Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

3/2015

Tema: Historia & fiktion. Romanen, historien och vår bild av det förflutna
Tema i detta nummer:
Baserad på en sann historia

Tema

Baserad på en sann historia
Historiska romaner anger sällan när fakta tar slut och fiktionen tar vid
Kim Solomon
HHhH, övers. Mats Linder, Daidalos, 362 s., Isbn 9789171734419

Laurent Binet kallar sin hyllade bok om attentatet mot Heydrich för en dokumentärroman. Hans ambition må vara att den historiska verkligheten ska kunna skönjas tydligt men för läsaren är det svårt att urskilja var dokumentären tar slut och romanen börjar. Som romanförfattare har han större möjligheter att gestalta aktörernas inre liv, men hans berättelse misslyckas med att göra naziledarens bevekelsegrunder, brutalitet och ondska begripliga. Det finns anledning att undersöka varför skönlitterära författare skriver om historien och vad det betyder för vår bild av det förflutna.

För ett par år sedan belönades Laurent Binets roman HHhH (Himmlers hjärna heter Heydrich) med det prestigefyllda Concourtpriset. Boken hyllas och marknadsförs som en dokumentärroman, en både ologisk och självmotsägande etikett. Dokumentär signalerar autenticitet och realism, roman leder tankarna till fiktion. Det är varken eller och risken är stor att läsarna går vilse mellan sant och falskt.

Binet är medveten om problematiken, men tror på genren. Berättelsens nav är Operation Antropoid, attentatet mot Reinhard Heydrich. Han dödades 1942 av tjeckiska motståndsmän på uppdrag av exilregeringen i Storbritannien. Heydrich är bokens egentliga huvudperson och hans kometartade karriär redovisas i detalj.

I början av 1930-talet rekryterades Heydrich av Himmler och fick i uppdrag att kväsa allt motstånd mot partiet. Han var en av arkitekterna bakom den så kallade Kristallnatten 1938, fick ansvar för den slutliga lösningen, syntes ofta i Hitlers entourage och blev sinnebilden för mönsternazisten, ”lång, blond, grym, obetingat lydig och dödligt effektiv”. 1941 utnämndes Heydrich till ställföreträdande protektor för Böhmen och Mähren, i stort sett dagens Tjeckien, och fick öknamnet ”slaktaren från Prag”.

Binet redovisar mer öppet än många andra arbetsprocessens olika faser. Källorna hittar han inte i bibliotek, utan går mer okonventionellt tillväga. Under arbetets gång stämmer han regelbundet av med sin far, som är historiker, och blir passionerat förälskad i en ung slovakisk kvinna som förser honom med material. Författaren vill framstå som ett slags amatörhistoriker, vilket i sin tur gör det enklare för läsarna att identifiera sig med forskningens mödor.

För att få inspiration slukar Binet historiska romaner och slås av att fiktionen i samtliga fall segrar över historien, vilket han ändå inte riktigt kan förlika sig med. Samtidigt bedyrar författaren att han själv inte hittar på. Men inom det faktiska händelseförloppets ramar får fantasin likväl spelyta.

På första sidans första rad står: ”Gabčík (en av attentatsmännen) – så heter han – är en person som faktiskt har funnits.” Budskapet är tydligt. Nu berättas en historia från det verkliga livet. Även om Binet skriver att berättelsen måste påföras ”klädnad av idealisering och egna funderingar”, är det likväl ambitionen att den historiska verkligheten ska kunna skönjas tydligt.

Det är lätt att ryckas med av berättelsen om attentatet mot Heydrich. Händelseförloppet rymmer spänning och dramaturgi. Berättelsen saknar de luckor som vanligtvis uppstår i traditionella framställningar när källmaterialet sviker. Men trots att Binets berättarskicklighet förför, hamnar jag ändå frustrerad i gränslandet mellan fiktion och fakta och sidornas marginaler fylls med frågetecken.

Binet konstaterar att Heydrich ur ett litterärt perspektiv är en storslagen person, en korsning av de värsta monster som har skapats i litteraturen. Med andra ord överträffar verkligheten dikten. Så varför behövs dikten? Frågan har generell räckvidd och boken om attentatet på Heydrich aktualiserar en rad principiella problemställningar. Varför skriver skönlitterära författare historia? Varför måste fiktionen genomsyra vår bild av det förflutna? Varför kan författare inte i stället låta historiker skapa klarhet och överblick i det förflutnas mysterier?

Kanske har vi blivit så vana vid tillrättalägganden och ibland rena historieförfalskningar i både seriös skönlitteratur och populärkultur att vi inte längre reagerar. Dagstidningarnas recensenter synar den litterära gestaltningen, men uppmärksammar sällan när fiktion tränger undan fakta. Fiktionalisering av historieskrivningen betraktas till synes som ett icke-problem. Föga förvånande anser exempelvis rapparen Snoop Dogg att tv-serien Game of Thrones är baserad på verkligheten och lär oss hur våra förfäder levde.

Steve Sem-Sandberg, som skrivit flera berättelser med historisk iscensättning, anser att fiktionen ska framstå som så trovärdig som möjligt. Författaren bör på samma sätt som historikern bemöda sig om fakta, att minsta detalj är rätt. Läsaren ska inte behöva snubbla över faktafel – men det historiska materialet i en roman saknar egenvärde. Materialet utgör i stället en språngbräda för att ”gestalta den existentiella eller moraliska problematik som är romanens smärtpunkt”. Litteraturens syfte är enligt Sem-Sandberg inte att begripliggöra det förflutna eller att tjäna som levandegörande illustration. Han ser den som autonom, fri från den verklighet den sägs avbilda. (DN 10/1 2015)

Frågan är emellertid vad det spelar för roll om fakta är rätt eller fel. Berättelsens tillförlitlighet utmanas ändå av de fiktiva inslagen. Hur ska läsarna kunna avgöra när författaren lämnar historisk exakthet och i stället börjar fabulera? Existentiella och moraliska problem behöver inte heller nödvändigtvis en historisk inramning som skapar mer förvirring än klarhet.

Sem-Sandberg menar att poängen med historisk iscensättning är att litteraturen kan bygga på motsägelser och samtidigt hålla ihop flera olika till synes oförenliga perspektiv. Det är genom att hålla fast mångfalden som författaren bäst tar ansvar inför sina läsare. Historiker uppmärksammar emellertid också i högsta grad mångfalden och det förflutnas motsättningar och komplexitet. I det avseendet finns knappast skillnader. Sem-Sandberg förmår faktiskt inte reda ut vad historisk fiktion kan bidra med. Samtidigt påverkar fiktiva iscensättningar människors föreställningar om det förflutna och de förlorar orienteringen mellan vad som hänt och inte hänt.

Berättarmässigt kan historieskrivning inte konkurrera med skönlitteratur. Historiker böjer sällan det förflutna efter dramaturgiska kurvor. Att vrida på argument, kritiskt granska och ifrågasätta må leda till sakliga och välunderbyggda framställningar, men deras räckvidd i det offentliga rummet är begränsad. Fragmenterade berättelser, som löses upp i små enheter eller smulas sönder av källkritiska excesser, fängslar sällan en stor publik. Till det kommer att publiken ofta önskar svar, inte frågor och problematiseringar som utgör historieskrivningens centrala moment. Fiktionaliserade berättelser om det förflutna kommunicerar ofta direkt och effektivt med distinkta iscensättningar, skapar sammanhang och flöde. Där historievetenskapen krånglar till det rätar fiktionen ut frågetecken. Att påstå att Vilhelm Mobergs utvandrarserie har satt större avtryck i allmänhetens föreställningar om det svenska 1800-talets Amerikaemigration än kavalkaden av vetenskapliga studier är knappast någon överdrift.

Samtidigt är det viktigt att understryka att skillnaden mellan historieskrivning och fiktiva berättelser sällan är knivskarp. På skalan mellan de två ytterpunkterna fakta och fiktion, som egentligen inte förekommer i renodlade former, finns ett ingenmansland där det kan vara problematiskt att navigera. Även om fakta uppfattas som fiktionens motbild är de intrasslade i varandra. Resultatet har blivit hybrider, vilket kan avläsas i etiketter som ”faction”, ”docudramas”, ”mockumentary” och ”based on a true story”.

Bland historiker betraktas objektivitet snarare som färdriktning än mål. Insikten om forskarens roll i konstruktionen av verkligheten har med postmodernismen blivit än mer uppenbar och sanningsbegreppet än mer problematiskt. Medvetenhet om subjektiviteten i valet av perspektiv, teori, metod, infallsvinklar och material har ökat. Den behöver förstås inte leda till en resignation där allt är tillåtet. Potentiella historiker måste inte heller utbildas på författarskolor. Men inslaget av subjektivitet betyder att historieskrivningen inte alltid kan sättas på en piedestal höjd över fiktionaliseringar. Historikers val av infallsvinklar och perspektiv liksom tolkningar är dessutom inte bara subjektiva utan också kulturella. De sorterar och arrangerar för att begripliggöra helheten utifrån samtida mallar och normer.

I skarven mellan historieskrivning och fiktion uppstår som nämnts blandformer. En sådan kan kallas fiktionaliserad historieskrivning. Beteckningen är vag men indikerar en historieskrivning som med fiktiva inslag och dramaturgiska effekter vill berätta vad som hänt.

I Waterloo (2008) konstruerar Michael Tamelander fiktiva dialoger för att ge aktörerna liv. Och om regnet står som spön i backen på en plats antar han att det också bör göra det några kilometer längre bort. Vidare utgår författaren från vad han tror aktörerna måste ha sett oberoende av om det finns vittnesmål. Själv betraktar Tamelander boken som en blandning mellan sakprosa och skönlitteratur. Den verkliga historien är lika med det faktiska händelseförloppet och utgör den röda tråden, medan den skönlitterära historien är de arrangerade scenerna och en mängd synfragment kringspridda i berättelsen.

I Vikingar – Saga, sägen och sanning (2009) skriver Thomas Blom: ”En del kapitel innehåller bara rena fakta, men i vissa fall har jag valt att berätta mer fritt och lekfullt om personer och händelser. Jag har helt enkelt ibland låtit min fantasi ta mig med på en resa in i vikingatiden.” Frågan är emellertid vad hans fantasi tillför. Är det kanske bara historieförfalskning eller är det sammanhang och spänning? Och vad ska vi i så fall med sammanhang till om fundamentet är fiktion?

Tamelander och Blom har knappast litterära ambitioner. Syftet är i stället att skriva medryckande berättelser i historisk iscensättning. Priset är emellertid justeringar och tillrättalägganden av verkligheten, vilket förstås blir ett problem för läsaren.

Intressantast i sammanhanget är förstås genren som Binet skriver i, dokumentärromanen eller romaner som hämtar näring från en historisk verklighet. I genren anges sällan när fakta tar slut och fiktionen tar vid. Pendlandet mellan sant och falskt blir därmed ofta svårt att genomskåda.

Problematiken illustreras i Binets bok om attentatet på Heydrich. I sitt arbete framstår han som omsorgsfull, han försöker inte medvetet luras och arbetsprocessen är ofta transparent. Vi får följa vedermödorna med att gräva fram fakta och hur han brottas med att begripliggöra. Många gånger signaleras när det saknas belägg eller fakta. Med garderingar som ”sannolikt”, ”kanske” eller ”förmodligen” försöker han ändå skapa sammanhang. Binet ställer sig förvisso skeptisk till dialoger återskapade på basis av vittnesbörd och med syftet att ingjuta liv i döda händelser. Ändå konstruerar han själv samtal. Ambitionen är möjligen att dessa ska fungera som iscensatta stiliseringar.

På en övergripande nivå följer berättelsen om Heydrich och attentatet det välkända händelseförloppet. I detaljerna blir det mer komplext. Boken innehåller beskrivningar av personer och stämningsbilder som inte nödvändigtvis är förankrade i källmaterial. Drömmar, tom blick eller telefonsamtal går sällan att belägga. Ibland refereras till ögonvittnen utan att ifrågasätta deras uppgifter, ibland till tankar som inte nödvändigtvis är nedskrivna. Och man kan undra om Heydrich verkligen såg vegetarianen Adolf Hitler dricka öl och äta skinka. Invändningarna rör sig förstås på mikronivå. Likväl är frågan vad vi ska med detaljer till om de ändå bara är påhittade och används för att levandegöra berättelsen. För läsarna är det vanligtvis en fördel om det syns när dokumentären slutar och romanen börjar.

Enskilda människors individualitet och föreställningar är naturligtvis historiskt bundna. Historiker ritar också kartor över förhållanden som format människors liv. Däremot kommer de sällan åt direkta erfarenheter – tankar, känslor och drivkrafter. Orsaken är ofta avsaknad av tillförlitligt källmaterial och känslosfären betraktas därför vanligtvis som romanförfattarnas domän. Fokus på denna sfär betyder emellertid inte nödvändigtvis intressanta resultat. Binets berättelse om attentatet på Heydrich bidrar egentligen varken till att begripliggöra nazistledarens bevekelsegrunder, hans brutalitet och ondska eller banemännens idealism. Påståendet att han säkerligen var ”berusad av våldets makt”, stödjer sig uppenbarligen på en allmänpsykologisk insikt. Men känslosfären blir problematisk om den bygger på lösan sand.

Historiker distanserar sig som sagt från känslosfären och betraktar sig som vetenskapsmän med dygder som objektivitet och opartiskhet. Kontraktet med läsarna är en sann berättelse, vilket i sin tur skapar genreförväntningar. Att historien utspelar sig på riktigt utgör tillika en kvalitet i sig. Problemet är att skönlitterära författare efterhand har upparbetat ett liknande kontrakt och samtidigt kan ta sig friheter som historiker möjligen drömmer om. Det krävs dock en viss form av trovärdighet och realism för att övertyga. Historikerns objektiverande formuleringar, uttryckssätt och stil skapar dessutom en specifik verklighetseffekt, en känsla av realism. Det är därför knappast förvånande att författare kopierar.

Binet lägger ner stor omsorg på att fastställa huruvida Mercedesbilen, som Heydrich satt i när han blev skjuten, var grön eller svart. Vidare diskuteras om Göring bar blå eller vit uniform vid mötet med Heydrich den 31 juli 1941, dagen för den slutliga lösningens födelse. Olika källor vägs mot varandra och resonemangen vrids och vänds. Även om Binet vid något tillfälle tvivlar på nödvändigheten av en sådan noggrannhet, övertygar stil och argumentation läsaren om att författaren har gått ”vetenskapligt” tillväga och följt metodiska regelverk. Formuleringar och uttryckssätt signalerar dessutom strävan efter autenticitet och en vilja att göra rättvisa åt det förflutna.

Trots att romaner med historisk iscensättning suddar ut gränser mellan sant och falskt saknar de förstås inte intresse. Fiktion betyder inte automatiskt skamgrepp på ett försvarslöst förflutet, utan fiktionaliseringar av en historisk verklighet kan på olika sätt bidra till att bända upp det förflutna. Nya tolkningar, alternativa förklaringar och utläggningar ökar i bästa fall insikten i en historisk epok. I den konstnärliga gestaltningens subjektiva reflektioner finns tankar och föreställningar som öppnar perspektiv.

Fiktionen kan vidare verka som katalysator genom att rikta uppmärksamheten på frågor som legat i historieskrivningens tankeskugga. Den amerikanska tv-serien Holocaust, som visades i slutet av 1970-talet, resulterade i att intresset för Förintelsen ökade starkt även bland historiker. I fiktiva gestaltningar finns dessutom inte sällan en moralisk kraft och verkningsgrad som också historiker relaterar till. Moraliskt engagemang utesluter inte opartiskhet och seriös analys.

Historikerns normer och mallar är däremot många gånger främmande för författare som kommer in i verkligheten från annat håll och knappast behöver stå till svars för den historiska verklighet eller rättare sagt fiktion som de konstruerar. Litterär gestaltning skaver därför när vi vill förstå det förflutna. Lägg därtill den etiska frågan om det moraliskt berättigade i att förvanska människors liv och personlighet.

Enligt Steve Sem-Sandberg är det inte författares uppgift att klarlägga den historiska verkligheten. Men frågan är i så fall vilken funktion den historiskt iscensatta fiktionen fyller utöver att skapa starka läsupplevelser. I det subjektiva finns utan tvivel en styrka i tolkningarna av det förflutna och dess människor, i perspektiv och inblick i tankarnas och känslornas värld. Styrkan bör emellertid kunna ifrågasättas om underlaget är påhittat.

Konflikten mellan konstnärlig frihet och historisk exakthet har ingen enkel lösning. En möjlighet vore förstås att författare explicit redovisar vad fakta respektive fiktion bidrar med samt reflekterar över sin egen roll och om historiens egenvärde. Spontant framstår ett sådant tillvägagångssätt förstås som hopplöst trist och formalistiskt, fjärran från konstnärlig frihet, kreativitet och fantasi. Men för läsarna innebär det åtminstone ett par fördelar. Vägledning underlättar navigering i det förflutnas landskap och de slipper famla mellan fakta och påhitt. Historiker är många gånger eniga när det gäller övergripande händelseförlopp. Däremot uppstår konflikter om tolkningar såväl som detaljer. Det går dock oftast att syna premisserna för deras slutsatser. Men i diktens värld är förhållandena förstås annorlunda.

Alternativet är att tillskriva den historiska fiktionen ett värde i sig och inse att den står över frågan om vad som hänt och inte hänt. Fiktionen befinner sig på en annan nivå, med ambitionen att bland annat synliggöra moraliska, existentiella och känslomässiga problemfält. Men det betyder också att läsarna ovillkorligen hamnar i svängdörren mellan sant och falskt.

Kim Salomon är professor i historia vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 3/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet