Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

1/2016

Tema: Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution. Omprövning av kapitalismen och dess historia i finanskrisens spår.
Tema i detta nummer:
Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution

Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution. Omprövning av kapitalismen och dess historia i finanskrisens spår. Fredrik Meiton om nya böcker, och intervju med Alexa Clay som är aktuell med boken ”The Misfit Economy”.

Se alla texter

Tema

Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution
Kapitalismen både skapar och kräver en permanent revolution
Fredrik Meiton

De mest omvälvande revolutionerna är de som förnekar att de någonsin inträffat. I en rad nya amerikanska böcker försöker författarna ta sig förbi synsättet att kapitalismen är något naturligt och i stället visa att den är produkten av en speciell historisk utveckling.

Winston Churchill tillskrivs påståendet att den som inte är röd när den är ung har inget hjärta, men den som inte är blå när den är gammal har ingen hjärna. Som så mycket som Churchill sade har dessa ord tagits upp i det allmänna medvetandet som en obestridlig sanning. Men i denna tid av hastigt ökande inkomstklyftor, både globalt och nationellt, finns det kanske anledning att ifrågasätta om solidaritet verkligen är den naiva hållningen hos unga och tron på den fria marknaden ett utslag av ålderns vishet.

På många håll i Väst har reallönerna legat praktiskt taget stilla i årtionden. Detta gäller inte minst i USA, där enbart de allra rikaste blir rikare. Där äger numera den rikaste 0,1 procenten omkring en fjärdedel av alla tillgångar, vilket är en fyrdubbling sett över det senaste kvartsseklet. I Sverige är det inte fullt så illa, men vi toppar listan på länder med snabbast växande inkomstklyftor i OECD. Ur ett globalt perspektiv ser det ännu dystrare ut. Medan västerländska ekonomier har växt närmare trettio gånger under de senaste tvåhundra åren, har afrikanska knappt fördubblats. Många afrikanska länder har knappt sett någon tillväxt alls. Är vi i Väst förtjänta av denna oproportionerliga andel av världens rikedomar och är de rika västerlänningarna i sin tur förtjänta av sin oproportionerligt stora andel av västvärldens rikedomar?

Den som misstänker att så inte är fallet kan göra precis den motsatta intellektuella resan från den Churchill förordade. Som ung och idealistisk är det lätt att föreställa sig att människor har ungefär samma möjligheter och strävar på ungefär samma villkor. Om människan är upplysningens rationella aktör, som skapar sitt eget öde på en någorlunda jämn spelplan, kan det knappast finnas någon högre rättvisa än den fria marknaden.

Med åldern gör man erfarenheter som ger skäl att ifrågasätta den ungdomliga idealiseringen av den fria marknaden. Spelplanen ter sig allt mindre jämn. Den är snarast lika svårnavigerad och förrädisk som Minotaurus labyrint. Det rationella aktörskapet, den fria marknadens ariadnetråd, utmynnar om och om igen i samma vinnare och förlorare. Så systematiskt och förutsägbart är väl ingenting som är fritt?

Samtidigt är kapitalismen numera så djupt rotad i vår politiska och sociala tillvaro att det, som den marxistiske litteraturvetaren Fredric Jameson en gång vitsade, är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens. Eftersom kapitalismen och de fria marknaderna numera uppfattas som naturliga tenderar vi också att se på kapitalismens konsekvenser, inklusive ekonomisk ojämlikhet, som resultatet av naturliga och på sätt och vis rättvisa processer.

På senare tid har ett antal böcker gett sig i kast med dessa föreställningar. Kärnan i deras kritik, inte minst i Wendy Browns utmanande bok Undoing the Demos – Neoliberalism’s Stealth Revolution, är att marknadstänkandet har blivit så dominant att inte längre någon aspekt av vår tillvaro lämnas oberörd. Alla delar av oss själva måste göras läsliga av och konkurrenskraftiga på den ekonomiska marknaden, även sådant som motion, dejting och lärande. Det rör sig enligt Brown om ett ”sofistikerat sunt förnuft” som stöper om individen till entreprenör. I stället för politiska subjekt är vi numera reducerade till humankapital, vars marknadsvärde vi ständigt måste vårda. Nyliberalism är alltså enligt Brown något mer än en ekonomisk logik och det yttersta hotet från denna utveckling är riktat mot demokratin, eftersom demokratiska värden omformuleras i ett ekonomiskt register i stället för ett politiskt.

Föreställningen om den fria marknadens naturlagsstyrda imperativ förknippas numera oftast med nyliberala ekonomer som Friedrich von Hayek och Milton Friedman, men sådana föreställningar tog form redan med den klassiska ekonomins grundfäder – David Ricardo, Adam Smith och Robert Malthus. De förstod moderna ekonomiska marknader som naturligt tillkomna och ett resultat av människans inneboende tendens till byteshandel.

Det finns några uppenbara problem med detta synsätt. Till att börja med är det svårt att förklara varför det skulle ha tagit tiotusentals år för kapitalismen att uppstå om den var en funktion av en evig mänsklig natur. Tvärtemot vad Adam Smith med flera ansåg är kapitalismen, i likhet med alla ekonomiska system, en social och politisk skapelse, omsorgsfullt inrättad och upprätthållen genom mänskliga – det vill säga sociala – samspel. Under tidigare ekonomiska system skulle påståendet att ekonomiska system är omöjliga att separera från deras sociala sammanhang ha varit okontroversiellt. Föreställningen om ”ekonomin” som en separat sfär föddes med den kapitalistiska marknadsekonomin.

En central fråga i sammanhanget är den roll som pengar spelar i ekonomiska relationer. Enligt den klassiska ekonomiska framställningen kom pengar till som ett verktyg för att underlätta den byteshandel som redan hade pågått för fullt sedan tidernas begynnelse. Men historiker, sociologer och antropologer har numera samlat ett digert underlag som visar att föreställningen om en för-monetär byteshandel, där en sak byts direkt mot en annan, är en ren myt. Vad vi i stället ser genom historien och över hela världen, är komplexa sociala relationer, där ett ständigt flöde av ”gåvor”, ofta reglerade genom religiösa eller sociala seder och ritualer, är den dominerande logik som styr cirkulationen av varor och tjänster.

I sådana samhällen finns inga exakta ekvivalenser, inga rena bytesvärden som gör det automatiskt möjligt att byta två tröjor mot en spade, tre liter mjölk mot fem kilo mjöl och så vidare. Före kapitalismen var de ekonomiska hänsynen en underordnad del av ett större socialt sammanhang och därmed var föreställningen om en självreglerande marknad – Smiths ”osynliga hand” – en omöjlig tanke. Det beror inte minst på att den rent ekonomiska byteshandel som vi i dag tar för given är mycket svår att upprätta utan ett pengamedium som möjliggör en räkenskap med fastslagna ekvivalenser mellan väsensskilda ting.

Om den kapitalistiska marknadsekonomin inte är en naturlig följd av en inneboende tendens i den mänskliga naturen, då är den i stället en historisk produkt, aktivt framställd och kontinuerligt formad av människor under specifika historiska omständigheter. Detta är en insikt som sedan finanskrisen 2008 har fått en alltmer framskjuten roll hos samhällsvetare och historiker. Det är knappast heller en slump att det är forskare med hemvist i Amerika, finanskrisens ground zero, som dominerat på området, vilket numera går under begreppet Capitalism Studies.

Harvardjuristen Christine Desan kom nyligen ut med boken Making Money – Coin, Currency, and the Coming of Capitalism. ”Kanske är de mest omvälvande revolutionerna de som förnekar att de någonsin inträffat”, inleder Desan. ”De inrättar en ny utgångspunkt och raderar tidigare praktiker så framgångsrikt att vi betraktar världen genom de strukturer de lämnar efter sig.” Resten av Desans bok är ägnad just en sådan revolution: införandet av en pengavaluta i det tidigmoderna England.

Den stora behållningen av Desans bok är hur tydligt det framgår att pengamediet är en historisk produkt, en institution skapad och upprätthållen av politiska krafter i syfte att etablera auktoritet och mobilisera resurser. Hon visar hur våra samhällen och statsskick utvecklas i samspel med våra valutor och ekonomiska marknader. I och med kapitalismen blev pengar en till synes neutral markör, som etablerade ekvivalenser mellan varor via en marknadslogik som ansågs skild från den politiska makten. Genom institutionaliseringen av ett nytt slags pengamedium kunde ekonomiska transaktioner kopplas loss från sociala relationer. Det är ironiskt att det alltså var genom ett kraftfullt politiskt ingrepp som ekonomin avpolitiserades.

Desan är medgrundare till Harvards Program on the Study of Capitalism tillsammans med ekonomihistorikern Sven Beckert. Denne är också aktuell med en ny bok om kapitalismens rötter och utveckling, Empire of Cotton – A Global History. Han skriver med ett lurigt lån från Trotskij att ”kapitalismen både kräver och skapar ett tillstånd av permanent revolution”. Det var en revolution med rötterna i 1500-talet, som drog över den europeiska kontinenten i slutet av 1700-talet och som aldrig har tagit slut.

I slutet av 1400-talet skedde enligt Beckert två saker som skulle leda till en fundamental omställning i tillväxtekvationen och revolutionera mänsklighetens historia. Den första skedde 1492, då Christopher Columbus seglade till Amerika; den andra 1497, då Vasco da Gama rundade Afrikas horn och fann sjövägen till Asien. Genom upptäckten av den Nya världen kunde människor i Europa utnyttja resurser från enorma områden utanför den egna kontinenten. För första gången blev det möjligt för ett samhälle att långsiktigt upprätthålla en produktion som inte bara försörjde befolkningen, utan dessutom genererade ett betydande överskott. Det överskottet kunde exporteras till andra delar av världen och inbringa ytterligare vinster.

Beckerts huvudsakliga fokus är bomullshandeln, den första riktigt globala handelsvaran. Europeiska kapitalister köpte bomull i Asien (till priser oftast förhandlade under vapenhot), förde den till Afrika där de bytte den mot slavar, som de sedan förde till den Nya världen. Där sattes slavarna i arbete på bomullsplantager. Bomullen fraktades sedan till Europa, där den spanns, vävdes, syddes och såldes till stor förtjänst. På så vis hölls Asiens bomull borta från europeiska marknader, vilket skyddade produktionen i det känsliga initiala skedet, samtidigt som européerna, genom våld och hot om våld, kunde expropriera land (i Amerika) och arbetskraft (från Afrika) och mobilisera båda för råvaruproduktion för den europeiska marknaden.

Förmågan att dra fördel av externa resurser var av avgörande betydelse för den tidiga kapitalismen. Om de europeiska staterna hade varit tvungna att odla sin bomull på hemmaplan, hade enorma mängder arbetare och odlingsareal tagits i anspråk. Beckert noterar att om Storbritannien år 1860 skulle ha tillfredsställt sitt eget bomullsbehov genom inhemsk produktion skulle landet ha behövt vika över en tredjedel av all odlingsbar mark och hälften av all arbetskraft till bomullsproduktion. På grund av den globala handel som Europa kontrollerade med vapenmakt var det möjligt för kontinentens kapitalister att mobilisera resurser i den övriga världen och därmed frigöra land och arbetskraft för andra, mer inkomstbringande aktiviteter. Eftersom förutsättningen för detta system i samtliga led var tvång och våld, kallar Beckert det för ”krigskapitalism”. Den vanligare benämningen är annars merkantilism.

Synen på slavhandel som en avgörande komponent i kapitalismens historia utgör en av den nya kapitalismforskningens mest betydande innovationer. Två viktiga bidrag till denna trend är Walter Johnsons River of Dark Dreams – Slavery and Empire in the Cotton Kingdom och Edward E. Baptists The Half has Never Been Told – Slavery and the Making of American Capitalism. I motsats till tidigare perspektiv, där slaveriet har beskrivits som ett uttryck för ett förkapitalistiskt system, placerar både Johnson och Baptist slaveriet i centrum för den amerikanska kapitalismens framväxt. Baptist beskriver hur åtminstone fram till det amerikanska inbördeskriget (1861–65) det huvudsakliga området för teknisk och organisatorisk innovation var just slavarbetet, som därmed blev den amerikanska ekonomins dynamiska motor och säkrade Amerikas roll som världens ledande råbomullsproducent. Återigen rör det sig om en historia som kretsar kring våld – det främsta sättet att motivera arbetare som inte får betalt och inte kan avskedas.

I takt med att europeiska handelsmän och kapitalister blev rikare kunde de satsa mer pengar på produktionen. När ångmaskinen uppfanns och utvecklades under 1700-talet blev det möjligt att utnyttja energin i kol i stor skala. Under det första århundradet efter att ångmaskinen tagits i industriellt bruk dominerades användandet av bomullsproduktionen. Bomullsindustrin stod alltså i centrum för både krigskapitalismen och den industriella kapitalismen.

Därefter, skriver Beckert, kom det europeiska framgångsreceptet att vila på två olika kapitalistiska former: industriell kapitalism hemma och krigskapitalism borta. Genom krigskapitalism utomlands kunde de europeiska nationalstaterna, ofta med vapenmakt, öppna nya territorier för globala kapitalströmmar och konsumtion och förhindra konkurrens från utomeuropeiska industrier.

På hemmaplan genererade den industriella kapitalismen inte bara nya ekonomiska former, utan utövade ett revolutionärt inflytande även på det sociala och politiska området. Framför allt utvecklades i Europa en modern nyckelinstitution under denna tid: nationalstaten. Staten bidrog på flera sätt till bomullsindustrin och den framväxande kapitalismen, bland annat genom att skydda inhemsk produktion från utländsk konkurrens och genom att upprätta en juridisk och materiell infrastruktur för ekonomin. Nya bestämmelser infördes kring landägande, beskattning, kreditsystem och förbud mot så kallat ”lösdriveri”, som förhindrade lönearbetare att lämna sin arbetsgivare. Till exempel infördes stränga lagar mot sabotage och arbetarorganisering. Även industriell kapitalism var med andra ord tämligen våldsam. Mellan 1792 och 1815 upprättades i Storbritannien 155 militäranläggningar i anslutning till industriområden. I gengäld fick staten genom ökade skatteintäkter de ekonomiska medel som behövdes för att bygga ut sin makt; att allt fler sattes i arbete lade grunden för social stabilitet.

Både nationellt och internationellt var staten avgörande för att styra om produktion från en huvudsakligen självförsörjande bruksvaruproduktion till kapitalinbringande marknadsvaror. Det var ofta det ekonomiska trycket från statens expanderande beskattningssystem som tvingade ut småbrukare på världsmarknaden. Bara genom att odla exportgrödor som bomull var det möjligt att inbringa ett tillräckligt stort kontantvärde för att täcka det man var skyldig staten.

Man glömmer ofta att kolonialism handlade lika mycket om att skapa utländska marknader för inhemska varor som om resursutvinning. En indisk bonde, som kunde ”övertalas” att producera för den globala marknaden, var också tvungen att handla på den för att livnära sig, då han inte längre producerade det som han och hans familj levde av. Sådan ”övertalning” inbegrep ofta våldsamma medel, inte minst eftersom småbrukare alltid har varit obenägna att göra sig beroende av utsocknes för sin överlevnad.

Kolonialmakterna arbetade dessutom aktivt för att avindustrialisera kolonierna, dels för att frigöra arbetskraft för råvaruproduktion, dels för att förhindra framtida konkurrens inom industrin. Under 1800-talet var det främsta verktyget för avindustrialisering av den icke-europeiska världen frihandelsavtal. Europas och Nordamerikas ekonomier stärktes tack vare omfattande nationell protektionism och omfattande statliga infrastruktursatsningar; det var först när en industri var konkurrenskraftig internationellt som Europas stater avskaffade straffbeskattningen på sådana importvaror. Frihandelsavtalen med länder i Asien förhindrade dem i praktiken från att gå samma väg som Europa. Som Beckert återkommande visar kom frihandelsavtalen som Europa påtvingade asiatiska länder ofta i kölvattnet av krig (som Nankingfördraget med Kina 1842) och hot om invasion (som i fallet med Balta Limani-fördraget med osmanska riket 1838). De stora koloniala infrastrukturprojekten som utmärkte andra halvan av 1800-talet banade väg för ett visst slags varukretslopp – från spridda råvaruproducenter i periferierna till industriella centra i metropolen – och förhindrade andra, horisontella kommunikationer.

Beckert visar med andra ord tydligt hur dagens ”fria” marknad har djupt ofria och ofta mycket blodiga rötter: tvång och våld var vardagsmat, dels i form av krigskapitalismens direkta våldsverkan på den utomeuropeiska världen, inte minst i det nordamerikanska slavarbetet, dels inom Europa, där nationalstatens framväxt skapade ett våldsmonopol som förvisso gjorde de tvingande strukturerna mer subtila, i form av statens reglering av lönearbete, som var mycket förmånligt för produktionen, men knappast mindre tvingande från ett arbetarperspektiv. Beckert ger oss också anledning att ifrågasätta hur pass ”fri” den fria marknaden är från ett annat perspektiv, eftersom kapitalistiska relationer så uppenbart är helt beroende av en central statsmakt som genomdriver och upprätthåller marknadens spelregler.

Men symbiosen mellan stat och kapital i Europa innehöll också fröet till effektiva motvärn. I takt med att nationalstatens territorium knöts allt närmare den centrala makten och arbetare och kapital organiserades inom strikta nationella ramar, öppnades också möjligheten för bred nationell mobilisering bland arbetare. Mot slutet av 1800-talet började arbetare organisera sig i politiska rörelser och fackförbund och genomföra strejker och andra protestaktioner. Därmed lyckades de utverka allt större eftergifter från staten, som i valet mellan social stabilitet och kapitalistiska intressen valde det föregående. Från 1890 till 1920 ökade arbetares löner med ett genomsnitt på runt 50 procent. Till det bör läggas de nya statliga satsningarna på universell skolgång och sjukvård med mera.

De hastigt ökande kostnaderna för arbetskraft i Europa gjorde det möjligt för länder i Asien och Latinamerika, med sina lägre lönekostnader, att slå sig in på marknaden. Japan, Kina, Indien och Brasilien, för att nämna några av de länder som rönte stora framgångar inom bomullsindustrin vid denna tid, genomgick alla en utveckling påfallande lik Europas, med en ekonomisk protektionism förankrad i ett nationalistiskt politiskt program. Lokala kapitalister arbetade för att stärka staten och några av de första och vassaste antikoloniala programmen producerades av lokala bomullskapitalister i bland annat Kina och Indien. Den folkligt förankrade nationalism som växte fram var en funktion av dessa kapitalisters försök att mobilisera en politisk kraft som var stark nog att stå upp både mot inhemska landägare och europeiska kapitalister. Sådan populistisk nationalism kunde bevittnas i exempelvis Egypten under mellankrigstiden och i Indien, i form av Swadeshi-rörelsen, vars primära mål var att göra Indien självförsörjande. Än i dag ser vi spåren av den politiska kultur som växte fram under denna tid. I Egypten står arabsocialismens starke man, Gamal Abdel Nasser, som grep makten i en statskupp 1952, fortfarande modell för politiskt ledarskap.

I dag är den globala kapitalismen både väldigt lik sig själv och totalt annorlunda. Kapitalister behöver fortfarande staten, men i takt med att kapitalet har avterritorialiserats, har kapitalisterna snarast kommit att behöva en stat vilken som helst, som försvarar deras intressen, snarare än en specifik stat. Allt det arbete som staten gjorde för sina kapitalister under tidigare århundraden – att göra småbönder till exportjordbrukare, mobilisera arbetskraft för industrierna och konsumenter för den globala marknaden – är en gång för alla uträttat. Dagens ekonomi vilar på en större mängd globalt nätverkande arbetare och konsumenter än någonsin tidigare i historien. Detta hindrar förvisso inte västerländska stater från att fortfarande kraftigt subventionera sina industrier. EU subventionerar exempelvis bomullsproduktion i Spanien och Grekland på nivåer som ligger mellan 160 och 189 procent över världsmarknadspriset, vilket slår hårt mot producenter i Afrika och på andra håll.

Att dyka ner i den nya forskningen kring kapitalismens förflutna och samtid är förenat med en viss risk, nämligen att man kommer ur det hela mer förvirrad än man klev in. Kapitalismen tycks bära så många skepnader att det är lätt att undra: om kapitalismen beskriver allt, beskriver den då inte också inget? Vad finns kvar som inte är kapitalism? Lättare var det när det räckte att läsa några sidor i Kapitalet för att veta att kapitalism är att tjäna pengar på pengar. Marx menade ju att kapitalismen vände upp och ner på den ekonomiska ordningen: medan man tidigare investerade för att producera varor, investerar man under kapitalismen för att generera kapitalökning. Det vill säga, målet är att generera kapital, inte varor.

Men på sätt och vis är det precis denna gamla definition som utgör den röda tråden i den nya kapitalismforskningen också. Även för Desan, Beckert, Baptist och Johnson står kapitalet i centrum, vare sig det handlar om Lancashire, Detroit eller Wall Street. Den finansiella sidan av kapitalismen utgör en fast punkt för dessa historiker, som ser en tydlig röd tråd från bomulls- och slavhandeln under 1700-talet till dagens renodlade finanskapitalism. Samtidigt gör det kapitalismen något oformbar, som ett slags amöba som ständigt ömsar skinn och organiserar land, kapital och framför allt olika former av arbetskraft på ständigt nya sätt – allt för att generera högsta möjliga kapitalökning. Men enligt Beckert är det just detta som gör kapitalismen till en revolutionär kraft, en permanent revolution stadd i ständig utveckling.

”Nu är det väl revolution på gång?” undrade Bob Hund och tyckte att ”väntan börjar bli lång.” Men revolutionen började för länge sen.

Fredrik Meiton är historiker verksam vid Northwestern University och gästredaktör på Respons.

Behandlade titlar
· Wendy Brown, Undoing the ­Demos – Neoliberalism’s Stealth Revolution (Zone Books, 2015).
· Christine Desan, Making Money – Coin, Currency, and the Coming of Capitalism (Oxford ­University Press, 2014).
· Sven Beckert, Empire of Cotton – A Global History (Knopf, 2014).
· Walter Johnsson, ­River of Dark Dreams – Slavery and Empire in the Cotton Kingdom ­(Belknap Press, 2013).
· Edward E. Baptist, The Half has Never Been Told – Slavery and the Making of American ­Capitalism (Basic Books, 2014).

– Publ. i Respons 1/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet