Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

4/2016

Tema: Vilka ideal ska få blomstra vid våra universitet? Hur långt kan New Public Management drivas och är Humboldttraditionen lösningen?
Tema i detta nummer:
Universitetets idé – Vilka ideal ska få blomstra vid våra universitet?

I detta nummers tema bjuder Johan Östling på en exposé över Humboldttraditionens historia i Tyskland och argumenterar för att Wilhelm von Humboldts ideal har relevans än i dag. Thomas Karlsohn följer den anglosaxiska liberal arts-traditionen och demonstrerar hur aktuell den är i den samtida amerikanska debatten. Jenny Björkman i ett samtal med Helga Nowotny, veteran i europeisk forskningspolitik, om tendenser i 2010-talets vetenskapliga värld.

Se alla texter

Tema

Universitetets idé – Vilka ideal ska få blomstra vid våra universitet?
Konflikter och korsbefruktningar i amerikansk universitetshistoria
Thomas Karlsohn

Väsentliga delar av den amerikanska forskningens och utbildningens framgångar ligger i idémässig inspiration från den tyska universitetsmodellen. Samtidigt har den engelska collegemodellen haft ett stort inflytande och därmed inriktningen på så kallade liberal arts, som genom breda studier av enskilda ämnen vill träna upp allmänna färdigheter som går att överföra till olika sysslor. Men tron på de generella studiernas betydelse är inte lika stark som tidigare och en osäkerhet på värdet av universitetsstudier tycks bli allt vanligare.

Inte sällan betraktar vi på vår sida Atlanten de högre utbildningsinstitutionerna i USA med beundran eller avund. Landets främsta lärosäten är världsledande och många av de institutioner som befinner sig något snäpp längre ner i hierarkin är med våra mått mätt också fantastiska miljöer. De genererar förträfflig forskning utförd av världsledande auktoriteter. De erbjuder högklassig undervisning förmedlad av engagerade och skickliga lärare med begränsat arbetsbeting och motiverade studenter. Många amerikanska universitet och colleges har dessutom sociala och ekonomiska relationer till förutvarande studenter eller det omgivande samhället som vi bara kan drömma om i Sverige.

Ofta bortser vi i vår förtjusning från det faktum att en stor andel av de tusentals amerikanska institutionerna med eftergymnasial utbildning är inrättningar som befinner sig någonstans på en fallande skala av medelmåttighet. Det är vanligt att de hemsöks av kvalitetsproblem. Fjärran från toppuniversiteten finns samhälleligt och privat finansierade lärosäten där förutsättningarna i dag försämras snabbt. Ekonomin urholkas där när det offentliga understödet sinar. Terminsavgifterna stiger brant samtidigt som undersökningar visar att examina från utbildningsinstitutioner i mellanskiktet inte längre har samma symbolvärde som de tidigare haft.

Dessa förändringar har skapat debatt. Under senare år har inlägg som Richard Arums och Josipa Roksas – även i Sverige uppmärksammade – Academically Adrift (2011) till och med rest frågan om det alls är meningsfullt för ungdomar att söka sig till högre utbildning. Enligt denna studie går det för nästan hälften av den stora kohorten collegestudenter i mellanskiktet inte att empiriskt belägga några som helst kunskapsmässiga framsteg under de två första åren. För en dryg tredjedel kvarstår nollresultatet även efter att det fjärde utbildningsåret är avslutat. Visserligen kan invändningar riktas mot både utgångspunkter och metoder i Arums och Roksas undersökning, men det råder inget tvivel om att den tydliggör fenomen som många akademiker erfarit och oroas över.

På den kommersiella sidan finns numera gigantiska utbildningsanordnare som genom standardiserad nätundervisning tillhandahåller överkomliga yrkesrelaterade kurser, som visserligen ger många mindre bemedlade tillgång till en arbetsmarknad som annars hade varit stängd. Men stordriften, den instrumentaliserade undervisningen och de torftiga studiesociala omständigheterna vittnar ändå om krassa realiteter orsakade av en hård klassmässig skiktning. Rika kan välja det som kallats the party pathway, det vill säga nätverksbyggande festliv kombinerat med excellent live-undervisning vid prestigeinstitutioner. Ungdomar från lägre sociala skikt förpassas däremot till marginalen. Ibland tvingas de uppsöka tvivelaktiga lärosäten där de i värsta fall får hålla till godo endast med digital kunskapsförmedling via massproducerade halvfabrikat.

Det numera hårt ansatta Nasdaq-noterade University of Phoenix har av många framhållits som ett skräckexempel. Detta megaföretag erbjuder standardiserade utbildningsmoduler riktade till resurssvagare grupper som finansierar sina studier med lån. Antagningen saknar spärrar och så gott som alla lärare undervisar på timbasis. Fast anställning förekommer inte, forskningsanknytningen är ofta avlägsen eller obefintlig och andelen studenter som tar examen är låg.

Liknande problem förekommer på många andra håll och de har dessutom motsvarigheter även utanför den vinstdrivande sektorn. Ett av kritiker uppmärksammat tecken i tiden är utvecklingen vid Arizona State University, även det beläget i Phoenix. Där har rektorn Michael Crow lett en omstrukturering av verksamheten i vilken kollegiala procedurer ersatts av så kallat kraftfullt ledarskap med linjestyrning och näringslivslika organisationsformer. Arrangemanget har Crow lanserat under baneret New American University.

Sådana exempel har ytterligare underblåst debattviljan. Avskärmade eliter, social snedrekrytering, urholkning av traditionella akademiska värden och ren lurendrejeriverksamhet i den högre utbildningsbranschen har blivit föremål för en lång rad kritiska skrifter och undersökningar. Exempel från senare år är Elizabeth A. Armstrongs och Laura T. Hamiltons Paying for the Party (2013), Suzanne Mettlers Degrees of Inequality (2014) och David Halperins Stealing America’s Future (2015).

Det amerikanska universitetsväsendet är alltså en särpräglad blandning av yppersta kvalitet, akademisk misär och allt som ryms i spannet däremellan. Hur ser de historiska rötterna till detta system ut? Vilken är dess idémässiga bakgrund?

En ingång till svaren på sådana frågor öppnar sig när man betraktar den akademiska idédebattens relation till det som varit. Jämfört med vårt svenska och europeiska sammanhang tycks nämligen medveten aktivering av universitetshistorien vara vanligare i USA. Hos oss inskränks referenserna till historien ofta så mycket att de snarast framstår som innehållslösa gester utan solidare förankring i det förgångna (jämför Johan Östlings skildring av den tyska diskussionen härintill). Förvisso finns det viktiga undantag från detta mönster, men den allmänna tendensen är att debattörer åkallar nedärvda akademiska principer och ideal som om dessa vore naturgivna och oberoende av varje konkret historisk kontext. Överraskande många inlägg i den amerikanske miljön närmar sig analysen av universitetets nutida belägenhet och framtida öde på andra sätt. Inte sällan tematiserar de explicit den utveckling som ledde fram till 1900-talets guldålder och som enligt åtskilliga kritiker nu gått i stå eller rentav vridits tillbaka. Paradoxalt nog utmärks diskussionen i USA – alltså på den plats som under århundraden sagts vara den moderna historielöshetens främsta boning – av en sensibilitet inför det förflutnas betydelse som annars brukar tillskrivas europeisk kultur.

En förklaring till engagemanget i historien är utan tvivel att man i Nordamerika är mer uppmärksam på de viljemässigt skapande momenten i traditionsformering och kollektiv identitetsbildning. I en relativt ung nation med ett högre utbildningsväsende som inte ens är hälften så gammalt som det europeiska, tycks man också mer upptagen än vi av frågor om förhållandet mellan yttre influenser och egna innovationer. Många utbildningsdebattörer har till exempel starkt velat understryka banden till det västerländska kulturarvet. Andra har tagit kategoriskt avstånd från detta arv och menat att USA:s styrka ligger i möjligheten att bryta sig loss ur förstelnade europeiska kulturmönster och exkluderande kanonbildningar. Själva den retoriska kraftutvecklingen i dessa formuleringsförsök vittnar om en grundläggande osäkerhet och om traditionens aktualitet i egenskap av ett levande och därför omstritt arv.

Ett exempel som väl illustrerar historiens närvaro i debatten är den kanadensiske litteraturvetaren Bill Readings The University in Ruins, utgiven i USA 1996. Boken figurerar fortfarande i diskussionen, även om författaren själv – endast 34 år gammal – avled tragiskt i en flygolycka redan före publiceringen. Readings bok har blivit till något av en klassiker i den högre utbildningens idéhistoria. Ett huvudstråk i dess diskussion är det moderna universitetets allt lösare koppling till det nationellt rotade gemensamma kulturella projekt varur det en gång uppstod. När globaliseringen accelererar under efterkrigstiden – och när den gränsöverskridande kapitalismen successivt omvandlar samhälleliga verksamheter till företagslika organisationer – förlorar universitetet orienteringen. Administratörer, byråkrater och utbildningspolitiker får övertaget och gör innehållslös akademisk excellens till sitt nihilistiska mantra. Därmed blir själva syftet med verksamheten allt svårare att urskilja.

Bill Readings utläggning präglas visserligen – vilket framgår redan av titeln – av en tidstypisk akademisk melankoli. Men samtidigt är boken ingen enkel nostalgiövning, utan ett grundligt försök att tänka igenom förhållningssätt och handlingsmöjligheter efter undergången. Och det intressanta är att det tankearbetet i så stor utsträckning tar vägen över idéhistorien. Readings återvänder inte minst till de tyska arkitekterna bakom uppbyggnaden av det moderna forskningsuniversitetet kring år 1800. Bland annat diskuterar han Wilhelm von Humboldt och det nya lärosätet i Berlin (se Johan Östlings artikel). Det var just Humboldt som ursprungligen kopplade samman de akademiska institutionerna med ett nationalstatligt grundat kulturellt projekt, sprunget ur upplysningens tankevärld.

Kanske kan det framstå som en onödig kringmanöver att röra sig tvåhundra år bakåt och bege sig till den tyskspråkiga världen. Men faktum är att den högre utbildningen och forskningen i Nordamerika historiskt har påverkats mycket från just tyskt håll. Den universitetsmodell som gradvis etablerades i framför allt de tyska protestantiska länderna under 1700-talet blev mycket framgångsrik. Den beundrades på bägge sidor om Atlanten och spelade exempelvis en viktig roll i Sverige när den moderna högre utbildningen tog form hos oss. Inflödet av tyska ideal och organisatoriska lösningar började också tidigt i USA, inte minst på grund av att många amerikanska studenter läste vid de mest framstående tyska lärosätena. Under århundradet mellan 1820 och 1920 rör det sig om över 9000 personer.

Även många forskare gjorde resan över till Europa. Några av dem fick sedan ledande roller inom det akademiska livet på hemmaplan och de byggde sin verksamhet på erfarenheterna av utlandsvistelserna. Stilbildande institutioner som Johns Hopkins University i Baltimore (öppnat 1876) formades med utgångspunkt i de principer som vi förknippar med Humboldts namn – betoning av den inre akademiska friheten, den vetenskapliga verksamhetens centrala roll, oberoendet gentemot externa intressenter, det nära sambandet mellan forskning och undervisning, seminariets och föreläsningens pedagogiska betydelse och så vidare.

Väsentliga delar av förklaringen till den amerikanska forskningens och högre utbildningens triumfer under 1900-talet ligger alltså i den idémässiga inspirationen från den tyska modellen. Men samtidigt är denna ingrediens bara en av många smakgivare i en mycket komplex och variationsrik brygd där inhemska komponenter är minst lika viktiga. Åtskilliga kommentatorer har framhållit just betydelsen av den lokalt särpräglade men samtidigt utländskt influerade idéblandningen för det amerikanska forskningsuniversitetets framgångssaga. Ett av många recensenter prisat exempel från senare år är sociologen Jonathan R. Cole och hans bok The Great American University (2009).

Den förmodligen viktigaste formande faktorn för det amerikanska högre utbildningslandskapets idémässiga topografi är annars en ytterligare transatlantisk influens vid sidan av den tyska. Om 1800-talet och början av 1900-talet präglades av en tyngdpunktsförskjutning i riktning mot Göttingen och Berlin så hade kontinentens framväxande högre utbildningsväsende långt dessförinnan påverkats i grunden av engelska inspirationskällor. Redan den första högre utbildningsinstitutionen i USA skapades efter engelsk förlaga. John Harvard – den präst och utbildningsivrare som år 1639 fick ge namn åt det sedermera världsberömda lärosätet i Massachusetts – hade läst vid Christ College i Cambridge. Orten där den nya inrättningen låg fick sitt namn efter den engelska universitetsstaden.

Vad skiljer ut de engelska föreställningarna om universitetet? Ett särmärke är accentueringen av den så kallade college-modellen. Den hade visserligen en viktig förlaga vid medeltidens Parisuniversitet, men den blev också tidigt dominerande i Oxbridge. Enligt den organisation som modellen föreskrev skulle lärare och studenter leva tillsammans i en nära och familjär samvaro. De förstnämnda hade att leda, stimulera och uppfostra de senare, samtidigt som de överförde kunskaper i en starkt känsloimpregnerad gemenskap. Detta liv utspelades vanligen i avskilda sammanslutningar med egna byggnader. Inramningen var monastisk, banden till den religiösa sfären var fasta och lärarna utan undantag prästvigda. Undervisningens avgörande betydelse betonades starkt och forskning i modern mening var ett okänt fenomen. Miljöerna låg ofta på behörigt avstånd från storstadslivets distraktioner och lockelser.

Collegemodellen hade stor betydelse när den nordamerikanska högre utbildningen växte fram. Lärosätet i den nya världens Cambridge hette till exempel ursprungligen Harvard College. Ett flertal andra institutioner, som Yale (öppnat 1701) och Princeton (1746), hade samma inspirationskälla. Ett viktigt inslag i det utbildningsinnehåll som fyllde dessa institutioner – och som skilde dem från de tyska motsvarigheterna – var inriktningen på så kallad liberal education (med synonymer som liberal arts och liberal arts education). Denna idé går ytterst sett tillbaka på antikens pedagogiska tankegods och på de fria konster (artes liberales) som under medeltiden studerades vid universitetens filosofiska fakulteter. Den innefattar breda grundstudier och ska inte förväxlas med konst i modern och snäv bemärkelse. I stället inkluderas en bred uppsättning discipliner.

I USA introducerades och omformades denna tradition tidigt. Den bildar numera en rik palett av olika studiegångar med breda upplägg. Vanligen omfattar liberal arts-utbildningar fyra år där den första tiden ägnas åt grundstudier vilka historiskt sett varit inriktade mot ett core curriculum av obligatoriska kurser. Inte sällan har de inkluderat klassikerläsning och centrala verk i den västerländska traditionen. Numera är utbildningsvägarna otaliga, men ofta innehåller de inledande moment av skrivträning och muntlig kommunikation. Inte sällan rymmer de även samhälls- och naturvetenskapliga valmöjligheter vid sidan av det humanistiska stoffet.

En idégivare som mer än någon annan kommit att förknippas med liberal education är den engelske konvertiten och katolske kardinalen John Henry Newman. Anledningen är att han i början av 1850-talet fick i uppgift att grunda ett katolskt lärosäte i Dublin. I samband med det arbetet höll han en serie föreläsningar som sedermera utgavs under titeln The Idea of the University. Denna volym har haft ett oöverskådligt inflytande och är fortfarande en given referenspunkt i anglosaxisk universitetdebatt på bägge sidor om Atlanten. Än i dag för uppmärksammade kritiker av den högre utbildningen ingående samtal med Newman. Ett exempel på det är den engelske litteraturvetaren Stefan Collinis What Are Universities For? (2012).

Newman var själv utbildad vid Oxford, och den idealbild av det akademiska livet som han målade upp var starkt präglad av hans personliga erfarenhet. Det innebar bland annat att han tonade ner forskningens roll (även om han inte var fullt så negativ till det vetenskapliga arbetet som många av hans uttolkare velat göra gällande). Universitetet var för honom i första hand en undervisningsinstitution, närmare bestämt en inrättning som hade till uppgift att kultivera yngre människors intellekt. Studenterna skulle bland annat bibringas självständighet, uthållighet, kritisk granskningsförmåga och säkerhet i omdömet. Just denna föreställning är ett inslag i Newmans tänkande som varit påtagligt närvarande i den amerikanska debatten. Enligt den är en av den högre utbildningens huvuduppgifter att genom breda studier av enskilda ämnen träna allmänna färdigheter och därigenom frambringa det vi i dag benämner generisk kunskap eller transferable skills.

Den tradition som Newman representerar är ett ytterligare exempel på det förflutnas närvaro i den samtida amerikanska universitetsdiskussionen. Dels därför att den alltjämt utgör en historisk källa att ösa ur i nuet, dels för att den själv betonar vikten av att förhålla sig till det förgångna. Bägge dessa aspekter syns tydligt i den intensiva debatt som förts kring liberal education de senaste decennierna. Under 1980- och 1990-talet blev nämligen denna del av den amerikanska högre utbildningen en arena där många av de djupgående motsättningar som går under namnet the culture wars utspelades.

Dessa konflikter kretsade kring fenomen som politisk korrekthet, feminism, multikulturalism och sanningsrelativism (och de har för övrigt nyligen blivit föremål för en ambitiös och detaljerad genomgång i historikern Andrew Hartmans bok A War for the Soul of America, 2015). På ena sidan av skranket stod nykonservativa agitatorer som Roger Kimball och Dinesh D’Souza. Med sina böcker Tenured Radicals (1990) och Illiberal Education (1991) gav de starkt kritiska skildringar av ett vänstervansinne som grasserade vid landets ledande lärosäten. På andra sidan fanns motståndare som Chicagofilosofen Martha Nussbaum. Hon mobiliserade i boken Cultivating Humanity (1996) det antika idéarvet för att ge traditionen från Newman en medborgerligt emancipatorisk inriktning i globaliseringens tidsålder.

I dag är skärmytslingar av det slaget sällsyntare. I stället diskuteras nu det hot mot liberal education och humaniora i allmänhet som enligt många växer snabbt. En av de första att slå på varningstrumman var just Martha Nussbaum när hon i sin Not for Profit (2010) talade om en pågående tyst kris. Senare har flera inlägg tagit upp samma fenomen som hon pekade på, det vill säga nedgången för de traditionella grundstudierna inom humaniora.

Ett färskt och omtalat exempel på en bok med sådan tematik är journalisten och författaren Fareed Zakarias In Defence of a Liberal Education (2015). Zakaria visar på en dyster utveckling och redogör för statistik som belägger att antalet studenter inom humanistiska ämnen minskar stadigt. Dessutom pekar han på en förskjutning i debattklimatet där allt fler öppet hävdar att humanistiska kunskaper är irrelevanta i vår tid. Självaste president Obama påstod för ett par år sedan i en famös vändning att människor kan uppnå så mycket mer med konkret och skickligt hantverkskunnande än med en examen i konsthistoria.

Fareed Zakaria formulerar – som redan hans titel kungör – ett försvarstal för liberal education. Men mitt i all sin vällovliga ambition att lyfta fram det individuella, kulturella och samhälleliga värdet av humaniora och breda studier framstår hans bok i långa stycken som ett fattigdomsbevis. Författaren är påtagligt fantasilös när han tar parti för den typ av utbildning som han själv genomgått och uppskattat i sin ungdom. Huvudargumenten för liberal education verkar för Zakarias del vara att studierna ger goda kunskaper i att skriva och tala inför publik. Sådana färdigheter är onekligen gångbara inom många yrken, men de utgör knappast en stabil legitimeringsgrund för ämnen som filosofi, historia eller litteratur. I övrigt är argumenten till stor del ekonomiska. Humaniorastudier kan enligt Zakaria bidra till ökade inkomster för näringslivet eftersom de vidgar vyerna och förmedlar att annat än matematik och hård vetenskap kan vara viktigt. Mark Zuckerberg läste till exempel klassisk grekiska och psykologi innan han skapade Facebook.

Felet med Zakarias bok är inte argumenten i sig, utan att de i så ringa grad kompletteras av ambitiösare tankearbete. Det är en tydligt instrumentell kunskapssyn som möter läsaren. Författaren ser sig tvungen att återkommande och på detaljnivå peka ut hur studierna kan omsättas i specifika yrkeskarriärer, konkreta ekonomiska framsteg och samhälleliga nyttigheter. Som en effekt av dessa utpekanden tonar en osäkerhet fram. Zakaria ger få ledtrådar till andra funktioner för humaniorakunskaper och tycks därför tvivla mitt i sin kraftfulla apologi. Han förefaller helt enkelt inte lita på att det – bortom fördelarna med att människor lär sig sådant som motsvarar givna uppgifter i ett alltigenom förutbestämt sammanhang – finns goda skäl för universitetsstudier.

Detta slags osäkerhet verkar ha blivit allt vanligare i vår samtid. Den förekommer i många länder och är inte isolerad till humaniora. Inte minst i USA fanns tidigare en stark tro på de generella studiernas betydelse och på att samma kunskap kan spela viktiga roller i olika sammanhang. Men den tron tycks inte lika stark i dag som den en gång var. Både den tyska och den engelska traditionen – som vi sett de två viktigaste historiska influenserna i den nordamerikanska högre utbildningen – har historiskt förmedlat en grundläggande tillit till att universitetet har någonting helt eget att bidra med. Detta bidrag får sitt stora värde trots, eller snarare på grund av, att relationerna till omvärlden inte är entydigt fixerade.

Ett sätt att motverka den bristande tilliten är att återigen försöka formulera universitetets roll genom att låta tankarna om framtiden passera via historien utan att de tillåts stelna i dess grepp. Att människor som reflekterar kritiskt över universitetsväsendets utveckling griper sig an den uppgiften är lika angeläget på andra sidan Atlanten som här hos oss.

Thomas Karlsohn är docent i idé- och lärdomshistoria och lektor vid Uppsala universitet. Han utkommer i höst med källtextsamlingen Universitetets idé (Daidalos).

 

– Publ. i Respons 4/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet