Föregående

nummer

Söndag 28 maj 2017

5/2016

Tema: Respons tecknar bakgrunden till dagens populism och frågar hur den ska bemötas

Intervju

Medborgarskapet bärs upp av gemensamma värderingar
Johannes Heuman

Photo Yann Revol

Det mångkulturella samhället kräver en stark politisk gemenskap för att hålla samman. Det menar Dominique Schnapper och uppmanar även svenskarna att utveckla civilsamhället för att integrera nya medborgare. Respons har träffat den inflytelserika sociologen som har vidareutvecklat det franska republikanska tänkandet kring nationen och är aktuell med boken La république aux 100 cultures.

Vilka möjligheter har en sekulär stat att skapa en samhällsgemenskap av skilda religiösa grupper? När Napoleon Bonaparte stod nära höjden av sin europeiska berömmelse ville han utforska möjligheten att integrera den judiska befolkningen i enlighet med revolutionens principer och därmed motverka tillblivelsen av en ”nation i nationen”. Sommaren 1806 kallades ett hundratal rabbiner och andra auktoriteter inom församlingarna till Hôtel de Ville i Paris för att förhandla med kejsarregimen. För det fanns vissa tveksamheter som Napoleon ville få klarhet i innan nationens famn öppnades. Accepterade till exempel judarna polygami? Tilläts giftermål med kristna? Hade rabbinerna företräde i skilsmässofrågor? Ansågs ockrande lagligt?

Just äktenskapsfrågan vållade särskilt bryderi bland rabbinerna som vände och vred på de hebreiska lagtexterna. Bakom frågorna dolde sig mer eller mindre uttalade ultimatum för samexistens. Men de tillkallade fick god tid på sig och förmedlade svar som gjorde Napoleon nöjd, trots reservationer i bland annat frågan om giftermål. I gengäld togs diskriminerande lagar bort och den judiska befolkningen fick i stort sett samma rättigheter som katoliker och protestanter – den sistnämnda gruppen hade fram till nyligen haft liknande inskränkningar.

Det finns mycket att säga om Napoleons inställning till den judiska befolkningen; kejsaren var också starkt påverkad av tidens fördomar. Ändå är överenskommelsen kanske denne katastrofala krigares viktigaste bidrag till eftervärlden. Idéerna kom att sprida sig långt utanför Frankrike och blev del av den så kallade judiska emancipationen under 1800-talet, som drastiskt förändrade förutsättningarna i Väst- och Centraleuropa för denna marginaliserade grupp.

I dag är det svårt att tänka sig en liknande förhandling; nationerna och dess ledare i Europa är för svaga, medan religiösa grupper i minoritetsposition generellt sett har en betydligt starkare ställning gentemot statsmakten. Samtidigt har den sekulära idén om att religionen ska underkastas världsliga lagar och normer också fått en dålig eftersmak i vår offentliga debatt och associeras till tvång, klädkoder och fientlighet mot islam. De franska lokala förbuden mot burkinin har kommit att utgöra sinnebilden för sekularismens totala haveri med krigsrubriker runt om i världen.

Under de upprörda känslostormarna döljer sig emellertid viktigare frågor kring nationens gemenskap som kräver en betydligt mer behärskad diskussion. Den franska sociologen Dominique Schnapper är kanske den främsta kännaren av den klassiska franska republikanska förståelsen av nationen – en tradition som hon även har förnyat och utvecklat i en rad böcker. I den senaste, La république aux 100 cultures, diskuterar Schnapper utmaningar och möjligheter för ett mångkulturellt samhälle och konstaterar också att nationen som politisk gemenskap har försvagats, vilket hon understryker när vi träffas i hennes hem intill Luxembourgträdgården i Paris.

– De senaste decennierna har allt som har med det gemensamma offentliga rummet och politiken blivit mindre viktigt. Medborgarskapet har utarmats av en allt starkare individualism och långtgående krav från skilda kollektiv i samhället. Den systematiska kritiken av offentliga institutioner är en del av demokratin men det finns risker när krav drivs för långt. För när nationen som gemensamt politiskt projekt försvagas blir också integrationen lidande, säger hon.

Schnapper har under ett halvt sekel följt denna utveckling. Förutom framstående forskare har hon varit medlem av Conseil constitutionnel, som har det högsta helhetsansvaret för republikens konstitutionella frågor, och verkat som expert i en rad statliga utredningar och kommissioner kring integration och medborgarskap. Därtill är hon ordförande för Judiska muséet i Paris och sekreterare i vänföreningen för filosofen Raymond Aron – en av de första att ansluta till de Gaulles motståndsrörelse i London under andra världskriget. Filosofen var Schnappers pappa.

För Napoleon var den religiösa mångfalden sekundär i förhållande till att skapa starka samhällsinstitutioner och en större armé. I dag har mångfalden i flera västliga demokratier blivit ett politiskt mål i sig. Den demokratiska expansionen tenderar att skapa ett gränslöst behov av att utvidga individuella rättigheter eller erkännande av gruppers specifika intressen. Detta har skett parallellt med att nationens politiska karaktär och sammanhållande principer försvagats, vilket Schnapper beskriver i det numera klassiska verket La Communauté des citoyens – Sur l’idée moderne de nation (1994). Boken är ett försök att förstå idéerna och principerna bakom den moderna nationen, som hon beskriver i termer av en medborgarskapsgemenskap, vars främsta funktion är att integrera människan i ett politiskt sammanhang.

Därmed avfärdas den inom forskningen vanliga uppdelningen mellan den etniska och politiska förståelsen av nationen. Den förstnämnda är enligt Schnappers perspektiv motsägelsefull; etnokulturella grupper kan vara nationalistiska men för att bli en nation krävs en politisk dimension som i någon mån överskrider etniska, regionala, religiösa och kulturella skillnader. Detta är fundamentalt för den moderna nationens uppkomst även om projektet kan ha olika inriktningar beroende på politiska traditioner. Idealet är när nationens delade principer och värderingar upprätthålls genom medborgarnas aktiva deltagande. Det genererar i sig en gemensam kultur och historia genom kollektivets delade erfarenheter och vilja att leva tillsammans.

Men problemet i dag är att de civila dygder som håller de mer eller mindre politiska nationerna i västvärlden samman har försvagats. Diskrepansen mellan politiska ideal och den krassa verkligheten skapar spänningar. Social utslagning och växande klassklyftor passar ju varken ihop med jämlikhet eller broderskap. Även välfärdssamhällets anspråk på att rätta till detta inom ramen för den liberala ekonomin tenderar att omvandla den nationella gemenskapen till ett slags klientförhållande mellan individ och samhälle.

I sin senaste bok argumenterar Schnapper därför för ett starkt civilsamhälle för att öka interaktionen mellan medborgarna, vilket också gäller Sverige, framhåller hon när vi träffas.

– Sverige har haft en mycket generös flyktingpolitik och nu är det viktigt att få med de nyanlända i det offentliga livet och dela med sig av nationens arv och centrala värden. Skolan är naturligtvis i fokus, men också föreningar av olika slag som kan stärka civilsamhället. Det gäller även religiösa institutioner så länge de förmedlar värden som bidrar till samhället som helhet, säger hon.
Hur påverkas integrationen av att Sverige har en stark välfärdsstat?

– Det finns både fördelar och nackdelar. För det första så försäkrar välfärdsstaten anständiga villkor till dem som kommer, vilket naturligtvis är positivt. Däremot riskerar ett samhälle som bygger huvudsakligen på fördelning av rikedom att bli mindre effektivt på integration än en politisk gemenskap. Enbart materiella villkor räcker inte för integration. I ett senare skede kan också välfärdssamhället skapa missnöje för dem som redan bor i landet, när frukterna av deras arbete går till dem som inte har bidragit på samma sätt, säger Schnapper.

Ett viktigt politiskt särdrag för den franska nationen är inställningen till religion. Det har sagts träffande att medan USA traditionellt sett gjort allt för att hindra statlig inblandning i religiösa angelägenheter har den franska hållningen varit den motsatta: staten har övervakat, begränsat och skyddat troende. Men denna sekularism handlar också om hur olika religioner ska kunna leva tillsammans och bidra till det gemensamma, vilket framkommer i sociologen Philippe Portiers aktuella bok L’État et les religions en France (2016). Portier visar hur relationen mellan den världsliga makten och religiösa företrädare sedan revolutionen även inneburit ett stort ömsesidigt utbyte inom ramen för det moderna samhällets sekularism.

Napoleon nöjde sig till exempel inte med att samla rabbiner i Hôtel de Ville. Han återuppväckte också Sanherdin, det judiska råd som funnits i Jerusalem under biblisk tid, för att få ytterligare legitimitet för samhällskontraktet med den judiska befolkningen – ett spektakel som speglade kejsarens storhetsvansinne. Mer bestående var dock Napoleons initiativ till den i dag ännu levande organisationsstrukturen kring Consistoire central israélite de France, med lokala underavdelningar. Staten fick med Consistoire ökad insyn bland troende, medan judiska företrädare fick större möjlighet att bevaka att religionsutövningen respekterades av samhället, till exempel i armén under första världskriget.

Samma ambitioner finns med islam. En politiskt prioriterad fråga i dag är att stärka den franska islam som praktiseras inom ramarna för västvärldens modernitet och inte i protest mot densamma. Nyligen göts nytt liv i organisationen Fondation des œuvres de l’islam de France som arbetar bland annat med att försäkra finansieringen av imam-utbildningar och moskéer och öka forskning och kunskap om islam. Regeringen kan också vända sig till det nationella rådet Conseil français du culte musulman som verkar för att integrera islam i Frankrike och bevakar religionens intressen. I detta sammanhang upplevs burkinin av stora delar av den politiska opinionen som en starkt bakåtsträvande symbol och en provokation mot de sammanhållande värdena efter det gångna årets terrorism.

Schnapper beskriver också det mångkulturella samhället som en ständigt pågående förhandling. I statens intresse ligger att slå vakt om de lagar och principer som håller nationen samman och samtidigt garantera ett skydd för dem som utövar tron. Kulturkrockar mellan den offentliga sfären och skilda normsystem inom samhället blir oundvikliga – något som även Sverige fick erfara under den så kallade handskakningsaffären i våras. För Schnapper råder det dock ingen tvekan om att Miljöpartiet handlade riktigt i detta fall.

– I den demokratiska offentligheten ska alla kunna ha en relation med alla på samma villkor. En man som inte skakar hand med kvinnor erkänner inte kvinnan som sin like. Hur han gör i privatlivet kan vi inte ha någon åsikt om. Men om man vill delta i offentliga institutioner och representera det svenska folket bör man inte gå emot idén om jämlikhet. Detta är ingen diskriminering eftersom han faktiskt kan lära sig att bli mer resonabel, säger Schnapper.
Vad har det franska förbudet mot synliga religiösa symboler i offentliga skolor från 2004 fått för följder?

– Det har fungerat bra i bemärkelsen att det tidigare fanns stora problem kopplat till detta, en osäkerhet om hur skolorna skulle agera i frågan. De få som i dag inte vill respektera lagen har gått till privata skolor, medan den offentliga skolan har fortsatt att vara en gemenskap för alla grupper. Men detta problem tenderar att aldrig helt lösas. Snart kommer det säkert börja igen, säger hon.

Bara några veckor efter intervjun dyker problemet också upp igen. Denna gång gäller det inte skolor utan badstränderna i Medelhavet. Idédebatten tar fart: Vad symboliserar burkinin och ska ett förbud betraktas som en kränkning av individuella rättigheter eller ett försvar för en religionsutövning utan politiska anspråk? Ekonomen och essäisten Jacques Sapir menar att la laïcité ska tolkas som en politisk princip för att garantera den religiösa freden och att den därmed kan användas mot separatistiska provokationer. Jämställdhetsministern Laurence Rossignol vill bekämpa plagget men med större försiktighet, medan den egyptiske författaren Aalam Wassef i vänstertidningen Libération varnar för att burkinin är en viktig symbol inom wahabism, en fundamentalistisk riktning inom sunniislam.

Den högsta förvaltningsdomstolen har emellertid underkänt förbudet i ett beslut som kan bli prejudikat. Schnapper hävdar också i sin bok, som kom före burkinidebatten, att det finns problem med lagar i denna typ av frågor. Hon är en mer moderat uttolkare av republikens sekulära principer än de som gått i bräschen för ett förbud, och söker i stället hitta en balans mellan att å ena sidan erkänna olikheter i samhället och å andra sidan motverka en social fragmentering, som försvagar det gemensamma politiska projektet. Schnapper varnar dock för att en alltför vittgående tolerans, till exempel acceptans för heltäckande slöja, också är ett hinder för integration:

Den tolerans som består i att acceptera allt och avfärda universella värden […] är inte en effektiv princip för integrationen. Tvärtom bidrar de gemensamma värdena till att vi kan skapa ett samhälle som ger människor med de mest avlägsna traditioner bäst chanser att delta i samhällslivet.

Men viljan att leva tillsammans behöver också någon form av historisk förankring. Den franska republiken, liksom andra västerländska demokratier, har traditionellt sett haft en stark tro på sin styrka och överlägsenhet, som underbyggts av historiska berättelser. Denna form av patriotism har i demokratins namn varit utsatt för genomgripande kritik. Ur ett integrationsperspektiv är det dock inte givet att en alltför långt driven självkritik är effektiv. Schnapper påpekar att den tidigare nationella stoltheten hade fördelar för integrationen. I både USA och Frankrike skapades en kraftfull berättelse, mer eller mindre förankrad i verkliga händelser, kring revolutionerna under slutet av 1700-talet. Den franska skolan spelade en central roll för att förmedla denna nationalkänsla till ”de som hade turen att bli fransmän”, trots att de inte haft ”turen att födas som fransmän”, som socialistledaren Léon Blum uttryckte det. Blums regering förde en förhållandevis liberal invandringspolitik 1936–38.

I dag har nationens historiska fundament i västvärlden inte bara ifrågasatts och fragmentiserats. Den har också förlorat sin progressivitet när den i första hand förstås som en kulturell och ideologisk konstruktion, framburen av förlegade ritualer med negativa konnotationer. Därmed försvinner nationens traditionellt sett kanske viktigaste legitimitet. Detta kan få konsekvenser för sammanhållningen, framhåller Schnapper.

– Vi har sedan några decennier haft en kraftig uppgörelse kring andra världskriget och kolonialismen. Även om debatterna är nödvändiga så har vissa av mina kollegor gjort kritiken av Frankrikes förflutna till sin affärsrörelse. Alla sociala problem kring integration kan dock inte förklaras med det koloniala arvet. Detta är en faktor, men många som kommer från Nordafrika har en tendens att tro att detta är den enda förklaringen till utanförskap. Dessa frågor är dock mer komplicerade och brännande i Frankrike än i Sverige, inte minst på grund av Algerietkriget.
Vad bör Sverige satsa på för att integrera de nya invandrarna?

– Det finns ingen mirakellösning och det krävs tid för att integrera människor från andra, mycket olika samhällen. Förutom en fungerande arbetsmarknad som är öppen för invandrare så måste man ha ett gemensamt språk. Inte bara rent lingvistiskt, utan också gemensamma förståelseramar. Nationen förutsätter att det går att lösa problem kring att leva tillsammans och det görs genom språket. Det krävs också att samhället förmedlar en gemensam respekt för de demokratiska institutionerna. Detta skapar grundförutsättningarna för den politiska arenan och i förlängningen en lyckad integration och sammanhållning.

Johannes Heuman är historiker och redaktör på Respons.

 

– Publ. i Respons 5/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet