Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?

Analys/Reportage

Humanisters betydelse för samhället
Deras kunskap är väsentlig för våra ödesfrågor
Johan Östling

Under de senaste åren har det varit lätt att fyllas av missmod om humanioras framtid. men man kan också märka en ny offensiv anda och vilja att ta sig an problemen. Allt fler inser att humanister själva måste definiera vad humaniora kan bidra med.

Den som liksom jag har tillbringat ett år i Berlin har svårt att tro att det råder kris i humaniora. Dagligen kan man i tidningarna, och då inte bara i de stora kulturdrakarna, ta del av recensioner av historievetenskaplig sakprosa, referat från konstvetenskapliga symposier och intervjuer med framstående filosofer. Humanistisk verksamhet är helt enkelt mer närvarande i den tyska offentligheten än i den svenska.

De tyska humanisternas predikament är ett annat. Vägen till en akademisk tjänst är ofta lång och törnbeströdd. De som vill komma i fråga måste först och främst habilitera sig, det vill säga skriva en andra avhandling om ett annat ämne. Till professurer i humanistiska ämnen är det inte ovanligt att hundra personer söker. Följden blir att de större städerna och traditionella universitetsorterna befolkas av ett akademiskt proletariat av medelålders Privatdozenten som år ut och år in förmerar sina meriter i väntan på att en lärostol skall bli ledig.

I den mån det råder en humanioras kris tar den sig således skilda uttryck i olika länder. Det blir man varse när man läser den nyutgivna norska rapporten Hva skal vi med humaniora? (publicerad av stiftelsen Fritt Ord, red. Helge Jordheim och Tore Rem). Som inledning bjuder de på en berikande panorering över humanioras geografi och urskiljer nationella särdrag i terrängen. I Frankrike hemsöks humanister av fantomsmärtor efter strukturalismens och poststrukturalismens glansdagar. Unga andar söker sig inte längre med självklarhet till Paris för att få intellektuella impulser. I Storbritannien framträder granskningssamhället i sin prydno. Humanioras företrädare är hårt pressade att publicera, konkurrera och bevisa sin allmänna nyttighet.

Bakom denna lilla bok står sju yngre Osloprofessorer, men den kan inte avfärdas som ett generationsmanifest. Det är en tankeväckande och läsvärd skrift, inte minst för svenskar. Närheten länderna emellan inbjuder till igenkänning. Förutom den internationella rundmålningen och en utredning av humaniorabegreppets historia diskuterar författarna bland annat utbildningens plats i en förändrad offentlighet och hur det nationella skall kunna kombineras med det globala. Ett avsnitt består av intervjuer med inflytelserika män och kvinnor i näringslivet, politiken, vetenskapen och kulturen. Hart när ingen av dem anser att humaniora skulle vara ett perifert eller umbärligt kunskapsområde. Där­emot efterlyser flera en större artikulationsbenägenhet, en mer bestämd vilja från humanisterna att ta plats och hävda sin rätt.

Hva skal vi med humaniora? utmärks av en milt offensiv ton. "Samfunnet har behov for humanistisk kunnskap" slår författarna fast i rapportens första mening. De avsvär sig all traditionell festtalsretorik, allt idealistiskt tal om humaniora som det määänskliga. I stället strävar de efter att förena nyktra analyser med beskedligt visionära idéer. De menar att humanistisk kunskap är helt väsentlig i många av våra verkliga ödesfrågor – vare sig det gäller miljö, demokrati, medier, hälsa, konflikter, migration eller globalisering.

Utöver detta argumenterar författarna för en sorts kunskapsmässig beredskap. När en terrorist skjuter ihjäl socialdemokratiska ungdomar på sommarläger behövs det expertkunskap om högerextremism, religion och kollektivt sorgearbete; när en stormakt plötsligt annekterar ett grannland uppstår det akut efterfrågan på sakkunskap om geopolitik, propaganda och östeuropeisk historia. Vetenskaplig beredskap är knappast något exklusivt för humanister, men de norska professorerna resonerar principiellt om humaniora som vetenskapen om det tillfälliga, det oförutsebara. Det är en intressant tankegång. Frågan är dock hur en vetenskapssyn som betonar kontingens låter sig förenas med en övertygelse om humaniora som essentiell för framtidens stora samhällsutmaningar.

I rapportens sista avsnitt lägger norrmännen fram ett antal förslag som tillsammans skall bidra till en kursändring. På forskningens område föreslår de satsningar på framstående forskargrupper i det mindre formatet och att de humanistiska perspektiven integreras tydligare i de stora, naturvetenskapligt dominerade programmen. Därutöver vill de gärna se att tematiskt präglade institut inrättas som under en begränsad period kan bli en tummelplats för forskare med olika bakgrund. På utbildningens domän vill de se en satsning på liberal arts-program och tätare kontakt mellan universitet och lärare i ungdomsskolan. De vill också på olika sätt anpassa humanisternas kunskapsförmedling till vår digitala tid. Många av förslagen är värda att ta på allvar, men att döma av den debatt som rapporten har utlöst i Norge under senvåren kan man fråga sig hur förändringsbenägna norska akademiker är. Flera av inläggen, inte minst från andra humanister, har varit kritiska utan att vara konstruktiva.

I sitt anslag och sin allmänna inriktning mot humanioras samhällsrelevans knyter den norska rapporten an till flera svenska inlägg från senare år. Anders Ekströms och Sverker Sörlins ambitiösa bok Alltings mått stod för något nytt när den kom ut 2012. Vid sidan av fylliga historiska teckningar och analyser av samtiden argumenterade författarduon konsekvent för humanioras betydelse för samhället. Ja, humaniora framstod mer som en vetenskap för samhället än som en vetenskap om människan som kulturvarelse. Humanisternas existensberättigande var för Ekström och Sörlin inte som bärare av traditionen, bildningen eller ens det kritiska tänkandet. I stället talade de genomgående om samhällets behov av humanistisk kunskap.

Härvidlag har deras bok troligen redan haft inflytande, åtminstone över en intern akademisk diskussion. Långt fler talar i dag om "humanistisk kunskap" än för bara något år sedan. Även i ett vidare perspektiv går det att skönja ett omslag i atmosfären. I fjol utkom Till vilken nytta?, där Tomas Forser och Thomas Karlsohn samlat bidrag från trettiofyra forskare och skribenter om humanioras predikament och framtid (jag skrev själv en text). Åtskilliga kapitel var systemkritiska, men hos många fanns det också en önskan att formulera något mer framåtsyftande.

Under det senaste året har det inte varit svårt att fyllas av missmod: hot om indragna tidskriftsstöd, nedläggning av humanistiska ämnen vid ett flertal högskolor, larmrapporter om studenternas sjunkande resultat och läsförmåga, en fortskridande marginalisering av humanistisk vetenskap i pressen. Parallellt finns det dock mer hoppfulla tecken. Alla resignerar inte; somliga väljer att aktivt gripa sig an problemen och söka lösningar.

 Den historiska tidskriften Scandia ägnade exempelvis ett temanummer åt historikernas samhällsroller under rubriken "Därför är vi historiker". Många av bidragen röjde en intellektuell vitalitet och en tro på de historiska vetenskaperna. I april lanserades den humanistiska tankesmedjan Humtank (se deras programförklaring på Respons webbplats). Under tre år skall de "visa på de humanistiska ämnenas nödvändighet för samhällsutvecklingen". Bakom Humtank står dekaner från tolv svenska lärosäten och drivande i arbetet är ett lika stort antal yngre humanister. Samma dag som tankesmedjan sjösattes hölls konferensen "Humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning: Betydelse, genomslag och horisonter" i Stockholm, anordnad av Riksbankens Jubileumsfond, Vetenskapsrådet och Vitterhetsakademien. Flera av de närvarande beskrev hur humanister ständigt fick anpassa sig till naturvetenskapligt präglade modeller, inte minst i relation till europeiska finansiärer, men få ville ta ordet kris i sin mun. Däremot såg i stort sett alla stora öppningar och omättliga kunskapsbehov.

Humanioras framtid kommer att formas av ekonomisk resursfördelning, forskningspolitisk prioritering och samhällets allmänna syn på kunskap, utbildning och vetenskap. Men det finns också en växande insikt bland humanister om nödvändigheten av att ta makten över språket och omdefiniera vad humaniora kan bidra med. Under de senaste decennierna har många av oss ägnat vår forskning åt att analysera hur begrepp, diskurser och berättelser format människans verklighet och självförståelse. Nu är det dags att utnyttja denna humanistiska kärnkompetens för att påverka samtalsordningen. 

Johan Östling är historiker, Pro Futura-forskare och har under våren varit gästforskare vid Max-Planck-Institut für Wissenschaftsgeschichte i Berlin.

 

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet