Föregående

nummer

Lördag 19 augusti 2017

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Tema i detta nummer:
Tema Mellanöstern: Folkstyre utan frihet?

Vi måste försöka förstå islamisterna utan att projicera våra egna liberala värden på dem, hävdar Shadi Hamid, författare till Temptations of Power, i en intervju med Fredrik Meiton. Demokratisering tycks inte leda till att dessa rörelser blir mer moderata utan till att deras politik blir alltmer religiöst präglad. I Mellanöstern kommer vi att få se demokratier utan liberalism men de är att föredra framför diktaturer, säger Hamid.
Ett antal nya svenska böcker om Mellanöstern recenseras av Inga Brandell och Emma Lundgren Jörum. Det är numera journalister som öppnar de svenska läsarnas ögon för en värld i förändring. Fanny Härgestam och Tina Thunander låter oss följa enskilda personer i Tunisien respektive Egypten medan Bitte Hammargren belyser Gulfstaterna. Aron Lund visar i sin nya bok att han är en av Sveriges främsta Syrienkännare.

Se alla texter

Tema

Tema Mellanöstern: Folkstyre utan frihet?
Oumbärlig för att förstå konflikten i Syrien
Emma Lundgren Jörum
· Aron Lund, Syrien brinner – Hur revolutionen mot Assad blev ett inbördeskrig (SILC, 700 s., Isbn 9789197983310)

Aron Lund är en av Sveriges främsta Syrienkännare och tar oss i sin nya bok bortom de svepande förklaringarna till utvecklingen i landet. Han visar inte minst att det är en förenkling att kalla konflikten för ett inbördeskrig. Syrien är spelplan för en rad aktörer som kämpar om att påverka utvecklingen i hela Mellanöstern.

När Tunisiens president Ben Ali i januari 2011 avgick och Egyptens president Mubarak följande månad tvingades göra detsamma väcktes förhoppningar om djupgående förändringar i arabvärldens politiska system. I många analytikers ögon kunde regionen tänkas följa den utveckling Östeuropa tagit 20 år tidigare då Berlinmuren föll och det kalla kriget upphörde. Det talades om en arabisk vår. Just ”vår” visade sig i de flesta fall vara en opassande metafor för det som följde. Men ingenstans blev konsekvenserna så katastrofala som i Syrien.

Få personer med insikt i landets politik väntade sig att någon form av uppror skulle bryta ut. Den stora massan önskade visst förändring, men regimen var alltför hårdför. Det omfattande rapportörsystem som utgjorde grundvalen för säkerhetstjänstens många olika avdelningar, gjorde att det var ett högriskprojekt att diskutera politik, än mer att förespråka djupgående reformer. Regimens innersta kärna bestod av personer som var hårt sammanflätade genom släkt- eller nära vänskapsband till president Bashar al-Assad och varandra, och de hade full kontroll över landets ekonomiska, politiska och militära resurser, vilket talade emot att regimen frivilligt skulle ge upp makten. Vid auktoritära regimers fall har det ofta visat sig vara avgörande att det inom regimen uppstår splittring, så att en mer kompromissvillig falang slutligen varit redo att göra upp med oppositionella om en förändring. Den syriska regimens sammansättning gjorde denna möjlighet osannolik.

När den tändande gnistan ändå kom i Daraa i södra Syrien i mars 2011 spreds upproret snabbt över stora delar av landet. Tre och ett halvt år senare ligger delar av Syrien bokstavligen i ruiner, cirka 40 procent av landets befolkning befinner sig på flykt och antalet döda närmar sig 200 000. Till detta skall fogas alla som skadats eller helt enkelt försvunnit. Inget som ens liknar en möjlig lösning finns inom synhåll.

Två faktorer har ofta lyfts fram för att förklara de senaste årens utveckling i både Syrien och grannlandet Irak: de gränsdragningar som gjordes efter första världskrigets slut och sekteristiska konflikter. Att sådana förenklade och svepande förklaringar inte dyker upp i Aron Lunds Syrien brinner beror på att han är en av Sveriges främsta Syrienkännare. Han kan tydligt identifiera de inrikespolitiska faktorer som låg bakom upprorets början och det komplexa nätverk av inrikes- och utrikespolitiska faktorer som lett fram till dagens katastrofala situation. Boken ger en välbalanserad, genomarbetad och detaljerad redogörelse för konflikten i Syrien och visar att det är den politik som bedrivits inom och över dragna gränser som utmynnat i dagens konflikt och att sekteristiska spänningar är en konsekvens snarare än en orsak till konflikt. Författaren har under arbetet med boken inte själv befunnit sig i Syrien och en viktig slutsats är därför att det med hårt arbete går att få fram mycket och viktig information om situationer man själv befinner sig långt ifrån.

I sin bok ger Aron Lund oss möjligheten att följa upprorets utveckling från dag ett och återvända till den tid då fredliga aktivister såg ljust på framtiden. Med hjälp av tidigare forskning, medierapporter och ett stort antal egna intervjuer tar Lund läsaren med genom de händelser i Daraa som utgjorde startskottet för upproret, de inledningsvis fredliga demonstrationerna som spreds från stad till stad, de slagord som användes och som genom samordningskommittéer i Syrien och syriska nätaktivister utomlands koordinerades städer emellan. De inledande jämförelsevis modesta kraven på reformer skärptes gradvis och slutade i krav på regimens avgång. Denna utveckling var i huvudsak resultatet av regimens strategi för att bemöta demonstrationerna – våld i kombination med ett antal ytliga reformer.

Samma typ av reformer som Lund här beskriver gick som en våg över större delen av arabvärlden under speciellt 1990-talets början. Inom forskning som rör demokratisering – och framför allt avsaknaden av demokratisering – i arabvärlden har sådana reformer kommit att kallas ”systemunderhåll”, eftersom de inte syftar till annat än att stärka och garantera regimers fortsatta makt, om än under en mer demokratiliknande yta.

De syriska reformer som annonserades under våren 2011 hade just detta syfte, men knuffade Syrien vidare mot den blodiga konflikt som nu skakar landet. Boken beskriver detaljerat hur denna konflikt polariserat den syriska befolkningen och lett till att framför allt religiösa minoriteter slutit upp kring Bashar al-Assads regim. De stora avgörande milstolparna i konflikten levandegörs med hjälp av detaljerat empiriskt material som omfattar slaget om Baba Amr, giftgasattackerna i Ghouta, tillströmningen av jihadister och omvärldens misslyckade försök att hitta lösningar. Lund ger också en god överblick över de kurdiska områden, där utvecklingen sett något annorlunda ut. I och med höstens utveckling kring den kurdiska staden Kobane har dessa områden fått ökad uppmärksamhet i medierna och den relevanta bakgrunden tecknas i Lunds bok.

Trots att demonstrationerna i Syrien länge förblev fredliga kom så tidigt som i april 2011 rapporter om våld även från oppositionssidan. Det rörde sig inledningsvis om små väpnade celler som i första hand ämnade skydda medlemmarnas hembyar. Men antalet väpnade grupper ökade snabbt och det stod snart klart att den avsaknad av sammanhållande ledarskap som utmärkt de fredliga protesterna också präglade den växande väpnade oppositionen. I sin tidigare bok Drömmen om Damaskus (2010) har Lund visat sin stora kunskap om den äldre syriska oppositionen. Där redogjorde han både för de i huvudsak vänsterintellektuella sekulära partier som inte lyckats uppnå inflytande i syrisk politik och det Muslimska brödraskapet som spelade en stor roll i det väpnade uppror som pågick i Syrien 1976–1982. Dessa båda grupper återknyter han till i Syrien brinner och skildrar hur de saknat förmåga att ta plats i och påverka den pågående konflikten. Muslimska brödraskapet, förbjudet i Syrien sedan 1980, har däremot haft ett starkt inflytande över de oppsitionskoalitioner som bildats i exil. I sin nya bok visar Lund dessutom att han är världsledande när det gäller detaljerad kunskap om det myller av syriska oppositionella grupper som uppstått under upprorets gång.

En av komplexiteterna i konflikten ligger i omvärldens ageranden och dessa gås grundligt igenom. USA, EU, Turkiet, Saudiarabien och Qatar har tydligt, om än i olika grad, tagit ställning mot regimen, men är oense om vilka delar av oppositionen man bör stödja och på vilket sätt. Ett skäl till oenigheten är förstås det växande inslaget av islamister i den väpnade oppositionen. Här visar boken vikten av att inse att islamism inte går att diskutera som ett sammanhållet begrepp där ideologi och slutmål är lika för alla. Tvärtom är spektrumet brett. Det stora antalet väpnade jihadister av olika nationaliteter, som sedan början av 2012 strömmat in i Syrien har varit ett stort problem för EU och USA som inte velat riskera att finansiering och vapen hamnar i dessa gruppers händer.

Saudiarabien, Qatar och Turkiet däremot har på olika sätt bidragit till dessa grupper. De två förra har snarare sett en hårdför tolkning av islam som en fördel och boken pekar på en absurd konsekvens av detta. Rebellgrupper som ursprungligen talat om helt andra mål för den syriska staten såg sig tvungna att odla skägg och prata om sharialagar för att komma på fråga som mottagare av vapen och pengar. Detta väcker förstås tankar kring hur ”finansieringsmarknaden” bidrar till att forma det vi ser på marken i Syrien (och på andra krigsdrabbade platser). Därmed pekar boken på en viktig fråga som radikaliseringsforskningen borde titta närmare på. Om vapenleveranser och finanser reserveras för hårdföra jihadistiska grupper, i vilken grad lockas andra, mindre hårdföra grupper, att ta efter dessa?

Regimen å sin sida har funnit stöd i Iran, Ryssland och Kina. Precis som på oppositionssidan finns här också icke-statliga aktörer utifrån, såsom det shiamuslimska libanesiska Hizbollah och frivilliga shiamuslimska krigare från bland annat Irak. Det är därför en förenkling att kalla den syriska konfliken för ett inbördeskrig. Åtminstone bitvis har Syriens territorium i själva verket kommit att utgöra spelplan för en rad aktörer som kämpar för att påverka utvecklingen i hela Mellanöstern. I detta liknar kriget i hög grad det krig som 1975–1990 fördes i grannstaten Libanon.

Lunds bok visar på ett tydligt sätt den betydelse transnationella band mellan oppositionella syrier haft i den pågående konflikten. En aspekt av dessa transnationella band är förstås de råd som exildissidenter bildat i syfte att för omvärlden utgöra ett tydligt, samlat alternativ till Bashar al-Assads regim. Hit hör det Syriska Nationella Rådet (SNC), den Syriska Koalitionen och den Fria Syriska Armén (FSA). Men de transnationella band som framför allt påverkat och haft stor betydelse inne i Syrien är de som upprätthållits med syriska nätaktivister utomlands. Syriska nätaktivister i bland annat Sverige har spelat en stor roll när de tagit emot information, bilder och filmer från aktivister inne i Syrien och gjort dessa tillgängliga för internationella medier. Detta blev ett effektivt sätt att kringgå regimens försök att hindra medierapportering från Syrien.

I boken syns däremot inte de syriska transnationella banden på regimsidan. Hit hör till exempel de delegationer av syrier från utlandet, bland annat Sverige, som besökt Syrien i olika omgångar och som fått stor uppmärksamhet i syriska medier och det radioprogram, Maa al-mughtaribin (ungefär ”Med de syrier som bor utomlands”), där syrier i utlandet varje vecka intervjuas om de aktiviteter de genomför för att visa sitt stöd för regimen. Detta är inte bara ett spel för gallerierna. Regimen ses framför allt av de religiösa minoriteterna som det bästa nu befintliga alternativet, om målet är stabilitet och en stat där religionstillhörighet inte leder till diskriminering och förföljelse.

Ett av regimens starkaste kort har varit de olika oppositionella gruppernas oförmåga att enas. De paraply- och samordningskoalitioner som bildats i syfte att utgöra en samlande kraft och ett trovärdigt alternativ till regimen visade sig nämligen inte bara ha mycket litet att säga till om när det gäller väpnade rebellers ageranden inne i Syrien. I det längsta gjorde de också vad de kunde för att mörka både det växande inslaget av jihadistiska rebellgrupper och de krigsbrott som begicks även av oppositionssidan. Här andas Aron Lunds bok en berättigad kritik mot journalister som okritiskt svalt den information sammanslutningar som SNC och FSA tillhandahållit och utan att reflektera över rimligheten i dessa påståenden förmedlat denna i medier.

Att försöka förstå sig på den syriska regimen har liknats vid att försöka spå i teblad. Så illa är det nu inte, vilket Aron Lund visar. Däremot bekräftar bokens upplägg och framför allt källmaterial det som alla som någon gång ägnat sig åt Syrienforskning tvingats konstatera: det är svårt att få insyn i regimen. Den bild som den vill att omvärlden ska ha är inte svår att få tag i. Den basuneras ut i alla statlig medier, på ministeriers hemsidor och i de få intervjuer presidenten och talespersoner ställer upp på. Vad som verkligen sker bakom de lyckta dörrarna är svårare att komma åt. Lund har dock skickligt fångat upp de olika rykten som gått och den begränsade information som finns och diskuterar olika tänkbara alternativ.

Sex år efter det libanesiska krigets slut kom Robert Fisks mastodontverk Pity the Nation. I dag, när kriget komprimerats till ett par rader i böcker om Libanons moderna utveckling är den oumbärlig för den som vill förstå vad som verkligen skedde. Aron Lunds bok kommer att spela samma roll i det syriska fallet. Med tanke på att kriget rasar vidare och inget slut är i sikte kommer det dessutom finnas både utrymme och behov för en uppföljningsdel.

Emma Lundgren Jörum är fil. dr i statskunskap och Mellanösternforskare vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet