Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

3/2017

Tema: 500 år sedan den protestantiska reformationen

Intervju

I yrkesvalet och kvalet
Jenni Sandström

”Om du inte hade jobbat med det du gör nu – vad hade du gjort i stället?” Ställ den frågan till någon, vem som helst, och de flesta har ett svar. Att många fantiserar om att göra något annat kanske inte är så konstigt; yrke och identitet hänger tätt ihop och vem har inte funderat över hur ens liv kunnat se ut om man valt en annan väg.

Organisationsvetaren Herminia Ibarra menar att dessa lekar med idéer om att göra något annat är något som föregår varje faktiskt karriärbyte, i alla fall de som är valfria. Men samtidigt kan vi inte ändra oss i all oändlighet, åtminstone inte utan att det får konsekvenser. Det finns ett behov av att få livsberättelsen att hänga ihop; både inför oss själva och inför andra behövs ett personligt narrativ som länkar samman det förflutna med nutid och framtid, menar Ibarra.

Respons bestämde sig för att utforska frågan om yrkesval och omval – faktiska eller sådana som utspelar sig i fantasin – och bjöd därför in till ett samtal med representanter från två olika generationer. Hur hamnar man egentligen där man hamnar och hur ser man på alternativen? Är det vanligare att drömma om att jobba med något annat i dag jämfört med tidigare? Eller har vi blivit mer benägna att faktiskt göra karriärbyten…

Kajsa Asplund är doktorand i företagsekonomi och har själv erfarenhet av hur det är att byta bana. En sökning på hennes namn säger att hon är ”något så ovanligt som en psykolog på Handelshögskolan”.

– Jag ser det väl kanske inte som att jag helt har bytt yrkesbana utan snarare breddat mig, men i en så väldefinierad yrkesgrupp som psykologerna är det i stort sett synonymt med ett byte ändå, svarar Asplund, när jag frågar om hon kan tänka sig att dela med sig av sina erfarenheter i en intervju.

En som både i intervjuer och sina memoarer har varit öppen med att det yrkesverksamma livet kantats av idel tvivel är historikern Yvonne Hirdman. Kan hon tänka sig att delta i ett samtal om yrkesbanor och alternativa karriärer? Hirdman svarar med vändande mail:

– Jo, men absolut! Jag har alltid sagt: skrapa på en akademiker och du finner en som blygt drömt om att bli något helt annat, oftast något konstnärligt.

När vi träffas på Respons redaktion ber jag Yvonne Hirdman att utveckla sitt resonemang. Är det specifikt för akademiker att i hemlighet fantisera om en tillvaro som konstnär?

– Jag kan tänka mig att det är specifikt för humanister. Vi är ett slags Salieris hela bunten, skämtar Hirdman, men fortsätter:

– Nä, nu är jag orättvis. Men alldeles uppenbart finns det ett slags spänningsförhållande däremellan. Ta mig, jag söker in på Konstfack och kommer inte in. Det var ju den enda dröm jag hade, som var väldigt vag men ändå… Vackla omkring ensam och missmodig i Paris som Cora Sandels romankaraktär Alberte. Det är ju i och för sig en hemsk figur att identifiera sig med, men det gjorde jag ändå.

Men i stället för att fortsätta söka in till utbildningen på Konstfack valde Yvonne Hirdman att se det som ett pekfinger från ovan, ett tecken på att det inte var rätt väg för henne:

– Jaha. Nähä. Det här var du inte bra på, liksom.

Yvonne Hirdman disputerade 1974 med avhandlingen Sveriges Kommunistiska Parti 1939–1945 vid Stockholms universitet, där hon i dag är verksam som professor emeritus vid Historiska institutionen. De flesta förknippar henne nog främst med genusforskning, hon är känd för att ha introducerat genusbegreppet i det svenska språket. Hirdmans teorier om kvinnors sociala underordning fick genomslag i den statliga Maktutredningen som tillsattes av vice statsminister Ingvar Carlsson på 1980-talet.

Det är svårt att föreställa sig att en så framgångsrik forskare som Hirdman någonsin haft siktet inställt på något annat än en karriär inom akademin, men det stämmer inte:

– Ibland känner jag att mitt liv bara har varit en ren slump, säger Hirdman. Inför det här med att välja kan jag känna: När har jag valt? Vad valde jag? Det har snarare varit en rad negativa val: att inte välja att läsa litteraturhistoria därför att jag tyckte för mycket om att läsa böcker. Jag hade någon idé om att då skulle böckerna analyseras sönder.

– Det började egentligen inte med något val alls, utan med att mamma föreslog att jag skulle läsa konsthistoria. Jag hade ju usla betyg, det var nära att jag hade fått gå ut bakvägen på studentdagen. Det var ju hemskt, men jag brydde mig inte. Då lurade mamma in mig på universitetet efter ett halvår när jag hade jobbat som tvätterska och tjafsat runt och inte visste vad jag ville. När jag nu inte kom in på Konstfack, ja då kan jag väl läsa konsthistoria, det verkar ju enkelt. Den stilen var det snarare.

Att slumpen skulle ha någon som helst plats i psykologen Kajsa Asplunds yrkesliv ter sig inte sannolikt när jag läser hennes presentation på LinkedIn och personliga hemsida: ”A passionate interest in the human being at work, as well as organizations’ ability to harness their human capital, motivated me to become a psychologist. It also lead me to work as a consultant in both recruitment/selection and organizational development.” Men jag får anledning att ompröva min uppfattning.

Respons: – Man får en bild av att det här är en person som har tänkt igenom sitt liv och noggrant planerat sina val ända sedan gymnasiet. Stämmer det?

– Nej, verkligen inte! säger Kajsa Asplund. Jag ägnade stora delar av slutet på gymnasiet åt att gruvas över frågan ”vad ska jag bli?”. Det enda jag visste var att jag var intresserad av språk och kultur. Så jag bestämde mig för att börja med att läsa spanska, sen läste jag litteraturvetenskap. Sedan hade jag en dröm om att åka utomlands, men jag visste inte om jag skulle våga för jag var så orolig för allting.
Yvonne Hirdman: – Det känner jag igen.
Kajsa Asplund: – Så jag gick hemma och tvekade och tvekade tills vi läste Hamlet på litteraturvetenskapen. Vi hade flera seminarier på temat ”Varför tvekar Hamlet?”, alltså inför att utföra mordet och då fick jag någon slags aha-upplevelse: jag kunde inte gå runt och tveka längre, jag måste våga. Då åkte jag till Nice och läste franska i ett halvår och tyckte att det var väldigt roligt. Men man är ju hela tiden påverkad av samtidens föreställningar. Det är 10 år sedan nu och redan då fanns en stark idé om att man måste välja något som man blir något av – och man blir inget av att läsa språk, förutom möjligtvis tolk, men jag trodde inte att jag skulle våga bo i Bryssel.

Efter utlandsstudierna började Kajsa Asplund juristprogrammet, en gedigen utbildning som resulterar i en konkret titel – man blir något. Men ganska snabbt märkte hon att det inte var något för henne:

– För första gången någonsin var jag tvungen att disciplinera mig för att läsa, säger Asplund. Tidigare hade allt varit så roligt att allt bara hade gått av farten, jag behövde aldrig utöva någon disciplin mot mig själv. Men plötsligt var det tråkigt och då var det jättejobbigt att läsa tjocka böcker.

Liksom i Hirdmans fall blev det slutligen Asplunds mamma som fick henne att testa på något annat, närmare bestämt psykologi:

– Det hör kanske inte riktigt hit, men det blir ändå viktigt i sammanhanget att min mamma gick bort ganska hastigt i cancer. Jag kände att det inte fungerade längre. Det påverkade valet dels på det sättet att jag visste att jag ville läsa i Uppsala så att jag kunde vara nära min pappa som bodde där, dels att jag skulle välja psykologi som mamma hade sagt. Det blev ju mycket riktigt väldigt bra och jag trivdes direkt. Det var roligt och intressant, men sedan kom nästa kapitel i historien. Jag blev mer och mer intresserad av organisationer och hur människor fungerar i arbetslivet. Är man intresserad av den sidan av psykologin så märker man ganska snabbt att psykologin blir ett ganska begränsat raster, därför att det är så mycket fokus på individen.

I dag forskar Kajsa Asplund om ”Talent Management” vid Handelshögskolan i Stockholm. Det var skråtänkandet inom psykologin och tendensen inom ämnet att bli skolblind som gjorde att hon sökte sig vidare:

– På Handels är man mycket mer eklektisk än vad man var på psykologiinstitutionen, så de tyckte att det var kul och spännande med min ingång.

 

Respons: – Den här föreställningen om att man måste välja något som man blir något av, är den mer utbredd i dag?

YH: – Ja, det tror jag. Samhällsklimatet på 70-talet var på det sättet tillåtande när det gällde alternativa sätt att leva på. Det fanns ju också en enorm, underbart oskuldsfull tillit till staten, eller samhället – åtminstone hos mig och många av mina generationskamrater. Det var inte livsfarligt om man var utan jobb eller arbetslös. I praktiken kanske det inte var lika självklart, men det var den känslan man hade. Om man däremot kom från arbetarklassen, om vi ska använda det begreppet, då fanns mer känslan av att man måste försörja sig. Jag tror det är en klassfråga, det kan jag se fortfarande.

 

Respons: – Är det en klassfråga också att drömma fritt om ”vad man ska bli”?

YH: – Det kan det nog vara. Det var det i alla fall, den saken är helt klar. Det är både en klass- och genusfråga. Att begränsa drömmarna och inte tillåta sig att drömma fritt.

Respons: – Man kan tänka sig att föreställningen om att man måste studera något som man blir något av har gjort att många väljer bana tidigt i livet, kanske redan på gymnasiet. Tror ni att det påverkar hur människor fantiserar om alternativa karriärer och skapar ”back-up-planer”?

YH: – Det har ju också att göra med en kultur där allting är möjligt, eller sägs vara möjligt. Alla de här valen är ju vidriga, ur lyckosynpunkt. Förr i världen var det enkla och klara linjer. Många blev visserligen otroligt olyckliga för att de inte passade in, men jag kan ändå tänka mig att för de flesta innebär fler val större ångest.

KA: – Jag tror att detta delvis handlar om att samhället har blivit mer gränslöst, de här tydliga kategorierna i arbetslivet har luckrats upp. Jag tror att det gör det lättare att tänka sig att man faktiskt skulle kunna byta. Snarare än att göra en linjär karriär, gör man ett slags spiralkarriär och rör sig litet ledigare mellan kategorierna. Jag tror det är vanligare att man till exempel tänker sig att man ska forska några år och sedan kanske jobba på ett företag och sedan kanske starta eget. Men just det här med att ha en back-up-plan, jag vet inte. Vi kanske har ett större behov av att ha en sådan snuttefilt, en tröst.

YH: – Förut var trösklarna inte lika höga och det fanns inte samma formella krav på utbildning. Journalist blev man utan att ha någon formell utbildning. Ta tv när det exploderade på 60-talet, då tog de ju in kreti och pleti, de hade ett sådant behov av arbetskraft att vem som helst som hade en fil. kand i litteraturhistoria, konsthistoria eller franska bara kunde tjoff in på kulturredaktionen. Härliga tider, strålande tider!

KA: – Den utveckling som har varit sedan dess tror jag också har gjort att många alternativa karriärplaner eller hemliga drömmar består i något som inte är lika ”nationalekonomiskt gynnsamt”, lika effektivt eller rationellt, ur något slags kapitalistiskt eller marknadsekonomiskt perspektiv, typ trädgårdsmästare eller konstnär, bo på landet i en stuga med självförsörjning eller liknande.

YH: – Nu när vi pratar om det kommer jag ihåg att jag hade ett sätt att slippa undan hela den här paniken kring att man måste välja att bli något, för den idén fanns väl ändå på 60-talet, i alla fall för mig. Jag kom på mig själv med att inse att jag trodde på en deterministisk världsordning. Alltså verkligen! Och när jag kom på mig själv med att jag trodde det så försvann det ju som en såpbubbla, det kunde man ju inte gå runt och tro. Men jag hade ändå under en tid den övertygelsen och jag kan fortfarande förstå lockelsen, som också är ett slags religiös lockelse, att slippa välja och ta ansvar för sina egna handlingar. Därför är det ju onekligen skönt att man har hunnit fram till 74-årsåldern. Visserligen ska man ju dö, och det är ju inget vidare, men ändå är det på något vis som att man har klarat loppet.

 

Respons: Hur ser ni på att faktiskt byta karriär? Har vi, som Herminia Ibarra skriver, ett behov av att skapa en sammanhängande berättelse kring vilka vi är rent yrkesmässigt?

YH: – Det där tycker jag är jätteintressant. Det gäller verkligen att på något vis vara trofast mot sin biografi. Det är väl det som hindrar människor från att göra saker och ting som de skulle vilja.
Respons: – Att de är rädda för vad andra ska säga?

YH: – För vad jag ska säga! Har jag gått här och slösat bort en massa tid på det här? Nä, nu håller jag fast vid det.

 

Respons: – Kan det bli jobbigt för en själv annars?

YH: – O, ja! Har jag gått omkring i 40 år och levt i en lögn? Nä, det gör man inte i första taget.

KA: – Ja, så är det nog, att man behöver den här sammanhängande berättelsen, både för sig själv och för andra. Och om man då gör ett karriärbyte, formar man ofta narrativen efter de klassiska sagorna, antingen blir det någon slags hjältemyt eller den här berättelsen om att man har vandrat i mörkret och sedan till sist har man hittat rätt. Vi har ju samma gamla narrativ som vi spinner de här berättelserna kring för att det ska bli tydligt och logiskt.

– Man vill också gärna få det att framstå som att allting handlar om ens egen agens, men det finns ju en massa yttre faktorer också som kan tvinga folk till karriärbyten.

 

Respons: – Är inte författare också en sådan dröm många har? Egenutgivningen ökar och många har som en plan att skriva en bok när de går i pension.

YH: – Ja, det hade ju jag också som en dröm. Okej: måla en tavla – nähä det sket sig. Okej: skriva en bok – och det visade sig att historia faktiskt var ett sådant ämne där man kunde få skriva, vilket var det som höll mig kvar.

KA: – Författare är ju ett fiffigt sådant ”byta-yrke”-yrke, i och med att du kan smussla med det ett tag. Jag tror att en grej som gör att många drar sig från bryska karriärbyten är att de balanserar litet på löjets gräns. Du exponerar dig för synpunkter av typen: ”tror du att du kan?”. Men författandet kan du ju faktiskt hålla på med utan att andra vet.

YH: – Jag märker en enorm skillnad nu när jag på sätt och vis håller på att glida över till att bli författare i stället för att vara forskare. Jag ska vara med på en forskarkonferens i höst och jag kan känna en vag oro för att ha glömt bort alltihop, men att prata om mitt författarskap däremot tycker jag är så kul. Det är ingen anspänning, till skillnad från den knepiga akademiska världen som är full av små jag och där krig förs i fotnoter, i alla fall om man är historiker.

 

Respons: – På vilket sätt tror du att ditt liv hade sett annorlunda ut om du i stället hade kommit in på Konstfack?

YH: – Jag inbillar mig att jag hade haft mycket roligare, mycket mer… ja, sex… Ursäkta… Man tänker sig ett sådant där bohemiskt liv. Men ibland har jag tänkt efteråt att det var en verklig tur att jag inte kom in, för det som man ändå lärt sig under alla år som historiker och akademiker, det är att förhålla sig kritisk till världen. Det kan förstås vara på gott och ont, man kan få en sådan där allmänt negativ inställning till precis allting.

KA: – Ytterligare ett spår som jag tror är ännu mer aktuellt i dag när det gäller det här med att bli akademiker fast man hade konstnärliga drömmar, det är väl att man tänker sig att akademin också någonstans ska utgöra något slags frizon från det vanliga, från näringslivets logik.

YH: – Ja, att det finns en större frihet, både att komma och gå. Man kan citera Bertrand Russell som säger att ”om du vill bli olycklig då ska du satsa på att bli konstnär, om du vill bli lycklig då ska du bli forskare”. I det ena fallet gäller det att hämta empirin inifrån sig själv och i det andra fallet söker man utanför och glömmer sig själv. Det är ändå ganska smart tycker jag. Hade jag nu kommit in på Konstfack eller ägnat mig åt konst så är det mycket möjligt att det hade blivit mycket mer mörkt och depressivt i det här livet, för att inte tala om hur svårt det hade blivit ekonomiskt. Det är ju uppenbart att just det här med att förlägga sitt intresse utanför sig själv ändå är ganska härligt, man slipper sig själv och kan koncentrera sig på världen utanför. Ett litet tips till alla depressiva själar!

 

Respons: – Och du Kajsa Asplund, skulle du kunna tänka dig att gå tillbaka till psykologin?

KA: – På ett sätt är jag ju fortfarande i psykologin som ämne för att jag använder det mycket i min forskning. Men att gå tillbaka och bli kliniker, terapeut, klassisk psykolog… Det är klart att tanken slår mig ibland. Det är ju som Ibarra skriver att man leker med olika självbilder och funderar över hur livet skulle se annorlunda ut om man valde en annan väg. Jag tror att det oftast är så som olika byten i livet kan börja, att man leker med olika tankar, som hur det skulle se ut om jag vore terapeut. Om den bilden fastnar eller appellerar på något vis, då spinner man vidare på den. Men hittills har inte den bilden fastnat för mig. Jag är fortfarande väldigt osugen på det här skråtänkandet.

 

Respons: – Det känns som att det i dag gäller att framstå som att man är målinriktad och inte tvivlar på om man har valt rätt väg. På det sättet är mycket väldigt tillrättalagt.

YH: – Det var litet av poängen med att skriva boken [Medan jag var ung], just att det var inte så. Nu kan jag stå inför 600 personer och se väldigt självsäker ut och hålla föredrag, vilket jag har blivit ganska duktig på, men det är en stor kontrast mot den där väldigt blyga unga flickan som nästan dog innan hon behövde säga något på ett seminarium, svetten bara rann. Man kan inte förstå det, jag kan knappast förstå det själv heller, men när jag skrev boken tyckte jag att det kanske skulle vara en hjälp att se att det inte har varit någon spikrak väg uppåt. Den har varit kantad av depressioner, olyckor, felval, fel karlar… tja.

– Det låter kanske som att jag bara har glidit negativt passiv genom livet, men det stämmer ju inte riktigt. När feminismen och kvinnoforskningen kom i slutet av 60-talet och i början av 70-talet, då blev jag nyfiken och intresserad och kände att världen angick mig. Med kvinnoforskningen öppnades en helt ny värld. Jag vill inte använda ordet karriär i det sammanhanget för det fanns inte på kartan. Det handlade om en ny värld att upptäcka. När det kom till psykologin hade vi två gubbar att slåss mot, Marx och Freud. Det var kul, det var verkligen en kollektiv värld. När ni talar om karriär och livsval så är det en så individuell fråga, men då var vi som en grupp. Det var fantastiskt, det är det roligaste jag har gjort i mitt liv förutom att skriva. Det näst roligaste har varit att göra något tillsammans.

Jenni Sandström är redaktionssekreterare på Respons men hade tänkt sig att bli socialantropolog.

 

– Publ. i Respons 3/2017

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet