Föregående

nummer

Torsdag 25 maj 2017

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.
Tema i detta nummer:
I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar.

I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.

Se alla texter

Tema

I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar.
Makthavare blundar för det vardagliga stadslivet
Julia Svensson

I Kvillebäcken i Göteborg har mindre industrikvarter rivits och en stadsdel med bostäder vuxit upp. Många av platsens tidigare invånare har blivit av med sina lokaler, för att ge plats för nya människor. I Den urbana fronten berättar Catharina Thörn och Katarina Despotovic en annan historia om Kvillebäckens förvandling än den som lyfts fram i medierna.

Jenin Grill heter den libanesiska restaurang på Hisingen, dit Catharina Thörn och Katarina Despotovic tar med mig på lunch. Den ligger på ovanvåningen i ett hus vid en asfalterad gård, där det också finns en bilverkstad. Det skulle inte vara lätt att hitta tillbaka på egen hand – bebyggelse och gatunät är oregelbundna i industriområdet, inte reglerade som i Göteborgs stadskärna.

Men för Catharina Thörn och Katarina Despotovic är industrikvarteren, en kilometer in från Götaälvsbrons fäste, hemtama. Sedan 2008 har de arbetat med ett forskningsprojekt om platsen, som bedrivits på Institutionen för Kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet där Catharina Thörn är docent och Katarina Despotovic, som också är fotograf, har en examen i kulturstudier. Boken Den urbana fronten är ett resultat av projektet, där de utifrån teorier om gentrifiering har analyserat den omfattande processen. Ett tidigare industriområde revs och de 51 olika verksamheter som fanns här fick flytta på sig för att ge plats åt ett nybyggt bostadsområde, som skulle stärka Göteborg som föregångare när det gäller att skapa socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara stadsdelar.

Dessutom har Thörn och Despotovic granskat hur kommun och fastighetsägare har samarbetat när man rivit en gammal och byggt en ny stadsdel, såväl hur beslutsprocessen har gått till som hur de verksamma i området har påverkats samt vilken makt språk och medier har i en gentrifieringsprocess som den här.

Den historia om Kvillebäcken som syns i boken Den urbana fronten är en annan än den som lyfts fram av kommun, näringsliv och medier. De har träffat personer som drev rörelser här, ofta deras livsverk, men som blev bortkörda och förlorade ekonomiskt på affären.

En av de drabbade är Akbar Chark, vars ägare investerat miljontals kronor i sin butik, som kommunen ville köpa. För att vara kvar i området kom ägarna med idén om en saluhall – men vägen till att deras verksamhet flyttade in i Kvillebäckens nya saluhall var lång.

En annan verksamhet som blev av med sin lokal är Islamiskt centrum. En tidigare styrelsemedlem i föreningen berättar hur kommunen drog in deras tillfälliga bygglov för verksamheten och hur de tvingades flytta längre bort från området. 30 procent av besökarna har slutat komma på grund av det sämre läget. I dag finns bara två av tidigare fem moskéer kvar i närområdet. Dessutom fanns ett antal butiker och kulturföreningar som tvingades flytta på sig. I Den urbana fronten får de berätta sina historier.

Respons: Hur förklarar ni bokens titel, Den urbana fronten?

Catharina Thörn: Begreppet urban front kommer från Neil Smith (1954–2012), som är en internationellt välkänd gentrifieringsforskare. I hans analys av gentrifiering pekar han på att det handlar om markanvändning – hur mark exploateras, för vem och i vilka syften. I vår bok visar vi hur det tidigare industriområdet länge sågs som perifert. Det var först när området började omtalas som central mark som det blev intressant att omvandla det och bygga bostäder där. Men Smith pekar också på det han kallar för frontlinjens mytologi: föreställningar om att ett övertagande av en plats sker genom att civilisera den – genom ”uppgradering”, ”trygghet” eller ”stadsmässighet”.

I Göteborg har till exempel tjänstemän talat om att ”bygga stad” på andra sidan Göta Älv, och att ”nu ska människor börja åka över älven”. Tidigt i processen satte byggherrarna upp skyltar som sa ”Välkommen, här bygger vi Kvillebäckens första lägenheter” – fastän det redan bodde människor här. Det är en föreställning om en nybyggaranda, med pionjärer och banbrytare, fast i själva verket handlar det om gentrifiering.

Men vi vill med titeln också göra kopplingen till en frontlinje i den militära bemärkelsen för att lyfta fram att gentrifiering är en brutal process för dem som inte har råd att vara kvar.

Respons: Kan man säga att det finns en officiell karta över området Kvillebäcken, men att ni genom den här boken visar en alternativ karta?

Catharina Thörn: Stadsplanekartan utgår från stråk och översikt. Men platser upplevs annorlunda när de brukas. Konflikt kan uppstå när dessa två perspektiv möts. Som stadsplanerare måste man se den potentiella konflikten och vara lyhörd för hur platser används.

Katarina Despotovic: Kartor ritas alltid utifrån maktens perspektiv och utgångspunkten är centrum. Kvillebäcken marknadsförs med en slogan som säger: ”bara 6 minuter från Brunnsparken”. Hisingens södra strand döptes om till Norra Älvstranden för att markera närheten till City. Man bortser från att Kvillebäcken också alltid haft centrumkaraktär, tidigare låg flera myndigheter här, till exempel Försäkringskassan. Det är en knutpunkt för kollektivtrafiken och handel. Det är centrum för människor som bor på Hisingen. Det har alltid varit en attraktiv plats för dem som bor och verkar här. Den har bara inte setts som attraktivt av ”rätt personer”. Det är i första hand arbetarklassen som rör sig här.

Katarina Despotovic: Industriområdet i Kvillebäcken är inte en plats med stora skyltfönster som skriker attraktivitet och ”kom in och köp kaffe och kanelbulle”. Det är ett gammalt industriområde med smala trottoarer, åker man dit så vet man vart man ska. Men att som makthavare välja att inte se det vardagliga livet och de verksamheter som finns på en plats är en osynliggörande handling.

Respons: Vad har språket för roll i den här processen?

Catharina Thörn: Språket har stor påverkan. Det är en ideologisk maskering och skapar bilder. Fotografierna i boken är en sorts motattack för att sticka hål på orden i beskrivningarna. Vi har pratat mycket om det, hur språket skapar en bild av hur det är och vad som ska bli. I den här processen har det varit tydligt att en ny grupp ska ta över platsen, och att man i det officiella samtalet inte döljer den retoriken, som till exempel när man i marknadsföringen pratar om ”de första lägenheterna i Kvillebäcken”. Det är som om platsen är en möjlighet att skapa exploatering och förverkliga en dröm om att börja om från början. Kvillebäcken marknadsförs som ett skyltfönster för hållbar stadsutveckling. När man ska skapa något hållbart tror man att det är möjligt att bygga upp ett helt nytt samhälle från scratch. I gentrifieringsprocessen används många ord som är svåra att opponera sig emot. Till exempel, vem vill inte att en plats ska vara ”levande, trygg och attraktiv”? Samtidigt är det ganska oklart vad orden betyder i olika sammanhang. För vem är något levande, tryggt och attraktivt? Kvillebäcken före rivningarna beskrevs som ”brokigt”, i den meningen att det fanns en blandning av saker som inte ansågs passa ihop, som bilverkstäder och restauranger. Den nya stadsdelen beskrivs som ”blandad”, vilket ses som positivt. Här anses saker matcha varandra: caféer, en saluhall, ekologiska butiker. Blandningen handlar om att ha kontroll. Kommunalrådet Anneli Hulthén sade när hon kom till området innan det revs att ”här är det ju ingen ordning alls, såhär kan man ju inte ha det”.

Respons: Men ni gör en annan analys?

Katarina Despotovic: I Kvillebäcken blev det ju oordning först när NCC, Wallenstam och sedan kommunen gick in och rev bit för bit och skapade ödetomter i stället. Shamsi Naemai på Akbar Chark berättar i boken hur ödetomten bakom hennes chark blev en soptipp som drog till sig råttor. Det blev ett jätteproblem för dem som säljer mat. De var tvungna att bygga en mur bakom sin fastighet. Att exploatörerna formulerade det som oordning handlar om att de ville skapa ett stigma kring platsen, för att legitimera nybyggnader.

Respons: Boken inleds när kommunalrådet Anneli Hulthén håller tal när man tar första spadtaget för de nya bostäderna. Hur användes språket för att motivera rivningarna i området?

Catharina Thörn: Vår analys lyfter fram en retorik som innebär att området stigmatiserades för att legitimera rivningarna. Vi har pekat på hur området å ena sidan beskrevs som kriminellt och å andra sidan som tomt.

Beslutet att riva fanns redan innan medierna började sprida en negativ bild av området. Det var ett beslut som togs av ekonomiska skäl. Men sedan målade medierna upp en bild av området som kriminellt, vilket användes för att legitimera beslutet. Ett öknamn som politiker och journalister använde om det gamla området var ”Gazaremsan”.

Katarina Despotovic: Den officiella retoriken om området har varit brutal och grov och det har varit tillåtet för högt uppsatta makthavare att uttrycka sig så. Vi har tittat på utsagorna och ledorden i den här processen och vi har sett att de inte har varit förankrade i verkligheten. Man har skapat bilden av ett farligt område i behov av hjälp. Men vi har visat att det inte fanns någon egentlig koppling mellan kriminalitet och beslutet att riva.

Från Jenin Grill går vi till Katarina Despotovics ateljé i närheten av Kvilletorget på andra sidan spårvägen. De här kvarteren, som bland annat består av så kallade landshövdingehus, är ett exempel på det som förklaras i bokens kapitel ”Frontlinjen expanderar”. När man utnämner en plats till utvecklingsområde påverkas också dess omgivningar. I Kvillestan och Brämaregården, som de sammanväxta bostadsområdena heter, har just detta hänt. När industriområdet intill omvandlades fick det konsekvenser även här.

En av dem som porträtteras i boken är Sture Svedne, som drev Gustav A. Svenssons järnhandel på Kvillegatan. Järnhandeln startades av hans farfar 1889. När fastigheten köptes ville den nya ägaren att Sture Svedne skulle flytta på sig, man ansåg att han ockuperade delar av fastigheten, det som var butikens lager i källaren. Enligt Sture Svedne fanns ett avtal, och han fann ingen anledning att flytta på sig från en plats familjen haft i över 100 år. 2010 blev det förhandling i tingsrätten, nu inte bara om källaren utan också om butiken. Sture Svedne kom ensam till rätten, som han litade på. Men ingen ville lyssna på hans berättelse om avtal och det bestämdes att butiken skulle tömmas, vilket också skedde; en morgon låg järnhandelns hela innehåll i containrar.

Vi går förbi kvarteret Skäppan, där det hänger svarta band från fönstren – protester mot planerade renoveringar och hyreshöjningar. Sedan kommer vi fram till en gata som blivit en konstnärstät gata med ett kafé, även det en effekt av rivningarna och omvandlingen i området. Fast å andra sidan har konstnärer och andra verksamheter hållit till här länge, till exempel den polska delikatessbutik, där Katarina Despotovic köper mjölk och småkakor till kaffet. Dessa kvarter växte fram när de stora båtvarven byggdes upp efter andra världskriget och Volvo tillverkade personbilar i Lundby, strax innanför varven. Ungefär samtidigt växte det småskaliga industriområdet också fram.

Platsen påverkades, liksom hela Göteborg, av olje- och varvskrisen på 1970-talet. Många blev arbetslösa under den här tiden. Göteborg började anpassa sig till en globaliserad ekonomi och gick från hamn- och industristad till evenemangs- och kunskapsstad, en utveckling som synts tydligt även i andra hamnstäder som Malmö, Liverpool eller Barcelona. Bland annat byggdes Hisingens södra strand, Södra Älvstranden, om till handel och kontor.

Till Kvillebäcken, eller Gustaf Dalénsområdet som det också kallas, flyttade loppmarknader restauranger och föreningar in under 1980-talet. Någon tydlig plan fanns inte, men NCC och Wallenstam köpte fastigheter för framtiden. Redan 1990 gjordes ett planprogram med kontor och bostäder, men det senarelades. Under 1990-talet var ett antal utvecklingsprojekt på tapeten, då med idéer som byggde på befintliga verksamheter. Många småföretagare hade redan då korttidskontrakt och tillfälliga bygglov, vilket blev ett så kallat ”permanentat provisorium”.

Respons: Vad hade Göteborg tjänat på att i stället försöka bygga vidare på och utveckla den befintliga strukturen i området?

Catharina Thörn: Göteborg är i dag en väldigt segregerad stad. I de planer som fanns på 1990-talet var tanken att utveckla området med och för dem som redan var verksamma där. Det fanns en medvetenhet om att platser som dessa har en social betydelse. Det är viktigt att det finns områden centralt i en stad där det går att hyra billiga lokaler för föreningar eller mindre butiks- och affärsverksamheter. Det handlar om att ta hänsyn till ett slags social infrastruktur i staden som har betydelse för människor med låga inkomster. Om kommunen hade valt att bygga vidare på den tanken hade de också visat respekt för de människor som fanns där.

Respons: Vad vill ni att boken ska få för effekt?

Katarina Despotovic: En viktig del är att demaskera begreppet gentrifiering och slå hål på myten att det skulle vara en naturlig utveckling. Gentrifiering är en politisk process för att generera privat vinst. Den kräver stor samordning, eftersom en gemensam problembild måste skapas. Det handlar om att bryta det här mönstret.

Respons: Jenin Grill ligger i Ångpanneområdet, nästa plats som ska utvecklas. Där är det som det var i Kvillebäcken före rivningarna. Låga hyror har lett till framväxten av många olika verksamheter, bilverkstäder, restauranger och föreningar. Vad tänker ni om utvecklingen där?

Catharina Thörn: Vad som kommer att hända i Ångpanneområdet är än så länge väldigt oklart. De ansvariga på Stadsbyggnadskontoret är angelägna om att inte göra samma misstag som i Kvillebäcken. Det finns ett planprogram. Vi avser att följa processen.

Respons: Upplever ni att Göteborg tagit åt sig av kritiken?

Katarina Despotovic: Svårt att säga. Stadsarkitekten Björn Siesjö har sagt att de har gjort det och att det som skett i Kvillebäcken inte ska ske igen. I Kvillebäcken var processen brutal – man gick in och rev befintliga strukturer. Men grundproblematiken vi beskriver i boken är att kommunen samarbetar med privata intressen för att driva och underlätta för gentrifieringsprocesser. Den kritiken är jag inte alls säker på att man har tagit åt sig av.

Julia Svensson är journalist och tillförordnad chefredaktör för tidskriften Arkitektur.

 

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet