Föregående

nummer

Onsdag 26 april 2017

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Tema i detta nummer:
-Varför förstår inte nationalekonomer ekonomin?

Före krisen ville ledande nationalekonomer övertyga oss om att de ekonomiska krisernas tid var förbi och att marknader korrigerade sig själva. Ju mindre inblandning från staten, desto bättre. Inte nog med att den globala krisen visade att de hade fel, nationalekonomerna bidrog i själva verket till kraschen genom att hävda att den finansiella sektorn inte behövde regleras. Allt pekar på att något är grundläggande fel med de dominerande teorierna och den historiska erfarenheten visar på att stora kriser leder till teoretiska skiften. Men hittills ser man inte mycket av en sådan omprövning. Nationalekonomer är ungefär lika ödmjuka som den finansiella sektorns representanter – om nu kartan inte överensstämmer med verkligheten, tycks det vara kartan som gäller. Är det inte dags för åtminstone en liten depression inom ekonomskrået?

Se alla texter

Tema

-Varför förstår inte nationalekonomer ekonomin?
Länder som är olika för en alltmer likartad krispolitik
Damian Raess & Jonas Pontusson

Att de kapitalistiska systemen skiljer sig åt i västländerna har uppmärksammats av forskningen och det faktum att de drabbats olika av recessionen 2008–09 skulle kanske kunna ses som en bekräftelse på olikheterna. Trots detta har de åtgärder som politikerna i olika länder vidtagit för att bekämpa krisen varit mycket mer likartade än de var vid krisen 1973–74. De åtgärder som står till politikernas förfogande är betydligt färre i dag. Internationella överenskommelser försvårar protektionism och devalvering, metoder som tidigare varit centrala för att bemöta kriser. De intressekoalitioner som tidigare drev fram till exempel protektionistiska åtgärder för att skydda en sektor i kris har också lösts upp. Fackföreningarna har försvagats, kapitalet har blivit rörligare och kan lättare lämna en krissektor. En annan skillnad mellan 1973 och i dag är att skyddet för arbetslösa inte har förstärkts som en följd av krisen.

Den stora recessionen 2008–09 var den största ekonomiska kris som drabbat Västeuropa och Nordamerika sedan den stora depressionen på 1930-talet. Enligt OECD minskade USA:s BNP med 3,9 procent under de två krisåren 2008–09. För Storbritannien gick det ännu sämre (-5,5 procent), för Frankrike bättre (-2,8 procent) och för Tyskland ungefär likvärdigt (-4,0 procent). Sedan 2010 har den ekonomiska tillväxten återhämtat sig, dock långsammare än efter tidigare lågkonjunkturer under efterkrigstiden. Dagstidningar­nas rubriker påminner oss dagligen om hur skuldproblemen kopplade till de globala obalanserna hämmar tillväxten, särskilt inom eurozonen. En lösning på dessa problem kan ännu inte skönjas. Det verkar troligt att 2008–09 års konjunkturnedgång i backspegeln kommer att ses som början på en längre period präglad av politisk och ekonomisk instabilitet, precis som lågkonjunkturen 1974–76 ofta betraktas.

Trots osäkerheten i framtidsprognoserna är det just nu ett bra tillfälle att blicka tillbaka och försöka utvärdera hur de utvecklade kapitalistiska ländernas regeringar hanterade den stora konjunkturnedgången 2008–09. På vilket sätt skiljer sig nutidens krispolitik från tidigare kriser? 1930-talet utgör en naturlig referenspunkt, men mycket har förändrats sedan dess och det är rimligare att jämföra dagens krispolitik med 1970-talets. I det följande jämför vi svenska erfarenheter med erfarenheter från Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA. Alla dessa länder intar en viktig plats i diskussionen om olika kapitalistiska modeller, där Sverige ofta anförs som exempel på ”socialdemokratisk kapitalism”. De är dessutom de fem länder som behandlas i Peter Gourevitchs inflytelserika studie av koalitioner och ekonomisk politik under 1870-talets, 1930-talets och 1970-talets kriser (Politics in Hard Times, 1986).

Man kan lära sig en hel del om de förändringar som dessa länder genomgått de senaste trettio åren genom att jämföra nutidens krispolitik med 1970-talets. Den ekonomiska krisen som började 2007–08 är otvivelaktigt annorlunda än den kris som började 1973–74. De politiska beslutsfattarna har ställts inför nya ekonomiska och politiska utmaningar.

Det gängse synsättet är att den keynesianska tidsåldern tog slut i början av 1980-talet. Som svar på 1970-talets stagflation fick prisstabilitet företräde framför full sysselsättning som den makroekonomiska politikens huvudmål och penningpolitiken kom att spela en alltmer framträdande roll jämfört med finanspolitiken. Margaret Thatcher och Ronald Reagan gick i bräschen, men regeringar av alla politiska färger, liksom riksbankschefer och andra ”opolitiska” beslutsfattare, slöt upp kring denna omläggning under 1980-talets gång. Den svenska socialdemokratiska regeringen anno 1982 förekom de franska socialisternas omvändning år 1983 genom att driva en återhämtningsstrategi som främjade exporten genom devalvering och löneåterhållsamhet snarare än genom att stimulera inhemsk efterfrågan. Enligt den etablerade uppfattningen visar det franska exemplet att den makroekonomiska politikens omläggning beror på ekonomiernas tilltagande integration. I en öppen ekonomi kommer en tillväxtstrategi som grundar sig på att stimulera inhemsk efterfrågan att gynna handelspartners som i stället väljer att hålla nere kostnaderna på exportprodukter.

Med tanke på keynesianismens påstådda död är det slående hur snabbt och enhetligt dessa fem länder svarade på den stora konjunkturnedgången 2008–09 genom att sätta in finanspolitiska stimulansåtgärder. Enligt OECD:s statistik gav förändringen i den amerikanska statens budgetbalans under åren 2008–09 en tillväxtstimulans motsvarande 8,4 procent av BNP. Den totala budgetbalansen påverkas av politiska beslut om skatte­sänkningar och utgiftsökningar, men även av att statens intäkter tenderar att sjunka och dess utgifter att öka när konjunkturen går ner. Efter att ha rensat för ”automatiska stabilisatorer” bedömer OECD att den del av den finanspolitiska stimulansen som kan härledas till politiska beslut – det som på engelska kallas ”discretionary stimulus” – motsvarade 6,1 procent av BNP för USA under 2008–09.

I likhet med USA förde Storbritannien och Frankrike en expansionistisk finanspolitik 2008–09 och minskade sedan gapet mellan utgifter och intäkter 2010. I Storbritannien uppgick den totala stimulansen orsakad av förändringar i statsbudgeten 2008–09 till 8,2 procent av BNP, och politiska beslut svarade för en stimulans motsvarande 5,0 procent av BNP. Motsvarande siffror för Frankrike är 4,9 procent och 2,8 procent. Det tog längre tid för Tyskland och Sverige att lägga om finanspolitiken. Den svenska regeringen drev faktiskt en procyklisk politik 2008–09 (budgeten drevs mot överskott trots konjunkturnedgången), likväl var den aggregerade stimulansen för dessa två år 4,7 procent av BNP. 2010 skapade skattesänkningar en stimulans på 1,0 procent av BNP. Över treårsperioden 2007–10 var den totala tyska stimulansen 4,3 procent av BNP och den politiskt beslutade stimulansen 2,7 procent (datakällor: OECD, Economic Outlook: Statistics and Projections Database, No. 88, 2010).

Paul Krugman och andra ekonomer med progressiv inriktning har argumenterat kraftfullt för att regeringar – särskilt de europeiska –- borde ha satsat hårdare på expansion och att de alltför tidigt ställde om till en politik som syftade till att återställa budgetbalansen. Den viktiga poängen för vårt vidkommande är att krispolitiken var mer enhetligt ”keynesiansk” 2008–09 än den var under 1970-talets stora konjunkturnedgång. Tar man hänsyn till storleken på BNP-minskningarna var USA:s och Sveriges finanspolitik mer expansiv under mitten av 1970-talet, men det motsatta gäller för Frankrike, Tyskland och Storbritannien, åtminstone om budgetbalanserna mäts i termer av aggregerade intäkter och utgifter. (Vi har inte lyckats finna mått på utgifter och intäkter som tar hänsyn till konjunkturens automatiska effekter för Frankrike och Tyskland under mitten av 1970-talet). I Storbritannien övergavs keynesianismen före Thatchers ”revolution”: hög inflation och underskott i betalningsbalanserna gjorde det nödvändigt för Labourpartiet att föra en procyklisk finanspolitik under större delen av sitt regeringsmandat 1974–79. Det är också viktigt att påpeka att Tysklands och USA:s riksbanker aktivt strävade efter att begränsa de expansiva (och inflationistiska) effekterna av finanspolitiska åtgärder under 70-talets andra hälft. I motsats till detta stödde penningpolitiken den expansionistiska finanspolitiken 2008–09 och bidrog med ytterligare stimulans av efterfrågan när finanspolitiken började stramas åt 2010.

Jämförelsen med 1970-talet belyser enhetligheten i finanspolitiska stimulansåtgärder som svar på den stora konjunkturnedgången 2008–09. Den belyser även frånvaron av heterodoxa åtgärder bland de fem länder som vår diskussion omfattar. Vi använder uttrycket ”heterodox” som en benämning på all slags statlig politik som syftar till att begränsa eller styra marknadens förändringsmekanismer. Sådana åtgärder är väl representerade på den meny av politiska handlingsalternativ som regeringar tog ställning till på 1970-talet. Samtliga regeringar – inte endast vänsterorienterade regeringar – hade med heterodoxa åtgärder i den policy-mix som de utnyttjade för att hantera 70-talets nya utmaningar, i synnerhet strukturproblem inom energiintensiva industrier med global överkapacitet (i första hand kol, stål och varvsindustrin, men även i mindre utsträckning bilindustrin).

Protektionism är kanske den mest typiska formen av heterodox krispolitik. Den 10–15-årsperiod som föregick 1973–74 års oljekris karaktäriserades av betydande minskningar av tullhinder inom ramen för EEC, EFTA och GATT. Amerikanska och europeiska regeringar höll fast vid ­tulliberalisering, men protektionistiska krafter vann mark till följd av konjunkturnedgången 1974–76 och strukturproblemen som följde i dess kölvatten. Enligt en beräkning ökade den andel av varuimport till USA som drabbades av antidumpningsavgifter och andra hinder av icke-avgiftskaraktär från 5,6 procent till 18,4 procent under tidsperioden 1974–79. I de fyra europeiska länder som här behandlas ökade andelen av varuimport som drabbades av hinder av icke-avgiftskaraktär från mindre än 5 procent till mellan 16,0 procent (Frankrike) och 19,4 procent (Sverige) under motsvarande tidsperiod. Fastän vi saknar jämförbara sifferuppgifter är det uppenbart att handelsprotektionism varit ett mindre framträdande drag i krispolitiken sedan 2007.

Valutadevalvering är ännu ett exempel på heterodox krispolitik. Devalveringar gynnar inhemska producenter genom att sänka exportpriserna och öka importpriserna (åtminstone kortsiktigt). I Sverige genomförde borgerliga regeringar två devalveringar 1976–77 och som nämnts ovan byggde socialdemokraternas strategi efter valet 1982 på en stor engångsdevalvering. Brittiska Labour genomförde en devalvering 1976 och det gjorde även de franska socialisterna före 1983 års helomvändning. Man kan hävda att valutaspekulation tvingade brittiska och franska regeringar att devalvera, men valutaspekulationen tycks i sig ha underblåsts av tecken på att dessa regeringar övervägde en devalvering. Sedan 2007 har Storbritannien och USA tillåtit sina valutor att sjunka i värde, men denna politik kan knappast karaktäriseras som en exportinriktad tillväxtsstrategi. Bland OECD-länderna har endast Island och Schweiz tillämpat en sådan strategi under den nuvarande krisen.

Europeiska regeringar tillgrep även olika slags industripolitiska åtgärder för att hantera 1970-talets ekonomiska svårigheter. I Frankrike, Tyskland, Sverige och Storbritannien ökade de statliga subventionerna till icke-finansiella företag både i förhållande till statsbudgeten och BNP. Dess­utom ökade det statliga ägandet av industriföretag markant under 1970-talet. Franska regeringar använde sig på ett mer systematiskt sätt än andra av selektiva ingrepp för att allokera krediter för att rädda och omstrukturera industriella företag och branscher med konkurrensproblem. Om man tills vidare bortser från räddningsaktioner för att stötta vacklande finansiella institutioner är det avsaknaden av industripolitiska åtgärder som skiljer nutidens krispolitik från 1970-talets, i synnerhet när det gäller Västeuropa. USA ägnade inte bara relativt sett mindre resurser åt industripolitik under 1970-talet, utan tillhandahåller även det mest iögonfallande exemplet på detta slags politik under den nuvarande krisen: räddningen av General Motors och Chrysler som genomfördes strax efter Obamas tillträde till presidentämbetet.

I viss utsträckning kan heterodoxa åtgärder och stimulans av efterfrågan betraktas som alternativa krislösningar. Utifrån detta synsätt blir då frågan varför vissa regeringar valde mer selektiva (eller interventionistiska) krislösningar under 1970-talet och varför regeringar mer enhetligt försökt möta den stora konjunkturnedgången 2008–09 med finanspolitiska stimulansåtgärder? Ett möjligt svar finns i internationella åtaganden och begränsningar av politisk-rättslig natur. Det globala handelssystemets rättsliga förpliktelser medför större begränsningar för regeringars möjlighet att genomföra protektionistiska åtgärder i dag jämfört med för trettio år sedan. EU:s nya konkurrenspolitiska regleringar omöjliggör dessutom många traditionella former av industripolitik. Givetvis har också eurons tillkomst inneburit att möjligheten för enskilda medlemsländer att ta till devalveringsvapnet försvunnit. Man kan hävda att finansiella stimulansåtgärder blev det naturliga vapnet att ta till eftersom andra policyinstrument är mindre tillgängliga än tidigare.

Den makroekonomiska situationen bidrar till förklaringen av valet mellan heterodoxa åtgärder och finanspolitisk stimulans. En tydlig skillnad jämfört med 1970-talet är att 2008–09 fanns inget inflationistiskt tryck, vilket innebär att beslutsfattare inte behövde oroa sig nämnvärt för de finansiella stimulansåtgärdernas nackdelar. Samtidigt tycks den stora konjunkturnedgångens följder ha varit mycket mer allmänt utbredda än under 1974–76 och 1980–82 års konjunkturnedgångar. Under hela tidsperioden 1974–82 kämpade ett fåtal viktiga industribranscher med strukturproblem, medan andra delar av dessa ekonomier klarade sig hyggligt väl. I en inflationistisk miljö var det rationellt för beslutsfattare att ta itu med branschspecifika problem genom selektiva ingrepp snarare än att stimulera efterfrågan i allmänhet.

Dessa förklaringsmodeller grundar sig på uppfattningen att politiska beslut fattas utifrån rationella bedömningar av kostnader och förmåner. Enligt vår mening måste de kompletteras med en analys av organiserade intressen och deras politiska inflytande. Protektionistiska åtgärder och industripolitiska initiativ på 1970-talet var ett svar på mobiliseringen av koalitioner av arbetsgivare och löntagare inom särskilda branscher, ofta med starka regionala kopplingar. Det som främst skiljer nutidens krispolitik från 70-talets är avsaknaden av (eller svagheten hos) denna typ av intressekoalitioner, snarare än de politiska beslutsfattarnas förmåga att motsätta sig deras krav. Minskningen av tillverkningsindustrins anställda sedan 1980-talet, som medfört en minskning av organiserad arbetskraft, är säkert en viktig del av förklaringen, men förändringar i kapitalets organisering och intressen behöver också uppmärksammas. Samtidigt som den inhemska industrins inflytande har minskat, har de finansiella marknadernas tillväxt gjort det enklare för kapitalister att lämna branscher som påverkas negativt av den internationella konkurrensen. Stödet från allierade inom näringslivet för de organiserade löntagarnas krav på anställningsskydd eller kompensation tycks inte längre finnas kvar.

Hittills har vår behandling av finanspolitik fokuserat på hur mycket staten stimulerar den aggregerade efterfrågan genom att dra på sig underskott under en ekonomisk lågkonjunktur. En annan viktig fråga gäller de metoder som staten använder för att skapa underskott under en lågkonjunktur och återställa budgetbalansen när ekonomin börjar återhämta sig. Staten kan skapa underskott antingen genom att öka utgifterna eller sänka skatterna, och minska budgetunderskott antingen genom att sänka utgifterna eller öka skatterna. Valet av en viss mix av skatter och utgifter får följder för både inkomstfördelningen och den offentliga sektorns storlek. När arbetslösheten ökar är det troligt att ökade utgifter gynnar lågavlönade individer (eller hushåll) mer än vad skattesänkningar gör.

Utifrån detta perspektiv blir det intressant att ställa frågan hur nutidens keynesianism ser ut jämfört med 1970-talets. Skillnaderna är speciellt markanta i det svenska fallet. I Sverige ökade de statliga intäkterna och utgifterna under hela tidsperioden 1973–83, med undantag för åren 1978–79. Under de år som den aggregerade budgeten rörde sig mot underskott ökade utgifterna mer än intäkterna. Och det motsatta: under de år då budgeten rörde sig mot överskott ökade intäkterna mer än utgifterna. Under konjunkturnedgången 2008–09 ökade åter statsutgifterna kraftigt (+4,2 procent relativt BNP), medan intäkterna denna gång minskade något (-0,3 procent). En ännu tydligare skillnad är att staten helt förlitat sig på att skära ner utgifter för att återställa
budgetbalansen 2010–11. I förhållande till BNP minskade både statsinkomsterna och utgifterna under dessa två år: inkomsterna med 2,3 procent och utgifterna med 3,4 procent (OECD, Economic Outlook: Statistics and Projections Database, No. 89, 2011).    

Mönstret är mindre tydligt för de fyra övriga länderna, men deras erfarenheter överensstämmer i stort med antagandet att staten har kommit att förlita sig mer på skattesänkningar för att stimulera tillväxten och mer på utgiftsminskningar för att återställa budgetbalansen. Medan USA ensamt använde sig av skattesänkningar för att stimulera ekonomin under mitten av 1970-talet minskade skatteintäkterna relativt BNP i alla fem länder under treårsperioden 2008–10. I likhet med Sverige gjorde Tyskland, Storbritannien och USA stora utgiftsbesparingar som del av sina ansträngningar att balansera statsbudgeten 2010–11. Dessa länder upplevde emellertid samtidigt utgiftsminskningar relativt BNP under 1976–78. I det tyska exemplet bidrog utgiftsminskningar mer till en statsfinansiell återhämtning under gällande tidsperiod än under 1976–78; detta kan dock inte sägas gälla för Storbritannien eller USA. Föga förvånande är att Storbritannien och USA alltid har förlitat sig på en mer liberal variant av keynesianism, det vill säga fokus ligger på att stimulera efterfrågan med kortsiktiga åtgärder som inte får till följd att den offentliga sektorn växer.

Dessa allmänna mönster ifråga om skatter och utgifter är tydligt kopplade till en slående skillnad när det gäller statliga ansträngningar att kompensera arbetslösa löntagare på 1970-talet jämfört med tidsperioden sedan 2007. I samtliga fem länder beslutade regeringarna under mitten av 1970-talet att utvidga täckningen av arbetslöshetsförsäkringen och höja arbetslöshetsbidraget. Storbritannien och USA ändrade snart inriktning när det gällde ersättningarnas storlek, medan Frankrike och Sverige ökade inkomstersättningen från arbetslöshetsförsäkringen ytterligare under slutet av 70-talet och början på 80-talet. Det bör även nämnas att samtliga av våra fyra europeiska länder införde lagstiftning som gav löntagarna ett starkare anställningsskydd antingen just före oljekrisen 1973–74 eller i dess kölvatten.

Så vitt vi vet har inget av de länder som här diskuteras introducerat några betydande förändringar i anställningsskyddet för löntagare sedan 2007. Arbetslöshetsförsäkringens täckning har utvidgats till att även omfatta vissa löntagare med tillfälliga anställningskontrakt i både Frankrike och USA, men USA är det enda land som svarade på den stora konjunkturnedgången genom att utvidga arbetslöshetsförsäkringens förmåner (genom 2008 års beslut om sex månaders förlängning av förmånernas varaktighet). I Frankrike, Tyskland och Sverige har arbetslöshetsförsäkringen i allt väsentligt förblivit oförändrad under 2007–09, det vill säga legat kvar på nivåer som sänktes kraftigt just före krisens utbrott. I Storbritannien har den långvariga försämringen av arbetslöshetsförsäkringen, som dateras från det tidiga 1980-talet, fortsatt sedan 2007.

Den uppenbara frågan är varför demokratiskt valda regeringar i dessa länder har blivit mindre benägna att uppmärksamma de arbetslösas svårigheter. Man måste först komma ihåg att den tyska arbetslösheten faktiskt sjönk under 2008–10, och att Frankrike och Storbritannien kände av mindre ökningar av arbetslös­heten under dessa tre år än de upplevt under såväl 1974–76 som 1980–82. Med hänsyn till BNP-minskningarna tycks den stora konjunkturnedgången 2008–09 ha varit mindre ”arbetslöshetsintensiv” än tidigare nedgångar. En möjlig förklaring är att löntagare i dag är mer benägna att acceptera lönesänkningar än på 1970-talet; en annan är att lagstiftning om anställningstrygghet som introducerats sedan 1970-talet har begränsat ökningen av arbetslösheten. I vilket fall som helst tycks den stigande arbetslösheten ha varit koncentrerad till mer marginaliserade grupper på arbetsmarknaden. 1970-talets stigande arbetslöshet fick starkt genomslag bland manliga industriarbetare, som ofta var fackligt organiserade och utgjorde en viktig väljargrupp, som politiska beslutsfattare var tvungna att ta hänsyn till.

Bristen på politiska initiativ för att kompensera de arbetslösa kan förklaras av att väljare med mer eller mindre genomsnittliga inkomster – samhällsskikten som ofta, speciellt i USA, kallas ”medelklassen” – än så länge påverkats i ganska liten utsträckning av den stigande arbetslösheten. Samtidigt har många av dessa väljare upplevt en kraftig värdeminskning på sina bostäder och finansiella tillgångar sedan 2007. Krispolitiken har tillvaratagit deras intressen genom skattesänkningar.

En genomgång av nutidens krispolitik måste förstås inbegripa en diskussion om räddningsaktionerna som riktats mot finanssektorn. Under åren 2007–08 anslog regeringarna i samtliga fem länder stora belopp för att rekapitalisera banker och andra finansiella företag med dåliga lån och allvarliga likviditetsproblem. Vid 2009 års mitt varierade de belopp för kapitalinjektioner som gjorts eller utlovats av regeringar i dessa länder mellan 1,4 procent av BNP för Frankrike och 5,2 procent av BNP för USA, enligt Internationella Valutafondens beräkningar. För att undvika risken med bankflykt gick staten även i borgen för bankers skulder. I det mest extrema ­exemplet – Storbritannien – motsvarade dessa slags garantier 54,5 procent av BNP (Internationella Valuta­fonden, ”Exiting From Crisis Inter­ven­­tion Policies”, http://www.imf.org/external/np/pp/eng/2010/020410.pdf). Att politiska beslutsfattare så snabbt och enhetligt arbetade fram dessa enorma åtaganden i form av offentliga medel är anmärkningsvärt, i synnerhet med tanke på de rikedomar som ägare och chefer för olika finansbolag samlat på sig under de föregående 10–15 åren.

Som en bransch- och stundom företagsspecifik krislösning kan dessa räddningsaktioner betraktas som nutidens motsvarighet till 1970-talets industripolitik. Frånsett jämförelser av storleken på räddningspaketen är två skillnader mot 1970-talets industripolitik nämnvärda. För det första var räddningsaktioner riktade till industriföretag eller branscher på 70-talet och kom till stånd tack vare stark politisk mobilisering av företag och fackföreningar som tjänade på dessa aktioner. Däremot skedde finanssektorns räddning snabbt och till synes utan att någon politisk mobilisering krävdes. 1970-talets industriella räddningsaktioner var dessutom utan undantag kopplade till implementeringen av något slags plan för att omstrukturera företaget eller branschen i fråga. Dylika planer kan ha varit mindre genomtänkta, dock ansåg politiker att de var nödvändiga för att legitimera ingreppen. Än en gång är olikheten med de finansiella räddningsaktionerna år 2007–08 slående: det fanns svaga villkor för tillhandahållandet av offentliga medel och dessa åtgärder förklarades aldrig vara del av någon plan för att omstrukturera finanssektorn.

Dessa iakttagelser ger en antydan om att det är nödvändigt att ytterligare undersöka den speciella karaktär och privilegierade position som finanssektorn innehar i dagens kapitalistiska ekonomier. Följande synpunkter verkar särskilt viktiga i en sådan undersökning. För det första inbegriper finansiella kriser spekulation och som en följd därav är de svåra att förutse och kan utvecklas mycket snabbt. För det andra är finansiell verksamhet mer ogenomskinlig än andra näringar och offentliga makthavare är dåligt rustade att reglera denna sektor, och att formulera effektiva lösningar på hastigt uppkomna problem inom särskilda företag. För det tredje är andra sektorer i ekonomin direkt och omedelbart beroende av finanssektorn. Och slutligen begränsar de finansiella tillgångarnas rörlighet nationella regeringars möjlighet att införa regleringar som potentiellt står i konflikt med branschens lönsamhet.

Olika länder hanterade 1970-talets ekonomiska kris på olika sätt. Somliga förlitade sig främst på makroekonomisk politik medan andra främst använde sig av heterodoxa åtgärder riktade mot utbudssidan. Sverige försökte balansera dessa två typer av åtgärder. I kategorin heterodoxa åtgärder kan vi också observera en stor variation på skalan från ”passiv protektionism” till mer framåtblickande och mer selektiva former av statliga ingrepp. Och som sagt drevs expansiv finanspolitik på olika sätt. Allmänt sett kan man urskilja en ”liberal” och en ”social” syn på finansiella stimulansåtgärder. Medan det förra synsättet har sitt fokus på kortsiktiga åtgärder för att stimulera efterfrågan och söker säkerställa att sådant inte får till följd att den offentliga sektorn växer, betraktar det senare synsättet omfördelning av sociala utgifter som en del av en långsiktig tillväxtstrategi. På 1970-talet exemplifieras dessa två synsätt av USA och Sverige.

Jämfört med på 1970-talet hade politiska beslutsfattare en mycket mer begränsad meny av politiska handlingsalternativ att ta under över­vägande under krisen 2008–09. Samtliga fem länder som diskuterats i denna essä slöt i allt väsentligt upp kring ett recept som kombinerade finansiella räddningsaktioner med en mer eller mindre liberal variant av finansiella stimulansåtgärder. Det är mycket möjligt att 2007–09 års politiska åtgärdsprogram gjorde att ”depressions-scenariot” kunde undvikas, men det tycks inte ha tillhandahållit en tillräcklig grund för en bärkraftig tillväxt. Om 2008–09 års stora recession faktiskt visar sig vara början på en utdragen tidsperiod av ekonomisk stagnation och instabilitet, kommer troligen demokratiska processer driva fram nya heterodoxa åtgärder, kanske även nya försök att ta itu med de två sammanlänkade problemen ekonomisk osäkerhet och ojämlikhet. En dylik utveckling skulle sannolikt bana väg för förnyade skillnader mellan dessa länder när det gäller deras sätt att hantera ekonomiska problem.

Denna essä är en sammanfattning och bearbetning av vår tidigare artikel,”How (and why) is This Time Different?”, Annual Review of Political Science, v. 15 (2012), s 13–33. Den bygger även på en antologi redigerad av Nancy Bermeo och Jonas Pontusson, Coping with Crisis: Government Reactions to the Great Recession (New York: Russell Sage Foundation Press, 2012). Vår tidigare artikel innehåller ytterligare empiriska belägg för de argument vi driver nedan.

Översättning från engelska av Fredrik Pontusson

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet