Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Tema i detta nummer:
Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati?

Den tyske sociologen Wolfgang Streeck, aktuell på svenska med boken Köpt tid, menar att det tvångs­äktenskap mellan kapitalism och omfördelande massdemokrati som kom till stånd efter 1945 har upplösts. Han tror inte att EU kan bjuda motstånd mot de allt offensivare marknadskrafterna utan att man i stället måste reparera nationalstaten och framför allt begränsa kapitalets rörlighet. Kapitalister bör betraktas som om de förvaltar samhällets kapital och de samhällen där kapital har ackumulerats måste få vara med och bestämma hur det ska användas.

Se alla texter

Tema

Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati?
Kan man bygga en välfärdsstat på den nya kapitalismens grund?
Mats Benner
Lotta Engzell-Larsson, Finansfurstarna – Berättelsen om de svenska riskkapitalisterna, Weyler. 207 s. Per Molander, Jämlikhetens anatomi, Weyler. 223 s. Karolina Palutko Macéus, ”Det är jag som äger Carnegie!” Maktspelet om Sveriges mest anrika investmentbank, Ekerlids, 421 s. Bertil Torekull, Att dansa med vargar – En bok om relationen mellan slaven och slavägaren, Ekerlids. 272 s.

Vi talar fortfarande om den svenska modellen, men på centrala punkter har den övergetts. Som framgår av ett antal nya böcker om det svenska näringslivet är dagens kapitalism något helt annat än den som låg till grund för samarbetet mellan storföretag, fackföreningar och stat. I dag har vi en finansdriven kapitalism som ger helt andra ramar för välfärdsambitioner. Ägandet och företagsledningen har anonymiserats och ägarna ser sig inte längre som samhällsbyggare.

Sverige har klarat sig förhållandevis bra i efterskalven efter ­finanskrisen. Beröm haglar över den ”svenska modellen” och dess uthållighet i en annars mycket svår och ryckig ekonomisk fas. Sverige, för inte länge sedan utdömd som Europas sjuke man, ses i dag som en förebild, både när det gäller tillväxtmodell och välfärdspolitik.

Men finns det egentligen en svensk modell kvar? Och hur stark och uthållig är den egentligen? Vid närmare granskning ser det lite mindre sammanhängande ut. Den svenska kapitalismen av i dag är egentligen mer av ett lapptäcke av olika ideal och riktningar än en enhetlig modell. En del har tydliga rötter i den gamla svenska modellen, andra har helt andra förtecken och drivkrafter än de som traditionellt förknippas med den svenska ”särvägen”. Välfärdspolitiken har också ändrat karaktär och har lämnat den inkluderande och utjämnande inriktning som länge präglade den.

Vad var då denna svenska modell för någonting? I den gamla formen – som den såg ut från 1950 till 1980 ungefär – byggde den på ett sammantvinnat ansvars­tagande mellan storföretag, fackföreningar och stat med syftet att driva på social och ekonomisk modernisering. Den understöddes av stora statliga åtaganden i teknik och infrastruktur men också i lönebildningen, allt i syftet att understödja tillväxt, sysselsättning och betydande ekonomisk omfördelning.

På egentligen alla dessa punkter har modellen omprövats, övergetts eller självdött, beroende på hur man ser på saken. Storföretagen är – med några viktiga undantag – inte särskilt svenska längre och deras anknytning till den nationella basen utsuddas av globala företagsledningar och aktieägare utan särskilda ömhetskänslor för Sverige. Scania och AstraZeneca är bara de senaste exemplen på hur svenskt företagande håller på att glida ur landet. De gamla ägarfamiljernas djupa intresse för företagandets långsiktiga villkor har också till stor del ersatts av snabba in- och utträden som vilken riskkapitalist som helst. Fackföreningsrörelsen å sin sida präglas av svåra interna motsättningar men står också inför en företagssfär som bara delvis söker samförstånd. Staten, oavsett om den är borgerlig eller socialdemokratisk, har kanske kvar de utjämnande ambitionerna i retoriken, men de praktiska uttrycken för utjämningspolitiken har tunnats ut. Offentliga tjänster utförs allt oftare av privata aktörer av varierande vandel, medan socialförsäkringarna sviktar och huvudsakligen lämnar ett grundskydd.

Hur har då denna ganska radikala ombyggnad av den svenska modellen gått till? Och finns det trots allt något bärkraftigt kvar att bygga på inför framtiden? Några ledtrådar får man i ett knippe aktuella böcker som på olika sätt belyser den svenska kapitalismens utveckling från den storskaliga och organiserade modellen med företagskonglomerat och tydligt ägande i stabilt samspel med fackföreningsrörelse och stat, till dagens väsentligt mer sammansatta modell.

En sak är säker: svensk kapitalism av i dag är något annat än den som präglade det vi vanligen brukar mena när vi talar om en ”svensk modell”. Här ger Bertil Torekulls frodiga och livliga ­insiderporträtt i Att dansa med vargar viktiga påminnelser. Torekull räddar en viktig del av svensk företags- och samhällshistoria undan glömskan när han porträtterar en avtynande art av dynastiska kapitalister, med namn som Wallenberg, Kamprad, Bonnier och Palmstierna. Dessa dynaster har kommit i hans väg som redaktör, men också som författare och samhällstecknare utanför tidningsvärlden.

Det handlar om auktoritära ledare som till synes bär hela företagets väl och ve i sina händer, eftersom avkommor och övrig familj inte riktigt verkar hålla måttet. De har en fenomenal förmåga att se sammanhang som andra missar. Deras personligheter får därför en enorm betydelse som ledstjärna och en närmast mystisk kraft, nästan som en sorts gudomlig kraft som kan vägleda i svåra situationer. Det är också komplicerade personer, som kan vara gränslöst generösa och mänskliga, men också nyckfullt exploaterande och närmast sadistiska mot sin omgivning – både familj och medarbetare råkar med jämna mellanrum ut för detta.

Inte sällan är deras infall geniala men ibland faller de platt, som när Albert Bonnier köper på sig ett vildvuxet industriimperium långt utanför massmedievärlden eller när Ingvar Kamprad tar sig an den trassliga ryska marknaden, där gott humör och slughet inte kan stå emot starkare krafter. Det ingår liksom att stora andar ibland har riktigt fel och därför blir även de grandiosa misstagen en bekräftelse av dynasternas storhet.

Så långt låter detta som vilka envåldshärskare som helst. Men detta är en annan sorts envåldshärskare, dynaster i folkhemmets öppna och egalitära samhälle. Samtidigt som de bär alla dessa aristokratiska drag, är de också i högsta grad inriktade på samhället och samtiden. De förstår och respekterar en motspelare, om det så är en fackföreningsledare, en författare eller en politiker. De är därför också ett slags folkkapitalister som talar till en bredare publik och ofta intuitivt förstår dess intressen och söker dess erkännande, om inte annat så för affärernas skull.

De nya kapitalisterna har en annan, rakare och mindre komplicerad roll att spela: den är friare och mer kortsiktig, mindre psykologiskt komplicerad och mer genomskinlig. De är, med ett modeord, transparenta: what you see is what you get. Här finns inga spöken eller komplicerade familjerelationer vad vi kan se, bara tränade analytiska ögon och matematiska begåvningar som kan driva igenom smarta affärer, men inte uppfinna eller upptäcka något nytt eller se runt hörn. De utger sig inte heller för att vara annat än affärsmän med sikte på att förmera kapital. De söker inte konsensus och kompromiss med några nationella motparter. Fackföreningar och regeringar är inte deras värld, och journalister klarar de sig utan. Det får Engzell-Larsson erfara när hon försöker skriva om Nordic Capital, ett av alla dessa anonyma finansbolag, som vill diktera innehållet. (Hon avböjde.) De stora nationella projekteten, i den mån sådana fortfarande finns, har ingen som helst betydelse för deras strävanden. De lever snarare i en helt annan svensk modell, som handlar om en hedonistisk kultur som vuxit fram och som inte står den amerikanska västkusten efter, med snabba modeväxlingar och fjäderlätt teknikutveckling som utmärkande drag. Knappar och appar, design, mode och IT är deras värld, inte skog, stål och verkstadsmaskiner.

De nya kapitalisterna finns alltså i finanskapitalets och riskkapitalismens universum, fjärran från den värld av massproduktion och masskonsumtion som var den gamla svenska modellens motor. I Det är jag som äger Carnegie” – Spelet om Sveriges mest anrika investmentbank, Karolina Palutko Macéus initierade, om än lätt överdetaljerade genomgång av den gamla fina bankirfirman Carnegies uppgång och fall (och återuppståndelse) i samband med finanskrisen 2007 och framåt, porträtteras en svensk finansindustri i snabb utveckling från anonymitet till överaktivitet. Förändringen sker efter ungefär samma modell som de amerikanska finansbolagen. De nya kapitalisterna utvecklas från kollegialt styrda mellanhänder till aktörer på egen hand med aggressiva – på eller över gränsen för det lagliga – metoder för att tjäna pengar på pengar.

Det finns ingen anledning att moralisera över detta: det var och är statliga upplåningsbehov, växande pensionsavsättningar och avreglerade marknader som driver på utvecklingen, inte bankirernas ökade aptit på pengar. Men de bygger korthus av allt kapital. Carnegie blir ett offer för interna oegentligheter och osund kreditgivning, där säkerheterna krymper ihop snabbt när de globala finansmarknaderna börjar hacka. Efter debaclet griper staten in handfast och demonstrativt, vis av erfarenheten från 1990-talets bankkris. För handlingskraftigt är det onekligen när staten, företrädd av en tidigare moderatledare, Bo Lundgren, vid tiden generaldirektör för Riksgälden, tar över ett finansbolag med det kraftfulla påstående som givit titeln på Karolina Palutko Macéus’ bok: ”det är jag som äger Carnegie”. Men det är mer en demonstration av makt än av en reellt förändrad syn på relationen mellan stat och näringsliv. Staten reglerar men styr inte, om finansbolagen bara har ordning på krediterna och säkerheterna kan de fortsätta spela.

Lotta Engzell-Larsson har en annan ansats än Karolina Palutko Macéus; hon skriver översiktligt och försiktigt polemiskt om riskkapitalismen som fenomen och riskkapitalisterna som ny samhällsbärande klass. Det är ganska nerslående läsning, åtminstone för den som har Torekulls porträttfigurer i minne. Där Bertil Torekull skisserar en sammansatt klass av samhällsbärande företagare, med komplicerade själsliv och stormiga relationer kring sig men med en utpräglad förståelse för sin samhällsroll, är riskkapitalisterna snävare, mer tekniskt drivna men utan något djupare intresse för kapitalets betydelse. Betydelsen blir i stället nästan magiskt självreflekterande. Det viktiga blir att förmera och förädla kapitalet, gärna snabbt vilket är själva tjusningen. Och denna förädling har ett inte så litet parasitärt drag. Ofta handlar det om att fånga upp styckningsdelarna från de stora företagskonglomerat som Palmstierna, Bonnier och Wallenberg byggt upp och sedan efterhand avyttra när aktieägare och konsulter tvingat fram ett fokus på ”kärnverksamheterna”.

Företagen flyter planlöst mellan svenska och utländska riskkapital som ägare, ibland med horribla effekter som när okunniga, men handlingskraftiga företagsledare får löpa amok som i fallet med Findus. Efter en omgång med flera expansionsglada men i grunden oerfarna riskkapitalister vid rodret försöker djupfrysföretaget i dag rädda vad som räddas kan, men mycket bransch­erfarenhet har spolats bort under tiden. För varje skräckhistoria finns det förstås framgångssagor också, där riskkapitalisterna tagit upp trötta och bortglömda verksamheter och blåst liv i dem.

Men problemet kvarstår – riskkapitalägandet är temporärt, bransch- och företagskunnandet i bästa fall grunt, och intresset för den långsiktiga utvecklingen svagt eller obefintligt. Rollen är närmast konsultens, att snabbt mejsla ut och om en affärsidé, sjösätta den och sedan gå vidare. Huvudmålet är att klä upp företagen för en framtida försäljning, inte att ta några långsiktiga risker. Det anses vara andras bekymmer och besvär. Risken är förstås att dessa ”andra” aldrig dyker upp och att företagen i stället vandrar runt mellan olika kortsiktiga ägare. ”Pokaler” är den vanvördiga benämningen på företag som bytt riskkapitalägare ofta.

Kanske allra mest graverande är riskkapitalbolagens intåg i den offentliga servicens värld. Riskkapitalisterna har här framgångsrikt tagit över en annan aningslös huvudmans bekymmer, nämligen stat och kommun som med skolpeng och vårdval öppnat alla slussar för olika ägandeformer. Det offentliga har aldrig varit någon mönsterarbetsgivare, eller för den delen prickfri utförare av offentliga tjänster, så när skolan, vården och omsorgen öppnades för alternativa utförare såg nog många framför sig hur förändring och förnyelse skulle ta fart. Effekterna har dock främst blivit att ägare med tankarna någon annanstans än i just vården och utbildningen tagit över. Här byggs knappast några nya strukturer för tjänsteproduktionen, utan i bästa fall habila alternativ till kommuner och landsting, i värsta fall rena bedrägerier och skatteplanering.

Grunden för de svenska välfärds- och tillväxtambitionerna har därför byggts om. Grunden har kanske inte försvunnit men den har ändrat form. Den är finansdriven, den söker sig främst mot tjänster och teknikskiften, den har distinkta ägarintressen att tjäna som handlar om att förmera kapital snarare än att sätta en långsiktig prägel på samhällsliv eller ekonomi. Det betyder självfallet inte att den är destruktiv och självförbrännande, bara att den har ett annat ansikte än den gamla svenska modellen. Det ger också helt andra ramar för det framtida samhällsbyggandet och kring hela idén om vad ett gott samhälle är och hur det kan byggas.

Kanske finns det därför ett behov av att återuppväcka själva den moraliska grund som i så hög grad kom att forma den gamla svenska modellen, nämligen idén om social utjämning. Per Molanders angenämt välskrivna och reflekterande skrift Ojämlikhetens anatomi är möjligen ett tecken i tiden. Den svarar mot ett behov av samlande idéer och projekt för sammanhållning och utjämning också i en tid när kapital och företagande är flyktigt och när staten på olika sätt försöker dra sig ur alltför långa och svåra åtaganden. Idéerna och projekten kommer inte av sig själva. Molander antyder hur de intellektuella och moraliska fundamenten för en egalitär samhällsordning kan byggas genom att återupptäcka behovet och värdet av fördelning och omfördelning.

Men denna sympatiska ambition kan inte tänka bort anknytningen till ekonomin, företagandet och ägandet. I sin ursprungliga form byggde den svenska modellen på tydligt ägande med stora ambitioner att hålla samman komplicerade företagskonglomerat och som hade behov av starka och stabila motparter som kunde säkra företagandets långsiktiga överlevnad. I dag är detta en styggelse och ägandet skiftar allteftersom placeringarna ger avkastning. Hur samhället i övrigt utvecklas är en fråga långt från kärnverksamhetens intressen; det får någon annan hantera.

Även om många vill frammana bilden av kontinuitet med band och trådar som går tillbaka till den gamla svenska modellen är fundamenten radikalt annorlunda. Ägandet och företagsledningen har anonymiserats, ägarna ser sig inte som samhällsbyggare utan har förlorat drömmen om odödlighet och långsiktighet och i stället blivit en placeringsfråga. Staten själv har blivit en del av denna placeringsideologi, där skolor, vårdhem och sjukhus ses som placeringar snarare än som de samhälleliga åtaganden de en gång var. Men historien kanske inte är slut med detta. Man kan med litet välvilja läsa in en omprövning i debatten om att höja skatter och återta skattebaser, att stärka institutioner och professioner och att formulera samhällsprojekt som går bortom valfrihet och kundnytta. Då kanske vi återigen också får se samhällsbärande kapitalister som ­hellre skapar än spekulerar.

Mats Benner är professor i forsknings­politik vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet