppets heuristiska potential inte består i teoretiskt formulerade och empiriskt översättbara hypoteser om den generiska fascismens relationer till och mellan sina historiskt skiftande uttryck och aktuella former – vari består den då?

I brist på begreppsskapande kontext, ofta benämnt ”teori”, får man tolka Griffins fascismbegrepp intuitivt och försöka gissa dess heuristiska potential. Vad kännetecknar mest sannolikt de upptäckter och insikter som Griffins generiska kärnbegrepp genererar och belyser? Jo, att de huvudsakligen begränsar sig till den ideologiska sfären – vilket kan tyckas självklart då Griffins definition gäller just fascismen som ideologi. Men det är knappast självklart att ett fenomen som i så hög grad är social rörelse och politisk praktik uteslutande definieras i programmatiska termer. Det är inte givet att de utomideologiska sammanhang som, förutom vissa idéer, formar historisk eller nutida fascism sorteras ut som kontingenta och teoretiskt oväsentliga. Griffin har dock dragit konsekvensen av sin definition och nedprioriterar ekonomiska och socialhistoriska orsaksförklaringar till förmån för vad han kallar ”ideologisk morfologi”, ett slags statisk klassificering av tankeformer; parallellt med detta har han utvecklat ett intresse för fascism som en form av ”politisk religion”. Griffins begrepp, som alltså sägs sakna sanningsanspråk, upprättar i stället ett starkt idealistiskt perspektiv på fascismens natur.

Griffin måste ses som en drivande aktör i fascismforskningens trendmässiga kulturalisering i linje med den historie- och samhällsforskningens allmänna diskursifiering som följt i spåren av senare decenniers postmoderna utveckling. Denna orientering får ett monumentalt uttryck i författarens bok Modernism and Fascism (2007). Här driver han tesen att mellankrigstidens fascism (åtminstone för aktivisterna) var ett medel att ”skapa historia” i betydelsen att ”göra bruk av den mänskliga kreativitetens makt [...] för att frambringa en ny kultur i en total akt av danande, av poesis.” Trots att Griffin sagt sig vara kritisk till postmodernistisk metodologi har en insikt om det weberska typologiserandets statiska tendens lockat honom att kompensera med ett flexibelt poststrukturalistiskt inlån. Gilles Deleuzes och Félix Guattaris ogripbara metafor ”rhizom” (i Capitalisme et schizophrénie II. Mille plateaux (1980)) försöker Griffin para ihop med sin rigida idealtyp i syfte att få grepp om den organ(isator)iskt flytande neofascismens mögelsvampliknande beskaffenhet. Resultatet blir som det brukar med eklektiska kombinationer: mycket uppfinningsrikt men som vetenskaplig konstruktion föga övertygande.

Mycket mer finns att säga om Griffins fantasifullt innovativa analyser av ”neofascismens” slimeartade framträdelseformer, men vi stannar här och ställer frågan: Har vi att göra med historie- och samhällsvetenskapliga framsteg som motiverar en växande konvergens inom fascismforskningen? Svaret är ”ja” – om man är tillfreds med en statisk idealtypsmetodologi upphottad med poststrukturalistiskt djärva analogier som leder ytterligare ett steg bort från samhällsvetenskapligt upplyst historieforskning och från historiskt välgrundad samhällsanalys. Denna samstämmighet strävar efter att ersätta sociostrukturella och politiska förklaringar av fascismens historiska dynamik med kulturalistiska berättelser om fascismens kalejdoskopiskt skiftande ideologi(er). Ju starkare en sådan nygammal konsensus eventuellt växer sig, desto sämre torde villkoren bli för en öppen vetenskaplig diskussion där olika skolor, perspektiv, förklaringar och tolkningar ges möjlighet att polemisera, konkurrera, samarbeta och komplettera varandra.

Inriktningen på fascismen som vilja och föreställning är ägnad att avleda intresset från högerextremism och fascism som politisk praktik, som organiserad rörelse, som socialt strukturerad reaktion på en krisartad samhällsekonomisk och politisk utveckling. Att behandla (neo)fascismen främst som ideologi och utopi innebär rimligen att antifascismens prio ett blir att ”vinna debatten”, att ”motarbeta normalisering” av vissa uttryck, att hylla ”demokratiska värderingar”. Allt detta är självklart viktigt. Men begränsas synfältet till sökandet efter fascismens ideologiska kärna försvinner grundläggande frågor bortom horisonten, såsom samhällsutvecklingens och den etablerade politikens roll i skapandet av gynnsamma betingelser för högerextrema rörelser.

En nyckel till förståelse av fascismens egenart är att se den som först och främst ett visst slags politik eller sätt att förhålla sig till och praktisera politik: i förlängningen av den konservativa revolutionären och nazisten Carl Schmitts begrepp ”det politiska” är dödligt våld mot den politiska fienden inte (som hos Schmitt) politikens, men den fascistiska politikens yttersta grund, latent eller manifest terror dess organisatoriska huvudprincip. Politik som brutal existensform motsvaras av en manikeisk idévärld organiserad kring ”våld, krig, nation, de upphöjda och de ovärdiga”. Fascistoida idéer smyger alltid i demokratins tassemarker, men det är inte ideologin utan det samhällsstrukturella sammanhanget som förklarar den fascistiska politikens specifika innehåll och konkreta inriktning.

Med Geoff Eley argumenterar vi också för en historiserande och kontextualiserande infallsvinkel som tar den fascismframkallande krisen som utgångspunkt. Poängen är att en teoretisk analys av uppkomstbetingelserna för 1920- och 30-talets nazism och fascism med komparativ metod kan belysa avgörande likheter med och skillnader mot fascismliknande processer och praktiker som växer fram i vår tid. En potentiellt fascismalstrande kris är en djupgående och förlamande samhällskris, tillika systemkris i flera sammanhängande dimensioner. En sådan multikris kan uppstå i en historisk konjunktur präglad av att den kapitalistiska ackumulationen, den sociala ordningen, det offentliga våldsmonopolet, den parlamentariska demokratin, medborgerliga och mänskliga rättigheter alltmer akut och samfällt hotas eller undergrävs. Paradexemplet är förstås Weimarrepublikens sista år under den stora 30-talsdepressionen, men dess krisdrabbade historiska konjunktur utvecklades gradvis under halvannat decennium i kölvattnet på första världskrigets megakatastrof.

Vår nuvarande historiska konjunktur är fortfarande påverkad av de ekonomiska, sociala och politiska chockvågorna från det internationella finanskapitalets senaste kris (2007–). Men ska dagens situation kunna jämföras med mellankrigstidens demokratiska sammanbrott efter fascismens långa uppmarsch måste vi undersöka den samhällsomvandling som genomförts successivt i diskreta steg under de tre senaste decennierna. Eufemistiskt formulerad i termer av ”globalisering”, ”ekonomiskt nödvändiga strukturreformer” och ”valfrihet” har den avreglerade kapitalismens nyliberala politik blivit närmast hegemonisk – en asocial ekonomisk liberalism vars politiska ekonomi privilegierar finanssektorns intressen, främst genom privatisering av den offentliga sfären, begränsning och avpolitisering av den parlamentariska demokratin. ”Asocial” för att den inte erkänner existensen av sådana kollektiva entiteter som socioekonomiskt strukturerade samhällsklasser och därmed inte heller av ett alltmer polariserat klassamhälle, den felande länken mellan ekonomiska processer och politisk-ideologiska skeenden.

Samma sociostrukturella förblindelse utmärker det kulturalistiska arvet efter postmodernismen. Vi måste söka oss bortom både nyliberalt överbestämda och poststrukturalistiskt underminerade samhälls- och humanvetenskaper, för att få perspektiv på vår samtids historiska tendens att skapa potentiellt fascismgenererande kriser. Ekonomismen vill inte och kulturalismen kan inte genomskåda det renoverade klassystemets följder: att arbetskraftens internationalisering, lönearbetets omstrukturering och försvagade ställning, ”prekariatets” tillväxt och hotet om ”utanförskap” bildar en idealisk jordmån för högerextremism.

Vad har då ovanstående reflexioner för bäring på frågan om SD är ett fascistiskt parti? En slutsats är att den formella definitionen är av mindre betydelse än en seriös samhällsanalys av det högerextremistiska hotet. Innan man tar spjärn mot ”den moderna forskningen” om fascism och högerextremism för att få stöd för den ena eller andra kategoriseringen, vill vi rekommendera att man laddar ner och läser den Expo-producerade Sverigedemokraternas vitbok 1988–2014. I form av koncist dokumenterad historia och praktik får man här en konkret baskunskap som är en betydligt solidare grund för den antirasistiska kampen än valet av en viss fascismdefinition och dess tillämpning. För vår del anser vi att man – än så länge – är på den säkra sidan om man beskriver SD som ett starkt konservativt, högernationalistiskt, högerpopulistiskt, flyktingfientligt, islamhatande, kulturrasistiskt, kulturfientligt och antiintellektuellt parti med ursprung i 80/90-talets vit makt-rörelse. Detta är illa nog – missnöjespartier kan snabbt radikaliseras i takt med försämrade ekonomiska, sociala och politiska konjunkturer. När samhällskrisen fördjupas bankar fascismen på porten.

Göran Fredriksson & David Brolin.

– Publ. i Respons 3/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet