Föregående

nummer

Fredag 23 juni 2017

1/2016

Tema: Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution. Omprövning av kapitalismen och dess historia i finanskrisens spår.

Intervju

Intervju med Pascal Ory: Republiken hämtar kraft ur tragedin
Johannes Heuman

Med attentaten i januari 2015 inleddes en våldsspiral i Frankrike. Händelserna har aktualiserat frågor kring landets nationella identitet och historia. Respons har träffat historikern Pascal Ory som i en nyutkommen bok visar hur utmaningen har skapat en starkare uppslutning kring den franska republikens grundvärderingar.

Veckor efter årsdagen för attacken mot Charlie Hebdo ligger drivor med blommor, teckningar och ljuslyktor vid foten av Marianne-statyn på Place de la République i centrala Paris. En grupp ungdomar tänder ett stearinljus i vintermörkret under den handmålade skylten ”Je crie ton nom, liberté”. Massakern på tidningsredaktionen var början på en våldsvåg mot det fria ordet, den judiska befolkningen och slutligen i november mot hela Paris. Men redan samma kväll som satirtidningens medarbetare sköts började människor spontant komma till just denna plats – miljontals passerade under manifestationerna i januari i fjol. Varje dag tänds fortfarande ljus för offren.

Det råder inget tvivel om platsens symboliska betydelse för nationen. Bröderna Charles och Léopold Morices staty färdigställdes 1883 och vittnar om den viktiga roll historia hade som socialt och politiskt sammanhållande kraft under den så kallade tredje republiken (1870–1940). Det avspeglas inte minst i monumentets didaktiska ambitioner där den unga republikens viktiga ögonblick återges på sockeln: eden i bollhuset 20 juni 1789, julirevolutionen 1830, införandet av allmän rösträtt för män 1848 och första nationaldagsfirandet 1880 är några av de händelser som är ingraverade i brons och som bildar fundamentet till nationalsymbolen Marianne överst på piedestalen. I dag vakar en kommitté av frivilliga över gåvorna till fjolårets offer och förser förbipasserande med ljus. Attentaten har skrivits in i en nationell minneskultur av Parisborna själva. Regeringen och det kommunala styret har inte varit sena att uppmuntra denna form av sorgearbete i hjärtat av republiken.

Sedan 1970-talet har relationen till det förflutna annars präglats av skuld i förhållande till Vichyregimen och kolonialismen. I den offentliga debatten har detta på senaste tiden stärkts av ett krismedvetenhet och en kulturell sorg över brustna band till nationens förflutna. Dess mest signifikanta uttryck är den konservativa journalisten Éric Zemmours dystopiska Le Suicide français (2014). Denna långa essä över det förmodade franska förfallet börjar med de Gaulles begravning 1970 och skildrar nedgången fram till i dag, med längtansfulla blickar även till den förrevolutionära tiden. Dess enorma genomslag, den efterföljande polemiken och framför allt boken själv vittnar om ett debattklimat långt från det svenska: hårda attacker mot kapitalism och globalisering blandas med invandringskritik, försvar för bildning och traditionella värden i största allmänhet. Zemmours nostalgiska sorgesång och känsla av kris fick en apokalyptisk innebörd genom attentaten.

Men frågan om huruvida våldsvågen är ett ytterligare tecken på förfall råder det delade meningar om. Historikern Pascal Ory, som nyligen publicerat boken Ce que dit Charlie – Treize leçons d’histoire (2016), menar tvärtom att republiken har visat ny kraft i samband med attentaten. De republikanska värden som gestaltas på bronstavlorna på Marianne-statyn blir ovärderliga i en tid då friheten ifrågasätts av en fiende som föraktar allt detta. Ett kafébesök eller en fotbollsmatch blir till motståndshandlingar för att trotsa rädsla. Tårar, minnesceremonier och kraftsamlande tal har stärkt nationen.

Ory tillhör den generation intellektuella som formades politiskt av 68-revolten och en gång själva revolterade mot nationen. Som historiker har han studerat de stora politiska strömningarna under franskt 1900-tal, men var också en av de tongivande företrädarna för den så kallade kulturhistoriska vändningen inom ämnet och har bland annat skrivit en biografi över serietecknaren René Goscinny (Asterix och Lucky Luke). Politiskt har Ory samarbetat med socialistpartiet och var vän med Jean Cabut, en av de dödade satirtecknarna.

Liksom den inflytelserike medeltidshistorikern Marc Bloch, som efter att Frankrike kollapsat under andra världskriget direkt gav sig på att analysera händelserna i det imponerande verket L Etrange Défaite (1940), har Ory nu placerat våldsvågen ”januari 2015” i ett historiskt perspektiv i tretton essäer. Till skillnad från Bloch, som gör en analys av de omedelbara militära och politiska orsakerna till nederlaget, fokuserar Ory på vilka värderingar och frågor som attentaten aktualiserar och utmanar. Begrepp prövas utifrån en rad olika forskningsperspektiv och diskussioner som omfattar tidslager av flera sekler med vida internationella utblickar. Yttrandefrihet, karikatyrgenren, författaren Michel Houellebecq, antisemitism, religion, laïcité och terrorism är ämnen som behandlas med ett diskuterande anslag.

Respons träffar Pascal Ory vid universitet Pantheon-Sorbonne i Paris där han innehar en professur i samtidshistoria.

Respons: Varför har du skrivit denna bok?

Ory: Jag var personligt berörd av händelserna eftersom jag kände en av tidningens medarbetare. Samtidigt fanns det också efter attentatet i januari en efterfrågan på kunskap för att förstå händelserna. En historiker kan i detta sammanhang belysa det svårförståeliga våldet utan att presentera några absoluta sanningar eller heltäckande förklaringar. Jag visar hur olika aspekter av händelserna kring januari 2015 är förankrade i tid. Min idé var att skriva boken i omedelbar närhet till händelserna.

Respons: Hur påverkade det ännu större attentatet i november din framställning?

Ory: Mitt manus var precis färdigt när detta inträffade. Men jag är ingen profet, det kan komma en tredje och fjärde våldsvåg. Det viktiga har för mig varit att beskriva ett samhälle som konfronteras med denna aggression. Attentatet i november förändrade ingenting på den fronten utan kan ses som en förlängning av det jag kallar ”januari 2015”. Dit hör också flyktingkrisen, klimatfrågan, den terroristiska repliken i Danmark och attentatet i Tunisien.

Respons: Vilken historisk betydelse har januari 2015?

Ory: Det viktigaste är inte själva attentaten utan de offentliga reaktionerna. Dessa speglar för det första en ny individualism i samhället. Manifestationerna började inte inom ramen för en politisk fraktion eller ett fackförbund som brukligt i Frankrike. Människorna representerade sig själva vilket synliggjordes inte minst av alla skyltar: ”Jag är Charlie”, ”Jag är jude”, ”Jag är arab”, ”Jag är Paris” och så vidare. För det andra var reaktionerna också kollektiva i bemärkelsen att de präglades av en återgång till fundamentala republikanska värden som frihet, jämlikhet och broderskap. Det är ingen slump att Place de la République har fått en sådan symbolisk betydelse, även om spontana monument av ljus och blommor har uppstått på andra ställen också. Bara dagarna efter attentaten i januari manifesterade sammanlagt fyra miljoner människor på gator runt om i Frankrike till stöd för yttrandefrihet och tolerans. På ett djupare plan visar dessa sympatiyttringar hur Zemmour och andra domedagsprofeter har fel när de pratar om avsaknaden av nationell identitet. Vi hade också kunnat se aggressiva reaktioner mot muslimer. I stället betonades sammanhållning kring de republikanska kärnvärdena.

Respons: Som historiker har du studerat Frankrike under bland annat Dreyfusaffären och Vichyregimen, hur tycker du att regeringen har hanterat den aktuella krisen?

Ory: Terrorismens målsättning är generellt sett att göra regimen mer hårdför. I terrorismens moderna historia har detta varit ett genomgående drag. Logiken är att när det sker så förlorar regimen stöd och faller. I Frankrike under 1890 ägde till exempel en våg av anarkistiska attentat rum som ledde till frihetsrestriktioner. Däremot föll inte den politiska makten. Även i dag har regeringens retorik hårdnat och en rad restriktioner har vidtagits för att höja säkerheten. Detta har mötts med folkets samtycke eftersom man vill ha mer säkerhet när nya attentat hotar. Samtidigt har regeringens hårdare linje vägts upp av medborgarnas reaktioner och det faktum att man har fortsatt gå på fotbollsmatcher, sitta ute på kaféer och bejaka samhällets mångfald. Även om det går att kritisera delar av politiken så har rollfördelningen och balansen mellan samhällets reaktioner och regeringen fungerat bra.

Respons: Du har ju själv upplevt maj 1968 som var en revolt mot allt vad tradition innebär. Ska januari 2015 förstås som en återgång till en bruten gemenskap och ett historiskt arv?

Ory: Ja, på sätt och vis. Men det är en utveckling som började tidigare. Efter Berlinmurens fall trodde vi att världen hade blivit ett slags fredligt FN. Men verkligheten har sett annorlunda ut. I Frankrike har vänstern successivt börjat hitta tillbaka till sina nationella rötter. Jag brukar påminna mina studenter om att det faktiskt från början var vänstern som uppfann och bar upp nationalismen i detta land och att det var en progressiv rörelse. Högern var monarkistisk och i viss mån kosmopolitisk. Först på slutet av 1800-talet insåg konservativa att de behövde en populistisk retorik för att locka massorna och integrerade därför nationalismen. Under fjolåret har den traditionella nationella stoltheten inom vänstern varit mer synlig. Senast under årsdagen för Charlie Hebdo-attentatet hade man symboliskt nog dammat av en text av Victor Hugo som lästes upp. Han är en typisk representant för den historiska vänsterrepublikanismen.

Respons: Hur ser du på denna utveckling?

Ory: Det är positivt eftersom det här handlar om en inkluderande sammanhållning och jag tror att det är viktigt i kampen mot populism och extremism.

Respons: Du kommer ju själv från en forskningstradition som verkat för att dekonstruera och genomskåda nationella myter. Ser vi på gatorna också en protest mot dessa dominerande trender inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning?

Ory: Den starka självkritik, det vill säga diskussioner om Vichyregimen och kolonialismen, som präglat vår relation till det förflutna sedan några decennier har stärkts av forskning inom historia och närliggande ämnen. För egen del ser jag dock ingen motsättning. Det faktum att nationen är en konstruerad gemenskap, liksom alla andra gemenskaper, är inte samma sak som att det är en illusion. Nej, konstruktionen bygger på funktionella berättelser som får samhället att fungera. Bakom ryggen på oss forskare har dessutom gemenskapen stärkts i positiv bemärkelse vilket jag anser att samhällets reaktioner visar. Vi ser i dag också en hunger bland människor att veta mer, läsa på om islam, utrikespolitik och historia. Jämfört med USA har vi betydligt fler bokhandlar som dessutom är fulla av människor i alla åldrar. Det är positivt och typiskt franskt.

Respons: Men det har ju funnits många som också varit tveksamma till den nationella uppslutningen kring satirtidningen?

Ory: Det är normalt, det vore mer oroande om samhället var helt enigt. Vi måste för det första vara medvetna om att ”Jag är Charlie” i de allra flesta fallen inte innebär att man gillar denna bråkiga tidning. Däremot markerar det rätten att vara Charlie, vilket en majoritet av fransmännen ser som viktigt. För anhängare av Front National kan detta dock vara problematiskt eftersom de generellt inte stödjer denna form av yttrandefrihet och därtill har partiet ofta blivit utsatt för grov satir. Även delar av extremvänstern och islamister är emot denna tradition av yttrandefrihet. I detta läger hamnar tyvärr också historikern Emmanuel Todd som jag annars har stor respekt för och vars morfar Paul Nizan jag har skrivit en bok om. Men i den här frågan har Todd hamnat helt fel när han hävdar att Charlie-anhängarna är det borgerliga och katolska Frankrike som drivs av islamofobi. Tvärtom ser vi att manifestationerna har stort stöd av immigrationens barn som också drabbades av terrorn.

Respons: I Sverige är det svårt att tänka sig ett så brett folkligt stöd för rätten att häda. Vad ser du som största skillnaden?

Ory: Det finns en stark libertariansk eller anarkistisk vänstertradition i Frankrike som förklarar en tidning som Charlie Hebdo. Det är den starka katolska kyrkan som skapat dessa reaktioner mot den religiösa moralen. I ett protestantiskt land som Sverige har mig veterligen en sådan konflikt inte varit lika påtaglig. Provokationer mot religiösa institutioner och maktstrukturer har därmed inte samma förankring och genklang.

Respons: En del av din analys inriktar sig på författaren Michel Houellebecq. Vilken effekt har boken Underkastelse (2015) haft i den franska opinionsbildningen?

Ory: Jag ser Houellebecq som ett slags barometer och vittne om samhällets tillstånd. Det gäller inte bara i Frankrike utan också internationellt. Men jag tycker inte att han förändrar opinionen åt något håll, vilket ibland hävdas. Stilistiskt påminner han om en tabloidtidning och det är extremt effektivt för att fånga upp samhällsfrågor och skapa engagerande berättelser, i det här fallet om hur människan i Väst söker en gemenskap och samtidigt är rädd för den. Liksom författare som George Orwell ger han form åt en oro som redan finns i samhället och som ser olika ut beroende på läsaren. Därför tror jag inte att han påverkar opinionen påtagligt då läsarna snarare speglar sig i Houellebecqs verk för att få orientering och hållpunkter för vad de redan tycker och känner.

Respons: I vilken mån speglar händelserna det här året en återkomst av religiösa motsättningar?

Ory: Jag menar att våra analyser måste inrikta sig i första hand på radikaliseringen och inte religionen som sådan. Med det sagt kan vi också se hur den religiösa dimensionen börjat spela en allt viktigare roll globalt sett sedan några decennier. I samband med att tron på kommunismen förlorade sin attraktionskraft fick den islamska revolutionen i Iran på slutet av 70-talet stor betydelse för politiska rörelser inom det som tidigare kallades tredje världen. Ta bara den palestinska rörelsen som tidigare var socialistisk och sekulär under PLO, nu är det i första hand Hamas som driver frigörelsen utifrån en islamistisk politik. Denna fundamentalism påminner oss också om att den franska revolutionen var unik när den gjorde en tydlig åtskillnad mellan religion och politik.

Respons: Finns det några historielektioner som kan guida oss i kampen mot terrorismen?

Ory: Jag är skeptisk till historiker som ständigt söker lärdomar. Vi kan informera, ge perspektiv och visa att vår samtid är förankrad i tid, vilket jag försökt göra i min bok. Vi kan också varna för fenomen runt omkring oss genom att lyfta fram att detta faktiskt hänt tidigare. I det här fallet vet vi att terrorismen funnits tidigare men aldrig någonsin har segrat på lång sikt. För närvarande är jag också positiv till de reaktioner vi sett. Front National tog inte hem en enda region i senaste valet och jag tror inte Marine Le Pen kommer bli president. Kommer det en eller två nya våldsvågor förändras förutsättningarna.

Johannes Heuman är redaktör på Respons.

 

– Publ. i Respons 1/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet