Föregående

nummer

Onsdag 26 april 2017

3/2015

Tema: Historia & fiktion. Romanen, historien och vår bild av det förflutna

Analys/Reportage

Kräver akademisk frihet bodelning mellan vetenskap och politik?
Peter Josephson

Dagens universitetsdebatt domineras av värdeladdade begrepp, som autonomi och kollegialitet, som betyder olika saker beroende på vem som använder dem. Nära besläktat med begreppet autonomi är akademisk frihet, som diskuteras i en ny bok av Stanley Fish.

I dagens universitetspolitiska debatt förekommer vissa begrepp oftare än andra. De har karaktären av vad den brittiske filosofen W. B. Gallie en gång beskrev som essentially contested concepts – starkt värdeladdade begrepp som alla använder men vilkas innebörd är svår att avgränsa eftersom den varierar med språkbrukarens ideologiska preferenser.

Autonomi är ett begrepp som kan hänföras till denna kategori. När förarbetena till 2011 års autonomireform presenterades hette det att syftet var att tillgodose universitetens och högskolornas ”behov av ökad frihet” och att statens inflytande över den akademiska verksamheten i gengäld skulle minska. Lärosätena skulle i högre grad få styra sig själva.

Det lät ju bra, kunde man tycka. Snart stod det dock klart att autonomi här kunde betyda något helt annat än det många först trodde.

Vid svenska universitet och högskolor används av tradition två motsatta styrformer som idealt sett ska komplettera varandra: linjestyrning och kollegial styrning. Kollegiet, som består av de vid universitetet anställda lärarna och forskarna, har haft beslutanderätt i frågor som rört verksamhetens kvalitet. När man förr talade om akademisk autonomi var det inte sällan just detta slags frihet från styre ovanifrån som avsågs. Jämsides med den kollegiala styrningen tillämpar man vid lärosätena emellertid ett annat styre, linjemodellen, där chefer och instanser på olika nivåer fattar beslut som sedan förmedlas nedåt i organisationen till underordnade chefer och instanser. Linjestyrningen används framför allt vid ärenden som rör universitetets status som myndighet. Något förenklat kunde man säga att det gäller ansvaret för den administrativa och juridiska stödverksamheten.

Autonomireformen innebar emellertid inte bara att relationen mellan universitet och stat förändrades utan också att det kollegiala styret försvagades genom att dess tidigare lagstöd upphävdes. Det gjorde att det blev möjligt för de universitets- och högskoleledningar som så önskade att begränsa det kollegiala inflytandet (framför allt genom att ta bort fakultetsnämnderna) och att införa mer av linjemodellens uppifrån-och ned-styre. Autonomi betydde inte längre självbestämmande för forskare och lärare utan större manöverutrymme för chefer och ledningar. Vilken innebörd man för egen del lägger i begreppet autonomi säger i regel något om var man själv står i denna konflikt.

Det är som synes inte möjligt att tala om autonomi (åtminstone inte i traditionell akademisk mening) utan att samtidigt tala om kollegialitet. Det senare begreppet är dock inte heller alldeles oomstritt. Går man tillbaka i tiden upptäcker man snabbt att den betydelse och den värdeladdning som begreppet har i dag inte alltid varit självklar. Ännu så sent som för ett par decennier sedan kunde man tala om kollegialitet i en rent pejorativ mening. Inte sällan avsåg man då ett slags missriktad lojalitet med och anpasslighet till det akademiska kollektivet. I en miljö där man värdesatte originalitet och självständighet var kollegialitet något man gjorde klokt i att undvika.

Den betydelseförändring som begreppet senare har genomgått hänger samman med introduktionen av nya organisationsformer inom den akademiska världen, till exempel sådana som autonomireformen i Sverige har berett vägen för. Många, även utomlands, har pekat på att toppstyrningen av högskolorna har ökat och att allt fler universitetsledningar organiserar verksamheten på ett sätt som leder tankarna till det privata näringslivet. I denna situation har kollegialiteten blivit en enande banderoll under vilken forskare och lärare samlats för att försvara vad de uppfattar som hotat: den på akademisk sakkunskap grundade rätten att bestämma över den egna verksamheten.

Kollegialitetens anhängare är dock inte alltid överens om hur denna princip ska tillämpas i praktiken. Detta blev om inte förr uppenbart i samband med den så kallade rektorsstriden vid Uppsala universitet nyligen. Tre vicerektorer, två ställföreträdande vicerektorer samt sex dekaner (samtliga kollegialt valda) undertecknade i februari 2014 ett upprop med krav på rektor Eva Åkessons omedelbara avgång. När Åkesson meddelade att hon trots kritiken avsåg att sitta kvar ålåg det universitetets styrelse, konsistoriet (där representanter för kollegiet är i minoritet), att ta ställning i ärendet. När konsistoriet i sin tur förklarade att det hade fortsatt förtroende för rektor valde i stället vicerektorerna att lämna sina uppdrag. Vissa professorer vid lärosätet gav vid beskedet uttryck för lättnad. Enligt dem var resultatet inte bara glädjande i största allmänhet utan dessutom att betrakta som ”en seger för kollegialiteten”. Andra – och förmodligen fler – menade att just kollegialiteten nu hade lidit ett svårt nederlag. Exakt vad man i respektive fall menade med kollegialitet kan man förstås diskutera. Det är också en av de frågor jag gissar att man kommer att vilja ge svar på när man i framtiden studerar begreppets historia.

Ett annat omstritt begrepp, besläktat men inte synonymt med autonomi och kollegialitet, är akademisk frihet. Det är ett begrepp med långa anor. Bo Lindberg har i en uppsats i det senaste numret av idé- och lärdomshistorikernas årsbok Lychnos analyserat dess förekomst och innebörd ”före moderniteten”, det vill säga fram till en bit in på 1800-talet. Det är dock först från och med den period då Lindberg sätter punkt som begreppet utarbetas på ett sätt som tydligt pekar fram emot vår egen tid.

Det sker närmare bestämt i samband med det moderna forskningsuniversitetets framväxt. Diplomaten och språkforskaren Wilhelm von Humboldt – som under sin tid vid det preussiska utbildningsministeriet i början av 1800-talet lät anlägga det senare mönsterbildande universitetet i Berlin – har i efterhand lyfts fram som något av en hjälte i den akademiska frihetens historia. I en numera klassisk promemoria från 1809, där han drar upp riktlinjerna för det universitet han avser att grunda i Berlin, förklarar han att en universitetslärare måste ha rätt att utöva sin vetenskap, utan att behöva anpassa sig till krav och restriktioner utifrån.

Man kan fråga sig hur många av dem som i dag vårdar arvet efter Humboldt som verkligen har läst den text där dessa idéer formuleras. Gör man det upptäcker man att den frihet som Humboldt gjorde anspråk på för universitetslärarnas räkning köptes till ett tämligen högt pris. Humboldt motsatte sig nämligen tanken på att kollegiet skulle ges rätt att utse nya professorer. Vid akademierna, där man endast bedrev forskning, kunde man själv sörja för nyrekryteringen, men universitetens uppgift var att fostra framtidens ämbetsmän och enligt Humboldt låg det därför i statens intresse att själv kontrollera utnämningarna. Man kan diskutera i vilken utsträckning han kunde förutse hur denna princip senare skulle komma att användas. Under alla omständigheter gav den staten möjlighet att spärra tillträdet till universiteten för kandidater som av ett eller annat skäl uppfattades som politiskt misshagliga. Den frihet som rådde vid tyska universitet var förvisso stor under 1800-talet. Kruxet var bara att den i praktiken var reserverad för forskare och lärare som sympatiserade med den rådande ordningen.

Flera utförliga deklarationer om den akademiska friheten härrör från åren strax efter sekelskiftet 1900. Det var en period då högskollärare både i Europa och USA slöt sig samman i fackföreningar och andra organisationer och uppvaktade statsmakterna med krav på att bättre tillgodose vad de uppfattade som sina professionella intressen och privilegier. Det Tyska Högskollärarförbundet arrangerade sin första nationella kongress 1908. Delegater för de flesta lärosäten i riket möttes i Jena i det uttalade syftet att anta en för alla delstater gemensam resolution om forskningens och undervisningens frihet (vilken i allt väsentligt kom att överensstämma med de principer som Humboldt hundra år tidigare hade förordat.)

Liknande initiativ förekom även i andra länder. Sju år senare, 1915, antog det då nygrundade American Association för University Professors dokumentet ”Declaration of Principles on Academic Freedom and Academic Tenure”. Deklarationen har i modifierad form bevarats till i dag. Den åberopas regelbundet i debatten fortfarande 100 år efter sin tillkomst.

Det är också i USA som debatten om den akademiska friheten rasar som mest intensivt i vår tid. Det senaste bidraget till den amerikanska diskussionen är Stanley Fishs nya bok Versions of Academic Freedom – From Professionalism to Revolution (University of Chicago Press, 2014). Fish är för svenska läsare förmodligen mest känd som litteraturvetare och som vass kolumnist i New York Times. Han har utöver det länge varit professor i juridik och driver för New York Times räkning också en blogg där han regelbundet diskuterar sådant som universitetens utbildningsuppdrag och värdet av humanistiska studier. Få kunde därför vara bättre skickade att bena ut de juridiska och ideologiska konfliktlinjerna i de kontroverser som i USA nu utspelas kring frågan om den akademiska frihetens omfång och innehåll.

Bena ut och bena ut förresten. Fishs bok är inte avsedd som en opartisk analys av den amerikanska debatten, utan som ett självständigt inlägg i densamma. Utgångspunkten för Fish är att forskar- och läraryrket på många sätt är att betrakta som vilket annat jobb som helst. Den akademiska friheten har för honom inget annat syfte än att göra det möjligt för oss att på bästa sätt fullgöra de uppgifter som åligger oss i vår egenskap av forskare och lärare vid universitet och högskolor. Frihetens omfång måste sist och slutligen motiveras i relation till det akademiska uppdraget.

Somliga i den debatt som Fish deltar i har hävdat att den akademiska friheten på sikt hotas av att man vid universiteten under senare decennier har låtit sig influeras av filosofiska skolor som ifrågasätter traditionella värden såsom sanning och objektivitet. Vetenskapen, sägs det, kan inte längre skiljas från allmänna åsikter och löst tyckande om man gör sig av med föreställningen om en av språket oboeroende verklighet, som vår kunskap kan stämma bättre eller sämre överens med. Utan detta grundantagande är det svårt eller rentav omöjligt att rättfärdiga vissa av de privilegier som forskare och lärare åtnjuter jämfört med andra yrkesgrupper, menar man. Till vad har de sin frihet om inte till att söka sanningen?

Fish ger inte mycket för detta argument. Det finns enligt honom ingen anledning att ta hjälp av filosofin och dess mest anspråksfulla begrepp bara för att avgränsa vetenskapen från andra verksamheter. Den som vill komma underfund med vad som utmärker vetenskap som yrke bör i stället studera den vetenskapliga praktiken, det vill säga hur vetenskap faktiskt utövas. Hur gör man när man tar ställning till om en tolkning av en text eller ett skeende är rimlig eller inte? Hur avgör man om ett experiment motbevisar eller bekräftar en hypotes?

Enligt Fish är det alltså inte så att vi i utgångsläget har en vetenskapsteoretisk doktrin som förser oss med logiskt koherenta definitioner på begrepp som ”sanning” och ”överensstämmelse med verkligheten” och att vi sedan utformar vetenskapliga metoder med denna doktrin som stöd. När man på ett seminarium diskuterar till exempel om en beskrivning av ett visst historiskt förlopp är ”korrekt” eller inte använder vi inte ”korrekt” som en synonym till vad man inom den ena eller andra filosofiska skolan talar om som ”sanning” eller ”objektivitet”. Historiker, fysiker och andra företrädare för de empiriska vetenskaperna har ofta rätt bristfälliga kunskaper i epistemologi, men kan inte desto mindre vara utomordentligt skickliga forskare. ”Saying ’correct’”, förtydligar Fish, ”does not oblige me to come up with a full-blown account of exactly what correctness is, or even to have one. Epistemology does not underwrite my judgment; disciplinary competence does; and challenges to my judgment will come not from the epistemological heights, but from the on-the-ground-in-the-trenches perspective of other competent practitioners.”

En annan diskussion som Fish berör är den som handlar om skillnaden mellan vetenskap och politik. Inte heller här ger han sig in i några resonemang om huruvida denna gränsdragning kan motiveras filosofiskt. Han medger att detta är en komplex fråga. Men det hindrar inte att de flesta kolleger, fastän de kan vara oense om var gränsen går när de diskuterar saken teoretiskt, ändå tenderar att vara överens i de fall då de upplever att gränsen faktiskt överskrids. Fish lutar sig mot Max Weber och dennes ställningstagande för en värdefri vetenskap i föredraget ”Vetenskap som yrke” från 1917. Lika litet som Fish är Weber i detta sammanhang ute efter att övertyga någon om att politik och vetenskap är olika saker. Han förutsätter att den publik han talar till förstår vari skillnaden består och kräver av dem att de ska respektera den. Så här skriver Weber:

”Det är en sak att ta ett praktiskt-politiskt ställningstagande, men en helt annan sak att vetenskapligt analysera politiska strukturer och olika partiers ställningstaganden. Om man talar om demokrati på ett politiskt möte, ska man inte dölja sin personliga ståndpunkt […]. De ord man använder i ett sådant sammanhang är inte medel i en vetenskaplig analys, utan ett medel för att värva röster och få över andra till ens egen ståndpunkt. […] Däremot vore det brottsligt att använda orden på det här sättet i en föreläsning eller i en föreläsningssal. Om man till exempel diskluterar ’demokrati’, då ska man ta upp dess olika former, analysera hur de fungerar, redogöra för vilka konsekvenser den ena eller den andra formen får för livsvillkoren. […] Men den sanne läraren aktar sig noga för att från talarstolen påtvinga studenten en viss politisk ståndpunkt, varken uttryckligen eller genom antydningar.”

Fish är förmodligen inte fullt medveten om hur välfunnen referensen till Weber är i sammanhanget. Webers klassiska fastän ofta kritiserade distinktion mellan ”faktautsagor” och ”värdeomdömen” har tolkats som en rent metodologisk princip. För Weber själv handlade det lika mycket om vad han i ett annat föredrag beskrev som ”praktisk universitetspolitik”.

Jag har ovan nämnt att tyska professorer åtnjöt ett jämförelsevis stort mått av frihet under 1800-talet. När det Tyska Högskollärarförbundet vid mötet i Jena 1908 antog sin resolution om akademisk frihet framhöll man att universitetslärare i Tyskland av tradition hade rätt att framföra även politiska och moraliska övertygelser till studenterna. Däremot ville man inte gå den opinion till mötes som ansåg att man borde ta avstånd från den diskriminering som framför allt socialdemokratiska och katolska lärare länge fick utstå. För dessa grupper var det kring sekelskiftet 1900 i praktiken omöjligt att erövra en professur vid ett tyskt universitet. Diskrimineringen av oliktänkande uppfattades av de flesta likväl inte som en begränsning av den akademiska friheten, utan fastmer som en oumbärlig förutsättning för densamma. Eftersom man inte ville ha några restriktioner för vad som fick läras ut i föreläsningssalarna var det desto mer angeläget att det fanns regler för vem som fick lära ut saker och ting.

Max Weber, som själv deltog i förhandlingarna i Jena, vände i och med kravet på en värdefri vetenskap upp-och-ned på detta resonemang. Lärarna måste enligt honom belägga sig själva med munkavle och avstå från rätten att föra ut sina politiska och moraliska övertygelser från katedrarna. Ifall man bara gav upp detta privilegium skulle man hädanefter kunna rekrytera även katoliker och socialdemokrater till lediga professurer – förutsatt, naturligtvis, att dessa var de bäst lämpade i vetenskapligt avseende. En strikt bodelning mellan vetenskap och politik var för Weber en förutsättning för vad han ansåg vara verklig akademisk frihet.

Liknande diskussioner som den i vilken Weber formulerade kravet på en värdefri vetenskap förs ibland i dagens USA. Fish refererar till skribenter på högerkanten som vill motverka en förment liberal hegemoni inom amerikansk humaniora och som föreslagit att man på universiteten ska kvotera in lärare med en mer konservativ profil. Fish fnyser åt detta krav. Enligt honom skulle det innebära att man slutgiltigt tog adjö av universitetet som idé. ”Demokratin ska bara finnas där den hör hemma”, skrev en gång Weber. Man får förutsätta att Fish skriver under också på den grundsatsen. Det man kunde ha önskat av boken är att han skulle ha tagit frågan om relationen mellan akademisk frihet och kollegialt inflytande på större allvar. Det är, när allt kommer omkring, något av en ödesfråga för universitetet såsom vi fortfarande känner det.

Peter Josephson är fil. dr i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 3/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet