Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.

Intervju

Motsättning mellan demokrati och liberalism präglar Mellanöstern
INTERVJU MED SHADI HAMID
Fredrik Meiton
· Shadi Hamid, Temptations of Power – Islamists and Illiberal Democracy in a New Middle East (Oxford University Press, 2014)

Demokrati handlar om att spegla folkviljan och om befolkningen är religiöst konservativ leder det till en demokrati utan liberalism, säger Shadi Hamid. Han menar att en illiberal demokrati är att föredra framför det hårda förtryck som är alternativet. Den demokratiska processen måste få ha sin gång.

I dagarna innan detta nummer av Respons gick till tryck inträffade en händelse som av många bedömare genast utnämndes till den egyptiska revolutionens dödsstöt. Egyptens forne president, Hosni Mubarak, frikändes från ett flertal allvarliga brottsanklagelser, inklusive korruption och mord på demonstranter på Tahrirtorget i januari 2011.

När domslutet tillkännagavs var det många i demokratirörelsen som såg det som ett flagrant brott mot rättvisan. Men långt ifrån alla demokratikämpar reste sig i protest. Dalia Ziada, en egyptisk aktivist som har uppmärksammats världen över för sitt engagemang för kvinnors rättigheter – bland annat har hon mottagit pris från Anna Lindh-stiftelsen – uppgav i medier att det var dags att lämna den arabiska våren bakom sig och gå vidare. Hon är inte den enda liberal som har ställt sig på president Abdel Fattah El-Sisis sida, trots hans antidemokratiska tendenser och nära koppling till Mubarak-regimen.

Detta illustrerar en aspekt av Mellanösterns politiska kultur som ofta är svår att hantera för västerländska bedömare, nämligen den skarpa motsättningen mellan demokrati och liberalism, som klyver demokratiförespråkare, liberaler, människorättsaktivister och andra på sätt som är främmande för oss i Europa.

Ytterligare en svårighet med att analysera politiken i Mellanöstern är att den sedan några årtionden tillbaka är starkt influerad av ett slags rörelse som bara delvis är politisk. De islamistiska rörelserna är på en och samma gång politiska partier, sociala välgörenhetsorganisationer, predikantrörelser och studieförbund. Man skulle som jämförelse kunna tänka sig en kombination av Miljöpartiet, Myrorna, Pingströrelsen och Folkuniversitetet, eller att alla de traditionella elementen inom arbetarrörelsen, från partiet till facket till tidningar, tidskrifter och studiecirklar skulle uppfattas som en och samma organisation.

Med andra ord ligger svårigheterna med att förstå Mellanöstern delvis i problemet att vi saknar en adekvat föreställningsvärld och begreppsapparat. Våra egna historiska erfarenheter ligger långt ifrån Mellanösterns, men gång på gång smyger de sig in i våra försök att förstå. Shadi Hamids nya bok, Temptations of Power – Islamists and Illiberal Democracy in a New Middle East (Oxford University Press, 2014) handlar mycket om denna fråga. Vi lärde känna varandra för nästan tio år sedan, när vi båda började läsa vid St Antony’s College i Oxford. Hamid är född och uppvuxen i USA. Till Oxford anlände han från Jordanien, där han tillbringat ett år på ett Fullbright-stipendum med att intervjua islamister. Avhandlingen som Hamid färdigställde under sin tid i Oxford ligger till grund för hans nyutkomna bok.

Under sin tid som doktorand tillbringade Hamid långa perioder i Egypten och Jordanien, där han intervjuade islamistiska aktivister och politiker. Därefter fick han jobb på the Brookings Institutions center i Doha i Förenade Arabemiraten. Sedan några år tillbaka är han åter i Washington D.C. på Brookings högkvarter och deras Center for Middle East Policy. För Respons räkning satte vi oss nyligen ner för ett samtal om hans nya bok och förhållandet mellan islam, liberalism och demokrati.

Respons: – Vad ser du som det huvudsakliga syftet med din bok?

Shadi Hamid: – En del av vad jag ville göra med den här boken var att närma mig islamisterna, sätta mig in i deras värld och förstå dem på deras egna villkor. Vi behöver inte tycka om dem, men jag tror att vi måste anstränga oss för att förstå dem. Västerländska betraktare försöker ofta förstå islamistiska rörelser utifrån parametrar hämtade från den liberala demokratin. Men islamister ställer så klart inte upp i val i USA eller Sverige. De ställer upp i val i Egypten, Jordanien och Tunisien. Därför måste vi försöka förstå dem utan att projicera våra egna liberala ideal på dem.

Vad man först och främst måste göra är att sätta sig ner och tala med dem om deras oro, hopp och ambitioner. Det måste vara utgångspunkten om vi verkligen vill förstå deras syn på världen. Det låter ju väldigt elementärt, men de flesta gör faktiskt inte det.

Respons: – På vilket sätt har det påverkat din forskning?

Shadi Hamid: – När jag påbörjade mitt forskningsprojekt för många år sedan trodde jag, som de flesta, på den så kallade inclusion-moderation-hypotesen, det vill säga föreställningen att ju mer islamisterna inkluderas i den demokratiska processen, desto mer mainstream kommer de att bli. Men i takt med att jag gick djupare in i min forskning, kom jag att bli alltmer skeptisk och till slut landade jag i de slutsatser som utgör kärnan i min bok och vilka starkt ifrågasätter dessa vedertagna sanningar.

I boken hävdar jag att i motsats till den allmänt accepterade bilden, så har förtryck inte nödvändigtvis en radikaliserande effekt på islamistiska grupper. Förtryck kan faktiskt ha en modererande effekt. Inte alltid, givetvis, och i boken diskuterar jag de specifika omständigheterna kring det, genom att fokusera på det Muslimska brödraskapet i Egypten och Jordanien och deras erfarenheter.

På motsvarande sätt leder demokratisering inte nödvändigtvis till moderering i islamisternas fall. Det är en föreställning som sitter djupt rotad i oss från våra erfarenheter i Europa och Latinamerika, där vi har sett hur ideologiskt drivna partier på den yttersta vänster- och högerkanten i praktiken har tvingats röra sig in mot mitten. För att kunna vinna val var de tvungna att bilda breda koalitioner och deras ideologiska särart tonades ner. Den erfarenheten stämmer dock inte överens med utvecklingen i Mellanöstern, åtminstone inte när det gäller de islamistiska rörelserna.

Om vi till exempel tittar på den korta perioden efter den arabiska våren i Egypten när det Muslimska brödraskapet blev det starkaste politiska partiet och till slut kom till makten, ser vi hur rörelsen alltmer rörde sig i en konservativ riktning. Jag tror att vi ser samma utveckling med AKP i Turkiet. I takt med att de befäster sitt grepp om regeringsmakten, ökar de ansträngningarna för att stärka sin bas. De förflyttar sig åt höger, de betonar sin ideologiska särart och anammar en alltmer religiöst anstruken retorik. Men det rör sig inte bara om retorik; deras politik blir alltmer religiöst färgad.

Respons: – Hur förklarar du den utvecklingen? Och varför är den så förvånande?

Shadi Hamid: – I mina ögon rör det sig om en betydande spänning mellan liberalism och demokrati. I Väst är vi vana vid tanken att liberalism och demokrati går hand i hand. Och så må det ha gått till i vår historia, men det är inte nödvändigtvis en universell naturlag. Det behöver inte gälla för alla samhällen och gör det bevisligen inte i Mellanöstern.

Respons: – Går det att föreställa sig en livskraftig demokrati som inte är liberal?

Shadi Hamid: – Ja, det är den frågan som undertiteln till min bok – ”islamister och illiberal demokrati i ett nytt Mellanöstern” – hänvisar till. Jag menar att illiberal demokrati måste förstås som ett distinkt slags statsskick. Fareed Zakaria myntade begreppet, men många före honom har konstaterat att det finns en spänning mellan demokrati och liberalism. Redan USA:s grundlagsfäder var medvetna om motsättningarna mellan de två idéerna och fruktade att majoriteten kunde vara farlig och att massornas frihet därmed behövde kringskäras. Därav deras betoning på republiken och inte den rena demokratin.

Respons: – Du har talat om en unikt islamisk form av illiberalism. Vad menar du med det?

Shadi Hamid: – När Fareed Zakaria använder begreppet talar han inte specifikt om Mellanöstern, utan han för ett globalt resonemang. Man kan nämna exempel som Hugo C. Chavez i Venezuela, Victor Orbán i Ungern, BJP och den hinduiska extremhögern i Indien. Israel utgör på många sätt ett klassiskt exempel på en illiberal demokrati.

Illiberal demokrati är alltså inte unikt för Mellanöstern eller islam, men jag skulle ändå vilja påstå att spänningen mellan liberalism och demokrati är mer betonad där. Islamisternas illiberalism skiljer sig nämligen från illiberalismen hos exempelvis Orbán. För honom är illiberalism mer en bekväm taktik i hans strävan efter mer makt. För islamisterna bottnar illiberalismen i grundläggande föreställningar kring offentlig moral och religionens roll i det offentliga livet. För dem utgör illiberalismen själva hjärtat i deras islamistiska övertygelse. Att vara liberal och islamist är en självmotsägelse, eftersom liberalismen är religiöst och värdemässigt neutral, medan islamism handlar just om att ge islam en priviligierad status och att aktivt arbeta för att främja en islamisk moral.

Detta kan såklart se väldigt olika ut i praktiken, till exempel när det gäller frågor om hur islamisk lag bör tillämpas. Men på det stora hela vill alla islamister arbeta aktivt för att inskärpa ett mer islamiskt sätt att leva i alla aspekter av våra liv. Det går långt utöver den västerländska medborgartanken. De vill skapa ett nytt slags medborgare som lever enligt ett nytt slags moral. Islamismen har aldrig varit ett rent politiskt program.

Jag anser att islam har ett speciellt förhållande till politik, som skiljer sig från andra religioner. Av en mängd historiska och kulturella skäl är muslimska samhällen mer motståndskraftiga mot sekularisering och en separation av religion och stat enligt den västerländska upplysningsmodellen. Den som vill propagera för ett sekulariserat statsskick i den islamiska världen måste argumentera mot en tradition som har sitt ursprung i profeten Muhammed. Ett sådant argument skulle därmed ha svårare att få fotfäste i ett muslimskt samhälle än ett kristet. Jesus var aldrig ett statsöverhuvud eller ledare för en politisk rörelse och gjorde uttryckligen skillnad mellan sin domän och den världsliga makten. Profeten Muhammad, å andra sidan, var teolog, statsöverhuvud, krigare och köpman i ett. Alla som förespråkar en åtskillnad mellan religion och politik i den muslimska världen argumenterar mot den profetiska modellen. Både teologiskt och historiskt är islam mycket mer av ett universellt system än kristendomen.

Jag skulle vilja påstå att det inte finns något vedertaget politiskt system i Mellanöstern. Kalifatet upplöstes inte förrän 1924, alltså för mindre än hundra år sedan, och vad som ska ta över efter kolonialismen är fortfarande en hett omtvistad fråga. Nationalstatssystemet är inte lika självklart som vi, med våra historiska erfarenheter, ibland luras att tro, speciellt som den sekulära nationalstaten i arabvärlden är starkt förknippad med diktatur.

Respons: – Fareed Zakaria jämför illiberal demokrati med liberal autokrati, det vill säga icke-demokratiskt styre efter liberala principer, och finner det senare bättre. Hur ställer du dig till det?

Shadi Hamid: – Enligt Zakaria handlar det om en viss ordningsföljd. Samhällen i övergångsfaser bör först upprätta liberala institutioner innan de börjar tänka på fria val. Det är en förståelig syn, med tanke på att den speglar den historiska utvecklingen i USA. Här kom liberala institutioner först och senare kom allmän rösträtt. Men att applicera det synsättet på andra delar av världen är problematiskt. Numera har demokrati kommit att bli universellt eftersträvat och det är svårt att förvägra folk rätten att välja sina egna ledare bara för att de saknar liberala institutioner. Det är svårt att be människor att vänta fem eller tio år på att de rätta institutionerna ska komma på plats innan de får rösta för första gången. Zakaria må ha rätt i att det är lättare att bygga stabila demokratier om de liberala institutionerna finns på plats först, men den turordningen är inte realistisk i världen i dag, eftersom demokrati har blivit så universellt eftertraktat.

Dessutom finns det anledning att ifrågasätta om människor faktiskt skulle välja liberalism om de fick välja fritt. Om vi tar Egypten som exempel, så visar opinionsundersökningar där att den övervägande delen av befolkningen vill ha islamisk lag. Det gäller även om man ser till saker som jämlikhet mellan könen eller avfällighet. 88 procent av egyptier vill ha dödsstraff för avfällighet, enligt en Pew-undersökning från 2011.

Demokrati handlar ju om att spegla folkviljan. Om folkviljan är religiöst konservativ kommer en folkvald regering av naturliga skäl att spegla det. Och här hamnar vi ofta i obekväm terräng. Om stora majoriteter i Egypten, Jordanien och Tunisien vill att islam ska spela en framträdande roll i politiken och landets styre, måste vi respektera det. Vi kan ogilla det, men får nog inse att våra åsikter är irrelevanta från den genomsnittlige egyptiske väljarens perspektiv. Vi får räkna med att muslimska samhällen kommer att ha en stark religiös prägel och därmed också en stark illiberal prägel. Alternativet är hårt förtryck, enligt den egyptiska modellen, men det kommer sannolikt inte att utplåna islamismen, med dess breda folkliga förankring.

Respons: – Tidigare var du en stark anhängare av demokratifrämjande i Mellanöstern. Hur ser du på det engagemanget idag?

Shadi Hamid: – Det engagemanget finns kvar! Om något, så har det fördjupats. Det kanske låter som en motsägelse, men jag är en stark anhängare av liberal demokrati och tycker att den ska uppmuntras och understödjas så långt det går. Men jag tycker att demokratin ska gå först. Även om priset för demokrati är ett visst mått av illiberalism, så är det fortfarande att föredra framför illiberal diktatur, vilket ju är alternativet. Visst, om alternativet fanns att tillsätta ett slags upplyst liberal despot, så kanske det skulle finnas skäl för att stödja en sådan lösning. Men det är ju knappast ett av alternativen i dagens Mellanöstern.

Det finns en inneboende spänning mellan demokrati och liberalism och det är något som varje land måste lösa på egen hand. Det viktiga är att den demokratiska processen tillåts ha sin gång. Man måste lita på att det finns en självkorrigerande dynamik i den och att folk kommer att nå fram till lösningar som gör det möjligt för dem att leva med varandra. Det är en dålig idé att på förhand bestämma hur den lösningen bör se ut eller döma ut lösningar som inte är förenliga med en snävt definierad liberal demokrati. Om jag vore tvungen att välja skulle jag ta demokrati före liberalism. Demokratin är mer universellt än liberalismen, som har en mer specifik historisk stamtavla. Vi bör inte vara alltför fixerade vid våra egna föreställningar om det goda samhället. Vi borde låta folk hitta sina egna lösningar.

Fredrik Meiton är doktorand i historia vid New York University.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet