Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet

Utblick

Nazismen både förankrad i västlig tradition och ett brott mot den
Torbjörn Elensky
Jean-Louis Vullierme, Miroir de l’Occident – Le nazisme et la civilisation occidentale (Éditions du Toucan, 2014), Isbn: 9782810005987. Johann Chapoutot, La loi du sang – Penser et agir en nazi (Editions Gallimard, 2014), Isbn: 9782070141937.

Hur mycket av den västerländska traditionen måste vi förkasta om vi vill undvika att något liknande nazismen upprepas? Mycket mer än vad man i allmänhet medger, hävdar Jean-Louis Vullierme i Miroir de l’Occident – Le nazisme et la civilisation occidentale. Han ser nazismen som en kulmination på en västerländsk utveckling och menar att vi på djupet måste lära oss att känna igen de tendenser som den var uttryck för. Tillsammans med hans rasande anklagelse bör man läsa Johann Chapoutots La loi du sang – Penser et agir en nazi, som är en saklig genomgång av vad nazisterna faktiskt tänkte. Han menar att nazisterna på ett avgörande sätt bröt med klassiskt västerländskt rättsmedvetande och historiesyn.

Det är en självklarhet att säga ”aldrig igen” inför nazismen. Det var den våldsammaste regim som någonsin haft makten i Europa och det skedde i ett av kontinentens rikaste och mest välutbildade länder för bara några generationer sedan. Nazisternas brutalitet, folkmordet på judarna, men också på handikappade, homosexuella, samt de många krigsfångar som svalt eller sköts ihjäl eller utnyttjades som slavarbetskraft i de tyska fabrikerna, medan landets egna söner befann sig vid fronten, är själva inbegreppet av inhuman grymhet. Att säga ”aldrig mer” till nazismen är lätt, men vad innebär det egentligen bortom högtidstalen och det självklaraste självklara? Vad är det man säger nej till när man säger nej till nazismen? Är det rasism, nationalism, våldsmakt? Många av de ingredienser som tillsammans utgjorde centrala delar av nazismens ideologi fanns långt innan nazismen tog form och flera av dem har levt kvar in i våra dagar, utan att vi riktigt kan urskilja dem eller på allvar förstår vilken fara de skulle kunna utgöra än i dag, eller i morgon eller i övermorgon.

För att på allvar kunna undvika att något liknande nazismen kommer igen gäller det att bättre förstå den, vilket är en känslig sak. Dels för att förståelse så gärna blir till förlåtelse – att förstå allt är att förlåta allt, sägs det ju. Dels för att om vi verkligen sätter oss in i förutsättningarna för nazismen och hur dessa idéer kunnat fortplanta sig in i vår tid – helt enkelt för att de ingår i grunden för vår egen världsbild – blir det känsligt. De flesta reagerar med att värja sig, att svära sig fria och hänvisa tillbaka till den historiska nazismens svarta uniformer, utrotningsläger och massmöten. Men nazismen var mycket mer än så, den gick mycket djupare och utvecklade idéer som både ligger i linje med flera tendenser i västerländsk tradition och utmanar dem. Det är antagligen ett misstag att sätta likhetstecken mellan fascism och nazism; medan fascismen verkligen fokuserade på ledarkult, partidiktatur och den starka staten, överskred nazismen alla gränser i sitt hyllande av rasen utifrån en världsbild och historiesyn, som de själva menade var vetenskapligt grundad och som verkligen hade en revolutionär sprängkraft.

Det är svårt att ta in hur radikalt rasistisk nazismen i själva verket var och att den själv såg sig som helt förnuftsbaserad, ja, vetenskaplig. Nazisterna skröt med att de inte var uppfyllda av hat eller hämndlystnad; hela folkmordspolitiken byggde på rent biologisk grund i och med att de såg ”raser” som autonoma enheter, med vilja, öde, historia och framtid.

Jean-Louis Vullierme, doktor i juridik och statskunskap, som bland annat undervisat på universiteten Paris I och Paris II, betraktar i sin bok Miroir de l’Occident – Le nazisme et la civilisation occidentale nazismen som kulmen på en västerländsk utveckling. Han menar att det enda sättet att motverka att den återkommer är att vi lär oss att på djupet känna igen de tendenser som den var ett uttryck för. Han är i sin bok, med den provokativa titel som på svenska är ”Spegel av Västerlandet”, närmast rasande över det han uppfattar som den västerländska självblindheten.

Vullierme riktar en mycket hård anklagelse mot den västerländska människan och kräver att hon skall betrakta sig själv i den spegel han håller upp: är du verkligen helt fri från känslor av rasmässig överlägsenhet, från idéer om eugenik, antisemitism eller ursäktande av slaveri? Han listar ytterligare attityder, åsikter och värderingar som han menar utgör grunden för den nazistiska ideologin och som möjliggjorde dess starka genomslag i 30-talets Europa, med yttringar såsom nationalism, propagandism, militarism, politisk messianism, populism, ungdomskult och så vidare. Till dessa lägger han även nyskapelserna ”anempathisme” och ”acivilisme”, anempati och acivilism.

Anempati är själv grundförutsättningen för utrotningen. Den är ett universellt fenomen, men enligt Vullierme särskilt framträdande i Västerlandet, och bygger på det totala avförmänskligandet av hela folkgrupper. Under första världskriget förekom detta på alla fronter. Bolsjevismen var sedan först med att industrialisera förhållningssättet i fredstid och nazismen fulländade det. Syftet med anempatin är att komma förbi personliga värderingar och känslor och göra dödandet av klassfiender, rasfrämmande eller fientliga trupper till något som kan utföras helt utan känslomässigt engagemang. Nazisterna berömde sig av att inte handla i vredesmod; de hatade inte judar och ville absolut inte handla i affekt, utan kallt och sakligt, på vetenskaplig grund. Anempatin är en fruktansvärd inställning, som vinner insteg när förnuftet tillåts helt stänga av känslorna. Acivilismen samverkar med anempatin. Den innebär ett fråntagande av alla mänskliga rättigheter; det nyttiga upphöjs till det nödvändiga och alla medel är tillåtna för att stärka den egna saken: tortyr, avrättningar och utrotning av hela folk.

Vullierme tar upp tidigare exempel på folkmord, som han menar inspirerat nazisterna, då särskilt utrotningen av den amerikanska ursprungsbefolningen. Det är känt att Hitler älskade vilda västernböcker och -filmer, och han hänvisade återkommande till den amerikanska utbredningen västerut och behandlingen av indianerna – enligt den tiden sätt att se ett på alla sätt underlägset folk – som förebildlig för vad han själv drömde om att åstadkomma i östra Europa. Det är vanligt att jämföra nazismens expansions- och folkmordspolitik med de koloniala väldena och visst finns beröringspunkter, men Vullierme lägger betoningen just på den amerikanska expansionen västerut och argumenterar rätt övertygande för den saken.

Det har begåtts förfärliga brott i kolonialismens namn, men de likheter som i en del fall finns mellan både metoder och retorik går inte att ta till intäkt för att nazismens utbredning österut var samma sak och att målet att utrota judarna skulle ha varit utslag av samma koloniala logik, som exempelvis tyskarnas utrotning av Hererofolket eller det turkiska folkmordet på armenierna. Den nazistiska historiesynen och rasideologin var av ett annat, mer radikalt slag. För dem var raskriget historiens själva drivkraft och det judiska folket var över huvud taget inte människor i samma mening som tyskar, eller ens hereros eller eskimåer; judarna var en destruktiv bastardras vars hela existens gick ut på att skada och förstöra ariernas rättmätiga herravälde. Inget annat folk, hur drabbat det än må ha varit av historiens grymheter, har betraktats på detta sätt och inget annat folk har så systematiskt och under industriella former utsatts för ett utplåningsförsök av detta slag. Nazisterna satte sig i sinnet att helt utplåna det judiska folket och med det hela dess historia, minne, ja, varje spår av det – utom möjligen sådana som kunde påminna framtidens tyskar om hur viktigt det hade varit att de stålsatte sig och genomförde det nödvändiga. Men som de själva framställde det, var det inte hat som drev dem, utan historiskt nödvändighet, utifrån en biologiskt grundad historiesyn.

Nazisterna betraktade sig själva som sakliga och kyliga. De menade att de hade en strikt vetenskaplig syn på världen, opåverkad av det slags etiska griller som kristendom, liberalism och humanism hade planterat i Europa, och som gjorde att människor inte insåg nödvändigheten i särskilt utrotningen av judarna. Det var en extrem förvrängning av darwinismen, parad med en delvis nietzscheanskt inspirerad vilja att se bortom ont och gott. När denna biologistiska historiesyn parades med tankarna på rashygienens nödvändighet öppnades helvetets portar på allvar.

Men hur grundläggande västerländsk var egentligen nazismen? Det är inget tvivel om att de idéer som präglade den fanns redan innan de kristalliserades i just nazismen, och många av dem lever än i dag, som Vullierme påpekar, förvisso i andra former än under den historiska nazismen. Men finns inte flera av dessa idéer även på andra håll i världen? Och är det inte så att även motståndet mot nazismen, de idéer som sattes in för att bekämpa och som faktiskt besegrade den, också är västerländska?

Bredvid Vulliermes rasande anklagelseskrift mot Västerlandet är det fruktbart att lägga Johann Chapoutots La loi du sang – Penser et agir en nazi en saklig genomgång av hur nazisterna faktiskt tänkte och såg på världen, inte minst hur deras syn på juridiken lade grunden för regimens möjligheter att överskrida alla gränser i sin maktsträvan. Chapoutot är professor vid Paris III Sorbonne nouvelle och utgår i sin tolkning av nazismen nästan uteslutande från deras egna skrifter, hur de diskuterade, analyserade, lagstiftade och proklamerade sina olika uppfattningar och politiska mål. Han refererar stora mängder text av centrala ideologer som Hitler själv, liksom Himmler och sådana som den framstående juristen Carl Schmitt, men även mindre kända pamfletter, avhandlingar och debattinlägg, som sammantaget ger en rätt utförlig bild av nazismens ideologiska grund. Han är också själv noga med att göra klart att denna typ av analys givetvis inte uttömmer hela den nazistiska ideologin; den måste förstås på ett mera heltäckande sätt, utifrån handlingar, propaganda, vardagsliv och så vidare. Men läsningen och tolkandet av de nazistiska ideologernas texter är ändå en viktig grundförutsättning för att förstå hur ideologin kunde få så starkt genomslag så snabbt.

Chapoutot menar liksom Vullierme att ett centralt problem är att flera av de uppfattningar som var centrala i nazismen redan tidigare var så starka i Europa och Nordamerika att de knappast fick någon att lyfta på ögonbrynen – såsom antisemitismen, rasismen och den auktoritära samhällssynen. Men i nazismen fanns också en del uppfattningar som på ett avgörande sätt bröt mot klassiskt västerländskt rättsmedvetande och historiesyn, och dessa tycks ha varit avgörande för att steget kunde tas över i Förintelsen. Exempelvis underkände de helt tanken på individens värde. Individualism var för dem ett uttryck för liberalism, för svaghet som i sin tur var ett hot mot den tyska nationens överlevnad. Det enda som räknades var rasen.

Lika litet som individualism var universalism centralt för nazisterna. Trots åtskilliga filmer som hävdar motsatsen var de, vilket Chapoutot påpekar, aldrig ute efter att erövra världen, utan enbart ett geografiskt avgränsat område, det så kallade ”Lebensraum”. Nazismen var motståndare till den typ av imperialism som britter och fransmän ägnade sig åt och som byggde på erövrande av avlägsna områden på andra sidan haven. Faktum är att ett grundläggande inslag i deras program var ”folkens självbestämmanderätt”, det vill säga att varje folk skulle ha rätt till sitt eget land och till självstyre. Universella mänskliga rättigheter betraktade de som ett arv efter kristendomen, som i sin tur var en judisk komplott för att lura de starka germanerna att in- och underordna sig den kristna, alltså, enligt dem, ytterst den judiska etiken. Motståndet mot kristendomen var grundläggande för nazismen, särskilt inom SS. Däremot insåg de att det skulle ta några generationer att helt utplåna kristendomen ur den tyska traditionen.

För nazisterna var historien en enda lång kamp mellan olika raser om herraväldet i världen. De betraktade därför sin egen uppgift långsiktigt och planerade att genomföra en kolonisering av östra Europa, som skulle ta flera generationer i anspråk och som de sedan menade skulle vara i tusen år – eller snarare för all evighet… De slaviska folken skulle alla först fördrivas så mycket som möjligt, men även förslavas. De skulle arbeta åt sina nya germanska herrar, få en minimal utbildning och behandlas som icke-människor, dock inte i lika extrem utsträckning som judarna. De senare räknades över huvud taget inte som människor av nazisterna, utan enbart som ett slags skadedjur, eller som en smitta som hotade att förgöra hela det nazistiska projektet.

Det raljerades återkommande i tysk propaganda om att alla tyskar kände någon ”god jude”, att de alla hade en vän som var jude och som ”inte var som de andra”. Detta betraktades av nazisterna som helt orimligt, för en jude var alltid först och främst jude, det vill säga medlem av en skadlig och smittsam ras. Även om den enskilde kunde vara en vänlig själ kunde den inte rå för att den bar på den judiska smittan. Fullt lika extremt var inte avståndstagandet från slaver, utan tvärtom gjordes rätt stora ansträngningar att hitta germaner som gått upp i de slaviska nationerna, men som kunde fås att återvända till den germanska hemnationen. Det poängterades noga att deras egna värderingar eller åsikter inte hade med saken att göra, utan det var möjligt att vetenskapligt fastställa vem som var av germansk, eller arisk, rastyp.

Å andra sidan fanns det även infödda tyskar och österrikare som egentligen var av främmande rastyp och som alltså borde rensas ut ur folket för rashygienens skull. Detta gällde såklart handikappade och homosexuella, men även andra, mindre uppenbara fall kunde förekomma. Homosexualitet bekämpade nazisterna enbart bland tyskarna själva. De homosexuella var ett hot som kom inifrån, som hotade lösa upp moralen och den allt överordnade fortplantningen, som skulle få det tyska folket att växa så att det kunde fylla alla de nykoloniserade områdena i öster och komma ifrån behovet av slavar som arbetskraft. Användandet av sådan ansågs riskabelt eftersom sympatier kunde uppstå trots alla försiktighetsåtgärder. Kontakten med ”rasfrämmande” skapade stora problem under kriget, då bristen på arbetskraft i de tyska industrierna gjorde det nödvändigt att använda krigsfångar och tvångsrekryterade som arbetskraft. Mycket stränga regler kringskar deras vistelse i Tyskland.

Ytterligare en viktig skillnad mellan den nazistiska synen och den gängse västerländska var enligt Chapoutot att äganderätten inte betraktades som något absolut. Det var visserligen tillåtet med privat ägande, men det rådde inte någon fullkomlig näringsfrihet. Det var förbjudet att producera varor som enligt den nazistiska synen på sakerna kunde skada folket. Det privata ägandet betraktades snarare som privilegiet att få förvalta en egendom som ytterst tillhörde tyskarna i stort; det gällde både jordbruk, industrier och privata egendomar, som bostäder och så vidare. Som individ hade du enbart rätt att utöva din äganderätt så länge den tjänade folkets och rasens behov, och så snart du gick emot dem var din äganderätt förverkad.

Synen på individualism och äganderätt är helt klart avvikande från normal västerländsk syn. Universalismen är något som går att diskutera, för även andra än nazisterna kan – än i dag – mena att det vi kallar universellt i själva verket är något partikulärt västerländskt och att vårt propagerande av västerländska värden i själva verket är täckmantel för imperialistiska ambitioner.

Nazisterna hade över huvud taget enligt Chapoutot en syn på lag och rätt som skiljer sig från traditionerna inom Europa. För dem var lagens bokstav kall och ytterst vilade den romerska rätten på främmande grund. Kritiken av juridiken var också tätt sammankopplad med antisemitismen, eftersom blint följande av lagens bokstav var något som ansågs utmärkande för judar. Den germanska traditionen hade enligt nazisterna blivit förstörd genom inflytande från den romerska rätten, som i sin tur inte var egentligt romersk, utan härstammade från byzantinsk senantik, och även den genomsyrad av kristet och judiskt inflytande. För nazisterna var rättsmedvetandet något som var medfött för germaner och grund för en djupare, intuitiv rättstradition, som de ville återvända till. Detta hängde givetvis också samman med deras motvilja mot att det skulle finnas universella mänskliga rättigheter eller ens universella mänskliga egenskaper; varje folk hade sin rättspraxis, baserad på den egna naturen och den miljö i vilken de vistades. Enligt den nazistiska tanken hade folket medfödda egenskaper och en gemensam vilja, som fick sitt högsta uttryck i Führern, som i princip var oviktig som individ – även om Hitlerkulten motsäger detta. Führern förkroppsligade folket och angav riktningen för det genom att analysera dess öde och uttyda dess vilja. Ironiskt nog tog Hitler själv enligt Chapoutots beskrivning avstånd från alla idéer om diktatur, som han menade inte var möjligt att genomföra. Bara den som visste att följa folkets vilja kunde styra detsamma; att beordra det i enlighet med sina egna, personliga idéer skulle vara dödfött. I den nazistiska terminologin var det egna systemet snarast en förbättrad, förhöjd form av ”tysk demokrati”, som överskred de västliga demokratiernas regelverk och formalia.

Alla som är tvärsäkra på att de har tillgång till de rätta svaren på frågorna om livets mening, tillvarons gåta och vad som bör göras för att skapa ett lyckorike på jorden är livsfarliga, vare sig de är nazister, kommunister eller jihadister i IS. Dessa tendenser har i flera omgångar funnits i Väst, men även i andra delar av världen. Vullierme har antagligen rätt i flera av sina råd om hur de ska motverkas, men han förbiser att flera av de grundvärderingar som gör det möjligt att motstå de totalitära och absolutistiska ideologiernas lockrop också utvecklats just i Väst: skepticismen, hyllandet av det kritiska tänkandet och det fria förnuftet, individualismen, vars och ens rätt att tänka och uttrycka sig fritt, det därmed sammanhängande individuella ansvaret, som är kopplat även till äganderätt av ens person såväl som av ägodelar, och ”rule by law”, som skapar handlingsfrihet inom kända ramar och förutsägbara resultat för den som bryter mot lagar och avtal.

Alla system, även liberalismen, kan gå överstyr, och om de renodlas blir de till hot i stället för löften, men öppenhet, frihet, individualism och blandning av alla slags livsstilar och åsikter, alltså den moderna västerländska livsstilen, utgör det bästa skyddet mot sådana ideologier som säger sig ha den slutgiltiga lösningen. Vårt försvar mot odemokratiska krafter kan inte ta samma form som de odemokratiska krafterna om det ska lyckas, utan det måste ha utrymme och självförtroende nog att även låta verkligt avvikande och systemfientliga idéer existera, stötas och blötas, inom ramarna för systemet. Det är en allt tuffare utmaning i dag, när populistpartier och -politiker till både höger och vänster och religiösa fanatiker på allvar tycks hota demokratin. Samtidigt är valda politiker som demonterar friheterna och rättssäkerheten för sina motståndare det största hotet och det som är svårast att komma åt, eftersom det alltid sker i det godas namn, och med mer eller mindre uttryckligt folkligt stöd.

Båda dessa böcker är viktig läsning som fördjupar förståelsen av ett historiskt skede som ofta uppfattas på ett felaktigt sätt. Nazismens dynamik, dess anknytande till idéer som var gängse världen över, dess kristallisering som modern ideologi, är absolut avgörande för att förstå dess lockelse, inte bara i den historiska epoken, utan även i dag i Västvärlden och på andra håll. Det är nyttigt att läsa Vullierme, eftersom han verkligen utmanar mig som västerlänning och tvingar mig att på djupet tänka över de värderingar som ligger till grund för min världsbild. Men det är ännu nyttigare om man kombinerar honom med Chapoutots kyligare genomgång av nazisternas syn på lag och rätt. Där den förre betonar hur väl nazismen passade in i den västerländska själv- och världsbilden, framhåller den senare i stället hur udda många av de nazistiska uppfattningarna faktiskt var i förhållande till europeiska rättstraditioner och syn på nationalitet, historia, utveckling och så vidare.

Självrannsakan är ytterst viktig och om jag får dra det till sin spets skulle jag vilja påstå att det särskilda med Vullierme är att denna typ av bok, en så grundlig, sträng, och framför allt självkritisk genomgång av det västerländska idéarvet, betonandet av bjälken i det egna ögat, är något som också vuxit fram i en västerländsk kontext. Vulliermes avslutande uppmaningar att på allvar göra upp med alla rasistiska, antagonistiska, nationalistiska och andra idéer är anslående, även om den i all sitt djupt kända patos tycks mig smått verklighetsfrämmande: idéerna går inte att utplåna helt, däremot går de att bearbeta och hantera inom ramen för moderna, demokratiska samhällen.

Självkritiken är Västerlandets största styrka, på vilken allt det andra vilar. Det är en stadig grund just för att den är rörlig. Men den förutsätter att vi också förstår värdet i en del av våra idéer: individualism, samvetsfrihet, yttrandefrihet och rättssäkerhet, för att bara nämna några. Det är sådana principer som möjliggör seriös forskning om nazismen, liksom den självkritik som är alldeles nödvändig för att vi aldrig mer ska falla till föga för de totalitära ideologiernas drömmar om ett konfliktfritt tusenårsrike. I dag är antagligen rädslan för konflikter och lusten att tysta allt som inte passar den gängse uppfattningen en av de farligaste politiska tendenserna, inte minst när den kopplas till en ökad lust att göra varenda konflikt till en juridisk fråga, med drömmen om entydiga svar och slutgiltiga domar som ska göra rent hus med alla motsättningar. Men det är en problematik för en annan artikel.

Torbjörn Elensky är författare.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet