Föregående

nummer

Söndag 23 juli 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.

Analys/Reportage

Konfliktundvikande visioner
Respons har låtit Olof Petersson läsa slutbetänkandet från regeringens Framtidskommission.
Olof Petersson

Ambitionen att undvika problem och i stället se möjligheterna har fått kommissionen att avstå från komplikationerna och motsättningarna.

I slutet av mars 2013 kom slutrapporten från den av regeringen tillsatta Framtidskommissionen, författad av huvudsekreteraren, medie­professorn Jesper Strömbäck, Svenska framtidsutmaningar (Ds 2013:19). För säkerhets skull försäkrar de fyra partiledarna i förordet att de ”står bakom” rapporten. Så skriften bör läsas som en mer eller mindre officiell röntgenbild av den svenska regeringens tankegångar.

Det är inte svårt att formulera en rad vänliga omdömen efter att ha läst de drygt 300 sidorna. Så bra att regeringen försöker sätta in sin politik i ett längre tidsperspektiv och att detta äger rum inför offentligheten, med underlagsrapporter, webbplats, seminarier och uppmaningar till fortsatt debatt. Så bra att olika forskningsprojekt och expert­rapporter sammanfattas och åskådliggörs på ett lättillgängligt sätt och att välkända resonemang kompletteras med en del nya faktauppgifter.

Så nu kan vi inte längre säga att vi inte visste. Att globaliseringen och teknikutvecklingen innebär stora utmaningar. Att den hållbara tillväxten innebär stora utmaningar. Att den demografiska utvecklingen innebär stora utmaningar. Att migrationen och integrationen innebär stora utmaningar. Att demokratin och jämställdheten innebär stora utmaningar. Att den sociala sammanhållningen innebär stora utmaningar. Kort sagt: att Sverige står inför en rad viktiga framtidsutmaningar. Så var det sagt.

Ordet ”utmaning” är centralt hos Framtidskommissionen. I debatten tolkas utmaningar ofta som problem, skriver man och fortsätter: ”Perspektivet i den här rapporten är ett annat.” Framtidskommissionen vill inte prata dagspolitik eller ens konkreta förslag utan rikta uppmärksamheten på ”konsekvenser av olika samhällsprocesser i samhället”. Adressaten är inte bara ”svensk politik” utan också ”svenska företag, ideella organisationer samt alla medborgare”. Vi uppmanas inte bara tänka på problem utan också förstå att utmaningarna kan ”öppna upp möjligheter”.

Återigen kan man sympatisera med Framtidskommissionen. Det finns i nyhetsrapportering och offentlig debatt en slagsida åt de negativa budskapen. Det kan därför förtjänas att särskilt lyfta fram möjligheter och andra positiva aspekter. Negativa budskap kan vara självförstärkande – om man inte tror att man kan påverka så avstår man från att ens försöka. Men maktens cirklar kan också vara självförstärkande. Framtidskommissionen kan läsas som ett försök till empowerment. Om vi bara förstår de förändringar som pågår och inser att vi ingår i en globaliserad värld, har vi goda förutsättningar att påverka vår egen framtid.

Men Framtidskommissionen hamnar här i en pedagogisk uppförsbacke. Det är lättare att skriva om problem i betydelsen dåliga nyheter. Sådana kan göras konkreta, hotfulla och dramatiska. Utmaningar blir däremot lätt diffusa, banala, trosvissa och allmänt ointressanta. ”Det kan låta självklart”, konstaterar Framtidskommissionen på ett par ställen och man är böjd att hålla med. Slutrapportens utmaningar är ofta vagt formulerade. Två exempel: ”Tillsammans innebär globaliseringen och teknikutvecklingen att efterfrågan på arbetskraft och kompetens förändras.” ”Att hitta bättre sätt att bidra till en snabbare integration på både den nutida och den framtida arbetsmarknaden är därför en mycket viktig utmaning.” Frågan är om sådana allmänt hållna sentenser kan provocera fram den debatt som kommissionen efterlyser.

Framtidskommissionen skriver att vi bör anta framtidens utmaningar. Men man kan kritisera Framtidskommissionen för att inte riktigt ha tagit sig an sina egna utmaningar. Man kunde ha drivit analysen ett steg längre och gjort den betydligt mer spännande. De olika trenderna beskrivs var för sig men inte samlat. Vilka inbördes samband finns mellan de olika områdena? Bidrar utvecklingen inom ett visst område till att förbättra eller försämra utvecklingen inom ett annat område?
Med sex olika teman finns det teoretiskt sett femton olika konfliktytor. Några samband är uppenbara. Att migration och demografi hänger ihop ligger i sakens natur, liksom klimatpolitik och teknikutveckling. Men andra samband har inte uppmärksammats i samma utsträckning. Hur är det med teknikutvecklingens samband med den demografiska prognosen om en åldrande befolkning? Och hade det inte varit intressant att höra Framtidskommissionens mening om vad en stärkt social sammanhållning kan få för konsekvenser för demokrati och jämställdhet?

Jaha, nu börjar recensenten tänka i termer av problem, skulle Framtidskommissionen förmana. Det var ju det vi kom överens om att inte göra, i stället för problem skulle vi se till utmaningarna. Mitt omedelbara genmäle är att man inte har antagit utmaningen att reflektera över begreppet problem. Det verkar som om ”problem” av Framtidskommissionen bara uppfattas som negativa nyheter. Men ordet problem kan också betyda något annat, något utmanande. Problem är detsamma som obesvarade frågor, något som pockar på en lösning, något ännu okänt. Problemlösning är livsluft för alla nyfikna, inte minst forskare, kanske till och med politiker.
I en missriktad ambition av att undvika ”problem” har Framtidskommissionen avstått från komplikationerna, konflikterna, motsättningarna och skärningspunkterna. I kommissionens stora material finns det ju ändå så många observationer som väcker frågor och som borde intresserat regeringens fyra partiledare med omgivande rådgivare.

En rapport om arbetslösheten bland somaliska flyktningar jämför med några andra länder där etniska organisationer fungerar som dörröppnare för invandrare. I Sverige är den produktiva jorden däremot inhägnad av myndigheter, skriver forskarna Benny Carlsson, Karin Magnusson och Sofia Rönnqvist. ”Den svenska politiken går närmast ut på att stödja invandrarföreningar som ägnar sig åt kultur medan övriga frågor ska hanteras av myndigheter.”
De allmänna resonemangen om kreativitetens betydelse kunde också fått skärpa om man hade vidareutvecklat Eva Bergquists resonemang i en rapport om kulturbaserad kreativitet och den nya deltagarkulturen.

Hur många intressanta observationer man än kan hitta i Framtidskommissionens rapporter så handlar det ändå om ett snävt urval. Slutrapporten ger själv exempel på områden som man inte tar upp, såsom företagande, arbetsmarknad, forskning, hälsa och säkerhetspolitik. ”Ingen utredning kan emellertid behandla alla dessa frågor”, tillfogar kommissionen och det är i och för sig riktigt.

Framtidskommissionen har haft syftet ”att identifiera de samhällsutmaningar som Sverige står inför på längre sikt”. Men redan när arbetet sattes igång var svaret delvis givet. Urvalet av huvudområden speglar alliansregeringens politiska prioriteringar och de fyra partiledarnas specialintressen: Reinfeldt den åldrande befolkningen, Lööf grön tillväxt, Hägglund social gemenskap och Björklund jämställdhet, demokrati och integration.
Det kan vara av intresse att reflektera över om Framtidskommissionens urval har en viss genomgående tendens. Vad är det som förenar ämnen som globalisering, teknikutveckling, klimatfrågor, demografi, demokrati, migration och social sammanhållning? En gemensam nämnare är att det rör sig om utmaningar som i allt väsentligt ligger utanför politikens sfär.

Den svenska regeringen är inte ensam om detta speciella perspektiv. När regeringen i Norge tillsatte en maktutredning för ett drygt årtionde sedan fanns samma syn på framtidsutmaningarna. Då pekade man ut ett antal områden som särskilt viktiga att uppmärksamma, exempelvis globalisering, teknologisk utveckling, miljöutmaningar och migration. Det är kanske så regeringar ser på sin omvärld. Externa krafter är i rörelse och regeringsmakten riskerar att hamna på undantag.
Men det är någonting som fattas i denna uppräkning av politikernas konkurrenter. Demokratins problem har inte bara externa utan också interna orsaker. Den svenska maktutredningen utmynnade i slutsatsen att institutionell tröghet och en oförmåga att kritiskt analysera sig själv var en viktig orsak till det politiska systemets problem. Framtidskommissionen har däremot föga att säga om politikens systeminterna orsaker och processer.

Slutrapporten innehåller förvisso ett avsnitt om demokrati och jämställdhet. Här förtecknas ett antal utmaningar. De politiska partierna tappar medlemmar. Tidningsläsningen minskar och allt fler undviker att ta del av den kvalificerade nyhetsrapporteringen. Beslutsprocesserna blir alltmer komplexa, framför allt genom medlemskapet i EU. Valdeltagandet i resurssvaga grupper stagnerar. Våldsbejakande extremism har blivit en stor utmaning. Det finns viss risk för ökad korruption i det offentliga systemet. Det finns kvarstående löneskillnader mellan män och kvinnor. Kvinnor blir sällan entreprenörer och företagare.
Slutsatsen ger sig själv. Regeringen anser att demokratin skulle bli bättre om vi medborgare skärpte oss. Vi borde vara med i något politiskt parti, vi borde prenumerera på morgontidningar, bli mer toleranta, inte lockas ta emot mutor och arbetsgivarna borde bli mer rättvisa mot kvinnorna. Beslutsprocessernas komplexitet kanske vanligt folk inte kan göra så mycket åt, men det är hur som helst inte regeringens fel utan orsakerna ligger också här hos någon annan.

Framtidskommissionen kan läggas till ytterligare ett i raden av dokument som illustrerar maktens blinda fläck. Makthavare ser andras makt men inte sin egen. Framtidskommissionen ger bilden av att yttre faktorer leder till utmaningar och att folket lämnar politiken. En minst lika rimlig tolkning är att politikens utmaningar också har självgenererade orsaker och att det är politiken som lämnar folket.

Olof Petersson är stats­vetare.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet