Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Tema i detta nummer:
På kollisionskurs med verkligheten – hur annorlunda är de unga egentligen?

Nya böcker betecknar den generation som är född på 80-talet och framåt som individualistisk och självförhärligande. Den tror sig kunna gå direkt till framgång och är beredd att armbåga sig fram. Är detta typiskt gnäll på ungdomen eller kan man urskilja faktiska förändringar av personlighetsstruktur, beteende och samhälle? Är inte alla uppväxande generationer självcentrerade? Respons har också talat med den amerikanska psykologiprofessorn Jean M. Twenge, som skrivit den inflytelserika boken Generation Me. Hon menar att denna generation, som fått lära sig att ha hög självkänsla och stora förväntningar, står inför en hård konfrontation med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.

Se alla texter

Tema

På kollisionskurs med verkligheten – hur annorlunda är de unga egentligen?

Jean M. Twenge, Generation Me – Why Today’s Young Americans Are More Confident, Assertive, Entitled – and More Miserable Than Ever Before

Höga förväntningar som kommer att leda till besvikelse
Kay Glans

Höga förhoppningar har knutits till dem som är födda efter 1980 och de har själva också hög självkänsla och förväntningar på framgång. Men när de äldsta i denna generation nu har blivit vuxna ter sig både förhoppningar och förväntningar grundlösa. En narcissistisk generation har kolliderat med ett samhälle i kris. Aldrig har gapet mellan förväntningar och realitet varit så stort som hos denna generation.

Är de som är födda från 1980 och framåt en av historiens mest bortskämda generationer eller har de tvärtom en hårdare uppväxt än närmast föregående generationer? Denna fråga lär både engagera och polarisera. Man kan faktiskt svara ja på båda frågorna och rentav se ett samband mellan att vara bortskämd och utsatt. Gapet mellan förväntningar och realitet har nog aldrig varit så stort som för denna generation och den har dessutom vuxit upp i en kultur som inte har tränat dem i förmågan att uthärda motgångar, det som numera kallas resiliens.

I USA har denna generation fått namnet Millennials, eftersom den blev vuxen i det nya årtusendet. En inflytelserik beskrivning av dem gavs av Neil Howe och William Strauss i Millennials Rising –The Next Great Generation (2000). Här handlade det inte om en förlorad generation, förklarade de, utan om en funnen. Millennials skulle göra uppror genom att inte vara som den föregående Generation X, som också kallas den ironiska generationen, utan genom att identifiera sig med The Greatest Generation, som utkämpade andra världskriget. De skulle vara inriktade på lagarbete och politisk handling och korrigera överdrifter hos Baby Boomers, såsom narcissism, otålighet och respektlöshet. Millennials förutsågs vara kulturellt konservativa men vänster ekonomiskt och initiera ett skifte från fokus på individen till förlitan på auktoriteter och en kultur med fler ritualer. När jag var chefredaktör för Axess publicerade vi 2003 ett temanummer om Millennials, som vi gav rubriken ”Generation Ordning” på grund av Millennials inriktning på det lilla livets trygghet och säkerhet, en beteckning på dem som har levt kvar i den svenska diskussionen. I den artikel jag då själv skrev i temablocket konstaterade jag emellertid att denna generation för vårt vidkommande mer tycktes vara en uppfunnen än funnen.

Uppfunnen mer än funnen gäller nog också delvis de amerikanska Millennials i Howes och Strauss tappning. De äldsta har nu hunnit bli vuxna men den omvälvning som de förväntades inleda har låtit vänta på sig. Millennials satsade visserligen hårt på Barack Obama som president men har sedan blivit besvikna på politiken. Mycket har också förändrats sedan man började diskutera Millennials. Vi har bevittnat den största ekonomiska krisen sedan 30-talet och en dramatisk utveckling av kommunikationstekniken och de sociala medierna, och detta har haft stor påverkan på Millennials. De anser själva att de som generation i hög grad definieras av sin relation till tekniken som har blivit deras präglande kollektiva erfarenhet. 83 procent sover med sin mobil. Hela 65 procent påstår att tekniken har gjort det svårt för dem att koncentrera sig och en fjärdedel säger i en färsk undersökning att de hellre aldrig skulle träffa sin bästa vän igen än att leva utan mobil och internet under två år. Det är frestande att se dem som en Generation Distraktion, inte bara på grund av koncentrationssvårigheterna utan också därför att denna uppkopplade generation tycks ha ett glapp i verklighetskontakten.

Helt obefogade var inte antagandena om att Millennials skiljer sig från föregående generationer. PEW Research Center har gjort stora undersökningar om Millennials 2010 och 2014 som visar att de är mindre kritiska till sitt samhälle än tidigare generationer. Men någon kulturell konservatism syns inte – de är vänster både ekonomiskt och politiskt. De är mer toleranta mot icke-traditionellt beteende än äldre generationer och den minst religiösa generationen någonsin i USA. Rekordmånga är ogifta och det föds också rekordmånga utomäktenskapliga barn. Millennials är också den mest etniskt diversifierade generationen i USA:s historia och detta är en viktig faktor när man diskuterar generationsskillnader i dag. PEW:s undersökning pekar på att den höga invandringen till USA är en viktig orsak till vänstertendensen bland de unga. Skillnaderna mellan vita Millennials och tidigare generationer är i många fall inte alls stora. Att vara vänster är dock inte liktydigt med att vara politiskt organiserad och man ser få spår till det kollektiva agerande som Howe/Strauss förutspådde.

Liknande tendenser syns också i den jämförande undersökning som konsult- och analysföretaget Kairos Future med huvudkontor i Stockholm gjorde häromåret. Global Youth 2013 omfattade kategorin 16–29 år i elva länder, inklusive Sverige. Av de tillfrågade ansåg 62 procent visserligen att samhället har blivit alltför individualistiskt och längtar efter en rekonstruktion av kollektiva värden – men de är inte beredda att själva genomföra en sådan. Även om de anser att det politiska systemets stora problem är oförmågan till långsiktigt agerande är de inte beredda att försöka ändra på det. Det finns ingen ambition att försöka ta ansvar för något annat än sig själv. Drömmarna riktar sig mot den privata scenen och politik befinner sig mycket långt nere när de rangordnar sina intressen.

Kanske var de höga förväntningarna på Millennials ett uttryck för samma synsätt som konsekvent uppmuntrat de ungas självkänsla? Hypotesen om Millennials som en ny kollektivistisk generation har haft en ihärdig kritiker i Jean M. Twenge, professor i psykologi vid San Diego State University. (Hon är för övrigt av norsk och svensk härkomst.) Hon gav 2006 ut Generation Me – Why Today’s Young Americans Are More Confident, Assertive, Entitled – and More Miserable Than Ever Before, i vilken hon tvärtom hävdade att för denna generation kommer individen alltid i första rummet och det viktigaste är att man tycker om sig själv. Det är samma tanke som genomsyrar Anna Udovics bok Generation Ego, som Mats Benner recenserar härintill. Twenge har i dagarna gett ut en uppdaterad version av Generation Me, i vilken hon följer denna generations sätt att möta den ekonomiska krisen. Denna generation representerar inte alls ett brott med Baby Boomers mentalitet utan renodlar den tvärtom. Baby Boomers fick en traditionell uppfostran som satte gränser för deras självcentrering. Trots sin inriktning på jaget var de kollektivister som frigjorde sig i grupp. Dagens unga har aldrig haft kontakt med en värld som satte ”plikten före jaget”, som Twenge formulerar det. Faktum är att även de unga själva håller med om mycket. De anser till exempel att äldre är överlägsna när det gäller sådant som arbetsmoral, moraliska värden och respekt för andra.

Hur kan man veta att detta verkligen är en förändring och inte en följd av olika former av bias? Var Baby Boomers så annorlunda? Twenge menar att man kan slå fast att förändringar ägt rum eftersom det finns opinionsundersökningar som sträcker sig flera generationer tillbaka och de visar stora skillnader i svaren på samma frågor. Till exempel är självkänslan (self-esteem) mycket högre bland dagens unga än den var tidigare. De uppvisar också lägre empati, betydligt mer narcissism och är betydligt mer benägna än tidigare generationer att anse sig själva vara över genomsnittet när det gäller sådant som initiativ, ledarförmåga och intelligens.

I antagandet om att narcissismen har ökat skiljer Twenge sig från de svenska psykoanalytiker som Anna Udovic har talat med. Det kan bero på olika definitioner av narcissism men kanske också på att psykoanalytiker är inriktade på de allra tidigaste relationerna och mindre öppna för att kulturella faktorer kan förstärka eller kompensera för tidiga upplevelser. Twenge bestrider också att narcissismen skulle vara ett försök att kompensera en grundläggande dålig självkänsla och därför kan botas om man förstärker självkänslan. Narcissister tycker verkligen om sig själva och uppmuntrar man deras självkänsla förstärker man bara detta. Detta resonemang ställer jag mig undrande inför. Visar inte lättkränktheten och det ständiga behovet av bekräftelse att narcissister faktiskt har problem med självkänslan? Om man verkligen tycker att man är bra, behöver man då hela tiden andras bekräftelse? Jag kontaktar Jean Twenge och frågar henne om detta.

Jean Twenge – Narcissister verka söka uppmärksamhet för att de tycker att de verkligen förtjänar den, inte för att de är osäkra, svarar Jean Twenge. De hamnar högre än de flesta när det gäller självkänsla, oavsett om de frågas direkt eller om det mäts indirekt.

I uppfostran och utbildning har man de senaste decennierna konsekvent försökt stärka de uppväxandes självkänsla men har i själva verket förstärkt narcissismen, hävdar hon. De fått lära sig att de är fantastiska och unika, att de kan bli vad de vill, att de inte ska ge upp sina drömmar och att man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan. Man har undvikit att ge dem kritik för att inte skada självkänslan. Betygsinflationen har bidragit till en uppblåst självkänsla. I själva verket gör man de unga en björntjänst genom att på detta sätt underblåsa deras självkänsla, hävdar Twenge, för hög självkänsla är inte kopplad till bra prestationer på något enkelt sätt. Det är talande att den etniska grupp i USA som uppvisar lägst självkänsla är asiat-amerikanerna, som presterar bäst av alla när det gäller studier och som har den lägsta arbetslösheten. Bra resultat är inte kopplat till självkänsla utan till självkontroll, hävdar Twenge. De som har hög självkänsla har svårt att ta misslyckanden och växlar gärna till något annat område, medan de med självkontroll ihärdigt försöker bli bättre på det de misslyckats med.

Genom att underblåsa en hög självkänsla som inte är kopplad till prestationer förbereder man de unga dåligt för vuxenlivet, som ställer helt andra krav. Twenge svarar alltså ja på båda de inledande frågorna: de unga är både bortskämda och har på många sätt det svårare än tidigare generationer. I USA är konkurrensen inom studier och arbetsliv hård, kostnaderna för studier och bostäder har stigit dramatiskt. Denna generation tyngs av studieskulder i en omfattning som saknar motsvarighet hos tidgare generationer. Så många bor i dag hos sina föräldrar att man talar om Boomerang Babies, vilket delvis har med de ekonomiska svårigheterna att göra. Krisen 2008 har drabbat Millennials extremt hårt, och erfarenheten visar att generationer som kommer ut i arbetslivet i en kris permanent hamnar på efterkälken. Millennials saknar också många av de saker som gör det lättare att växa upp, menar Twenge, såsom stabila nära relationer, en känsla av gemenskap och säkerhet, och en relativt utstakad väg till vuxenhet och arbetsliv. Utbildning garanterar heller inte längre arbete på samma sätt som tidigare och värre lär det bli om de prognoser som gjorts om hur många kvalificerade yrken som snart kommer att ersättas av datorer stämmer. Kommer de att kunna anpassa sig till de nya omständigheterna? frågar jag Twenge.

JT: – Varje generation står inför utmaningen att anpassa sina förväntningar när de går in i vuxenlivet, men Generation Me har det svårare än deras föregångare. Deras förväntningar kommer inte att uppfyllas eftersom de är för höga och jag tror att det är en orsak till att stress och ångest är så starka. Jag tror att de kommer att kunna förändra sig, men det blir inte lätt.

Det jag slås av när jag läser Generation Me är att kamrattryck spelar så liten roll i framställningen. Vuxna kanske försöker intala barn att de är fantastiska och duger som de är, men de jämnåriga är inte lika hänsynsfulla. När det gäller de ungas benägenhet att värdera varandra så är det väl ingen vild gissning att det till exempel bland unga kvinnor (men kanske också många män) finns en intensiv tävlan när det gäller utseende, förstärkt av de sociala mediernas möjligheter till exponering. När det gäller män handlar det kanske mer om sådant som fysisk förmåga. Handlar den unga generationens problem inte i stor utsträckning om att de på ett annat sätt än tidigare är utsatta för kamraternas tryck när vuxna abdikerat från rollen som auktoriteter? Förr var man rädd för läraren, i dag för kamraterna.

Man kan också ställa sig frågande inför påståendet att Millennials är en individualistisk generation. Borde vi då inte se mer självständigt och originellt tänkande? Handlar inte deras så kallade individualism om att de i själva verket anpassar sig till en ny norm inom ungdomskulturen att man ska vara rebellisk och ha ”attityd”? Twenge tycker emellertid inte att kamrattrycket är större i dag.

JT: – Det verkar som om kamrattryck, mobbing och fixering vid utseendet är universella för generationer. Andra generationer har gått igenom samma erfarenheter, så de är inte unika för Generation Me. Vid första påseende kan det verka paradoxalt att påstå att det inte är en grupporienterad generation eftersom den tillbringar så mycket tid med sociala nätverk, men dessa nätverk skiljer sig från fysiska grupper. De är i allmänhet ytliga och utövar dragningskraft på dem som söker uppmärksamhet. Flera studier har till exempel visat att narcissister har fler vänner på Facebook. Generation Me är sammankopplad, men på ett individualistiskt sätt, inte som en gemenskap.

De äldsta i Millennials är nu över trettio. När kommer vi att börja tala om en ny generation?

JT: – Jag tänker mig att vi kommer att börja tala om nästan generation, de som är födda efter 2000, inom sådär en fem år. Jag kallar dem för iGen.

Kay Glans är chefredaktör för Respons.

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet