Föregående

nummer

Onsdag 24 maj 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Tema i detta nummer:
Den nya selfieskheten

Möjligheterna till interaktivitet på de digitala arenorna suddar ut gränserna mellan författare och läsare, skådespelare och publik. Men räcker uppmärksamheten till alla och vad händer med vår kultur när amatören upphöjs till ideal? Och vilka karaktärsdrag är det som uppmuntras?

Se alla texter

Tema

Den nya selfieskheten
När alla är estradörer, vem ska då vara publik?
Petra Söderlund

Facebook må ha skapats för att underlätta kommunikation mellan människor men för många handlar det om att visa upp en idealbild av sig själv. Att vi i dag allt oftare tar omvägen över sociala medier kan faktiskt stå i vägen för människors förmåga att kommunicera med varandra. Sociala medier fungerar också utmärkt som scen för narcissister men som teater fungerar de inte så bra eftersom föreställningen är över innan applåderna har kommit i gång. Det är heller inte bara oss själva vi gör reklam för, eftersom många företag har lärt sig göra användare till oavlönade agenter för varumärken.

”Hela världen är naturligtvis inte en teaterscen, men i vilka avgörande avseenden den inte är det är svårt att specificera.” Detta konstaterade Erving Goffman redan 1959. Det var långt före Facebooks och Instagrams tidevarv och kanske hade Goffman häpnat över i hur hög grad världen blivit en teaterscen, åtminstone världen så som den filtreras via sociala medier.

När jag själv för över tio år sedan i några år ägnade mig åt att studera olika typer av forum för böcker och läsning på internet, lade jag ner en del möda på att resonera kring om människor i dessa forum uppträdde under sina rätta (köns)identiteter eller ej. Jag konstaterade att folk huvudsakligen var aktiva i dessa forum för att de ville träffa andra människor och för att utbyta lästips. Kanske borde jag dock i något större utsträckning ha begrundat det faktum att människor i sociala sammanhang ofta gör sitt bästa för att framställa en tillrättalagd bild av sig själva. ”Mänsklig gemenskap på Internet är inte en separat verklighet utan en del av mänsklig gemenskap över huvud taget”, konstaterade jag dock förnöjt. Jag stödde mig bland annat på den (till synes) obotligt optimistiske Howard Rheingold och problematiserade kanske alltför litet det faktum att det nog går särskilt bra att framställa en idealbild av sig själv online.

Det var på den tiden man kunde läsa Nicholas Negropontes Leva digitalt och glädja sig åt budskapet att allt fler människor kommer att använda internet för att söka kunskap och hjälp. Naturligtvis söker och får miljontals människor kunskap och hjälp via internet. Det vanligaste användningsområdet för internet bland svenskar, oavsett kön och ålder, är att skicka och ta emot e-post, enligt en undersökning gjord av SCB 2012. Det kan vara svårt att minnas hur krångligt och tidsödande det för bara 20 år sedan kunde vara att till exempel boka en resa eller komma i kontakt med en upptagen person. Och före de stora textdatabasernas tidevarv kunde en forskare ägna åratal åt att leta upp, samla in och bearbeta uppgifter – ett arbete som i dag kan göras på bara några sekunder. Men det är inte dessa självklara fördelar av att leva digitalt och online som jag vill avhandla här. Vad jag i stället vill dröja vid är hur sociala medier kan förstärka och förvrida egentligen naturliga mänskliga behov och egenskaper.

Bland det mest grundläggande hos människan är behovet av och viljan att kommunicera med och träffa andra människor. Att en digital variant av en kombination av ”Mina vänner” och skol­katalogen kunde växa från att användas av endast studenter vid Harvard till att i skrivande stund ha över en miljard användare kan förklaras av att ­Facebook underlättar för människor att göra sånt vi alltid gjort, fast nu i digital form och online. När jag själv blev Facebook-användare, i september 2007, hade jag länge bara tio vänner där och jag trodde inte att jag någonsin skulle få så många fler. Delvis berodde det på att få av mina jämnåriga fanns på Facebook. Några år senare inser jag att det gått inflation i benämningen ”vän”. På Facebook är man vän med alla som man addar och har man riktigt många Facebook-vänner får man kanske inte hela världen som publik på sin privata teater, men väl några tusen (maximalt antal tillåtna vänner på Facebook är nu 5000 stycken). Människor använder förstås Facebook på olika sätt; vissa är restriktiva med såväl antal vänner som antal inlägg, andra ser många vänner som en statusmarkör. Men tydligt är att ett socialt medium som skapades för att underlätta kontakt mellan och information om människor för många kommit att huvudsakligen handla om att informera om sig själv och visa upp en idealbild av sig och sitt liv.

Och kanske gäller detta i ännu högre grad Instagram (som funnits sedan oktober 2010 och numera ägs av Facebook). Detta sociala medium har i stor utsträckning kommit att användas som ett slags teaterscen, eftersom det handlar om bilder. Dessa bilder kan dessutom redigeras i olika filter så att den maträtt, den utsikt eller den selfie (ett foto man tar av sig själv) som läggs ut visar upp en person som är vackrare och närmare perfektion än i verkligheten. Många är de Instagram-användare som i princip enbart lägger ut bilder på sig själva. Söker man på hashtaggarna ”selfie” respektive ”selfies” på Instagram så får man i skrivande stund 81 respektive 7,5 miljoner träffar. Det kan jämföras med exempelvis ”view” (12 miljoner) och ”sunset” (25 miljoner). Inte ens ”cat”, med 27 miljoner träffar, kommer alltså i närheten av ”selfie”. Ännu fler har ”me” (202 miljoner). Allra flest har dock ”love” (462 miljoner), vilket kanske kan muntra upp den aningslöse som ännu inte läst Zygmunt Bauman. Han har gång på gång hävdat att mänskliga relationer alltmer har anpassats till våra konsumtionsmönster. Och det inkluderar kärleken, som människor i ökande grad enligt honom kommit att använda för (egen och mestadels kortsiktig) behovstillfredsställelse. Om Bauman har rätt så skulle alltså #love på Instagram kunna direktöversättas med #me.

Kärleksrelationen som egoboost? Via eget wallraffande på diskussionssajten Flash­back har jag kunnat konstatera att en del (uppenbart förhållandevis unga) människor är mer bekymrade över vilken relationsstatus de, och kanske i ännu högre grad deras partner, uppger sig ha på Facebook än över om relationen alls är värd namnet och av att kommunicera med sin partner. Att vara kär, eller åtminstone ha en partner, definieras med att på Facebook ange sig vara i en relation (och helst då med en person som också är på Facebook, så att relationsstatusen kan länkas till partnerns Facebookprofil). Bekräftelsen från partnern går så att säga via Facebook och relationsstatusen hängs ut som något att gilla, vilket i sin tur ger ytterligare bekräftelse och behovstillfredsställelse. En (kärleks?)-relation blir på så vis något att visa upp – vilket vid närmare eftertanke dock inte är något nytt. Att skaffa sig en partner för att få mer status i bekantskapskretsen uppfanns inte med internet. Men nytt är att teaterscenen och publiken är så mycket större och därmed även graden av behovstillfredsställelse.

Att människors relationer tar (om)vägen över sociala medier handlar i värsta fall om att dessa står i vägen för människors förmåga att interagera med varandra. Det menar MIT-professorn Sherry Turkle, som påtalar att nya sätt att kommunicera, inte minst via sociala medier, gjort det enklare att undvika det som kan kännas svårt, jobbigt, pinsamt och känslomässigt utlämnande. Detta gäller kanske i särskilt hög grad yngre personer, som växer upp med den ständigt närvarande möjligheten att logga av eller stänga ner eller radera meddelanden när det blir besvärligt. Att aldrig träna sig i att konfrontera sina egna känslor och åsikter med andra människors, att kunna dra sig ur med ett knapptryck eller ett musklick, gör att människor blir socialt otränade och helt enkelt i grunden mer ensamma. I stället för att ta mod till sig och söka upp eller ringa den där personen som man bävar för att få ett negativt bemötande från skickar man ett mail eller sms eller gillar något inlägg som denne gjort på ­Facebook och Instagram. Eller så väljer människor att endast interagera med dem vilkas åsikter de delar och/eller som de redan känner. Oändligt mycket tid tillbringas kanske på Skype med att chatta om trivialiteter men att ta steget och ses i den fysiska världen kan kännas otäckt och självutlämnande. På dejtingsajter går det att använda sig av automatiska flirt-meddelanden, Med ett musklick aktiveras en flirt-funktion och det går på så sätt att fjärma sig från eget ansvar för ett eventuellt misslyckat närmande och känslan av skam över att bli ratad. Den som faktiskt inte formulerat en bokstav eller känsla på egen hand behöver inte kännas vid sina handlingar eller känslor; programvaran eller användargränssnittet har ju idkat ställföreträdande flirtare.

Skamkänslor är vad en tvättäkta narcissist till i princip vilket pris som helst vill undvika. Och sociala medier fungerar också utmärkt som scen för narcissister – i vidgad betydelse; det handlar inte bara om den psykiatriska diagnosen narcissistisk personlighetsstörning utan även om narcissistiskt beteende – som där kan visa upp sig från sin bästa, eller åtminstone snyggaste, sida och få uppmärksamhet. I dessa medier får de också oftare hållas; när/om deras ”vänner”, eller följare, tröttnar på deras självupptagna bilder, inlägg eller tweets tenderar dessa att ignorera narcissisterna. De slutar gilla deras inlägg och bilder, vilket dock inte märks i lika hög grad som om narcissisterna, i den fysiska världen, inte längre blir bjudna på fester och sociala tillställningar. Detta menar W. Keith Campbell, författare till The Narcissism Epidemic – Living in the Age of Entitlement. Narcissister lägger enligt honom upp en viss typ av foton i sociala medier, nämligen sådana där det är uppenbart att personen fiskar efter uppmärksamhet och där denne framställer sig själv som särskilt attraktiv. Om detta stämmer är i synnerhet Instagram, med sina selfies, ett socialt medium som inte skulle existera som annat än en mycket marginell företeelse utan narcissister. Eller snarare: Instagram förstärker de narcissitiska drag de flesta människor har men normalt tyglar så att de fungerar i sociala sammanhang.

Jag skulle vilja tillägga att om en person brister i social interaktion i sociala medier är det en signal om att det är en narcissist som är i farten. När jag för egen del snabbstuderat aktiviteten på Facebook och Instagram för några personer med uppenbart narcissistiskt beteende har jag kunnat konstatera att det finns sådana användare som sällan gillar bilder eller inlägg om de själva inte är med på bilden eller åtminstone har taggats. Det enda som kan fånga deras uppmärksamhet är alltså bilden eller framställningen av dem själva. Eftersom dessa personer har skaffat sig så många följare eller "vänner" så märker de förmodligen inte heller vilka som tröttnar och slutar gilla – för det kommer alltid nya. Mänskliga relationer handlar för narcissisten inte om något ömsesidigt utbyte utan om egen behovstillfredsställelse. Andra människor är utbytbara och sociala medier handlar om att sälja in sig själv eller att göra reklam för sig själv och sitt förment perfekta eller åtminstone avundsvärda liv (något annat visas inte upp). "Vänner" är något de konsumerar, som om de vore varor på hyllan i ett snabbköp.

Och varulogiken stannar inte därvid i sociala medier. Om något är gratis är det du som är varan, är ju en visdom att bära med sig. Få företeelser på Facebook väcker förmodligen sådan irritation som reklamen. Mest påträngande blir den när den dyker upp i feeden, tillsammans med vanliga inlägg och bilder från vänner, och allra mest då den kommer som ett fingerat tips från någon vän. Det kallas friendvertising och handlar om att en vän surfat in på en webbsida tillhörande ett visst företag, något som Facebook noterar och sedan presenterar som ett tips från en vän eller något som denne gillat. Vännen blir alltså en (ofrivillig) reklamagent för ett varumärke eller en viss vara. Det går att göra inställningar i sitt konto så att man inte utsätter sina vänner (och sig själv!) för sådant, men många gör det inte eller vet inte hur man gör. Att människor ofta är konstant inloggade på Facebook, samtidigt som de surfar till andra webbsidor, gör det så mycket lättare för Facebook att samla in information om den specifika användaren.

Utan att de kanske tänker på det gör människor på Facebook sig dessutom till mer aktiva och helt oavlönade agenter för vissa varumärken, när de delar reklamfilmer från YouTube. I en artikel den 13 januari i TheAtlantic.com lyfter Peter Ormerod fram Doves kampanj Real Beauty Sketches, med i skrivande stund när 63 miljoner visningar på YouTube och över 99000 delningar. Hypen kring Volvoreklamen där Zlatan pratsjunger "Du gamla, du fria" ter sig i sammanhanget blygsam, med sina hittills drygt 4 miljoner visningar och inte ens 9000 delningar (i början av februari 2014; senare har statistiken för denna film stängts av).

Ännu mer förrädiska än frivilliga delningar av reklamfilmer är kanske hur Instagram – som i Sverige än så länge saknar reklamannonser – används för att sälja in ett visst varumärke, ett företag eller en vara, under täckmantel av en vänskaplig kontakt eller ett gilla. Bilder gillas enbart för att dra uppmärksamhet till den som gillar, vilken då får mer trafik till sin feed. Och denna feed består i själva verket enbart av reklam och bilder på varor. Eller så är det helt enkelt sig själv och sin livsstil man vill göra reklam för, i förhoppning om att göra sig en förmögenhet på bloggande. Stylade foton av sin egen fitness-kropp, sina vackra och/eller delikata maträtter, sitt nysminkade ansikte, sina senaste inköp, sitt perfekt inredda hem. Den som man inledningsvis tror är en ny vän, eller följare, som gillat en viss bild är i själva verket ute efter en kund, eller åtminstone en beundrare som i framtiden kan bli en kund. Den som någon gång varit i en orientalisk basar känner igen knepet: Det börjat med en till synes vänskaplig fråga varifrån man kommer och slutar med att man sitter i ett inre rum hos en matthandlare, med ett glas te med mynta…

Hur vet man vem som är ens vän, om den man trodde var en vän visar sig klicka gilla enbart på bilder inlagda av presumtiva kunder. Det blir ”vänskap” i form av ett slags trojansk häst, eftersom det egentligen handlar om annat än vänskap och gilla. Kanske har så mycket inflation gått i benämningen ”vän” att vi måste finna ett nytt ord som betyder ”riktig vän”? En ny benämning för människor som inte är presumtiva kunder eller människor man är vän med på Facebook men aldrig har för avsikt att vare sig interagera med eller träffa, ja människor man kanske inte ens tycker är särskilt sympatiska och inte skulle drömma om att bjuda på middag.

För att hela världen ska kunna vara en teater behövs förstås en publik. Men om publiken i själva verket mest bara består av andra estradörer som försöker sälja in sig själva, vad får vi då? Antagligen i slutänden en digital ruin som imploderat, eftersom det som var själva förutsättningen för dess existens, mänsklig kommunikation och interaktion, förändrats till något som handlar om helt andra saker än socialt umgänge. Om jag ska se mina tonåringar som en barometer för i alla fall Facebook så är det på fallrepet. ”Facebook är för gamla människor”, säger min fjortonåriga dotter tvärsäkert, samtidigt som hon fotograferar sig själv och lägger ut bilderna på Snap­chat, ett socialt medium där bilderna försvinner några sekunder efter att de mottagits av den eller dem de skickats till. Jag föreställer mig att detta upplägg har begränsat intresse för en narcissist. (Att det fungerar utmärkt för exhibitionister och virtuella blottare är en annan historia.) Och som teater fungerar det kanske inte heller så effektivt; föreställningen är så att säga över innan applåderna hunnit komma i gång. Skillnaden mellan detta sociala medium och realtidsumgänge i den fysiska världen och ansikte mot ansikte är kanske egentligen inte så stor?

Den goda nyheten är att til syvende og sidst är en av de mest grundläggande behoven hos en överväldigande majoritet av människor annat mänskligt umgänge och social interaktion. Och så länge det är så kommer nog de flesta av oss att förr eller senare lära oss att hantera sociala medier med bibehållen social kompetens. Historien har (hittills) lärt oss att ny medieteknologi inte på litet längre sikt, när vi vant oss, förändrar grundläggande mänskligt beteende i särskilt hög grad. Vi gör det vi alltid har gjort, för att vi är människor, även om vi gör det på litet olika och nya sätt. I slutänden står få människor ut med en narcissist, oavsett om denne uppträder virtuellt eller i den fysiska världen. Om några årtionden kommer människor kanske att le milt överseende åt dystra farhågor som i början av 2000-talet uttalades om hur sociala medier tycktes förflacka och förvrida mänsklig kommunikation. Den som lever får se.

Petra Söderlund är docent i litteratur­vetenskap vid Uppsala universitet.

 

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet