Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Tema i detta nummer:
Var vi så fega egentligen?

Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste decennierna blivit negativ. Neutraliteten avfärdas som en myt, det påstås att Sverige lade sig platt för Tyskland och blev ett lydrike. I skolundervisningen får elever lära sig uppfattningen att Sverige befolkades av nazister och rasbiologer. Detta ensidiga fördömande och denna moraliserande hållning måste korrigeras.

Se alla texter

Tema

Var vi så fega egentligen?
Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
Alf W. Johansson

Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste decennierna blivit negativ. Neutraliteten avfärdas som en myt, det påstås att Sverige lade sig platt för Tyskland och blev ett lydrike. I skolundervisningen får elever lära sig uppfattningen att Sverige befolkades av nazister och rasbiologer. Detta ensidiga fördömande och denna moraliserande hållning är i behov av en korrigering.

Historia kan skrivas utifrån ett då eller ett nu. Då-perspektivet kräver en medveten ansträngning att fatta en annan tids samhällstillstånd och medvetandehorisonter. Nu-perspektivet däremot lägger nuets värderingar på det förflutna. I kritiskt syfte lyfts det förflutna in i en aktuell ”diskurs”. Det förflutna tenderar att reduceras till en form av efterblivenhet i jämförelse med nuets upplysta ståndpunkt. Nu-perspektivet på det förflutna brukar kallas presentism, då-perspektivet historism. Denna artikel vill anlägga ett historistiskt (det vill säga av historismen präglat) perspektiv på Sveriges historia under andra världskriget – ett försök att förklara historien utifrån dess kontextuella sammanhang. Den är formad utifrån tanken att historievetenskapens uppgift inte bara är kritisk utan också att ”försvara” det förflutna gentemot nuets fördomar och inbilskhet.

Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget. Det presentistiska perspektivet dominerar, vilken lett till en besvärande ensidighet i synsättet. Historismen med dess strävan efter förståelse har blivit kontroversiell. Vad Johan Östling i en uppsats kallar den ”moraliska motberättelsen” har blivit nära nog allenarådande. Denna moraliska motberättelse är i behov av en ny motberättelse.

Vid krigsslutet restes i Sverige, liksom i andra länder, inte minst i våra nordiska grannländer, krav på ”uppgörelse” med krigsårens politik. Antinazismen blev ”vår tids stora idealism”. Allt som inte tydligt innebar ett avståndstagande från nazismen brännmärktes. Torgny Segerstedt blev den svenska historiens ljusgestalt.
Ansatserna till ”utrensning” kom emellertid snabbt av sig. 1946-47 vändes blickarna mot kommunismen som ett hot. I reaktion mot den ökade polariseringen mellan väst och öst återvände Sverige under utrikesminister Östen Undén till en neutralitetspolitisk linje.

Denna hållning krävde en integrering av andra världskrigets erfarenheter. Ett mer ”förståelsefullt” perspektiv på krigsårens politik växte fram som betonade Sveriges ställning som småstat. Ställd inför ett överväldigande hot från en aggressiv stormakt hade någon form av anpassning varit nödvändig. Samlingsregeringens strävan att hålla landet utanför kriget vann en ny acceptans. Detta perspektiv kan sägas ha präglat forskningsprojektet Sverige under andra världskriget (SUAV) (1966–1975) vid Stockholms universitet. Det präglade också Wilhelm M. Carlgrens, arkivchef på UD, arbete Svensk utrikespolitik 1939–1945 (1973).

I stort sett gällde detta perspektiv in på 1990-talet. År 1989 utkom emellertid ett arbete som bidrog till att problematisera bilden av den svenska politiken under kriget. Det var diplomaten Sven Grafströms dagboksanteckningar, utgivna av forskningsledaren för SUAV-projektet, Stig Ekman. Dessa dagboksanteckningar är en märklig källa. Den som för pennan är en brinnande ande, en man som intensivt levde med i tiden och som hade förmåga att uttrycka sig. Man kan inte läsa dessa anteckningar från krigsåren utan att bli engagerad. Här presenteras ett systematiskt Torgny Segerstedt-perspektiv på den förda politiken.

Utgivaren, Stig Ekman skriver: ”Det budskap Grafström för fram om den förda utrikespolitiken under andra världskriget är, att det var en politik som saknade moralisk ryggrad. Det var förkastligt med en utrikesledning som gick efter principen surtout pas de risques.” Denna karaktäristik är överdriven för dagboken som helhet, men gäller onekligen för 1940–41. Det är något av ett mysterium hur Grafström, som var gift med en tyska och hade en ledande tysk diplomat som svärfar, i vardagen kunde hantera den glödande antinazism som dagboken bär vittne om. En dagboksförfattare är sin egen fältherre, som fritt kan dirigera det egna och nationens livsdrama. Grafströms dagbok är inte skriven ovan stridsvimlet utan är ett ideologiskt kampinstrument: ”Rätten att leva ett fritt och människovärdigt liv måste bevaras annars är det bättre att inte leva alls” var Grafströms motto. Han förmedlar på ett oöverträffat sätt den ångest och förtvivlan en engagerad antinazist kunde känna i skuggan av Tysklands överväldigande segrar 1940.

Grafström var vid denna tid tjänsteman inom UD och medverkade själv i den kapaciteten på ett blygsamt sätt i den politik som han öste förakt över. Han insåg att hans läge som hemlig dagboksskrivare var bekvämt: ”Det är lätt för en liten skit som jag, att utan varje spår av ansvar föra diskussion om hur Sveriges politik rätteligen bör föras ” (5 maj 1940).
År 1991 utkom Maria-Pia Boëthius bok Heder och samvete som också var ett engagerat upptagande av Segerstedtsperspektivet. Jag skrev själv en konferensrapport 1995 som visar att jag tagit intryck av dessa skrifter. Jag använde där (kritiskt) begreppet småstatsrealism för att beteckna den förda svenska politiken.
Under 1990-talet skedde en förskjutning – även internationellt – i det övergripande perspektivet på andra världskriget. Förintelsen kom alltmer att lyftas fram som den centrala civilisatoriska erfarenheten av kriget. Med en sådan fokusering var det uppenbart att Sveriges politik under kriget kom i ett annat ljus. Den säkerhetspolitiska aspekten av kriget föll i bakgrunden. I dess ställe trädde frågor som svensk antisemitism, inhemsk nazism och flyktingpolitik i centrum. Till detta kom att den dåvarande svenska statsministern Göran Persson visade ett häpnadsväckande engagemang i dessa frågor. Perssons moraliska prestige hade skadats av några förflugna ord efter ett besök i Kina 1996. En opinionsundersökning, som tycktes visa att en hög procent av eleverna i skolan inte kände till Förintelsen, gav tillfälle till revansch. Persson tog initiativet till en omfattande upplysningskampanj, som resulterade i boken …om detta må ni berätta (1997) som spreds till alla skolbarn. Vidare såg han till att det skapades en myndighet ”Forum för levande historia” som skulle fortsätta upplysningsarbetet. Dessutom anslogs 20 miljoner kronor till ett forskningsprojekt om förhållandet mellan Sverige och det nazistiska Tyskland som skulle belysa ”de mörka fläckarna” i Sveriges historia under trettiotalet och krigsåren. Det var en uppvisning i statligt historiebruk. Aktiviteten var inte bara en produkt av Göran Perssons personliga ideosynkrasier, utan måste också ses mot bakgrund av de ökade flyktingströmmarna under 1990-talet. Även ett ökat tryck från amerikanskt håll mot de neutrala spelade in (Eizenstat-kommissionen).

Projektet har resulterat i flera skrifter. De viktigaste är antologin Sverige och Nazityskland, red. Mattias Tydén och Lars M Andersson (2007) och Klas Åmarks imponerande, nästan encyklopediska studie Att bo granne med ondskan, Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen (2011). Det är ingen tvekan om att detta projekt bidragit till att berika och komplettera våra kunskaper om Sverige under andra världskriget.

Att denna statliga intensifiering av kunskapspridningen om andra världskriget också påverkat skolundervisningen, framgår av Ingmarie Danielsson Malmros nyligen utkomna doktorsavhandling Det var en gång ett land… Berättelser om svenskhet i historieläroböcker och elevers föreställningsvärldar (2011). Hon belyser hur undervisningen i historia i allt högre grad kommit att relateras till andra världskriget som, skriver hon, har blivit ”det historiekulturella nav som mycket av historieundervisningen cirkulerar kring”. Hon nämner också hur impulser från vetenskapssamhället förgrovats när de har omsatts i praktiken: ”Sverige har (i elevernas uppfattning) blivit ett land befolkat av nazister och rasbiologer”.

Sverige och Nazityskland är ett historieprojekt som lägger tyngdpunkten på historia som ett moraliskt lärostycke. Historieprofessorn Gunnar Richardsson som bidragit med en uppsats om Gustaf V, skriver helt frankt att han vill lägga allt vad han fått lära sig om objektivitet och saklighet åt sidan inför ”den unika(?!) möjligheten att som historiker agera domare på den historiska scenen”.

Klas Åmarks bok är i många avseenden en mönstergill, empiriskt utredande framställning, särskilt när det gäller flyktingpolitiken, men framställningen har en moraliserande underton som ibland tar sig uttryck i försåtliga karaktäristiker. Det presentistiska perspektivet framkommer i ett uttalande som: ”En storskalig flyktingmottagning blev en del av det pris som Sverige fick betala för eftergiftspolitiken gentemot Nazityskland”. Flyktingmottagningen ses således som en avbetalning på en skuld som Sverige ådragit sig under kriget. Man frågar sig: var det inte snarare så att det var just genom att Sverige lyckades bevara sin fred (något som ”eftergiftspolitiken” bidrog till) som den generösa flyktingmottagningen blev möjlig?

En som särskilt uppehållit sig vid den svenska skuldproblematiken är den svensk-tyska vetenskapsjournalisten Barbro Eberan, som gett ut flera skrifter, präglade av skuldmedvetenhet. Här ett exempel ur hennes bok Hur kunde det ske? Mot och motmyt? (2013) s.156: ”Vår neutralitet var en myt – även det vet vi idag. Vår folkvalda regering accepterade alla tyska krav, ignorerade protesterna i Sverige, censurerade pressen och levererade järnmalm till Nazityskland ända fram till krigsslutet och bidrog på så sätt till att förlänga kriget. […] Vårt handlande styrdes av nationalegoism, det var vårt eget skinn vi ville rädda, vår egen framtid vi ville säkra. Judarnas öde brydde vi oss inte om.”

Det är inte mycket i denna framställning som man kan hålla med om. Neutraliteten var inte en myt utan ett viktigt instrument när det gällde att stå emot tyska krav. När Gustaf V i december 1941 sade nej till tyska krav på militärtransporter hänvisade han till att det stred mot neutraliteten. Det kan knappast anses omoraliskt att en regering söker säkra det egna landets framtid. Ve den regering som inte gör det! Varje land har rätt att föra en nationell intressepolitik. Vilket land gör inte det? Järnmalms­exporten pågick inte till krigsslutet, den upphörde i årsskiftet 1944/45.

Regeringen censurerade pressen…Tja, en lag om förhandscensur i händelse av krig eller krigsfara antogs, men denna lag aktiverades aldrig. Regeringen använde sig av den möjlighet till indragning av misshagliga tidningsnummer som lagen gav. Detta var ett försök att inför tyskarna dölja den svenska opinionens antinazism och ingick i den ”teater” som var ett väsentligt element i de svensk-tyska relationerna. Grafströms dagbok innehåller närmast spexartade exempel, som visar att de inblandade – även på tysk sida – fattade att det rörde sig, som Stig Hadenius uttryckt det, om ett spel för gallerierna. Påståendet att vi inte brydde oss om judarna är en ren kränkning mot de människor som engagerat sökte hjälpa flyktingar. Sverige erbjöd sig 1942 att ta emot de norska judarna och de danska judarna fick 1943 en fristad i Sverige. Gösta Bagge, ecklesiastikminister i samlingsregeringen, skriver i en anteckning den 15 april 1943 apropå en förfrågan om Sverige kunde ta emot judiska barn från Polen: ”…jag kunde inte förstå annat än att vi för vårt eget samvetes skull borde göra ett försök, även om det bara fanns en tusendels chans att lyckas.” Steven Koblik uppskattar i sin bok Om vi teg skulle stenarna ropa, Sverige och judeproblemet (1987) ”det totala antalet judar som fick hjälp från Sverige till i runt tal 45 000” (s. 84). Paul Levine har framhållit den svenska diplomatins ansträngningar att rädda judar som kunde uppvisa en svensk anknytning. Den judiska världskongressen uttryckte i augusti 1945 sin tacksamhet över de svenska insatserna: ”Sverige (har) handlat gentemot judarna som inget annat land. Det svenska folket och regeringen har räddat tiotusentals judar. Sverige har gjort mer för judarna än hela den internationella regeringskommittén för flyktingfrågor åstadkommit.” (Dagens Nyheter 1 augusti 1945 s.1) ”Sverige gjorde alltför lite för judarna” skriver Klas Åmark. Helt visst – men Lena Einhorn har i sin bok om Gilel Storch påpekat att Sverige var den första stat som erbjöd judar i ett tyskockuperat land fritt tillträde. (se Handelsresande i liv – Om vilja och vankelmod i krigets skugga, 2005).

Sven Grafström accepterade inte den svenska neutralitetspolitiken. För honom var kriget en kamp mellan två världsåskådningar som det inte fanns någon möjlighet att ställa sig neutral till. Skulle neutralitetspolitiken komma till användning så var det för att motivera avslag på tyska krav (vilket också skedde). Men neutraliteten som en folkrättslig princip som innebar att även de krigförande inom neutralitetens ram kunde åberopa vissa förmåner, ville han inte acceptera. Neutralitetsrätten gav exempelvis krigförande rätt att utnyttja det neutrala landets territorialvatten för så kallad passage inoffensif och transportera krigsmateriel utan att detta betraktades som ett neutralitetsbrott. Grafström såg medgivanden av detta slag som en eftergift. En sådan tolkning av neutralitetsbegreppet kunde samlingsregeringen inte upprätthålla utan att riskera att den svenska neutraliteten uppfattades som en rent antitysk politik.

I det läge som uppstod efter den 9 april 1940 var det ofrånkomligt att en svensk neutralitetspolitik var förmånligare ur tysk synvinkel än ur allierad. När samlingsregeringen i november 1941 gav en samlad presentation av förmåner Tyskland kommit i åtnjutande av (för att något mildra en rad avslag på tyska önskemål) tog man upp flera saker som Sverige som neutral stat varit ”tvunget” att acceptera trots att de innebar tyska fördelar.

Var neutraliteten i sig omoralisk? Om man som Åmark definierar kriget som en kamp mellan demokrati och diktatur kommer man nära en sådan ståndpunkt. Sverige utfärdade under vinterkriget ingen neutralitetsförklaring utan beskrev sin hållning som icke-krigförande och lämnade en mycket stor materiell, ekonomisk och militär hjälp till Finland. Här handlade det om en aggressiv diktatorisk stormakt som hänsynslöst gått till angrepp på ett litet land. Den svenska insatsen var givetvis främst betingad av säkerhetspolitiska skäl, men var också en insats för demokratin.

Skulle det varit bättre om Sverige aldrig utfärdat neutralitetsförklaringar i samband med världskrigets utbrott i september 1939? Knappast. Neutraliteten var en folkrättsligt legitim hållning som en stat kunde inta vid krig i sitt närområde. Något egentligt alternativ fanns inte. Folkrätten existerar endast så länge den respekteras och tilltron till stormakternas vilja att respektera en statlig neutralitet var begränsad, men den utgjorde ändå ett, låt vara ytterst bräckligt, skydd för småstaterna.

En politik liknande den som Sverige fört gentemot Finland skulle efter den 9 april ha blivit direkt krigsframkallande. Valet 1940 kan ses som en kraftfull folklig legitimering av samlingsregeringens politik. Att se kriget som en kamp mellan demokrati och diktatur är en alltför snäv infallsvinkel för att förstå andra världskriget. Till sin huvuddel bestod detta faktiskt av en kamp mellan två diktaturer, där de demokratiska makterna i Europa spelade en närmast supplerande roll. Den dåtida svenska uppfattningen var att det rörde sig om ett stormaktskrig och när UD i september 1939 lade upp en ny fil för det utbrutna kriget fick den namnet stormaktskriget. Detta är en karaktäristik som fortfarande har giltighet. England och Frankrike gick inte i krig 1939 för demokratin utan i ett desperat försök att förhindra en tysk hegemoni på den europeiska kontinenten. Förvisso stod de för demokrati men de hade också imperialistiska och ekonomiska intressen. För Churchill stod de imperialistiska intressena i förgrunden. Att analysera kriget som ett stormaktskrig har större historisk förklaringskraft än kriget som en kamp för demokratin.

I sin tveksamhet inför neutralitetens moraliska legitimitet skriver Åmark:

”Den som inte är beredd att ta på sig krigets börda är kanske skyldig att axla andra bördor till exempel i form av en omfattande humanitär hjälpverksamhet eller en generös flyktingpolitik, även när de åtgärderna allvarligt påverkar den egna välfärden.”

Detta verkar vara en maning mera riktad till dagens Sverige än trettiotalets och andra världskrigets. Men låt oss pröva den på dåtiden. Den svenska flyktingpolitiken på trettiotalet kan, som Åmark visar, inte ses som generös, men den blev det faktiskt under andra världskriget. År 1944 uppgick antalet flyktingar i Sverige till över 200.000. Avvisningar och de så kallade judepassen har skurit djupa märken i det svenska historiemedvetandet, men den sistnämnda åtgärden tillkom inte på initiativ från svenskt håll utan från schweiziskt, men Sverige följde efter.

Sveriges humanitära hjälpverksamhet under kriget måste betraktas som omfattande. Den väldiga hjälpen till Finland 1939–40, som sammantaget var större än hela den svenska försvarsbudgeten 1936, är ett storartat exempel på demokratisk solidaritet. Organiserandet av livsmedelshjälpen till Norge och till de svältande i Grekland 1942 och Nederländerna 1944, för att inte tala om insatserna i krigets slutskede, ger sammantaget bilden av en humanitärt starkt engagerad nation.
Hur man ser på Sverige under kriget bestäms i hög grad av hur man ser på samlingsregeringens politik. Åmarks hållning till denna är ambivalent; det finns förståelsefulla uttalanden, men den negativa hållningen överväger. Jag skall här bara ta upp en punkt. Det gäller Per Albin Hansson.

Åmark tar upp ett tal som Per Albin höll den 1 maj 1945 där denne endast koncentrerar sig på de nordiska hjälpinsatser som Sverige gjort i krigets slutskede. De judar som utöver danskar och norrmän räddades nämns endast som ”de andra”. Av detta uttalande drar Åmark den något förvånande slutsatsen att ”Per Albin aldrig tänkte sig att Sverige skulle ha något särskilt ansvar för att rädda och hjälpa Europas judar undan Förintelsen” (s. 114). Lite längre ner på samma sida sägs: ”En röd linje tvärs igenom Per Albins tal var att småstaterna i Europa inte hade något intresse av att engagera sig på någondera sidan i ’stormakts­kriget’”. (Ett liknande övertramp sker på s. 642 där det påstås att innebörden av ett uttalande av Per Albin om nödvändigheten av återhållsamhet i opinionsbildningen var en uppmaning att ”inte engagera sig för demokratins försvar”.)

Som regeringschef för en samlingsregering som förde en neutral politik måste statsministern självklart undvika allt som kunde uppfattas som tydliga ideologiska ställningstaganden. Detta kan inte tolkas som likgiltighet hos Per Albin som person och socialdemokrat inför demokratins sak. Han visste att han var chef för en regering som helt dominerades av antinazister. Att han skulle ställt sig likgiltig inför judarnas utsatthet är svårt att tro – Sverige inlade hösten 1943 en protest i Berlin som man lät offentliggöra, samtidigt som man meddelade tyskarna att man var beredd att motta samtliga danska judar. Günther spelade en viktig roll i detta sammanhang, men hade självklart regeringens och Per Albins godkännande

Ytterligare en aspekt i Åmarks framställning måste tas upp. I slutet av boken sägs att förhållandet mellan Sverige och Nazityskland lever som ”ett olöst trauma i svensk demokrati”. I ett föredrag som Åmark publicerat på nätet säger han ”dåtidens svenska samhälle lyckades inte särskilt väl hantera världspolitikens moraliska utmaningar. Småstatens egoistiska intressepolitik höll inte måttet.” Bokens sista mening lyder ”Bor man granne med ondskan räcker det inte för en demokrati att välja att tiga. ” (s. 674). Detta är högst konfunderande och motsägs av hans egen framställning. Som Mattias Tydén fastslår i en uppsats i Sverige och Nazityskland: ”Den svenska opinionen var inte tyst.” (s. 125).

I häpnadsväckande utsträckning lyckades det för Sverige att ta sig igenom kriget med sina demokratiska institutioner intakta. Detta berodde inte minst på regeringschefens fasta tro på demokratin som styrelseform och vilja att samverka. Sveriges största demokratiska insats var den intensiva upprustningen som syftade till försvar av demokratin i Sverige och som tvingade tyskarna att hålla betydande trupper i Norge.

I Gustaf von Platens bok Bakom den gyllene fasaden, Gustaf V och Viktoria – ett äktenskap och en epok (2002) läser vi: ”Det förnedrande i vår hållning var inte att vi under krigshot släppte igenom en tysk division, utan att Sverige i vissa avseenden lät sig förvandlas till ett tyskt lydrike.” ( s. 437)

Att Sverige skulle varit ett tyskt lydrike, som styrdes från den tyska legationen på Blasieholmen, tycks vara en spridd uppfattning. Den som vill få detta vederlagt kan läsa Daniel B. Roths Hitlers Brückenkopf in Schweden (2009) som är en skildring av tyska legationens verksamhet 1933–1945, ett förnämligt empiriskt arbete. Det fanns förvisso förhoppningar på tysk sida att omvandla Sverige till en tysk inflytelsesfär. Men Sverige visade sig vara en synnerligen svårplöjd åker. ”Den nordiska tanken” föll platt till marken och som en röd tråd i legationens rapportering under trettiotalet går den svenska opinionens avvisande hållning till ”det nya Tyskland”. Särskilt framhölls den oöverstigliga klyfta som den tyska judepolitiken skapat.

Trots att legationens personal tiofaldigades måste de tyska ansträngningarna att påverka den svenska opinionen betecknas som ett stort misslyckande. Legationens starke man under den svage prinsen av Wied (av Grafström kallad ”enfaldig”) var legationsrådet Werner Dankwort, som inte var medlem i nazistpartiet. Denne var en respekterad person på svensk sida. Hägglöf kallar honom ”den förträfflige”. Han måste betecknas som Sverigevän och kunde i samtal ge uttryck för sin distans till regimen. I augusti 1945 lämnade han in en sjusidig pm till UD som noggrant redovisade legationens insatser för att Sverige skulle skonas från kriget. Dankwort menade att tre saker varit avgörande: det svensk-tyska varuutbytet, den svenska upprustningen och de upprepade deklarationerna att Sverige skulle försvara sig i händelse av angrepp.

Den tyska legationen i Stockholm hade lagt ner ett betydande arbete, framhöll Dankwort, på att övertyga Berlin i dessa frågor. Man hade konsekvent sökt klargöra för Berlin att ett anfall på Sverige skulle vara kontraproduktivt och starkt bekämpat alla förslag till handelsblockad av Sverige. Man skulle till och med ha förhindrat tyska krav på trupptransporter. Dankworts pm var självklart apologetisk. Att den tyska legationen skulle ha varit ett slags Sveriges ”skyddsängel” var säkert överdrivet, men det är ingen tvekan om att den tyska rapporteringen till Berlin var manipulerad – ibland i mer eller mindre öppet samarbete med svenska diplomater, i syfte att i Berlin skapa en så positiv bild som möjligt av Sveriges hållning. Det var en del av det hyckleri som en småstat ställd inför en aggressiv stormakt av säkerhetspolitiska skäl tvingas tillgripa.

Den svenske diplomaten Ragnar Kumlin skrev en klargörande skrivelse 21 juli 1947 med anledning av vissa tyska rapporter, som kommit i dagen, som tycktes peka på en stark tyskvänlighet från svenska diplomaters sida. Han framhöll att detta ingick i ett diplomatiskt spel. De tyska diplomaterna var starkt engagerade för att söka undvika spänningar i de svensk-tyska relationerna. De ansträngde sig till det yttersta för att undvika irritation mot Sverige i Berlin. Svenskarna kunde genom avlyssningen läsa de tyska rapporterna och kunde konstatera att deras interlokutörer fantasifullt broderade ut de svenska synpunkterna. De var främst intresserade av att hitta gångbara förklaringar som kunde mildra innebörden av svenska avslag. (Ragnar Kumlin, ”Småstatsdiplomati i stormaktskrig”, Historisk Tidskrift 1977 s. 452).

Det tyska diplomatmaterialet måste således behandlas med stor källkritisk observans. I sin bok Röd bok om svart tid (1966) sökte den gamle kommunistledaren Hilding Hagberg teckna bilden av den svenska politiken under kriget i så mörka färger som möjligt på grundval av en okritisk läsning av tyskt diplomatmaterial.

Detta diplomatiska material hade redan 1946–47 bidragit till att förvrida bilden av den svenska utrikespolitiken och gav dem som tillhört oppositionen mot samlingsregeringen under kriget vatten på sin kvarn. Denna opposition var främst riktad mot transiteringstrafiken och presspolitiken. Den var som Hägglöf skriver föga informerad om politikens faktiska innehåll. Man kände till medgivanden, men svävade i okunnighet om det sammanhang dessa skett i och det motstånd tyska krav mött.

När Günther 1944 beslöt sig för att ta tjuren vid hornen och möta de kritiska pressmännen i en öppen debatt var Grafström övertygad att han skulle komma att bli ”mosad”. Men han måste erkänna att Günther med sin lugna saklighet klarat sig bra. Bland annat hade han slagit församlingen med häpnad genom att informera om det så kallade Prytztelegrammet från juni 1940, som tycktes antyda brittisk förhandlingsvilja.

Roths sammanfattande omdöme om de svensk-tyska relationerna är att ”nazistregimen var tvungen – även när den stod på höjdpunkten av sin makt – att behandla Sverige som suverän stat, vilket innebar att den inte godtyckligt kunde diktera sina krav…” (s. 182). Ett liknande omdöme har Wolfgang Wilhelmus, före detta professor vid Greifswalds universitet i boken Schweden in Fadenkreuz, Deutsch–Schwedische Beziehungen 1918–1945 (2008), också det en värdefull empirisk framställning:

”Den tyska målsättningen att fullständigt dra in Sverige i kampen mot Sovjet­unionen och därmed dra in det i kriget misslyckades. Stockholm tillmöteskom i regel endast de tyska kraven så långt som det tycktes oundgängligt för att bevara landets fred. Trots alla tyska strävanden och hotelser blev Sverige inte en tysk vasall utan bevarade även i denna svåra tid i hög utsträckning (weitgehend) sin suveränitet.” (s, 230, min översättning.)”

Eftergiftspolitik har kommit att bli den allmänna beteckningen på Sveriges politik gentemot Tyskland 1940-1943. (Hagberg talar om kapitulationspolitik.) Den danske statsvetaren Hans Mouritzen har i en studie av småstaters anpassningspolitik menat att begreppet eftergiftspolitik är oanvändbart på grund av dess ”negativa laddning”. (Hans Mouritzen Tilpasningspolitik, bidrag til afgraensning af begreb og fenomen, Institute of political studies, ­Arbejdspapir 1980/7 Köpenhamn). Enligt min mening bör begreppet eftergiftspolitik inte användas i vetenskapliga sammanhang som övergripande beteckning på den svenska politiken. Begreppet innebär ett slags nationell självstigmatisering och ger inte en realistisk beskrivning av den svenska politiken. Begreppet har skapat en uppfattning att Sverige lade sig platt för tyskarna. Så var det inte.

Danskarna kallar den politik man förde 1940–1943 för förhandlingspolitiken; detta begrepp är faktiskt mer träffande när det gäller Sverige. Samlingsregeringens politik kan bäst beskrivas som en balans- och förhandlingspolitik som formades under ett ständigt beaktande av krigsutvecklingen. Politiken utmärktes både av en strävan att inte provocera tyskarna och att inte falla till föga. Medgivanden och avslag på tyska krav växlar även under 1940–41. Begreppet bör också användas med urskiljning när det gäller enskilda politiker. Åmark betecknar högerledaren, och ecklesiastikministern i samlingsregeringen, Gösta Bagge som en representant för ”en tydlig eftergiftspolitik gentemot Tyskland”. Bagges nyligen publicerade dagbok kan knappast bekräfta detta. Bagge ansåg att om vi ställdes inför krav som hotade Sveriges suveränitet skulle vi vara beredda att ta kriget. Han stod fri från antisemitism (se uttalande i riksdagen 22.2.1939) och främmande för nazismen. Så här uttalade han sig i samtal med en tysk diplomat i oktober 1941, alltså en tidpunkt när Tyskland tycktes på höjden av maktutveckling:

”Jag sade honom att jag var övertygad om att det i Sverige sedan gammalt fanns varma sympatier för Tyskland, som vi haft så mycket gemensamt med, men han skulle ha klart för sig att några sympatier för nationalsocialismen komme det aldrig att finnas i Sverige, då detta var så definitivt emot alla våra traditionella åskådningar.”

Sverige drabbades den 9 april 1940 av en säkerhetspolitisk katastrof som kom att bli bestämmande för politiken. Genom den tyska ockupationen av Danmark och Norge fördes Sverige in i den tyska maktsfären även om vi inte utsattes för en direkt ockupation. Tyskarna hade tagit ett strupgrepp på Sverige. Hela den svenska försvarsplaneringen kastades över ända. Att det tyska militära hotet hängde som ett damoklessvärd över Sverige tycks man bortse från i flera nyare skrifter. Man kan ha olika uppfattningar i efterhand om detta hots karaktär, men den tyska ockupationen av Norge upphörde inte förrän i maj 1945. Vi vet att Tyskland förlorade kriget, vi kan till och med se att Tyskland var förlorat när det inte lyckades besegra Sovjetunionen i ett blixtfälttåg sommaren 1941. Den kunskapen hade inte de beslutsfattande.

Man kan på chattsidor på internet läsa om Sveriges feghet och egoism under kriget. Det mest positiva man brukar sträcka sig till är att den svenska politiken var försiktig. Men låt oss vända på perspektivet och fråga: fanns det någon djärvhet eller risktagande i den svenska politiken? Sådana element saknades enligt min mening inte. Svenskarna höll strikt kontroll över permittenttrafiken och meddelade i mars 1941 tyskarna att om de inte iakttog givna överenskommelser (om ekvivalensen) skulle trafiken sägas upp. Tyskarna trodde att det skulle bli fritt fram efter midsommarmedgivandet 1941, men när de återkom med en ny begäran i juli fick de omedelbart avslag. Hösten 1941 fick tyskarna avslag på de flesta av sina önskemål. Uppsägandet av permittenttrafiken i augusti 1943 var heller inte utan säkerhetspolitiska risker. Ännu under de sista krigsåren var Nazityskland i besittning av en betydande slagkraft. I mars 1944 be­ordrade exempelvis Hitler att Åland skulle ockuperas om Finland slöt separatfred. Att i efterhand uttala sig om de marginaler som regeringen hade, utifrån kunskap som då inte fanns, är lätt.

Detta kan sägas gälla en annan i och för sig berömvärd tysk avhandling Sven Radowitz, Schweden und das ”Dritte Reich” 1939–1945” (2005), en mycket solid empirisk studie av de svensk-tyska diplomatiska och militära relationerna. Radowitz är uppenbarligen påverkad av den ”moraliska vändningen” inom den svenska historieskrivningen och tenderar i sin sammanfattning att bortse från den beslutssituation som de ansvariga på svensk sida ställdes inför. Radowitz hävdar att tyskarna aldrig hade för avsikt att anfalla Sverige och att regeringen kunde sagt nej till de tyska kraven under förutsättning att handeln inte upphört. Han understryker starkt Tysklands begränsade resurser särskilt efter juni 1941; den tyska regimen saknade egentliga påtryckningsmedel på Sverige och var främst inriktad på att Sverige inte gick med i kriget på den allierade sidan och att järnmalmsexporten fortsatte. Efter årsskiftet 1941/1942 var det snarare Sverige som utgjorde ett potentiellt hot mot Tyskland än tvärtom.

Så kan man givetvis se det i efterhand. Men detta var inte den verklighet som samlingsregeringen stod inför. Dess geostrategiska utgångspunkt var att tyskarna – oberoende av alla faktiska planer – hade Sverige i ett järngrepp. Till detta kom ”9 aprilsyndromet”: rädslan inför Hitlers absoluta hänsynslöshet och irrationalitet. Gustav Möller uttryckte detta i en tillbakablick 1945. ”Hitler var en galning och detta gjorde att vi måste räkna med att Hitler och den tyska regeringen inte reagerade som normala människor utan kunde vidtaga vilka åtgärder som helst gentemot Sverige, därest Sverige intog en alltför stram hållning till Tyskland.” Detta är givetvis apologi, men inte desto mindre sant.

Radowitz menar att Sverige hade ett mycket större handlingsutrymme, särskilt efter 1942, som samlingsregeringen inte utnyttjade. Detta är en efterhandskonstruktion. Efter uppsägandet av transiteringsavtalet tvekade inte Sverige att handelspolitiskt tvinga tyskarna till reträtt. Vid krigsslutet hade Sverige inga ekonomiska fordringar på Tyskland medan exempelvis Schweiz låg ute med miljardkrediter. Den tyske forskaren Klaus Wittman som skrivit en grundläggande studie av de svenska handelsrelationerna med Tyskland 1933-1945 betecknar den svenska förhandlingstaktiken som ”virtuos”: skickliga svenska förhandlare lyckades hävda Sveriges försörjningsintressen och stå emot tyska krav på ekonomisk inordning. (s. 398). Järnmalmsexporten framställs ibland som en stor ”eftergift” från svensk sida, men de tyska motprestationerna ifråga om kol och koks tärde i betydande utsträckning på de tyska resurserna. (Gilmour s. 126)

Jag har i annat sammanhang hävdat att samlingsregeringens politik inte mekaniskt följde krigsutvecklingen, utan att den svenska politiken redan under hösten 1941 fick en mera motspänstig och avvisande karaktär. Radowitz polemiserar mot detta och menar att ”eftergiftspolitiken” fortsatte under 1942. Han menar exempelvis att det svenska sjökriget gentemot ryska ubåtar i Östersjön 1942 kan ses som en ”eftergift” gentemot Tyskland. Detta är inte särskilt övertygande. Den marina ”krigföringen” kan ses som en legitim svensk åtgärd för att skydda den svenska sjöfarten.

Den tyska historieforskningen har gjort förnämliga insatser som i hög grad fördjupat vår förståelse av Sverige under andra världskriget. Det gäller även den anglosaxiska forskningen. Jag kan här endast nämna John Gilmours värdefulla studie Sweden between Swastika and Stalin, The Swedish experience in the Second World War (2010). Gilmour, som är honorary lecturer vid Edinburghs universitet, är en grundlig kännare av Sveriges historia. Hans bok är den bästa moderna översikten av Sveriges historia under kriget och skulle förtjäna att översättas. Den täcker såväl statlig politik som samhällsutveckling. Gilmour är häpen, ja indignerad över den vändning som den svenska synen på andra världskriget tagit. Han framträder som en engagerad försvarare av det småstatsrealistiska perspektivet och han finner det stötande att ledande statsmän som Per Albin Hansson och Christian Günther ställs vid skampålen för att de strävade efter att hålla landet utanför krig (s. 284). Deras och Sveriges rykte skulle förtjäna högre uppskattning från dem som kommit i åtnjutande av deras insatser, menar han. Förklaringen måste ligga, anser han, i att en senare ”kosmopolitisk” generation förlorat kontakten med de villkor som då bestämde det svenska folkets perspektiv på kriget och tillvaron.

Andra världskriget är vår civilisations främsta meningsskapande händelse. Det har givit västerlandet en sekulär moral. Antinazismen är inte en åsikt utan en integrerad del i den svenska värdegrunden. Innebär detta att historikerna, som Gunnar Richardsson antyder, bör bli domare och låta saklighet och objektivitet komma i andra hand? Så kan det inte vara. Värdegrunden är det konsensuella ”kitt” som håller samman samhället. Men konsensus är ingen ofarlig sak. Den kan förvridas genom fanatisering. Som den kinesiske tänkaren Lao-Tse uttryckte det för tvåtusenfemhundra år sedan: ”När alla är ense att det goda är gott, då uppstår det onda” .
Denna process – hur ädla mål omvandlas till förtryckande ideologi – upprepas gång på gång i historien. En viktig uppgift för historievetenskapen är att stå emot sådana fanatiseringstendenser genom att lyfta fram skeendets komplexitet. Historikern måste sträva efter relativ distans i förhållande till den samhälleliga ideologiproduktionen. Detta är inte alltid en garanti för objektivitet och saklighet, men det kan fungera som ett motmedel när kollektiva tvärsäkerheter hotar.

Alf W. Johansson är senior editor på Respons och professor emeritus i historia.

Litteratur
· Lars M. Andersson och Mattias Tydén (red.), Sverige och Nazityskland – Skuldfrågor och moraldebatt, 2007.

· Maria Pia Boëthius, Heder och samvete – Sverige och andra världskriget, 1991.
· Stéphane Bruchfeld, Paul A. Levine, …om detta må ni berätta … En bok om Förintelsen i Europa 1933-1945, 1997.
· Barbro Eberan, Hur kunde det ske? Myt och motmyt, 2013.
· Lena Einhorn, Handelsresande i liv – Om vilja och vankelmod i krigets skugga, 2005 (2 uppl.).
· John Gilmour, Sweden, The Swastika and Stalin – The Swedish Experience in the Second World War, Edinburgh University Press, 2010.
· Sven Grafström, Anteckningar del 1 1938-1944, del 2 1945-1954. Utgivna av Stig Ekman, 1989.
· Gösta Bagges minnesanteckningar del 1 1939-1941, del 2 1942-1944, Utgivna av Kersti Blidberg och Alf W. Johansson, 2013.
· Alf W. Johansson, Den nazistiska utmaningen, 6 uppl. 2006.
· Alf W Johansson, Per Albin och kriget, 1984.
· Steven Koblik, ”Om vi teg skulle stenarna ropa” – Sverige och judeproblemet 1933-1945, 1987.
· Paul A. Levine, From Indifference to Activism – Swedish Diplomacy and the Holocaust 1938-1944, 1996.
· Sven Radowitz, Schweden und das ”Dritte Reich” – Die deutsch-schwedische Beziehungen im Schatten des Zweiten Weltkrieges, Krämer, 2005.
· Daniel B. Roth, Hitlers Brückenkopf in Schweden – Die deutsche Gesandtschaft in Stockholm 1933-1945, Lit Verlag, 2009.
· Wolgang Wilhelmus, Schweden im Fadenkreuz – Deutsch-Schwedische Beziehungen 1918-1945, Inge Koch Verlag, 2008.
· Klaus Wittmann, Schwedens Wirtschaftsbeziehungen zum Dritten Reich 1933-1945, Oldenbourg, 1978.
· Klas Åmark, Att bo granne med ondskan – Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen, 2011.
· Klas Åmark, Föreläsning Verdandi 25 april 2012: ”Att bo granne med ondskan”.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet